FÖRSTA MOSE­BOKEN

1 I begynnelsen skapade Gud himlen* och jorden.+

2 Jorden var öde och tom, och de djupa vattnen*+ täcktes av mörker, och Guds verksamma kraft*+ rörde sig över vattenytan.+

3 Och Gud sa: ”Det ska bli ljus.” Då blev ljuset till.+ 4 Gud såg att ljuset var gott, och han började skilja ljuset från mörkret. 5 Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.+ Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

6 Sedan sa Gud: ”Det ska bli ett luftrum*+ mellan vattnen, så att vatten skils från vatten.”+ 7 Därefter gjorde Gud luftrummet och skilde vattnet under luftrummet från vattnet ovanför.+ Och så blev det. 8 Gud kallade luftrummet himmel. Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

9 Sedan sa Gud: ”Vattnet under himlen ska samlas på ett ställe, och torra land ska bli synligt.”+ Och så blev det. 10 Gud kallade det torra landet jord,+ och vattensamlingen kallade han hav.+ Och Gud såg att det var gott.+ 11 Sedan sa Gud: ”Gräs ska spira upp ur jorden och även fröbärande växter och träd enligt sina slag, träd som ger frukter med frön i.” Och så blev det. 12 Gräs började spira upp ur jorden och även fröbärande växter+ enligt sina slag och träd enligt sina slag, träd som ger frukter med frön i. Och Gud såg att det var gott. 13 Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

14 Sedan sa Gud: ”Det ska bli ljuskällor+ på himlen* som skiljer dagen från natten,+ och de ska markera årstider, dagar och år.+ 15 De ska vara ljuskällor på himlen och lysa på jorden.” Och så blev det. 16 Gud gjorde* de två stora ljuskällorna. Den större ljuskällan skulle härska över dagen+ och den mindre ljuskällan över natten. Han gjorde också stjärnorna.+ 17 Gud satte alltså ljuskällorna på himlen för att lysa på jorden, 18 för att härska om dagen och om natten och för att skilja ljuset från mörkret.+ Och Gud såg att det var gott. 19 Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

20 Sedan sa Gud: ”Vattnet ska vimla av levande varelser,* och flygande varelser ska flyga i himlen, högt över jorden.”+ 21 Och Gud skapade de stora havsdjuren* och alla levande varelser som rör sig och vimlar i vattnet, alla enligt deras slag, och alla flygande varelser enligt deras slag. Och Gud såg att det var gott. 22 Därefter välsignade Gud dem och sa: ”Föröka er så att ni blir många, och uppfyll vattnet i havet.+ Och de flygande varelserna ska bli många på jorden.” 23 Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

24 Sedan sa Gud: ”Jorden ska frambringa levande varelser enligt deras slag, tamdjur och kräldjur* och vilda djur enligt deras slag.”+ Och så blev det. 25 Och Gud gjorde jordens vilda djur enligt deras slag och tamdjuren enligt deras slag och alla markens kräldjur enligt deras slag. Och Gud såg att det var gott.

26 Sedan sa Gud: ”Låt oss+ göra människor till vår avbild,+ så att de liknar oss.+ De ska härska* över havets fiskar och himlens flygande varelser och tamdjuren och hela jorden och alla kräldjuren som rör sig på jorden.”+ 27 Och Gud skapade människorna så att de liknade honom, till sin avbild skapade han dem. Han skapade dem som man och kvinna.+ 28 Och Gud välsignade dem och sa: ”Skaffa barn och bli många, befolka hela jorden+ och lägg den under er,+ och härska över*+ havets fiskar och himlens flygande varelser och alla djur som rör sig på jorden.”

29 Sedan sa Gud: ”Jag ger er alla fröbärande växter som finns på jorden och alla träd som ger frukter med frön i. De ska ge er mat.+ 30 Och jordens vilda djur och himlens flygande varelser och allt annat som lever och rör sig på jorden ska få de gröna växterna som mat.”+ Och så blev det.

31 Sedan såg Gud på allt som han hade gjort, och det var mycket gott.+ Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

2 Så färdigställdes himlen och jorden och allt som hör till dem.*+ 2 Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt arbete,* och på den dagen började han vila från sitt arbete.*+ 3 Och Gud välsignade den sjunde dagen och bestämde att den skulle vara helig, för på den dagen började han vila efter att ha skapat allt enligt sin avsikt.

4 Det här är den historiska berättelsen om himlen och jorden när de blev till, om den dag då Jehova* Gud skapade jorden och himlen.+

5 Det fanns ännu inga buskar på jorden, och inga växter hade börjat spira, för Jehova Gud hade inte låtit något regn falla på jorden, och det fanns inga människor som kunde bruka marken. 6 Men det steg upp en dimma från jorden som vattnade marken.

7 Jehova Gud formade människan av jord+ från marken och blåste in livets andedräkt i näsborrarna,+ och människan blev en levande varelse.*+ 8 Och Jehova Gud planterade en trädgård österut, i Eden,+ och där satte han människan som han hade skapat.+ 9 Jehova Gud lät vackra träd med god frukt växa upp, och även livets träd+ mitt i trädgården och kunskapens träd, kunskapen om gott och ont.+

10 Från Eden rann det ut en flod som vattnade trädgården. Den delade sig sedan i fyra floder. 11 Den första floden heter Pison. Det är den som flyter kring landet Havịla, där det finns guld. 12 Guldet i landet är rent, och det finns också bdelliumharts och onyxsten där. 13 Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter kring landet Kush. 14 Den tredje floden heter Hịddekel.*+ Det är den som flyter öster om Assyrien.+ Och den fjärde floden heter Eufrat.+

15 Jehova Gud satte människan i Edens trädgård för att odla den och sköta om den.+ 16 Sedan gav Jehova Gud människan denna befallning: ”Du får äta fritt av alla träd i trädgården+ 17 utom av kunskapens träd, kunskapen om gott och ont. För den dag du äter av det ska du dö.”*+

18 Sedan sa Jehova Gud: ”Det är inte bra för mannen* att vara ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som kompletterar* honom.”+ 19 Jehova Gud hade format alla vilda djur och alla himlens flygande varelser av jord, och nu förde han dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Och alla de levande varelserna* fick det namn som han valde.+ 20 Han namngav alla tamdjur, alla himlens flygande varelser och alla vilda djur. Men det fanns fortfarande ingen medhjälpare som kompletterade mannen. 21 Därför lät Jehova Gud en djup sömn falla över mannen. Och medan han sov tog han ett av hans revben och slöt sedan till öppningen. 22 Och Jehova Gud gjorde en kvinna av revbenet som han hade tagit från mannen* och förde henne till honom.+

23 Då sa mannen:

24 Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till* sin hustru, och de ska bli ett.*+ 25 Både mannen och hans hustru var nakna,+ men ändå var de inte generade.

3 Ormen+ var det försiktigaste* av alla vilda djur på marken som Jehova Gud hade gjort, och den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i trädgården?”+ 2 Då sa kvinnan till ormen: ”Vi får äta frukt från träden i trädgården,+ 3 men inte frukten från det träd som är mitt i trädgården.+ För Gud har sagt: ’Ni får inte äta av den, nej inte ens röra den, för då kommer ni att dö.’” 4 Då sa ormen: ”Ni kommer inte alls att dö.+ 5 För Gud vet att den dag ni äter av frukten kommer era ögon att öppnas, och ni kommer att bli som Gud och få kunskap om gott och ont.”+

6 Då såg kvinnan att trädet var vackert, och hon tyckte att frukten på trädet såg god och frestande ut. Så hon tog av frukten och åt.+ När hon senare var med sin man gav hon av frukten även till honom, och han åt också.+ 7 Då öppnades deras ögon, och de blev medvetna om att de var nakna. Så de sydde ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.+

8 Senare, när kvällsbrisen blåste, hörde de Jehova Guds röst då han vandrade i trädgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Jehova Gud bland träden i trädgården. 9 Och Jehova Gud ropade flera gånger på mannen och sa: ”Var är du?” 10 Till slut svarade han: ”Jag hörde din röst i trädgården och blev rädd eftersom jag är naken, så jag gömde mig.” 11 Då sa han: ”Vem har berättat att du är naken?+ Har du ätit av frukten från trädet som jag förbjöd dig att äta av?”+ 12 Mannen svarade: ”Kvinnan som du gav mig, hon gav mig frukt från trädet, och då åt jag.” 13 Då sa Jehova Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen lurade mig att äta av frukten.”+

14 Då sa Jehova Gud till ormen:+ ”Du ska vara förbannad bland alla tamdjur och vilda djur på marken, eftersom du har gjort detta. Du ska kräla på buken, och du ska äta jord så länge du lever. 15 Och jag ska göra dig+ och kvinnan+ till fiender+ och din avkomma+ och hennes avkomma+ till fiender. Du ska hugga honom* i hälen,*+ och han ska krossa* huvudet på dig.”+

16 Till kvinnan sa han: ”Det ska bli mycket besvärligt för dig att vänta barn,* och med smärta ska du föda. Du kommer att längta efter närhet till din man, och han kommer att härska över dig.”

17 Och till Adam* sa han: ”Marken ska vara förbannad på grund av dig,+ eftersom du lyssnade till din hustru och åt av trädet, fastän jag hade befallt dig:+ ’Du får inte äta av det.’ Så länge du lever ska du få kämpa och slita för att livnära dig av marken.+ 18 Den ska ge dig tistlar och törnen, och du ska äta av växterna på marken. 19 Du ska slita för* ditt bröd* ända till den dag du vänder åter till marken, för av den är du tagen.+ Jord är du, och jord ska du åter bli.”+

20 Sedan gav Adam sin hustru namnet Eva,* för hon skulle bli mor till hela människosläktet.*+ 21 Och Jehova Gud gjorde långa kläder av djurhudar som Adam och hans hustru kunde ha på sig.+ 22 Sedan sa Jehova Gud: ”Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont.+ För att människan inte ska räcka ut handen och ta frukt även från livets träd+ och äta och leva för evigt* ...” 23 Med de orden drev Jehova Gud ut dem* ur Edens trädgård+ och lät dem odla marken som de hade tagits från.+ 24 Han drev alltså ut människorna,* och öster om Edens trädgård placerade han keruber+ och en flammande, roterande svärdsklinga för att vakta vägen till livets träd.

4 Adam låg med sin hustru Eva, och hon blev med barn.+ När hon födde Kain+ sa hon: ”Jag har fått* en pojke med Jehovas hjälp.” 2 Senare fick hon en son till, Abel,+ Kains bror.

Abel blev herde, och Kain blev jordbrukare. 3 Efter en tid tog Kain en del av markens skörd och offrade den åt Jehova. 4 Men Abel tog några av de förstfödda lammen i sin hjord+ och offrade dem tillsammans med deras fett. Jehova godkände* Abel och hans offergåva,+ 5 men han godkände inte Kain och hans offergåva. Då blev Kain utom sig av ilska och besvikelse.* 6 Jehova sa till Kain: ”Varför är du så arg och besviken? 7 Är det inte så att om du ändrar dig och gör det som är rätt, så kommer jag att godkänna* dig? Men om du inte ändrar dig och inte gör det som är rätt, ligger synden på lur vid dörren. Den vill ta makten över dig, men kommer du att få övertaget över den?”

8 Sedan sa Kain till sin bror Abel: ”Följ med ut på fälten.” Och när de var där ute överföll Kain sin bror Abel och dödade honom.+ 9 Senare sa Jehova till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han sa: ”Jag vet inte. Ska jag hålla reda på min bror?” 10 Då sa Gud: ”Vad har du gjort? Lyssna! Din brors blod ropar till mig från marken.+ 11 Och nu ska du vara fördömd och förvisad från marken som har öppnat sin mun för att dricka din brors blod, det som du har utgjutit.+ 12 När du odlar marken ska den inte ge dig någon avkastning.* Rastlös och rotlös ska du bli på jorden.” 13 Då sa Kain till Jehova: ”Straffet för min synd är för tungt att bära, 14 för i dag driver du bort mig från det här landet,* och jag kommer att vara dold för ditt ansikte. Jag kommer att vara rastlös och rotlös på jorden, och den som träffar på mig kommer säkert att döda mig.” 15 Därför sa Jehova till honom: ”Den som dödar Kain ska drabbas av hämnd sju gånger.”

Och Jehova satte ett tecken* för Kain så att ingen som träffade på honom skulle slå ihjäl honom. 16 Sedan gick Kain bort från Jehova och bosatte sig i landet Nod,* öster om Eden.+

17 Senare låg Kain med sin hustru,+ och hon blev med barn och födde Hanok. Sedan byggde han en stad och kallade den Hanok efter sin son. 18 Längre fram blev Hanok far till Irad. Och Irad blev far till Mehụjael, och Mehụjael blev far till Metụsael, och Metụsael blev far till Lemek.

19 Lemek tog sig två hustrur. Den första hette Ada, och den andra hette Zilla. 20 Ada födde Jabal. Han var den förste som bodde i tält och födde upp boskap. 21 Hans bror hette Jubal. Han var först med att spela lyra och flöjt.* 22 Zilla födde också en son, Tubal-Kain, som smidde alla slags verktyg av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster hette Naạma. 23 Sedan diktade Lemek dessa ord till sina hustrur Ada och Zilla:

25 Adam låg med sin hustru igen, och hon födde en son. Han fick heta Set,*+ för, som hon sa: ”Gud har gett mig* en annan son* i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom.”+ 26 Även Set fick en son, och han fick heta Enos.+ På den tiden började man anropa Jehovas namn.

5 Det här är boken med den historiska berättelsen om Adam. Den dag då Gud skapade Adam gjorde han honom lik sig själv.+ 2 Han skapade dem till man och kvinna.+ Den dag de skapades+ välsignade han dem och kallade dem människor.*

3 När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom, som var hans avbild. Han gav honom namnet Set.+ 4 Efter att Adam hade blivit far till Set levde han ytterligare 800 år och fick söner och döttrar. 5 Adam levde alltså i 930 år, och sedan dog han.+

6 När Set var 105 år blev han far till Enos.+ 7 Efter att Set hade blivit far till Enos levde han ytterligare 807 år och fick söner och döttrar. 8 Set levde alltså i 912 år, och sedan dog han.

9 När Enos var 90 år blev han far till Kenan. 10 Efter att Enos hade blivit far till Kenan levde han ytterligare 815 år och fick söner och döttrar. 11 Enos levde alltså i 905 år, och sedan dog han.

