Femte Moseboken
1 Mose talade till hela Israel i vildmarken i Jordanområdet, på ökenslätterna mitt emot Suf och i närheten av Paran, Tofel, Laban, Hạserot och Di-Sahab. 2 Det är 11 dagsresor mellan Horeb och Kạdes-Barnẹa+ om man tar vägen mot Seirs bergsområde. 3 I det 40:e året,+ på första dagen i 11:e månaden, talade Mose till israeliterna* och sa allt som Jehova hade befallt honom att säga till dem. 4 Detta var efter att han hade besegrat Sihon,+ amoréernas kung, som bodde i Hesbon, och Og,+ Basans kung, som bodde i Ạshtarot, vid Ẹdrei.+ 5 I Jordanområdet i Moab började Mose förklara lagen.+ Han sa:
6 ”Jehova, vår Gud, sa till oss vid Horeb: ’Ni har varit i detta bergsområde tillräckligt länge.+ 7 Vänd om och ge er av mot amoréernas+ bergsområde och mot alla deras grannfolk i Ạraba,+ i bergsområdet, i Shefẹla, i Negev och längs havskusten.+ Bege er mot kanaanéernas land och ända till Libanon*+ och den stora floden Eufrat.+ 8 Jag överlämnar landet åt er. Dra in och inta det land som Jehova med ed lovade att ge åt era förfäder, Abraham, Isak+ och Jakob,+ och åt deras avkomlingar.’+
9 Det var då jag sa till er: ’Jag orkar inte ensam bära ansvaret för er.+ 10 Jehova, er Gud, har låtit er bli många, så att ni i dag är lika många som himlens stjärnor.+ 11 Må Jehova, era förfäders Gud, låta er bli tusen gånger fler,+ och må han välsigna er, som han har lovat.+ 12 Hur ska jag ensam orka bära ansvaret för er och hantera era problem och ert klagande?+ 13 Välj ut visa, förståndiga och erfarna män från era stammar, så ska jag förordna dem som ledare över er.’+ 14 Ni svarade mig: ’Det är ett bra förslag.’ 15 Så jag tog era stamöverhuvuden, visa och erfarna män, och förordnade dem som ledare över er, som ledare för grupper på tusen, grupper på hundra, grupper på femtio och grupper på tio och som tillsyningsmän i era stammar.+
16 Då uppmanade jag era domare: ’När ni behandlar en rättssak mellan era bröder ska ni döma rättvist,+ även när ni dömer mellan en israelit och en invandrare.+ 17 Var inte partiska när ni dömer.+ Ni ska lyssna på såväl hög som låg.+ Låt er inte skrämmas av människor,+ för ni dömer på Guds vägnar.+ Och om ett fall är för svårt för er ska ni lägga fram det för mig, så ska jag behandla det.’+ 18 Då gav jag er också anvisningar om allt som ni skulle göra.
19 Sedan bröt vi upp från Horeb, och precis som Jehova, vår Gud, hade befallt oss började vi vandringen genom den stora och skrämmande vildmark+ som ni själva såg på vägen mot amoréernas bergsområde.+ Till slut kom vi fram till Kạdes-Barnẹa.+ 20 Jag sa till er: ’Ni har kommit till amoréernas bergsområde, som Jehova, vår Gud, ska ge oss. 21 Se, Jehova, vår Gud, har gett er landet. Dra upp och inta det, precis som Jehova, era förfäders Gud, har sagt till er.+ Tveka inte och var inte rädda.’
22 Men ni kom alla fram till mig och sa: ’Låt oss sända några män i förväg som kan utforska landet och tala om för oss vilken väg vi ska ta och vad det är för städer vi kommer till.’+ 23 Jag tyckte att förslaget var bra, så jag valde ut 12 män, en från varje stam.+ 24 De gav sig av till bergsområdet+ och kom till Eskoldalen* och utforskade den. 25 De tog med sig lite av landets frukt tillbaka till oss, och de sa: ’Det land som Jehova, vår Gud, ger oss är ett bördigt land.’+ 26 Men ni vägrade dra upp och trotsade Jehovas, er Guds, befallning.+ 27 Ni satt i era tält och klagade: ’Jehova måste hata oss eftersom han förde oss ut ur Egypten för att överlämna oss till amoréerna och förinta oss. 28 Vad är det för ställe vi ska till? Våra bröder har gjort oss skräckslagna,*+ för de sa: ”Folket där är större och starkare än vi, och deras städer är stora och har skyhöga murar,+ och vi såg även anakiter*+ där.”’
29 Så jag sa till er: ’Var inte rädda! Låt dem inte skrämma upp er.+ 30 Jehova, er Gud, kommer att gå framför er och strida för er,+ precis som ni själva såg att han gjorde i Egypten.+ 31 Och i vildmarken upplevde ni hur Jehova, er Gud, bar er hela vägen ända till den här platsen, precis som en far bär sin son.’ 32 Men trots allt detta förtröstade ni inte på Jehova, er Gud,+ 33 som gick framför er på vägen för att hitta en plats ni kunde slå läger på. På natten visade han sig i en eld och på dagen i ett moln, för att ni skulle veta vilken väg ni skulle gå.+
34 När Jehova hörde vad ni sa blev han upprörd och svor högtidligt en ed:+ 35 ’Ingen* i den här onda generationen ska få se det goda land som jag med ed lovade att ge era förfäder,+ 36 ingen utom Kaleb, Jefụnnes son. Han ska få se det. Jag ska ge honom och hans söner det land där han satte sin fot, eftersom han helhjärtat* har följt Jehova.+ 37 (Jehova blev även upprörd på mig på grund av er, och han sa: ”Du ska inte heller få komma in i landet.+ 38 Men din tjänare,* Josua, Nuns son,+ ska få komma in i det.+ Gör honom stark,*+ för han ska leda Israel när de intar landet.”) 39 Och era barn som ni trodde skulle bli krigsbyte+ och era söner som ännu inte lärt sig skilja på rätt och fel, de ska komma in i landet, och jag ska ge det till dem, och det ska bli deras.+ 40 Ni däremot ska vända om och ge er av mot vildmarken längs vägen mot Röda havet.’+
41 Då sa ni till mig: ’Vi har syndat mot Jehova. Men nu ska vi dra upp och strida, precis som Jehova, vår Gud, befallde oss!’ Och ni spände alla på er krigsvapnen och trodde att det skulle bli enkelt att dra upp i bergen och strida.+ 42 Men Jehova befallde mig att säga till er: ’Dra inte upp och strid, för jag är inte med er.+ Era fiender kommer att besegra er.’ 43 Men ni lyssnade inte på mig, utan trotsade fräckt Jehovas befallning och försökte ändå dra upp i bergen. 44 Då kom amoréerna som bodde i bergsområdet ut mot er. Som en bisvärm förföljde de er, och ni skingrades i Seir och drevs ända till Horma. 45 Sedan vände ni tillbaka och grät inför Jehova, men Jehova lyssnade inte på er och vägrade höra på er. 46 Det var därför som ni bodde kvar i Kades så länge som ni gjorde.