12 När Kenan var 70 år blev han far till Mahalạlel.+ 13 Efter att Kenan hade blivit far till Mahalạlel levde han ytterligare 840 år och fick söner och döttrar. 14 Kenan levde alltså i 910 år, och sedan dog han.

15 När Mahalạlel var 65 år blev han far till Jared.+ 16 Efter att Mahalạlel hade blivit far till Jared levde han ytterligare 830 år och fick söner och döttrar. 17 Mahalạlel levde alltså i 895 år, och sedan dog han.

18 När Jared var 162 år blev han far till Enok.+ 19 Efter att Jared hade blivit far till Enok levde han ytterligare 800 år och fick söner och döttrar. 20 Jared levde alltså i 962 år, och sedan dog han.

21 När Enok var 65 år blev han far till Metụsela.+ 22 Efter att Enok hade blivit far till Metụsela fortsatte han vandra med den sanne Guden* i 300 år, och han fick söner och döttrar. 23 Enok levde alltså i 365 år. 24 Enok vandrade troget med den sanne Guden.+ Sedan fanns han inte mer, för Gud tog bort honom.+

25 När Metụsela var 187 år blev han far till Lemek.+ 26 Efter att Metụsela hade blivit far till Lemek levde han ytterligare 782 år och fick söner och döttrar. 27 Metụsela levde alltså i 969 år, och sedan dog han.

28 När Lemek var 182 år fick han en son. 29 Han gav honom namnet Noa*+ och sa: ”Han ska ge oss lättnad* från vårt arbete och vårt hårda slit med den mark som Jehova har förbannat.”+ 30 Efter att Lemek hade blivit far till Noa levde han ytterligare 595 år och fick söner och döttrar. 31 Lemek levde alltså i 777 år, och sedan dog han.

32 Efter att Noa hade levt i 500 år blev han far till Sem,+ Ham+ och Jafet.+

6 När människorna ökade i antal på jorden och de fick döttrar, 2 såg den sanne Gudens söner*+ att människornas döttrar var vackra. Så de tog de kvinnor de ville ha till hustrur. 3 Då sa Jehova: ”Jag* ska inte tolerera människorna för alltid,+ för de är syndfulla.* Därför ska de få en tidsperiod på 120 år.”+

4 På den tiden, när Gud sa detta, och även under de följande åren, levde jättarna* på jorden. De var barn till den sanne Gudens söner, som de fick när de låg med kvinnorna på jorden. Dessa var dåtidens omtalade män, de starka männen.

5 Då såg Jehova att ondskan var mycket stor på jorden och att människors sinne och hjärta hela tiden drogs till det som var ont.+ 6 Jehova var bedrövad över* att han hade skapat människorna, och hans hjärta blev sorgset.*+ 7 Så Jehova sa: ”Jag ska utplåna människorna som jag har skapat från jordens yta, människor tillsammans med tamdjur, kräldjur* och himlens flygande varelser, för jag är bedrövad över att jag har gjort dem.” 8 Men Noa var godkänd och omtyckt av Jehova.

9 Detta är den historiska berättelsen om Noa.

Noa var en rättfärdig man.+ Det fanns inget att klandra honom för,* och därför skilde han sig från sina samtida.* Noa vandrade med den sanne Guden.+ 10 Noa fick med tiden tre söner: Sem, Ham och Jafet.+ 11 Men jorden hade blivit förstörd i den sanne Gudens ögon och var full av våld. 12 Ja, Gud såg att jorden var förstörd.+ Alla människor på jorden gjorde det som var ont.+

13 Då sa Gud till Noa: ”Jag har bestämt mig för att ta bort alla människor, för jorden är full av våld på grund av dem. Jag ska utplåna dem och ödelägga jorden.+ 14 Bygg en ark* av kådigt trä.+ Du ska dela av arken i olika rum och bestryka den med tjära*+ invändigt och utvändigt. 15 Så här ska du göra arken: Den ska vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög.* 16 Du ska göra fönster som ljusinsläpp* till arken, en aln från taket. Du ska placera ingången på sidan av arken,+ och arken ska ha ett nedre däck, ett andra däck och ett tredje däck.

17 Jag ska låta en stor översvämning+ komma över jorden för att utplåna alla levande varelser* under himlen. Allt som är på jorden ska gå under.+ 18 Men jag sluter ett förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina söners hustrur.+ 19 Och av alla slags djur ska du föra in två av varje i arken,+ en hane och en hona,+ för att bevara dem vid liv med dig. 20 Två av varje av de flygande varelserna, av tamdjuren och av alla kräldjur på marken, alla enligt sina slag, ska gå in till dig för att bevaras vid liv.+ 21 Och du ska samla in och ta med dig all slags mat+ som ni och djuren kan ha att äta.”

22 Och Noa gjorde så. Han gjorde precis som Gud hade befallt honom.+

7 Sedan sa Jehova till Noa: ”Gå in i arken, du och hela din familj, för jag har lagt märke till att du är rättfärdig, till skillnad från andra i den här generationen.+ 2 Av alla rena djur ska du ta med dig sju av varje,*+ hanar och honor, och av alla orena djur bara två, hane och hona, 3 och av himlens flygande varelser sju av varje,* hanar och honor, för att de inte ska dö ut, utan sprida sig över hela jorden.+ 4 För om bara sju dagar ska jag låta det regna+ på jorden i 40 dagar och 40 nätter,+ och från jordens yta ska jag utplåna allt levande som jag har skapat.”+ 5 Och Noa gjorde allt som Jehova hade befallt honom.

6 Noa var 600 år när översvämningen drabbade jorden.+ 7 Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick in i arken innan översvämningen kom.+ 8 Av alla de rena djuren, de orena djuren, de flygande varelserna och allt som rör sig på marken+ 9 kom två och två in till Noa i arken, hane och hona, precis som Gud hade befallt Noa. 10 Och sju dagar senare drabbade översvämningen jorden.

11 Det år då Noa blev 600 år, på 17:e dagen i andra månaden, brast himlens alla källor,* ja, himlens dammluckor öppnades.+ 12 Och regnet öste ner över jorden i 40 dagar och 40 nätter. 13 På just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet,+ sin hustru och sina tre svärdöttrar.+ 14 De gick in tillsammans med alla vilda djur, alla tamdjur, alla kräldjur på marken och alla flygande varelser, det vill säga alla fåglar och andra djur som har vingar, alla enligt sina slag. 15 Alla slags levande varelser* kom in till Noa i arken, två och två. 16 Alltså gick de in, hane och hona av alla slags levande varelser, precis som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Jehova dörren bakom honom.

17 Det fortsatte regna på jorden i 40 dygn, och vattnet steg och började lyfta arken så att den flöt högt över marken. 18 Vattnet tilltog mer och mer och fortsatte stiga kraftigt på jorden, men arken flöt på vattnet. 19 Och vattnet översvämmade jorden tills alla höga berg under himlen var täckta.+ 20 Vattnet steg tills det nådde 15 alnar* över bergen.

21 Alla levande varelser på jorden utplånades:+ de flygande varelserna, tamdjuren, de vilda djuren, smådjuren* och alla människor.+ 22 Allt på torra land som levde och andades* dog.+ 23 Så utplånade han allt levande från jordens yta, både människor och djur, ja även kräldjuren och himlens flygande varelser. De utplånades från jorden.+ Bara Noa och de som var med honom i arken överlevde.+ 24 Och vattnet översvämmade jorden i 150 dagar.+

8 Men Gud tänkte på* Noa och alla de vilda och tama djur som var hos honom i arken,+ och Gud lät en vind dra fram över jorden, och vattnet började sjunka undan. 2 Himlens alla källor täpptes till och himlens dammluckor stängdes, så att regnet upphörde.*+ 3 Sedan började vattnet undan för undan dra sig tillbaka från jorden, och efter 150 dagar hade vattnet sjunkit undan. 4 På 17:e dagen i sjunde månaden blev arken stående på fast mark på Ạraratbergen. 5 Och vattnet minskade stadigt, och på första dagen i tionde månaden blev bergstopparna synliga.+

6 Efter 40 dagar öppnade Noa fönstret+ som han hade gjort på arken 7 och släppte ut en korp. Den flög omkring utanför arken men kom alltid tillbaka, tills vattnet hade torkat upp från jorden.

8 Senare släppte Noa ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9 Men eftersom vattnet fortfarande täckte marken hittade duvan ingenstans att sätta sig,* så den kom tillbaka till arken.+ Då sträckte han ut handen och tog in den. 10 Han väntade sju dagar, och sedan släppte han ut duvan igen. 11 När duvan kom tillbaka på kvällen såg han att den hade ett färskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från marken.+ 12 Han väntade sju dagar till. Sedan släppte han ut duvan igen, men nu kom den inte tillbaka till honom.

13 I Noas 601:a år,+ på första dagen i första månaden, hade vattnet runnit undan. Noa lyfte av en del av taket på arken* och såg att marken höll på att torka upp. 14 Och den 27:e dagen i andra månaden hade jorden torkat helt.

15 Då sa Gud till Noa: 16 ”Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och deras hustrur.+ 17 Ta med dig alla de levande varelserna:+ de flygande varelserna, de vilda och tama djuren och alla jordens kräldjur,* så att de kan föröka sig* och bli många på jorden.”+

18 Så Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner,+ sin hustru och sina svärdöttrar. 19 Och alla levande varelser, kräldjuren, de flygande varelserna och landdjuren, gick ut ur arken grupp för grupp.+ 20 Sedan byggde Noa ett altare+ åt Jehova och tog några av de rena djuren och av de rena flygande varelserna+ och offrade dem som brännoffer på altaret.+ 21 Och doften var behaglig* för Jehova. Så Jehova sa till sig själv: ”Aldrig mer ska jag förbanna* marken+ på grund av människorna, för redan från unga år dras deras hjärta och sinne till det som är ont,+ och aldrig mer ska jag utplåna allt levande.+ 22 Från och med nu ska sådd och skörd, köld och hetta, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra på jorden.”+

9 Gud välsignade sedan Noa och hans söner och sa till dem: ”Skaffa barn så att ni blir många och befolkar jorden.+ 2 Alla vilda djur på jorden, alla flygande varelser i himlen, allt som rör sig på marken och alla fiskar i havet ska fortsätta känna skräck och fruktan för er. Ni får nu makt över dem.+ 3 Alla djur som lever på jorden får ni äta.+ Precis som ni fick de gröna växterna som mat ger jag er nu allt detta.+ 4 Men kött som har blodet kvar i sig,+ det vill säga livet, får ni inte äta.+ 5 Och dessutom, den som utgjuter ert blod, som är ert liv, ska jag ställa till svars. Jag kommer att hålla alla levande varelser ansvariga. Om någon tar sin broders liv ska jag ställa honom till svars för det.+ 6 Om någon utgjuter en människas blod ska hans eget blod utgjutas av människor,+ för jag har skapat människan till min avbild.*+ 7 Och ni ska skaffa barn så att ni blir många och befolkar hela jorden.”+

8 Sedan sa Gud till Noa och hans söner: 9 ”Nu sluter jag ett förbund med er+ och med era avkomlingar 10 och med alla djur som kom ut ur arken – fåglarna, de vilda djuren och de tama djuren – ja alla djur på jorden.+ 11 Jag sluter alltså ett förbund med er: Aldrig mer ska allt levande utplånas i en översvämning,* och aldrig mer ska en översvämning ödelägga jorden.”+

12 Och Gud tillade: ”Det här är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och alla djur som är hos er: 13 Jag sätter min regnbåge bland molnen, och den ska vara ett tecken på förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag låter moln torna upp sig över jorden och regnbågen syns bland molnen, 15 ska jag komma ihåg mitt förbund med er och med alla slags djur, och aldrig mer ska en översvämning utplåna allt levande.+ 16 Och regnbågen ska synas bland molnen, och när jag ser den ska jag komma ihåg det eviga förbundet mellan mig och alla levande varelser på jorden.”

17 Gud upprepade för Noa: ”Det här är tecknet på det förbund som jag sluter med allt levande på jorden.”+

18 Noas söner som kom ut ur arken var Sem, Ham och Jafet.+ Ham blev längre fram far till Kanaan.+ 19 Detta var Noas tre söner, och hela jordens befolkning härstammar från dem.+

20 Noa började bruka jorden, och han anlade en vingård. 21 En dag drack han av vinet och blev berusad, och han klädde av sig inne i sitt tält. 22 Ham, Kanaans far, såg sin fars nakenhet,* och han gick ut och berättade det för sina två bröder. 23 Då tog Sem och Jafet en mantel och lade den på sina axlar och gick baklänges in i tältet. Och de täckte över sin far, men de tittade bort så att de inte såg sin fars nakenhet.

24 När Noa vaknade upp ur sitt rus och fick veta vad hans yngste son hade gjort mot honom 25 sa han:

”En förbannelse ska drabba Kanaan.+

Han ska bli slav* åt sina bröder.”+

26 Och han tillade:

Låt Kanaan bli slav även åt honom.”

28 Efter översvämningen levde Noa ytterligare 350 år.+ 29 Noa blev alltså 950 år, och sedan dog han.

10 Det här är den historiska berättelsen om Noas söner, Sem,+ Ham och Jafet.

De fick söner efter översvämningen.*+ 2 Jafets söner var Gomer,+ Magog,+ Madaj, Javan, Tubal,+ Mesek+ och Tiras.+

3 Gomers söner var Ạskenas,+ Rifat och Togạrma.+

4 Javans söner var Elịsah,+ Tarsis,+ Kittim+ och Dọdanim.

5 De blev stamfäder till dem som bosatte sig på öarna,* språk för språk, släkt för släkt och folk för folk.

6 Hams söner var Kush, Mịsrajim,+ Put+ och Kanaan.+

7 Kushs söner var Seba,+ Havịla, Sabta, Raẹma+ och Sabtẹka.

Raẹmas söner var Saba och Dedan.

8 Kush blev även far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. 9 Han var en väldig jägare* som trotsade Jehova. Det är därför man ibland jämför andra med honom och säger: ”Han är som Nimrod, en väldig jägare som trotsar Jehova.” 10 De första städerna i hans rike var Babel,+ Erek,+ Akkad och Kalne i Shinars land.+ 11 Från det landet drog han in i Assyrien+ och byggde Nineve,+ Rẹhobot-Ir, Kalach 12 och Resen mellan Nineve och Kalach. Detta är den stora staden.*

13 Mịsrajim blev far till Ludim,+ Ạnamim, Lẹhabim, Nạftuhim,+ 14 Pạtrusim,+ Kạsluhim (som filistéerna+ härstammar från) och Kạftorim.+

15 Kanaan blev far till Sidon,+ den förstfödde, och till Het.+ 16 Kanaan blev stamfar till jebuséerna,+ amoréerna,+ girgaséerna, 17 hivéerna,+ arkéerna, sinéerna, 18 arvadéerna,+ semaréerna och hamatéerna.+ Sedan spred kanaanéernas släkter ut sig. 19 Kanaanéernas område sträckte sig från Sidon ända till Gerar,+ nära Gaza,+ och vidare till Sodom, Gomorra,+ Adma och Sẹbojim,+ nära Lasha. 20 Detta var Hams söner, släkt för släkt, språk för språk, land för land och folk för folk.

21 Sem fick också barn. Han var bror till Jafet, den äldste,* och blev stamfar till Ebers+ avkomlingar. 22 Sems söner var Elam,+ Assur,+ Arpạksad,+ Lud och Aram.+

23 Arams söner var Us, Hul, Geter och Mas.

24 Arpạksad blev far till Shela,+ och Shela blev far till Eber.

25 Eber fick två söner. Den ene hette Peleg,*+ för i hans dagar delades jordens befolkning upp,* och den andre hette Joktan.+

26 Joktan blev far till Ạlmodad, Selef, Hasarmạvet, Jera,+ 27 Hạdoram, Usal, Dikla, 28 Obal, Abịmael, Saba, 29 Ofir,+ Havịla och Jobab. Det här var Joktans söner.

30 Det område där de bodde sträckte sig från Mesa ända till Sefar, Österns bergsområde.

31 Detta var Sems söner, släkt för släkt, språk för språk, land för land och folk för folk.+

32 Det här var Noas söners släkter enligt deras släktlinjer och efter deras folk. Från dem spreds folken ut över jorden efter översvämningen.+

11 På den här tiden hade hela jorden fortfarande samma språk och samma ordförråd. 2 När människorna drog österut upptäckte de en dalslätt i Shinars land,+ och där bosatte de sig. 3 Och de sa till varandra: ”Kom, vi bränner tegel!” De använde alltså tegelstenar i stället för sten, och som murbruk använde de tjära.* 4 Sedan sa de: ”Vi bygger en stad och ett torn som når ända upp till himlen. Då skapar vi oss ett namn, och vi blir inte skingrade över hela jorden.”+

5 Jehova riktade sedan sin uppmärksamhet mot staden och såg tornet som människorna hade börjat bygga. 6 Jehova sa då: ”De är ett enda folk och pratar samma språk.+ Det här är bara början. Nu kommer ingenting att vara omöjligt för dem, vad de än bestämmer sig för att göra. 7 Låt oss*+ skapa förvirring genom att ge dem olika språk, så att de inte förstår varandra.” 8 Så Jehova skingrade dem över hela jordens yta,+ och med tiden slutade de att bygga på staden. 9 Den fick namnet Babel,*+ för där skapade Jehova förvirring i det språk som talades på jorden, och Jehova spred ut dem över hela jorden.

10 Det här är den historiska berättelsen om Sem.+

Sem var 100 år när han blev far till Arpạksad,+ två år efter översvämningen.* 11 Efter att Sem hade blivit far till Arpạksad levde han ytterligare 500 år och fick söner och döttrar.+

12 När Arpạksad var 35 år blev han far till Shela.+ 13 Efter att Arpạksad hade blivit far till Shela levde han ytterligare 403 år och fick söner och döttrar.

14 När Shela var 30 år blev han far till Eber.+ 15 Efter att Shela hade blivit far till Eber levde han ytterligare 403 år och fick söner och döttrar.

16 När Eber var 34 år blev han far till Peleg.+ 17 Efter att Eber hade blivit far till Peleg levde han ytterligare 430 år och fick söner och döttrar.

18 När Peleg var 30 år blev han far till Reu.+ 19 Efter att Peleg hade blivit far till Reu levde han ytterligare 209 år och fick söner och döttrar.

20 När Reu var 32 år blev han far till Serug. 21 Efter att Reu hade blivit far till Serug levde han ytterligare 207 år och fick söner och döttrar.

22 När Serug var 30 år blev han far till Nahor. 23 Efter att Serug hade blivit far till Nahor levde han ytterligare 200 år och fick söner och döttrar.

24 När Nahor var 29 år blev han far till Tera.+ 25 Efter att Nahor hade blivit far till Tera levde han ytterligare 119 år och fick söner och döttrar.

26 Efter att Tera hade levt 70 år blev han far till Abram,+ Nahor+ och Haran.

27 Det här är den historiska berättelsen om Tera.

Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot.+ 28 Medan Tera fortfarande levde dog Haran i sitt hemland, i kaldéernas+ Ur.+ 29 Abram gifte sig, och det gjorde Nahor också. Abrams hustru hette Saraj,+ och Nahors hustru hette Milka+ och var dotter till Haran. Haran var far till både Milka och Jiska. 30 Saraj var barnlös+ och kunde inte få barn.

31 Tera tog sedan med sig sin son Abram och sin sonson Lot,+ Harans son, och sin svärdotter Saraj, Abrams hustru, och de lämnade kaldéernas Ur och gav sig av mot Kanaans land.+ Men när de kom till Haran+ stannade de och bosatte sig där. 32 Tera levde i 205 år. Sedan dog Tera i Haran.

12 Jehova sa till Abram: ”Lämna ditt land och dina släktingar och din fars hus, och bege dig till det land som jag ska visa dig.+ 2 Jag ska göra dig till en stor nation. Jag ska välsigna dig, och jag ska göra ditt namn stort. Du ska bli till välsignelse för andra.+ 3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig, och jag ska förbanna den som nedkallar ont över dig,+ och alla släkter på jorden ska bli välsignade* genom dig.”+

4 Då gav sig Abram i väg, precis som Jehova hade sagt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Haran.+ 5 Abram tog med sin hustru Saraj+ och sin brorson Lot+ och alla ägodelar som de hade samlat på sig+ och de tjänare som de hade skaffat sig i Haran, och de gav sig i väg mot Kanaan.+ När de kom fram till Kanaan 6 reste Abram genom landet ända till en plats som hette Sikem,+ nära Mores stora träd.+ På den tiden bodde kanaanéerna i landet. 7 Jehova visade sig för Abram och sa: ”Jag ska ge det här landet+ till dina efterkommande.”*+ Så Abram byggde ett altare där åt Jehova, som hade visat sig för honom. 8 Senare flyttade han därifrån till bergsområdet öster om Betel+ och slog upp sitt tält med Betel i väster och Aj+ i öster. Där byggde han ett altare åt Jehova+ och lovprisade Jehovas namn.+ 9 Senare fortsatte Abram mot Negev+ och flyttade sitt läger från plats till plats.

10 Nu drabbades landet av svält, och Abram gav sig av mot Egypten för att bo där ett tag,*+ för svälten var svår.+ 11 När han var på väg in i Egypten sa han till sin hustru Saraj: ”Snälla, lyssna på mig. Du är en vacker kvinna.+ 12 När egyptierna får se dig och förstår att du är min hustru så dödar de säkert mig och låter dig leva. 13 Var snäll och säg att du är min syster, för då kommer det att gå mig väl tack vare dig, och mitt liv kommer att skonas.”*+

14 Så fort Abram kom till Egypten såg egyptierna att hans hustru var mycket vacker. 15 Även faraos furstar såg henne och prisade hennes skönhet inför farao, och så förde man henne till faraos hus. 16 Han behandlade Abram väl för hennes skull, och han gav honom får, nötboskap, åsnor, kameler och tjänare.+ 17 Men Jehova lät svåra plågor drabba farao och hans hov på grund av Saraj, Abrams hustru.+ 18 Då kallade farao på Abram och sa: ”Vad är det du har gjort mot mig? Varför sa du inte att hon är din hustru? 19 Varför sa du att hon är din syster?+ Jag tänkte precis göra henne till min hustru. Här är hon, ta henne och gå!” 20 Och farao gav order till sina män, och de skickade i väg Abram, hans hustru och allt han hade.+

13 Abram lämnade Egypten med sin hustru och allt han hade och gav sig av till Negev,+ och Lot följde med honom. 2 Abram var mycket rik, han hade gott om boskap, silver och guld.+ 3 Han fortsatte från lägerplats till lägerplats från Negev till Betel, tills han kom fram till den plats mellan Betel och Aj+ där han tidigare hade haft sitt tält, 4 den plats där han hade byggt ett altare. Där lovprisade han Jehovas namn.

5 Lot, som följde med Abram, hade också får, nötboskap och tält. 6 Landet räckte inte till för dem båda, för deras ägodelar hade blivit så många att de inte längre kunde bo på samma plats. 7 Så Abrams och Lots boskapsherdar började gräla. (På den tiden bodde kanaanéerna och perisséerna i landet.)+ 8 Då sa Abram till Lot:+ ”Inte ska väl vi eller våra herdar gräla, för vi är ju bröder. 9 Ligger inte hela landet öppet för dig? Vi kan väl dela på oss? Om du går åt vänster, så går jag åt höger, men om du går åt höger, så går jag åt vänster.” 10 Då lyfte Lot blicken och såg att hela Jordanslätten*+ ända till Soar+ var vattenrik (det var innan Jehova ödelade Sodom och Gomorra), precis som Jehovas trädgård+ och som Egyptens land. 11 Då valde Lot hela Jordanslätten och flyttade sitt läger österut. De gick alltså skilda vägar. 12 Abram bodde i Kanaan, men Lot bodde i närheten av städerna på Jordanslätten.+ Till slut slog Lot upp sina tält nära Sodom. 13 Människorna i Sodom var onda och syndade grovt mot Jehova.+

14 Efter att Abram och Lot hade delat på sig sa Jehova till Abram: ”Var snäll och lyft blicken och se dig omkring från platsen där du står, mot norr och söder, öster och väster, 15 för hela det land du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande,* det ska bli ert för alltid.*+ 16 Och jag ska göra dina efterkommande lika många som stoftkornen på jorden. Om någon kan räkna stoftkornen ska dina efterkommande också kunna räknas.+ 17 Färdas genom landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.” 18 Så Abram fortsatte att flytta sina tält från plats till plats.* Senare kom han fram till Mamres stora träd+ i Hebron+ och bosatte sig i närheten, och där byggde han ett altare åt Jehova.+

14 På den tid då Amrạfel var kung i Shinar,+ Arjok kung i Ẹllasar, Kedorlaọmer+ kung i Elam+ och Tidal kung i Gojim 2 började de kungarna föra krig mot Bera, kungen i Sodom,+ Birsa, kungen i Gomorra,+ Sinab, kungen i Adma, Sẹmeber, kungen i Sẹbojim,+ och kungen i Bela, som nu heter Soar. 3 Alla dessa samlades i Siddimdalen,*+ där Salthavet*+ nu ligger.

4 De fem kungarna hade tjänat Kedorlaọmer i 12 år, men under det 13:e året gjorde de uppror. 5 Under det 14:e året gick därför Kedorlaọmer och de kungar som var med honom till anfall och besegrade rafaéerna i Ạshterot-Kạrnajim, suséerna i Ham, eméerna+ i Sạve-Kirjatạjim 6 och horéerna,+ som bodde i Seirs bergsområde,+ i El-Paran vid vildmarken. 7 Sedan vände de tillbaka till En-Mispat, det vill säga Kades,+ och erövrade hela amalekiternas+ område och besegrade även amoréerna+ som bodde i Hạsason-Tạmar.+

8 Då drog kungen i Sodom ut, och även kungen i Gomorra, kungen i Adma, kungen i Sẹbojim och kungen i Bela, som nu heter Soar, och de ställde upp sig i stridsformering mot dem i Siddimdalen,* 9 mot Kedorlaọmer, kungen i Elam, Tidal, kungen i Gojim, Amrạfel, kungen i Shinar, och Arjok, kungen i Ẹllasar,+ alltså fyra kungar mot de fem. 10 Nu var Siddimdalen* full av gropar med tjära,* och när kungarna i Sodom och Gomorra försökte fly föll de ner i dem, och de övriga flydde till bergsområdet. 11 Sedan tog de fyra segrande kungarna all egendom i Sodom och Gomorra och allt livsmedel och drog vidare.+ 12 De tog också Abrams brorson Lot, som bodde i Sodom,+ och hans ägodelar och fortsatte sin väg.

13 Men en man som hade lyckats fly kom och berättade vad som hade hänt för Abram, hebrén. På den tiden bodde han* bland de stora träden som tillhörde amorén Mamre,+ som var bror till Eskol och Aner.+ Dessa män var allierade med Abram. 14 När Abram fick höra att hans släkting*+ hade tagits till fånga samlade han sina övade män, 318 tjänare som var födda i hans hus, och förföljde kungarna ända till Dan.+ 15 Under natten delade han upp sina tjänare i grupper, och han och hans tjänare anföll och besegrade sina fiender. Abram förföljde dem ända till Hoba, som ligger norr om Damaskus. 16 Han tog tillbaka hela bytet, och han tog också tillbaka sin släkting Lot, hans ägodelar, kvinnorna och de andra fångarna.

17 När Abram var på väg tillbaka efter att ha besegrat Kedorlaọmer och kungarna som var med honom, kom han till Savedalen, det vill säga Kungadalen.+ Då kom kungen i Sodom ut för att möta honom. 18 Och Melkisẹdek,+ kungen i Salem,+ kom ut med bröd och vin. Han var präst åt den högste Guden.+

19 Sedan välsignade han Abram och sa:

Och Abram gav honom en tiondel av bytet.+

21 Sedan sa kungen i Sodom till Abram: ”Ge mig folket, men behåll bytet själv.” 22 Men Abram sa till kungen i Sodom: ”Jag lyfter min hand och svär en ed inför Jehova, den högste Guden, himlens och jordens skapare, 23 att jag inte ska ta något som är ditt, inte ens en tråd eller en sandalrem, för att du inte ska säga: ’Jag gjorde Abram rik.’ 24 Jag ska inte begära något mer än det som de unga männen redan har ätit. Men låt de män som var med mig, Aner, Eskol och Mamre,+ ta sin andel.”

15 Efter detta fick Abram en syn, och Jehova sa till honom: ”Var inte rädd,+ Abram. Jag är en sköld för dig.+ Din belöning kommer att bli mycket stor.”+ 2 Abram svarade: ”Suveräne Herre Jehova, vad kommer du att ge mig? Jag är ju fortfarande barnlös, och den som får ärva mig är en man från Damaskus, Eliẹser.”+ 3 Abram fortsatte: ”Du har inte gett mig några barn,+ och därför blir det en tjänare* i mitt hushåll som ärver mig.” 4 Men Jehova svarade honom: ”Det är inte han som ska ärva dig, utan din egen son* ska ärva dig.”+

5 Han bad honom nu att gå ut och sa: ”Var snäll och titta upp mot himlen och räkna stjärnorna om du kan.” Sedan sa han: ”Så många ska dina avkomlingar bli.”+ 6 Och Abram trodde på Jehova,+ som därför betraktade honom som rättfärdig.+ 7 Sedan fortsatte han: ”Jag är Jehova, som förde dig ut från kaldéernas Ur för att ge dig det här landet som egendom.”+ 8 Abram sa då: ”Suveräne Herre Jehova, hur kan jag vara säker på att landet ska bli mitt?” 9 Han svarade: ”Hämta en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en duvunge.” 10 Då hämtade han alla djuren och delade dem mitt itu och lade delarna bredvid varandra,* men fåglarna styckade han inte. 11 Och gång på gång kom det rovfåglar och dök ner mot djurkropparna, men Abram jagade bort dem.

12 När solen höll på att gå ner föll Abram i djup sömn, och ett stort och skrämmande mörker sänkte sig över honom. 13 Då sa Gud till Abram: ”Du ska veta att dina avkomlingar kommer att vara utlänningar i ett land som inte är deras och att folket där ska göra dem till slavar och förtrycka dem i 400 år.+ 14 Men jag kommer att straffa den nation som förtrycker dem,+ och sedan ska de dra ut ur landet med många ägodelar.+ 15 Själv ska du få ett långt liv innan du går till dina förfäder i frid och blir begravd.+ 16 Men den fjärde generationen av dina avkomlingar ska återvända hit,+ först då har amoréerna fyllt sina synders mått.”*+

17 När solen hade gått ner och det hade blivit helt mörkt syntes en rykande ugn, och en flammande fackla passerade mellan köttstyckena. 18 Den dagen slöt Jehova ett förbund med Abram+ och sa: ”Jag ska ge det här landet åt dina avkomlingar,+ från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat.+ 19 Det land som jag ska ge dem tillhör keniterna,+ kenissiterna, kadmoniterna, 20 hettiterna,+ perisséerna,+ rafaéerna,+ 21 amoréerna, kanaanéerna, girgaséerna och jebuséerna.”+

16 Abrams hustru, Saraj, hade inte fått några barn.+ Men hon hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar,+ 2 så hon sa till Abram: ”Snälla, lyssna på mig. Jehova har hindrat mig från att få barn. Jag ber dig, ligg med min tjänstekvinna. Kanske kan jag få barn på det sättet.”+ Och Abram lyssnade på Saraj. 3 Abram hade bott tio år i Kanaan när hans hustru Saraj gav honom sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till hustru. 4 Han låg alltså med Hagar, och hon blev gravid. När hon förstod att hon väntade barn började hon se ner på Saraj.

5 Då sa Saraj till Abram: ”Det är ditt fel att jag blir illa behandlad. Det var jag som överlämnade min tjänstekvinna i din famn, men när hon förstod att hon var med barn började hon se ner på mig. Må Jehova döma mellan dig och mig.” 6 Abram sa till Saraj: ”Det är din tjänstekvinna, gör vad du tycker är bäst med henne.” Då började Saraj förödmjuka henne, och hon rymde.

7 Senare fann Jehovas ängel Hagar vid en vattenkälla i vildmarken, källan på vägen till Shur.+ 8 Och han sa: ”Hagar, Sarajs tjänstekvinna, var kommer du ifrån, och vart är du på väg?” Hon svarade: ”Jag har rymt från Saraj.” 9 Jehovas ängel sa då: ”Gå tillbaka till Saraj och underkasta dig ödmjukt hennes vilja.” 10 Sedan sa Jehovas ängel: ”Jag ska göra dina avkomlingar så många att de inte går att räkna.”+ 11 Jehovas ängel sa också: ”Du är gravid, och du kommer att föda en son som ska heta Ismael,* för Jehova har sett* ditt lidande. 12 Han ska bli som en vildåsna.* Han ska vara emot alla, och alla ska vara emot honom. Han ska bo mitt emot alla sina bröder.”*

13 Sedan bad hon till Jehova,* som hade talat till henne, och sa: ”Du är en Gud som ser allt.”*+ Och hon sa till sig själv: ”Jag har faktiskt sett honom som ser mig.” 14 Därför kallade man brunnen Beẹr-Lahạj-Roị.* (Den ligger mellan Kades och Bered.) 15 Senare födde Hagar en son åt Abram, och han gav honom namnet Ismael.+ 16 Abram var 86 år när Hagar födde Ismael.

17 När Abram var 99 år visade sig Jehova för honom och sa: ”Jag är den allsmäktige Guden. Du ska vandra på mina vägar* och vara fläckfri.* 2 Jag bekräftar mitt förbund med dig,+ och jag ska ge dig många, många avkomlingar.”+

3 Då föll Abram ner på knä med ansiktet mot marken, och Gud fortsatte: 4 ”Jag har ett förbund med dig,+ och du ska bli far till många folk.+ 5 Du ska inte längre heta Abram,* utan ditt namn ska vara Abraham,* för jag ska låta dig bli far till många folk. 6 Jag ska ge dig många barn, och nationer och kungar ska utgå från dig.+

7 Och jag ska hålla mitt förbund med dig+ och dina avkomlingar* i generation efter generation. Det ska vara ett evigt förbund. Jag ska vara din och dina avkomlingars Gud. 8 Och jag ska ge dig och dina avkomlingar det land där du har bott som utlänning,+ ja hela Kanaans land. Det ska bli ert för alltid,* och jag ska vara er Gud.”+

9 Gud sa vidare till Abraham: ”Och du ska hålla mitt förbund, du och dina avkomlingar i generation efter generation. 10 Det här är mitt förbund med er som du och dina avkomlingar ska hålla: Alla män* bland er ska omskäras.+ 11 Ni ska skära bort förhuden, och det ska vara ett tecken på förbundet mellan mig och er.+ 12 Alla pojkar som föds i ditt hushåll ska omskäras när de är åtta dagar.+ Och alla pojkar och män som inte är era avkomlingar utan har blivit köpta från en utlänning ska omskäras. Detta ska ni fortsätta med i generation efter generation. 13 Alla pojkar som föds i ditt hushåll och alla pojkar och män som köps måste omskäras,+ och mitt förbund om omskärelse* ska vara ett bestående förbund. 14 Om någon vägrar omskära sig ska han utplånas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.”

15 Sedan sa Gud till Abraham: ”Din hustru ska inte längre heta Saraj,*+ för hennes namn ska vara Sara.* 16 Jag ska välsigna henne, och hon ska föda en son åt dig.+ Jag ska välsigna henne, och nationer och kungar ska utgå från henne.” 17 Då föll Abraham ner med ansiktet mot marken. Han började skratta och sa för sig själv:+ ”Ska en man som är 100 år bli pappa? Och ska Sara föda barn, hon som är 90 år gammal?”+

18 Så Abraham sa till den sanne Guden: ”Må Ismael få din välsignelse!”+ 19 Då sa Gud: ”Din hustru Sara kommer verkligen att föda en son, och du ska ge honom namnet Isak.*+ Och mitt förbund ska föras vidare till honom. Det ska gälla honom och hans avkomlingar för evigt.+ 20 Men när det gäller Ismael har jag hört din begäran. Jag ska välsigna honom och ge honom många, många avkomlingar. Han ska bli far till 12 hövdingar, och jag ska göra honom till en stor nation.+ 21 Men jag ska föra vidare mitt förbund till Isak,+ som Sara ska föda åt dig vid den här tiden nästa år.”+

22 Efter att Gud hade talat med Abraham lämnade han honom. 23 Abraham tog sedan sin son Ismael och alla män som var födda i hans hus och alla som han hade köpt, ja alla män* i sitt hushåll, och han omskar dem redan samma dag, precis som Gud hade sagt.+ 24 Abraham var 99 år när han blev omskuren,+ 25 och hans son Ismael var 13 år när han blev omskuren.+ 26 Den dagen blev alltså Abraham och hans son Ismael omskurna. 27 Alla män i hans hushåll, både de som var födda i huset och de som han hade köpt av en utlänning, blev omskurna tillsammans med honom.

18 Senare visade sig Jehova+ för Abraham bland Mamres stora träd+ när han satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. 2 Han tittade upp och fick se tre män som stod en bit bort.+ Då sprang han i väg för att möta dem, och han bugade sig ner till marken. 3 Sedan sa han: ”Jehova, om du ser på mig med välvilja, så ber jag dig, gå inte bara förbi din tjänare. 4 Snälla, låt mig ordna fram lite vatten så att ni kan få era fötter tvättade.+ Sedan kan ni lägga er och vila under trädet. 5 Och låt mig hämta en bit bröd som kan ge er nya krafter,* nu när ni har kommit till er tjänare. Sedan kan ni gå vidare.” Då sa de: ”Ja gärna, gör så.”

6 Så Abraham skyndade sig till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig! Ta tre mått* fint mjöl, knåda degen och baka bröd.” 7 Sedan sprang Abraham bort till boskapen och valde ut en fin ungtjur. Han gav den till tjänaren, som skyndade sig att tillaga den. 8 Sedan hämtade han smör och mjölk och köttet som han hade tillagat och ställde fram det åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.+

9 De frågade honom: ”Var är din hustru Sara?”+ Han svarade: ”Inne i tältet.” 10 En av dem sa då: ”Jag ska komma tillbaka till dig vid den här tiden nästa år, och då kommer din hustru Sara att ha en son.”+ Sara stod i tältöppningen bakom mannen och hörde vad han sa. 11 Abraham och Sara var mycket gamla,+ och Sara hade passerat den ålder då man kan få barn.*+ 12 Så Sara skrattade inombords och sa för sig själv: ”Skulle jag verkligen få den glädjen? Både jag och min herre är ju gamla.”+ 13 Då sa Jehova till Abraham: ”Varför skrattade Sara och sa: ’Ska jag verkligen föda barn, jag som är så gammal?’ 14 Är någonting omöjligt för Jehova?+ Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då kommer Sara att ha en son.” 15 Men Sara sa: ”Nej, jag skrattade inte”, för hon var rädd. Då sa han: ”Jo, du skrattade.”

16 Senare reste sig männen för att gå. Abraham följde med dem en bit på vägen, och männen såg ner mot Sodom.+ 17 Jehova sa: ”Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ska göra?+ 18 Abraham ska ju bli en stor och mäktig nation, och alla nationer på jorden ska bli välsignade* genom honom.+ 19 Jag har utvalt* honom för att han ska befalla sina söner och sina efterkommande att hålla sig till Jehovas väg och göra det som är rätt och rättvist.+ Då kommer jag, Jehova, att ge Abraham allt som jag har lovat.”

20 Sedan sa Jehova: ”Sodoms och Gomorras synder är grova,+ och jag har hört klagoropen mot dem. 21 Jag ska gå ner och se om anklagelserna stämmer, om människorna verkligen är så onda. Om inte, så måste jag få veta det.”+

22 Då gav sig männen av mot Sodom, men Jehova+ stannade hos Abraham. 23 Abraham gick närmare och sa: ”Kommer du verkligen att ta bort de rättfärdiga tillsammans med de onda?+ 24 Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden. Kommer du då att förstöra staden i stället för att skona* den för de 50 rättfärdigas skull? 25 Det är otänkbart att du skulle göra så! Du skulle aldrig döda de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att det skulle gå på samma sätt för de rättfärdiga som för de onda.+ Det är otänkbart.+ Kommer inte hela jordens domare att göra det som är rätt?”+ 26 Då sa Jehova: ”Om jag hittar 50 rättfärdiga i Sodom ska jag skona hela staden för deras skull.” 27 Men Abraham fortsatte: ”Jehova, jag tar mig friheten att tala till dig, fast jag bara är stoft och aska. 28 Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga. Kommer du då att förstöra hela staden på grund av de fem?” Då sa han: ”Om det finns 45 rättfärdiga ska jag inte förstöra den.”+

29 Men Abraham fortsatte: ”Tänk om det finns 40 där.” Han svarade: ”Jag ska inte förstöra staden om det finns 40 rättfärdiga.” 30 Men då sa Abraham: ”Bli inte arg på mig, Jehova,+ utan låt mig fortsätta tala. Tänk om det bara finns 30.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det om det finns 30 rättfärdiga.” 31 Men Abraham fortsatte: ”Jehova, jag tar mig friheten att tala till dig igen. Tänk om det bara finns 20.” Han svarade: ”Jag ska inte förstöra staden om det finns 20 rättfärdiga.” 32 Till sist sa Abraham: ”Bli inte arg på mig, Jehova, men låt mig bara tala en gång till. Tänk om det bara finns 10.” Då sa han: ”Jag ska inte förstöra staden om det finns 10 rättfärdiga.” 33 Efter att Jehova hade talat med Abraham lämnade han honom,+ och Abraham återvände hem.

19 De två änglarna kom fram till Sodom på kvällen, och Lot satt i stadsporten. När Lot fick se dem reste han sig och gick fram till dem och böjde sig ner med ansiktet mot marken.+ 2 Och han sa: ”Jag ber er, följ med hem till mig och stanna över natten och få era fötter tvättade. Sedan kan ni stiga upp tidigt i morgon och fortsätta er resa.” Men de svarade: ”Nej, vi övernattar på torget.” 3 Men när Lot fortsatte vädja till dem följde de med honom hem. Han lagade till en fin måltid och bakade osyrat bröd, och de åt.

4 Innan de hade lagt sig kom en pöbelhop – alla män i Sodom, både unga och gamla – och omringade huset. 5 Och de ropade till Lot: ”Var är männen som kom till dig i kväll? För ut dem till oss så att vi kan ha sex med dem.”+

6 Då gick Lot ut till dem och stängde dörren bakom sig. 7 Han sa: ”Mina bröder, gör inte något så ont. 8 Jag har två döttrar som aldrig har legat med en man. Låt mig föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Men gör inget mot de här männen, för de är gäster* i mitt hus.”*+ 9 Då sa de: ”Flytta på dig! Hur vågar du döma oss? Du är ju bara en utlänning som kommit hit för att bo här. Nu ska du få lida mer än de.” Och de trängde sig fram mot Lot för att slå in dörren. 10 Då grep männen i huset tag i Lot och drog in honom och stängde dörren. 11 Och de slog männen utanför med blindhet, från den minste till den störste, så att de förgäves försökte hitta dörren.

12 Sedan sa männen till Lot: ”Har du fler släktingar här i staden? Svärsöner, söner, döttrar eller andra som hör till familjen – ta med dem härifrån! 13 Vi ska förstöra den här staden, för Jehova har hört de höga klagoropen mot invånarna.+ Så Jehova har sänt oss för att förstöra staden.” 14 Då gick Lot till sina blivande svärsöner, och han uppmanade dem gång på gång: ”Skynda er! Ge er av härifrån, för Jehova kommer att förstöra staden!” Men hans svärsöner trodde att han skämtade.+

15 I gryningen började änglarna driva på Lot och sa: ”Skynda dig! Ta med din hustru och dina båda döttrar och lämna den här platsen, så att ni inte förintas när den straffas för sin synd!”+ 16 När Lot dröjde tog männen honom, hans hustru och hans två döttrar – för Jehova brydde sig om Lot+ – och ledde dem ut ur staden och lämnade dem där.+ 17 Så fort de hade fört dem till utkanten av staden sa en av männen: ”Fly för livet! Titta inte bakåt+ och stanna inte någonstans på hela slätten.+ Fly till bergen så att du inte blir dödad!”

18 Men Lot sa: ”Snälla Jehova, inte dit! 19 Du har ju godkänt din tjänare och varit mycket omtänksam* mot mig och bevarat mig* vid liv,+ men jag kan inte fly till bergen, för jag är rädd att olyckan hinner upp mig och jag dör.+ 20 Det finns en liten stad här i närheten som jag kan fly till. Kan jag inte få söka skydd där? Det är bara ett litet ställe. Då kommer jag att överleva.” 21 Han svarade: ”Ja, jag ska göra som du vill+ och inte förstöra den staden.+ 22 Skynda dig att fly dit, för jag kan inte göra någonting förrän du har kommit fram.”+ Därför gav han staden namnet Soar.*+

23 Solen hade gått upp när Lot kom fram till Soar. 24 Då lät Jehova eld och svavel regna ner över Sodom och Gomorra – det kom från Jehova, från himlen.+ 25 Så förintade han dessa städer, ja hela slätten, även alla som bodde i städerna och allt som växte där.+ 26 Men Lots hustru, som var bakom honom, vände sig om och såg på staden, och hon blev en saltstod.+

27 Tidigt nästa morgon gav sig Abraham av till den plats där han hade stått inför Jehova.+ 28 När han tittade ner mot Sodom och Gomorra och hela slättområdet fick han se tjock rök stiga upp från området, som den tjocka röken från en brännugn.+ 29 Innan Gud förstörde städerna på slätten tänkte han alltså på det han hade lovat Abraham och skickade i väg Lot därifrån, från de städer där han hade bott.+

30 Senare lämnade Lot och hans båda döttrar Soar och bosatte sig uppe i bergen,+ för han vågade inte bo kvar i Soar.+ Han flyttade in i en grotta tillsammans med sina döttrar. 31 Och den äldre dottern sa till den yngre: ”Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som vi kan ligga med för att få barn, som sed är över hela jorden. 32 Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom så att vi kan föra vår fars släkt vidare.”

33 Den kvällen gav de sin far mycket vin att dricka. Sedan gick den äldre dottern in och lade sig hos sin far, men han märkte varken när hon lade sig eller när hon gick upp. 34 Nästa dag sa den äldre till den yngre: ”I natt låg jag med far. Om vi ger honom vin att dricka i kväll också så kan du gå in och ligga med honom. På det här sättet kan vi få barn genom vår far.” 35 Så de gav honom mycket vin den kvällen också. Sedan gick den yngre och lade sig hos honom, men han märkte varken när hon lade sig eller när hon gick upp. 36 Så blev Lots båda döttrar med barn genom sin far. 37 Den äldre fick en son som hon gav namnet Moab.+ Han blev stamfar till våra dagars moabiter.+ 38 Den yngre fick också en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi. Han blev stamfar till våra dagars ammoniter.+

20 Nu flyttade Abraham sitt läger+ till Negev och bosatte sig mellan Kades+ och Shur.+ När han bodde* i Gerar+ 2 sa han till alla att Sara var hans syster.+ Så Abimẹlek, kungen i Gerar, sände bud och lät hämta henne.+ 3 Senare sa Gud till Abimẹlek i en dröm om natten: ”Du är så gott som död på grund av kvinnan som du har tagit,+ för hon är gift och tillhör en annan man.”+ 4 Men Abimẹlek hade inte rört henne.* Därför sa han: ”Jehova, tänker du utplåna ett folk som är helt oskyldigt?* 5 Han sa ju själv att hon var hans syster, och hon sa att han var hennes bror. Jag gjorde det i all uppriktighet och hade inga onda avsikter.”* 6 Då sa den sanne Guden till honom i drömmen: ”Jag vet att du gjorde det i all uppriktighet, så därför hindrade jag dig från att röra henne och synda mot mig. 7 Låt nu mannen få tillbaka sin hustru, för han är en profet.+ Han ska be för dig,+ så att du får leva. Men om du inte lämnar tillbaka henne kommer du att dö, du och alla som tillhör dig.”

8 Abimẹlek gick upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare. Han berättade alltsammans för dem, och de blev mycket rädda. 9 Sedan kallade Abimẹlek på Abraham och sa till honom: ”Vad har du gjort mot oss? Vad har jag gjort dig, eftersom du har dragit så stor olycka över mig och mitt kungarike? Det du har gjort mot mig är inte rätt.” 10 Sedan sa Abimẹlek till Abraham: ”Hur tänkte du när du gjorde så här?”+ 11 Abraham svarade: ”Jag tänkte att människorna här inte har respekt för Gud och att de skulle döda mig och ta min hustru.+ 12 Dessutom är hon faktiskt min syster. Vi har samme far men inte samma mor, och hon blev min hustru.+ 13 Så när Gud bad mig lämna min fars hus+ sa jag till henne: ’Du kan visa mig lojal kärlek genom att säga att jag är din bror vart vi än kommer.’”+

14 Abimẹlek gav sedan Abraham får och nötboskap och tjänare och tjänarinnor, och han lät honom få tillbaka sin hustru Sara. 15 Och Abimẹlek sa: ”Mitt land står till ditt förfogande. Slå dig ner var du vill.” 16 Och till Sara sa han: ”Jag ger din bror 1 000 silverstycken.+ Inför alla som är hos dig och inför alla andra ska detta vara ett tecken på att du är oskyldig.* Ditt rykte är rentvått.” 17 Och Abraham bad sedan till den sanne Guden, och Gud botade Abimẹlek och hans hustru och hans slavinnor, så att de kunde få barn igen. 18 Jehova hade nämligen gjort så att inga kvinnor i Abimẹleks hus kunde få barn* på grund av Sara, Abrahams hustru.+

21 Jehova kom ihåg vad han hade lovat Sara, och Jehova höll sitt löfte till henne.+ 2 Sara blev gravid+ och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, precis vid den tid som Gud hade sagt.+ 3 Abraham gav sin nyfödde son, som Sara hade fött, namnet Isak.+ 4 När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, som Gud hade befallt.+ 5 Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. 6 Och Sara sa: ”Gud har fått mig att skratta, och alla som får höra talas om det kommer att skratta med mig.”* 7 Och hon tillade: ”Vem hade kunnat tro att Abrahams hustru Sara skulle få amma barn? Men nu har jag faktiskt fött honom en son på hans ålderdom.”

8 Isak blev större, och den dag han blev avvand ordnade Abraham en stor fest. 9 Men Sara märkte att den son som egyptiskan Hagar+ hade fött åt Abraham hånade Isak.+ 10 Så hon sa till Abraham: ”Driv ut den här slavinnan och hennes son, för hennes son ska inte ärva tillsammans med min son, Isak!”+ 11 Men Abraham blev mycket illa till mods av det Sara sa om hans son.*+ 12 Då sa Gud till Abraham: ”Bli inte nedslagen av det Sara säger om pojken och din slavinna. Lyssna på henne,* för den avkomma som du blev lovad ska komma genom Isak.+ 13 Men även slavinnans son+ ska jag göra till en nation,+ eftersom han är din avkomling.”

14 Så tidigt nästa morgon steg Abraham upp och tog bröd och en skinnsäck med vatten och lade det på Hagars axlar. Sedan sände han i väg henne med pojken,+ och hon gav sig av och irrade omkring i Beershẹbas+ vildmark. 15 Till sist tog vattnet i säcken slut, och hon knuffade in pojken under en buske. 16 Sedan gick hon vidare och satte sig för sig själv en bit därifrån, på ett pilskotts avstånd, för hon tänkte: ”Jag vill inte se när pojken dör.” Så hon satte sig på avstånd och började gråta högt.

17 Då hörde Gud pojkens röst,+ och Guds ängel ropade från himlen till Hagar. Han sa:+ ”Varför gråter du, Hagar? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens röst. 18 Res dig, hjälp pojken upp och ta hand om honom, för jag ska göra honom till en stor nation.”+ 19 Sedan öppnade Gud hennes ögon, och hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde skinnsäcken och gav pojken att dricka. 20 Och Gud var med pojken+ under hans uppväxt. Han bodde i vildmarken och blev bågskytt. 21 Han bosatte sig i Parans vildmark,+ och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten.

22 Vid den tiden sa Abimẹlek och hans befälhavare Pikol till Abraham: ”Gud är med dig i allt du gör.+ 23 Så svär nu en ed vid Gud att du inte ska svika mig och mina barn och mina ättlingar. Visa mig och landet där du bor samma lojalitet* som jag har visat dig.”+ 24 Då sa Abraham: ”Jag lovar och svär.”

25 Men Abraham påtalade för Abimẹlek att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn.+ 26 Abimẹlek sa: ”Jag vet inte vem som har gjort det. Du har inte sagt något om det tidigare, och jag har inte hört talas om det förrän i dag.” 27 Då tog Abraham får och nötboskap och gav till Abimẹlek, och de ingick ett förbund med varandra. 28 När Abraham tog sju lamm* från hjorden åt sidan 29 frågade Abimẹlek: ”Varför har du ställt sju lamm åt sidan?” 30 Abraham svarade: ”Ta emot de här sju lammen av mig som en bekräftelse på att det är jag som har grävt brunnen.” 31 Därför kallade han den platsen Beershẹba,*+ eftersom de hade avlagt en ed där. 32 Så ingick de ett förbund+ vid Beershẹba, och Abimẹlek och hans befälhavare Pikol återvände till filistéernas land.+ 33 Sedan planterade Abraham en tamarisk i Beershẹba, och där lovprisade han Jehovas, den evige Gudens,+ namn.+ 34 Och Abraham bodde kvar* i filistéernas land en lång tid.*+

22 En tid därefter satte den sanne Guden Abraham på prov.+ Han kallade på honom: ”Abraham!” ”Här är jag!” svarade Abraham. 2 Och Gud fortsatte: ”Jag ber dig, ta din ende son, Isak,+ som du älskar så mycket,+ och ge dig av till Mọria.+ Där ska du offra honom som ett brännoffer på det berg som jag ska visa dig.”

3 Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med sig två tjänare och sin son Isak. Han klöv veden till brännoffret, och sedan gav han sig av mot den plats som den sanne Guden hade utsett. 4 På tredje dagen såg Abraham platsen på avstånd. 5 Han sa till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan, så går jag och Isak dit bort och tillber. Sedan kommer vi tillbaka till er.”

6 Abraham lade veden till brännoffret på sin sons axlar. Själv tog han elden och kniven,* och så gick de vidare tillsammans. 7 Isak sa till Abraham: ”Far!” Han sa: ”Ja, vad är det, min son?” Isak sa då: ”Vi har eld och ved, men var är fåret som vi ska offra?” 8 Abraham svarade: ”Gud kommer att förse oss med ett får som vi kan offra,+ min son.” Så gick de vidare.

9 Till slut kom de till platsen som den sanne Guden hade utsett, och Abraham byggde ett altare där och lade veden på det. Han band sin son Isaks händer och fötter och lade honom på veden som låg på altaret.+ 10 Sedan tog Abraham kniven* för att döda sin son.+ 11 Men Jehovas ängel ropade från himlen: ”Abraham, Abraham!” Han svarade: ”Här är jag!” 12 Ängeln sa då: ”Skada inte din son, gör honom inget illa. Nu vet jag att du har djup respekt för Gud,* för du har inte ens undanhållit din ende son.”+ 13 Då tittade Abraham upp och fick syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett buskage lite längre bort. Så Abraham gick dit och hämtade baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. 14 Abraham gav sedan platsen namnet Jehova-Jirẹ.* Därför säger man fortfarande: ”På sitt berg ska Jehova förse.”+

15 Och Jehovas ängel ropade till Abraham för andra gången från himlen: 16 ”Jehova säger: ’Eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din ende son,+ svär jag vid mig själv+ 17 att jag ska välsigna dig och göra din avkomma lika talrik som himlens stjärnor och som sandkornen på havets strand.+ Och din avkomma ska inta sina fienders städer.*+ 18 Och genom din avkomma+ ska alla jordens nationer bli välsignade* därför att du har lyssnat till mig.’”+

19 Sedan återvände Abraham till sina tjänare, och de gick tillsammans till Beershẹba,+ och där fortsatte Abraham att bo.

20 En tid därefter berättade man för Abraham: ”Milka har fött söner åt din bror Nahor:+ 21 Först föddes Us, och sedan kom Bus, Kẹmuel (Arams far), 22 Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Bẹtuel.”+ 23 Bẹtuel blev far till Rebecka.+ Det här var de åtta söner som Milka fick med Nahor, Abrahams bror. 24 Nahors bihustru, som hette Reụma, fick också söner: Teba, Gaham, Tahas och Maạka.

23 Sara blev 127 år, så långt blev hennes liv.+ 2 Sara dog i Kirjat-Arba,+ det vill säga Hebron,+ i Kanaan,+ och Abraham sörjde och grät över henne. 3 Sedan lämnade Abraham sin döda hustru och gick till hettiterna+ och sa: 4 ”Jag är utlänning och bor som främling bland er.+ Därför ber jag er om ett markområde så att jag kan begrava min hustru där.” 5 Då svarade hettiterna Abraham: 6 ”Lyssna på oss, herre. Vi ser dig som en hövding utvald av Gud.*+ Du ska få vår bästa gravplats, så att du kan begrava din hustru där. Ingen av oss kommer att neka dig sin gravplats och hindra dig att begrava henne.”

7 Då reste sig Abraham och bugade sig för landets invånare, hettiterna,+ 8 och sa till dem: ”Om ni går med på att jag flyttar min döda hustru och begraver henne, så hör på mig och fråga Efron, Sohars son, 9 om jag får köpa Makpẹlagrottan av honom, den som ligger i utkanten av hans mark. Låt mig köpa den av honom i er närvaro mot full betalning,+ så att jag kan använda den som gravplats.”+

10 Nu satt hettiten Efron där bland hettiterna. Så i deras närvaro och inför alla som gick in genom stadsporten+ svarade han Abraham: 11 ”Nej, min herre! Lyssna på mig. Jag ger dig både grottan och marken som den ligger på. Mitt folk är vittnen på att jag ger dig detta. Gå och begrav din döda hustru.” 12 Då bugade sig Abraham för landets invånare, 13 och inför dem sa han till Efron: ”Jag ber dig, lyssna på mig. Jag köper marken av dig mot full betalning. Ta emot min betalning, så att jag kan begrava min hustru där.”

14 Då svarade Efron Abraham: 15 ”Min herre, lyssna på mig. Marken är värd 400 siklar* silver, men vad betyder väl det oss emellan? Så gå och begrav din hustru.” 16 Abraham tog fasta på Efrons ord och vägde upp den mängd silver som Efron hade nämnt inför hettiterna, 400 siklar* silver, enligt den vikt som var allmänt accepterad bland köpmännen.+ 17 Alltså sålde Efron sin mark i Makpẹla som låg i närheten av Mamre. Marken och grottan på den och alla träd inom markens gränser blev 18 Abrahams egendom inför hettiternas ögon och inför alla som gick in i stadsporten. 19 Sedan begravde Abraham sin hustru Sara i Makpẹlagrottan i närheten av Mamre, det vill säga Hebron, i Kanaan. 20 Alltså överlät hettiterna marken och grottan till Abraham så att han kunde använda egendomen som gravplats.+

24 Abraham var nu gammal och till åren kommen, och Jehova hade välsignat honom i allt.+ 2 Abraham sa till den äldste tjänaren i sitt hushåll, den som ansvarade för allt han ägde:+ ”Jag ber dig, lägg din hand under mitt lår,* 3 och lova och svär inför Jehova, himlens och jordens Gud, att du inte väljer en hustru åt min son bland kanaanéerna, i vars land jag bor.+ 4 I stället ska du gå till mitt land och mina släktingar+ och hämta en hustru åt min son Isak.”

5 Tjänaren svarade: ”Men tänk om kvinnan inte vill följa med mig tillbaka hit. Ska jag då ta med din son dit i stället, till det land som du har lämnat?”+ 6 Då sa Abraham: ”Nej, du får inte föra min son dit.+ 7 Jehova, himlens Gud, förde mig bort från min fars hus och från mina släktingars land.+ Han talade till mig och lovade med en ed+ att mina efterkommande*+ skulle få det här landet.+ Han kommer att sända sin ängel framför dig,+ och du ska hämta en hustru åt min son därifrån.+ 8 Men om kvinnan inte vill följa med dig, så är du löst från denna ed. Men du får inte föra min son dit.” 9 Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams lår och svor eden.+

10 Tjänaren tog med sig tio kameler och många fina gåvor från sin herre och gav sig i väg mot Mesopotamien, till Nahors stad. 11 När han kom fram till en brunn utanför staden lät han kamelerna lägga sig ner. Det var kväll, vid den tid då kvinnorna brukade hämta vatten. 12 Och tjänaren bad: ”Jehova, min herre Abrahams Gud, jag ber dig, hjälp mig nu och visa lojal kärlek mot min herre Abraham. 13 Här står jag vid en vattenkälla, och de unga kvinnorna från staden kommer hit för att hämta vatten. 14 Jag kommer att be en av dem: ’Var snäll och ge mig lite vatten ur din vattenkruka.’ Om hon säger: ’Ja visst, och jag ska ge dina kameler vatten också’, då vet jag att det är henne du har valt åt din tjänare Isak och att du har visat lojal kärlek mot min herre.”

15 Innan han ens hade hunnit avsluta sin bön kom Rebecka gående med en vattenkruka på axeln. Hon var dotter till Bẹtuel,+ som var son till Milka+ och Nahor,+ Abrahams bror. 16 Den unga kvinnan var mycket vacker, och hon var oskuld och hade inte legat med någon man. Hon gick ner till källan och fyllde sin vattenkruka och kom sedan upp. 17 Genast skyndade tjänaren fram till henne och sa: ”Var snäll och ge mig en klunk vatten ur din kruka.” 18 ”Drick, min herre”, svarade hon och lyfte snabbt ner krukan från axeln och lät honom dricka. 19 När han hade druckit färdigt sa hon: ”Jag ska hämta vatten åt dina kameler också, tills de har druckit så mycket de vill.” 20 Så hon tömde snabbt sin kruka i vattenhon och sprang fram och tillbaka till brunnen tills hon hade hämtat vatten åt alla hans kameler. 21 Själv stod han tyst och såg förundrat på henne, och han funderade på om Jehova hade välsignat hans resa eller inte.

22 När kamelerna hade druckit färdigt gav han henne en näsring av guld som vägde en halv sikel* och två guldarmband som vägde tio siklar.* 23 Sedan sa han: ”Var snäll och berätta vems dotter du är. Finns det plats för oss att övernatta i hans hus?” 24 Hon svarade: ”Jag är dotter till Bẹtuel,+ Milkas och Nahors son.”+ 25 Sedan sa hon: ”Vi har både halm och gott om foder, och det finns även plats för er att övernatta.” 26 Då föll han ner inför Jehova 27 och sa: ”Jag lovprisar Jehova, min herre Abrahams Gud, som har visat lojal kärlek mot min herre och hållit sitt löfte till honom. Jehova har väglett mig till min herres bröder.”

28 Och den unga kvinnan sprang hem och berättade för sin mor och de andra vad som hade hänt. 29 Rebecka hade en bror som hette Laban.+ Han sprang nu i väg till mannen som var vid vattenkällan. 30 Laban hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster Rebecka hade på sig och hört henne berätta vad mannen hade sagt, så han sprang till vattenkällan för att träffa mannen som stod kvar hos kamelerna. 31 Laban sa: ”Kom, du som är välsignad av Jehova. Varför står du kvar här? Jag har gjort i ordning för dig där hemma och ordnat plats åt kamelerna.” 32 Då följde mannen med honom hem, och han* selade av kamelerna och gav dem halm och foder och ordnade vatten så att mannen och de som var med honom kunde få sina fötter tvättade. 33 När maten sattes fram sa mannen: ”Jag tänker inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Då sa Laban: ”Berätta!”

34 Han sa: ”Jag är Abrahams tjänare.+ 35 Och Jehova har verkligen välsignat min herre, och han har gjort honom mycket rik och gett honom får och nötboskap, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.+ 36 Dessutom har Sara, min herres hustru, fött honom en son på sin ålderdom,+ och min herre kommer att ge honom allt han äger.+ 37 Så min herre ville att jag skulle svära en ed. Han sa: ’Du ska inte välja en hustru åt min son bland kanaanéerna, i vars land jag bor.+ 38 I stället ska du gå till min fars hus, till min släkt,+ och hämta en hustru åt min son därifrån.’+ 39 Men då sa jag till min herre: ’Vad gör jag om kvinnan inte vill följa med mig?’+ 40 Han sa: ’Jehova, som jag alltid har vandrat med,+ ska sända sin ängel+ med dig och välsigna din resa. Och du ska hämta en hustru åt min son från min släkt och från min fars hus.+ 41 Du är löst från din ed om mina släktingar inte låter kvinnan följa med dig. Detta gör dig fri från eden.’+

42 När jag kom till källan i dag bad jag: ’Jehova, min herre Abrahams Gud, välsigna min resa. 43 Jag står här vid en vattenkälla. När en ung kvinna+ kommer för att hämta vatten ska jag säga så här till henne: ”Var snäll och ge mig lite vatten ur din vattenkruka.” 44 Om hon säger till mig: ”Ja visst, och jag ska hämta vatten till dina kameler också”, då vet jag att hon är den kvinna som du, Jehova, har valt ut till min herres son.’+

45 Innan jag var färdig med min bön* kom Rebecka gående med en kruka på axeln, och hon gick till källan och hämtade vatten. Då sa jag till henne: ’Var snäll och ge mig lite vatten.’+ 46 Då lyfte hon snabbt ner krukan och sa: ’Drick,+ och jag ska ge dina kameler vatten också.’ Så jag drack, och hon gav även kamelerna vatten. 47 Sedan frågade jag henne vems dotter hon var, och hon svarade: ’Jag är dotter till Bẹtuel, Nahors och Milkas son.’ Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.+ 48 Och jag föll ner inför Jehova och lovprisade Jehova, min herre Abrahams Gud,+ som hade väglett mig så att jag kunde hitta en hustru åt min herres son bland hans brors släkt. 49 Tala om för mig om ni vill visa min herre lojal kärlek och trofasthet. Men om ni inte vill det, tala då om det för mig, så att jag vet vad jag ska göra.”*+

50 Då svarade Laban och Bẹtuel: ”Det är Jehovas beslut, så vi kan varken svara ja eller nej.* 51 Här är Rebecka. Ta henne med dig, och låt henne bli hustru åt din herres son, precis som Jehova har sagt.” 52 När Abrahams tjänare hörde deras svar föll han ner på marken inför Jehova. 53 Och han gav silver- och guldföremål och kläder till Rebecka. Hennes bror och hennes mor fick också dyrbara gåvor. 54 Han och männen som var med honom åt och drack, och så övernattade de där.

När han gick upp på morgonen sa han: ”Låt mig återvända till min herre.” 55 Då sa hennes bror och hennes mor: ”Låt den unga kvinnan stanna hos oss åtminstone tio dagar. Sedan kan hon ge sig av.” 56 Men han sa: ”Hindra mig inte. Jehova har ju välsignat min resa. Låt mig återvända till min herre.” 57 Då sa de: ”Vi kallar hit henne och frågar vad hon själv tycker.” 58 De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du ge dig av med den här mannen?” ”Ja, det vill jag”, svarade hon.

59 Då sände de i väg Rebecka*+ och hennes amma*+ och Abrahams tjänare och hans män. 60 Och de välsignade Rebecka och sa till henne: ”Vår syster, må du bli mor till tusen gånger tio tusen,* och må dina efterkommande inta sina fienders städer.”*+ 61 Och Rebecka och hennes tjänstekvinnor satt upp på kamelerna och följde med mannen. Så tog tjänaren med sig Rebecka och gav sig av hemåt.

62 Isak bodde i Negev,+ och han hade precis varit i trakterna kring Beẹr-Lahạj-Roị.+ 63 Det var nu kväll och han var ute på fälten för att tänka igenom saker och ting.+ Han tittade upp och fick se några kameler närma sig. 64 När Rebecka fick syn på honom steg hon snabbt av kamelen. 65 Hon frågade tjänaren: ”Vem är mannen som kommer emot oss på fältet?” ”Det är min herre”, svarade tjänaren. Då täckte hon sig med sin slöja. 66 Och tjänaren berättade för Isak vad han hade varit med om. 67 Sedan förde Isak in Rebecka i sin mor Saras tält,+ och hon blev hans hustru. Han började älska henne,+ och han fick tröst i sorgen efter sin mor.+

25 Abraham tog en ny hustru, och hon hette Ketụra. 2 Med tiden födde hon Simran, Joksan, Medan, Midjan,+ Jisbak och Shuah.+

3 Joksan blev far till Saba och Dedan.

Dedans söner var Ạssurim, Lẹtusim och Lẹummim.

4 Midjans söner var Efa, Efer, Hanok, Abịda och Eldạa.

Alla dessa var Ketụras avkomlingar.

5 Längre fram gav Abraham allt han ägde till Isak,+ 6 men till de söner som han hade fått med sina bihustrur gav han gåvor. Medan han fortfarande levde skickade han dem österut, bort från sin son Isak,+ till Österlandet. 7 Abraham blev 175 år. 8 Sedan gav Abraham upp andan och dog, gammal och nöjd med sitt liv, och han samlades till sina förfäder.* 9 Hans söner Isak och Ismael begravde honom i Makpẹlagrottan på den mark som hade tillhört Efron, hettiten Sohars son, och som ligger i närheten av Mamre,+ 10 den mark som Abraham hade köpt av hettiterna. Där begravdes Abraham tillsammans med sin hustru Sara.+ 11 Efter Abrahams död fortsatte Gud att välsigna hans son Isak.+ Isak hade bosatt sig i närheten av Beẹr-Lahạj-Roị.+

12 Det här är den historiska berättelsen om Abrahams son Ismael,+ som Saras egyptiska tjänstekvinna Hagar+ fick med Abraham.

13 Det här är namnen på Ismaels söner, hans avkomlingar: Nẹbajot,+ den förstfödde, och sedan Kedar,+ Ạdbeel, Mibsam,+ 14 Misma, Duma, Massa, 15 Hadad, Tema, Jetur, Nafis och Kedma. 16 Detta var Ismaels söner, 12 hövdingar för deras klaner.+ Och deras bosättningar och läger* fick namn efter dem. 17 Och Ismael blev 137 år. Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sina förfäder.* 18 Och de* bosatte sig från Havịla+ nära Shur,+ inte så långt från Egypten, ända till Assyrien. De bosatte sig nära sina släktingar.*+

19 Och det här är den historiska berättelsen om Abrahams son Isak.+

Abraham blev far till Isak. 20 Isak var 40 år när han gifte sig med Rebecka, dotter till aramén Bẹtuel+ från Paddan-Aram och syster till aramén Laban. 21 Isak bad ofta och innerligt till Jehova för Rebeckas skull, för hon kunde inte få barn. Och Jehova lyssnade på hans böner, och hon blev gravid. 22 Och sönerna som hon bar på bråkade så mycket med varandra+ att hon sa: ”Om det ska vara så här vill jag inte leva längre.” Så hon vände sig till Jehova i bön. 23 Och Jehova sa till henne: ”Du bär på två nationer,+ och två folk ska utgå från ditt inre+ och gå skilda vägar. Den ena nationen ska vara starkare än den andra,+ och den äldre ska tjäna den yngre.”+

24 När det var dags för henne att föda visade det sig att det var tvillingar. 25 Den förste som kom ut hade rött hår över hela kroppen,*+ och därför fick han heta Esau.*+ 26 Sedan kom hans bror ut med ett fast grepp om Esaus häl,+ så han fick heta Jakob.*+ Isak var 60 år när de föddes.

27 Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare+ som höll till ute i vildmarken. Jakob däremot var mer stillsam* och höll till vid tälten.+ 28 Eftersom Isak hade smak för vilt älskade han Esau, men Rebecka tyckte mer om Jakob.+ 29 En gång när Esau kom hem alldeles utmattad från vildmarken höll Jakob på att laga till en linsgryta. 30 Esau sa till Jakob: ”Fort, ge mig lite* av den röda grytan som du har där,* för jag är helt slut och håller på att svälta ihjäl!” Därför fick han namnet Edom.*+ 31 Jakob sa: ”I så fall vill jag ha din förstfödslorätt.”+ 32 Esau svarade: ”Jag håller ju på att dö! Vad ska jag då med en förstfödslorätt till?” 33 Då sa Jakob: ”Ge mig din ed!” Han svor då en ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob.+ 34 Jakob gav alltså Esau bröd och linsgryta, och han åt och drack, och sedan reste han sig och gick. Så lite betydde förstfödslorätten för Esau.

26 Nu blev det svält i landet igen, precis som på Abrahams tid.+ Därför gav sig Isak av till Gerar, till filistéernas kung Abimẹlek. 2 Då visade sig Jehova för Isak och sa: ”Ge dig inte av till Egypten, utan stanna kvar i det land som jag utvalt åt dig. 3 Bo som främling i detta land,+ och jag ska fortsätta vara med dig och välsigna dig. För alla dessa landområden ska jag ge dig och dina efterkommande,+ och jag ska hålla den ed som jag svor din far Abraham:+ 4 ’Jag ska göra din avkomma lika talrik som himlens stjärnor,+ och jag ska ge din avkomma alla dessa landområden.+ Och genom din avkomma ska alla jordens nationer bli välsignade’,*+ 5 därför att Abraham lyssnade på mig och alltid rättade sig efter mina krav, mina befallningar, mina stadgar och mina lagar.”+ 6 Så Isak bodde kvar i Gerar.+

7 När männen på platsen undrade vem Rebecka var brukade Isak säga: ”Hon är min syster.”+ Han vågade nämligen inte säga att hon var hans hustru. ”Männen här kanske dödar mig för Rebeckas skull”, tänkte han, för hon var mycket vacker.+ 8 En dag när Abimẹlek, filistéernas kung, tittade ut genom fönstret fick han se att Isak och Rebecka höll om varandra.*+ 9 Genast kallade Abimẹlek på Isak och sa: ”Hon är alltså din hustru! Varför sa du att hon är din syster?” Då sa Isak: ”Jag var rädd att bli dödad för hennes skull.”+ 10 Abimẹlek sa: ”Vad har du gjort mot oss?+ Tänk om någon bland mitt folk hade legat med din hustru, då skulle vi hållits ansvariga för den synden!”*+ 11 Sedan befallde Abimẹlek hela folket: ”Den som rör den här mannen eller hans hustru ska straffas med döden!”

12 Och Isak sådde där i landet, och det året skördade han hundra gånger mer än han hade sått, för Jehova välsignade honom.+ 13 Det fortsatte att gå bra för honom, och hans rikedomar växte. Till slut var han mycket förmögen. 14 Han skaffade sig hjordar av får och nötboskap och många tjänare,+ och filistéerna började bli avundsjuka på honom.

15 Därför tog filistéerna jord och fyllde igen alla de brunnar som hans fars tjänare hade grävt på Abrahams tid.+ 16 Till sist sa Abimẹlek till Isak: ”Flytta härifrån, för du har blivit mycket mäktigare än vi.” 17 Då flyttade Isak och slog läger i Gerardalen,*+ och där bosatte han sig. 18 Isak grävde upp de brunnar som man hade grävt på hans far Abrahams tid men som filistéerna hade fyllt igen efter Abrahams död.+ Och han gav brunnarna samma namn som hans far hade gett dem.+

19 När Isaks tjänare höll på att gräva i dalen hittade de en brunn* med friskt vatten. 20 Men herdarna i Gerar började bråka med Isaks herdar och sa: ”Det är vårt vatten!” Så han kallade brunnen Esek,* eftersom herdarna hade grälat med honom där. 21 Och Isaks tjänare grävde en brunn till, men det blev bråk om den också. Så han gav den namnet Sitna.* 22 Senare flyttade han därifrån och grävde en brunn till, men den bråkade de inte om. Därför gav han den namnet Rẹhobot* och sa: ”Nu har Jehova gett oss tillräckligt med utrymme så att vi kan bli många och breda ut oss i landet.”+

23 Senare flyttade Isak vidare till Beershẹba.+ 24 Den natten visade sig Jehova för honom och sa: ”Jag är din far Abrahams Gud.+ Var inte rädd,+ för jag är med dig, och jag ska välsigna dig och göra dina efterkommande många för min tjänare Abrahams skull.”+ 25 Då byggde Isak ett altare där och lovprisade Jehovas namn.+ Han slog upp sitt tält,+ och hans tjänare grävde en brunn där.

26 Senare kom Abimẹlek till honom från Gerar tillsammans med sin personlige rådgivare Ahụssat och sin befälhavare Pikol.+ 27 Isak sa till dem: ”Varför har ni kommit hit? Ni hatade ju mig så mycket att ni skickade i väg mig.” 28 Då sa de: ”Vi har tydligt sett att Jehova är med dig.+ Därför tänkte vi be dig att ingå ett fredsfördrag med oss. Låt oss sluta ett förbund+ 29 om att du inte ska göra något ont mot oss, precis som vi inte har gjort något ont mot dig. Vi har ju bara gjort gott mot dig och sände i väg dig i frid. Vi förstår att Jehova verkligen välsignar dig.” 30 Sedan ordnade Isak en festmåltid åt dem, och de åt och drack. 31 De steg upp tidigt nästa morgon och svor varandra en ed.+ Sedan sände Isak i väg dem i frid.

32 Samma dag kom Isaks tjänare och berättade för honom att de hade hittat vatten i den brunn som de hade grävt.+ 33 Han kallade brunnen Shiba.* Därför heter staden än i dag Beershẹba.*+

34 När Esau var 40 år gifte han sig med Judit, hettiten Bẹeris dotter, och även med Bạsemat, hettiten Elons dotter.+ 35 Och de blev en orsak till stor sorg* för Isak och Rebecka.+

27 När Isak hade blivit gammal var hans syn så svag att han knappt kunde se. Han kallade på sin äldste son Esau+ och sa: ”Min son!” Han svarade: ”Här är jag!” 2 Isak sa: ”Jag har blivit gammal, och jag vet inte hur långt jag har kvar. 3 Ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut och jaga i vildmarken och fäll ett djur åt mig.+ 4 Laga till en av mina favoriträtter och bär in den till mig så att jag kan äta. Sedan ska jag välsigna dig innan jag dör.”

5 Men Rebecka hörde vad Isak sa till sin son Esau. Och Esau gick ut i vildmarken för att jaga.+ 6 Rebecka gick till sin son Jakob+ och sa: ”Jag hörde just när din far pratade med din bror Esau. Han bad honom 7 fälla något vilt åt honom och laga till en av hans favoriträtter, så att han kan äta och sedan välsigna honom inför Jehova innan han dör.+ 8 Och nu, min son, lyssna noga på det jag säger till dig.+ 9 Jag ber dig, gå till hjorden och hämta två fina getkillingar, så att jag kan laga till en av din fars favoriträtter, precis som han vill ha den. 10 Bär sedan in den till din far, så att han kan äta den och välsigna dig före sin död.”

11 Jakob sa till sin mor Rebecka: ”Men min bror Esau är ju hårig,+ och jag har slät hud. 12 Tänk om min far känner på mig.+ Då tror han att jag driver med honom, och jag drar en förbannelse över mig i stället för en välsignelse.” 13 Då sa hans mor: ”Den förbannelsen får komma över mig i så fall. Gör bara som jag säger, min son, och hämta killingarna åt mig.”+ 14 Så han gick och hämtade dem och gav dem till sin mor, och hon lagade till en av hans fars favoriträtter. 15 Sedan tog Rebecka sin äldste son Esaus finaste kläder, som hon hade hemma hos sig, och lät sin yngste son Jakob sätta på sig dem.+ 16 Hon satte också skinnen från killingarna på hans händer och på hans bara hals.+ 17 Sedan fick Jakob maten och brödet som hon hade gjort i ordning.+

18 Han gick in till sin far och sa: ”Far!” Han svarade: ”Ja, min son. Är det Esau eller Jakob?” 19 Jakob sa till sin far: ”Det är Esau, din förstfödde.+ Jag har gjort precis som du sa. Var snäll och sätt dig upp, så att du kan äta kötträtten och välsigna mig.”+ 20 Då sa Isak: ”Hur kunde du fälla ett djur så fort, min son?” Han svarade: ”Därför att din Gud Jehova såg till att det kom i min väg.” 21 Då sa Isak till Jakob: ”Kom närmare, min son, så att jag kan känna på dig och få veta om du verkligen är min son Esau.”+ 22 Jakob gick då fram till sin far Isak, och han kände på honom och sa sedan: ”Det är Jakobs röst men Esaus händer.”+ 23 Han förstod inte vem det var, för hans händer var håriga som Esaus händer. Så Isak välsignade honom.+

24 Och han frågade: ”Är det verkligen min son Esau?” ”Ja, det är det”, svarade Jakob. 25 Sedan sa han: ”Sätt fram maten, min son, så att jag kan äta. Sedan ska jag välsigna dig.” Då satte Jakob fram maten, och han åt. Han gav honom också vin att dricka. 26 Sedan sa Isak till honom: ”Var snäll och kom närmare och kyss mig, min son.”+ 27 Så han gick fram och kysste honom, och Isak kände doften av hans kläder.+ Sedan välsignade han honom och sa:

”Doften av min son är som doften av marker som Jehova har välsignat. 28 Må den sanne Guden ge dig himlens dagg+ och jordens bördiga mylla+ och ett överflöd av säd och nytt vin.+ 29 Många folk ska tjäna dig, och nationer ska buga sig djupt för dig. Du ska härska över dina bröder, och din mors söner ska buga sig djupt för dig.+ Den som förbannar dig ska själv drabbas av förbannelse, och den som välsignar dig ska själv bli välsignad.”+

30 Isak hade precis gett Jakob sin välsignelse, och Jakob hade knappt hunnit ut från Isak, när hans bror Esau kom tillbaka från jakten.+ 31 Esau lagade också till en god maträtt och bar in den till sin far. Han sa: ”Far, sätt dig upp och ät av min kötträtt, så att du kan välsigna mig.” 32 Då sa hans far Isak till honom: ”Vem är du?” Han svarade: ”Det är Esau, din förstfödde.”+ 33 Då blev Isak så förskräckt att han började skaka, och han sa: ”Vem var det då som gav sig ut och jagade och kom in med en maträtt till mig? Jag har redan ätit den, och jag välsignade honom innan du kom. Välsignad kommer han också att bli!”

34 När Esau hörde vad hans far sa började han ropa förtvivlat, och han vädjade: ”Far, välsigna mig också!”+ 35 Men Isak sa: ”Din bror lurade mig för att få välsignelsen som du skulle fått.” 36 Då sa Esau: ”Det är inte konstigt att han heter Jakob.* Han har ju trängt undan mig två gånger.+ Först tog han min förstfödslorätt,+ och nu har han tagit min välsignelse!”+ Sedan fortsatte han: ”Har du inte sparat någon välsignelse till mig?” 37 Men Isak svarade Esau: ”Jag har satt honom till härskare över dig,+ och alla hans bröder ska bli hans tjänare, och jag har gett honom säd och nytt vin.+ Vad kan jag då göra för dig, min son?”

38 Esau sa: ”Far, hade du bara en välsignelse? Välsigna mig också!” Och Esau började storgråta.+ 39 Hans far Isak svarade honom:

”Fjärran från jordens bördiga mylla ska du bo, där ingen dagg från himlen faller.+ 40 Och av ditt svärd ska du leva,+ och din bror ska du tjäna.+ Men när du har fått nog kommer du att kasta av dig hans ok.”+

41 Esau hatade Jakob från den dag Jakob blev välsignad av sin far.+ Esau tänkte ofta: ”Min fars död* närmar sig.+ Då ska jag döda min bror Jakob.” 42 När Rebecka fick reda på sin äldste son Esaus planer kallade hon på sin yngste son Jakob och sa: ”Din bror Esau ruvar på hämnd och tänker döda dig.* 43 Min son, lyssna på mig nu. Fly genast till min bror Laban i Haran.+ 44 Stanna hos honom ett tag tills din brors vrede har lagt sig, 45 tills han har lugnat ner sig och glömt vad du har gjort mot honom. Då ska jag sända bud efter dig. Varför skulle jag mista er båda på samma dag?”

46 Sedan sa Rebecka till Isak: ”De hettitiska kvinnorna har förpestat mitt liv.+ Om Jakob också skulle gifta sig med en hettitisk kvinna, en av landets döttrar, vad är det då för mening med mitt liv?”+

28 Isak kallade därför på Jakob och välsignade honom och befallde honom: ”Du ska inte gifta dig med en kvinna från Kanaan.+ 2 Ge dig av till Paddan-Aram till din morfar Bẹtuels familj och välj en hustru bland din morbror Labans döttrar.+ 3 Den allsmäktige Guden kommer att välsigna dig och ge dig många avkomlingar, och du kommer att bli till många folk.+ 4 Och han ska ge Abrahams välsignelse till dig+ och dina efterkommande,* så att du får överta det land där du nu bor som utlänning, det land som Gud gav Abraham.”+

5 Isak sände i väg Jakob, och han gav sig av mot Paddan-Aram, mot Laban, aramén Bẹtuels+ son, som var bror till Rebecka,+ Jakobs och Esaus mor.

6 Esau fick veta att Isak hade välsignat Jakob och sänt i väg honom till Paddan-Aram för att leta efter en hustru där och att han hade befallt honom att inte gifta sig med en kvinna från Kanaan.+ 7 Esau såg också att Jakob lydde sin far och sin mor och gav sig i väg till Paddan-Aram.+ 8 Då förstod Esau att hans far Isak inte tyckte om att han hade gift sig med kanaaneiska kvinnor.+ 9 Därför reste Esau till Ismael och tog Mạhalat till hustru, utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Abrahams son Ismael och syster till Nẹbajot.+

10 Jakob lämnade alltså Beershẹba och gav sig av mot Haran.+ 11 Efter ett tag kom han till en plats där han bestämde sig för att övernatta, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet, och han lade sig ner.+ 12 Han somnade och drömde om en trappa* som ledde från jorden ända upp till himlen. Och Guds änglar gick upp och ner för den.+ 13 Jehova stod ovanför trappan, och han sa:

”Jag är Jehova, din far Abrahams Gud och Isaks Gud.+ Det här landet och marken som du ligger på ska jag ge till dig och till dina efterkommande.+ 14 Och dina efterkommande* ska bli lika många som stoftkornen på jorden,+ och du ska breda ut dig åt väster och åt öster och åt norr och åt söder, och genom dig och genom din avkomma ska alla jordens släkter bli välsignade.*+ 15 Jag är med dig, och jag ska skydda dig vart du än går, och jag kommer att föra dig tillbaka till det här landet.+ Jag ska inte överge dig, utan jag kommer att uppfylla det jag har lovat dig.”+

16 Då vaknade Jakob och sa: ”Jehova är på den här platsen, och jag visste det inte.” 17 Och han blev rädd och sa: ”Vilken vördnad den här platsen inger! Det här måste vara Guds hus,+ och det här är himlens port.”+ 18 Tidigt nästa morgon steg Jakob upp och tog stenen som han hade vilat huvudet mot och reste den som en minnessten, och han hällde olja över den.+ 19 Han gav platsen namnet Betel.* Tidigare hette staden Lus.+

20 Sedan gav Jakob följande löfte till Gud: ”Om du fortsätter att vara med mig och skyddar mig på min resa och ger mig bröd att äta och kläder att ha på mig 21 och jag kommer välbehållen hem igen till min fars hus, då har du, Jehova, visat att du är min Gud. 22 Och den här minnesstenen som jag har rest ska bli ett Guds hus,+ och jag ska utan undantag ge dig en tiondel av allt som jag får av dig.”

29 Därefter reste Jakob vidare och kom till landet där Österns folk bor. 2 Där fick han se en brunn på ett fält och tre fårhjordar som låg vid den, för man brukade ge hjordarna vatten från den brunnen. Och över brunnens öppning låg det en stor sten. 3 När alla hjordarna hade samlats brukade man vältra bort stenen och ge dem vatten. Sedan lade man tillbaka stenen över brunnen.

4 Jakob frågade nu dem som var där: ”Mina bröder, var kommer ni ifrån?” De svarade: ”Vi är från Haran.”+ 5 Då sa han: ”Känner ni Laban,+ Nahors+ sonson?” De svarade: ”Ja, vi känner honom.” 6 Han sa: ”Hur är det med honom?” ”Bra”, svarade de, ”och där borta kommer hans dotter Rakel+ med fåren.” 7 Jakob fortsatte: ”Det är ju fortfarande mitt på dagen. Det är inte dags att samla ihop hjordarna än. Ge fåren vatten och för ut dem på bete igen.” 8 Då sa de: ”Det kan vi inte göra förrän alla hjordarna är samlade och stenen tagits bort från brunnen. Då ger vi fåren vatten.”

9 Medan de pratade kom Rakel med sin fars får, för hon var herde. 10 När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får gick han genast fram och vältrade bort stenen från brunnens öppning och gav fåren vatten. 11 Sedan kysste Jakob Rakel och började gråta högt. 12 Och han berättade för henne att han var släkt* med hennes far och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far.

13 Så fort Laban+ fick höra nyheten om sin systerson Jakob skyndade han i väg för att möta honom. Han kramade om honom och kysste honom och tog med honom hem. Och Jakob berättade för Laban om allt som hade hänt. 14 Laban sa till honom: ”Du är verkligen mitt kött och blod.”* Och Jakob stannade hos honom en hel månad.

15 Laban sa sedan till Jakob: ”Du ska väl inte arbeta för mig utan betalning bara för att du är min släkting?*+ Säg vad du vill ha i lön.”+ 16 Laban hade två döttrar. Den äldsta hette Lea, och den yngsta hette Rakel.+ 17 Leas ögon hade ingen lyster, men Rakel var en mycket vacker och attraktiv kvinna. 18 Jakob hade blivit förälskad i Rakel, så han sa: ”Jag är villig att arbeta för dig i sju år för din yngsta dotter Rakel.”+ 19 Då sa Laban: ”Jag ger henne hellre till dig än till någon annan man. Stanna kvar hos mig.” 20 Och Jakob arbetade i sju år för att få Rakel,+ men han älskade henne så mycket att det bara kändes som några dagar.

21 Sedan sa Jakob till Laban: ”Nu är tiden inne. Ge mig min hustru, så att jag kan få ligga med henne.” 22 Då samlade Laban folket på orten och ordnade en fest. 23 Men under kvällen tog han sin dotter Lea och förde henne till Jakob, och han låg med henne. 24 Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa till sin dotter Lea som tjänstekvinna.+ 25 På morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. Så han sa till Laban: ”Vad har du gjort? Var det inte för Rakel som jag arbetade hos dig? Varför har du lurat mig?”+ 26 Då sa Laban: ”Här på orten brukar vi inte gifta bort den yngre dottern före den äldre. 27 Fira först Leas bröllopsvecka. Sedan ska du få Rakel också, om du lovar att arbeta för mig i sju år till.”+ 28 Jakob gjorde så och firade Leas vecka. Sedan gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. 29 Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha+ till sin dotter Rakel som tjänstekvinna.+

30 Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade Rakel mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i sju år till.+ 31 När Jehova såg att Lea var oälskad* såg han till att hon kunde bli gravid,*+ men Rakel kunde inte få barn.+ 32 Och Lea blev gravid och födde en son och gav honom namnet Ruben,*+ för hon sa: ”Jehova har sett mitt lidande.+ Nu kommer min man att älska mig.” 33 Och hon blev gravid igen och födde en son. Då sa hon: ”Jehova har hört att jag inte är älskad, så han gav mig en son till.” Och hon gav honom namnet Simeon.*+ 34 Hon blev gravid ännu en gång och födde en son. Då sa hon: ”Den här gången kommer min man att hålla sig till mig, eftersom jag har fött honom tre söner.” Därför fick han namnet Levi.*+ 35 Hon blev gravid ytterligare en gång och födde en son. Då sa hon: ”Nu ska jag prisa Jehova.” Därför gav hon honom namnet Juda.*+ Sedan fick hon inte fler barn på ett tag.

30 När Rakel inte fick några barn blev hon avundsjuk på sin syster och sa till Jakob: ”Ge mig barn, annars vill jag inte leva längre.” 2 Då blev Jakob arg på Rakel och sa: ”Det är väl inte jag som är Gud och som har hindrat dig från att få barn?”* 3 Då sa hon: ”Ligg med min tjänstekvinna Bilha,+ så kan hon föda barn i stället för mig.* På det sättet kan jag också få barn, genom henne.” 4 Så hon gav Jakob sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och han låg med henne.+ 5 Bilha blev med barn och födde en son åt Jakob. 6 Då sa Rakel: ”Gud har lyssnat på mig och skipat rättvisa* och gett mig en son.” Därför gav hon honom namnet Dan.*+ 7 Rakels tjänstekvinna Bilha blev med barn igen och födde en son till åt Jakob. 8 Då sa Rakel: ”Jag har haft en hård kamp med min syster, men jag har segrat!” Därför gav hon honom namnet Nạftali.*+

9 När Lea insåg att hon inte fick fler barn gav hon sin tjänstekvinna Silpa till Jakob som hustru.+ 10 Och Leas tjänstekvinna Silpa födde en son åt honom. 11 Då sa Lea: ”Lyckliga jag!” Därför gav hon honom namnet Gad.*+ 12 När Leas tjänstekvinna Silpa fick sin andre son med Jakob 13 sa Lea: ”Min glädje! Nu kommer kvinnorna att se min glädje.”+ Därför gav hon honom namnet Aser.*+

14 En dag under veteskörden när Ruben+ var ute och gick hittade han några alrunefrukter,* och han tog med dem hem till sin mor Lea. Då sa Rakel till Lea: ”Ge mig några av din sons alrunefrukter.” 15 Hon sa då till henne: ”Räcker det inte med att du har tagit min man?+ Ska du ta min sons alrunefrukter också?” Då sa Rakel: ”Om jag får din sons alrunefrukter så får du ligga med Jakob i natt.”

16 När Jakob kom från betesmarkerna den kvällen gick Lea ut och mötte honom och sa: ”Du ska ligga med mig i natt. Jag har faktiskt betalat för den rätten med min sons alrunefrukter.” Så han låg med henne den natten. 17 Och Gud lyssnade på Leas böner, och hon blev med barn och födde sin femte son åt Jakob. 18 Då sa Lea: ”Gud har gett mig min lön* för att jag gav min tjänstekvinna åt min man.” Så gav hon honom namnet Isạskar.*+ 19 Och Lea blev med barn igen och födde sin sjätte son åt Jakob.+ 20 Då sa Lea: ”Gud har gett mig en god gåva. Äntligen kommer min man att acceptera mig,+ för jag har fött sex söner åt honom.”+ Därför gav hon honom namnet Sẹbulon.*+ 21 Sedan födde hon en dotter som fick heta Dina.+

22 Till slut visade Gud att han inte hade glömt Rakel, utan han lyssnade på hennes böner och gjorde så att hon kunde få barn.*+ 23 Och hon blev med barn och födde en son. Hon sa: ”Gud har tagit bort min skam!”+ 24 Därför gav hon honom namnet Josef*+ och sa: ”Jehova har gett mig en son till.”

25 Efter att Rakel hade fött Josef sa Jakob till Laban: ”Låt mig få återvända till min släkt och mitt land.+ 26 Ge mig mina barn och mina hustrur, som jag har fått för mitt arbete hos dig, och låt mig gå. Du vet ju själv hur troget jag har tjänat dig.”+ 27 Laban svarade: ”Snälla, stanna här hos mig. Jag tolkar tecknen* som att Jehova välsignar mig tack vare dig.” 28 Sedan sa han: ”Säg vad du vill ha i lön, så ska du få det.”+ 29 Då sa Jakob: ”Du vet ju själv att jag har tjänat dig troget och att jag har tagit väl hand om din boskap.+ 30 Du hade inte så mycket när jag kom hit, men dina hjordar har vuxit, och Jehova har välsignat dig sedan jag kom. När ska jag få göra något för min egen familj?”+

31 Då sa Laban: ”Vad ska jag ge dig?” ”Du behöver inte ge mig någonting alls”, svarade Jakob. ”Jag ska fortsätta som herde och vakta dina får och getter,+ men jag vill be dig om en sak. 32 Låt oss gå igenom hela din hjord i dag, och skilj ut alla spräckliga och brokiga får och alla mörkbruna ungbaggar och alla brokiga och spräckliga getter. Från och med nu ska de vara min lön.+ 33 Och när du i framtiden kommer för att se över min lön kommer min ärlighet att tala för sig själv.* Om du skulle hitta någon get som inte är spräcklig och brokig eller någon ungbagge som inte är mörkbrun hos mig, ska det djuret räknas som stulet.”

34 Laban svarade: ”Det låter bra! Vi gör som du säger.”+ 35 Samma dag skilde han ut de strimmiga och brokiga bockarna och alla spräckliga och brokiga getter, alla djur som det fanns något vitt på, och alla mörkbruna ungbaggar, och han överlämnade dem i sina söners vård. 36 Sedan gav sig Laban av och höll ett avstånd på tre dagsresor från Jakob, och Jakob var herde för resten av Labans hjordar.

37 Jakob tog sedan nya käppar av styraxträ, mandelträ och platan och skalade bort bitar av barken så att det blev vita fläckar på käpparna. 38 Sedan lade han käpparna som han hade skalat i rännorna och i vattenhoarna där djuren brukade dricka, så att de, när de kom för att dricka, hade käpparna framför sig när de parade sig.*

39 Och djuren brukade para sig framför käpparna och fick strimmiga, spräckliga och brokiga kullar. 40 Sedan avskilde Jakob ungbaggarna och ställde hjordarna så att de var vända mot de strimmiga och de mörkbruna djuren i Labans hjordar. Sedan ställde han sina egna hjordar för sig och blandade dem inte med Labans. 41 Och varje gång det var friska och starka djur som kom i brunst lade Jakob dit käpparna i rännorna, så att djuren såg dem när de parade sig.* 42 Men om djuren var svaga lade han inte dit käpparna. På det sättet fick Laban alltid de svaga djuren medan Jakob fick de friska och starka.+

43 Och Jakob blev mycket rik, och han skaffade sig många får och getter, tjänare och tjänstekvinnor, kameler och åsnor.+

31 Längre fram fick Jakob höra att Labans söner brukade säga: ”Jakob har tagit allt som vår far ägde. Hela hans rikedom kommer från det som tillhörde vår far.”+ 2 Och Jakob kunde se på Laban att han inte längre var lika vänligt inställd till honom.+ 3 Till slut sa Jehova till Jakob: ”Vänd tillbaka till dina förfäders land och till dina släktingar,+ och jag ska fortsätta vara med dig.” 4 Då sände Jakob bud och bad Rakel och Lea komma ut till betesmarkerna där han hade sina hjordar, 5 och han sa till dem:

”Jag märker att er far inte har samma inställning till mig som förut.+ Men min fars Gud har varit med mig.+ 6 Ni vet ju själva hur hårt jag har arbetat för er far.+ 7 Ändå har han försökt lura mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte låtit mig ta skada av det han har gjort. 8 När han sa: ’De spräckliga ska vara din lön’, då fick hela hjorden spräckliga ungar. Men när han sa: ’De strimmiga ska vara din lön’, då fick hela hjorden strimmiga ungar.+ 9 Så undan för undan har Gud tagit er fars boskap och gett den till mig. 10 En gång vid småboskapens parningstid hade jag en dröm, och jag lyfte blicken och fick se att bockarna som parade sig med honorna i hjorden var strimmiga, spräckliga och fläckiga.+ 11 I drömmen ropade den sanne Gudens ängel till mig: ’Jakob!’ Och jag svarade: ’Här är jag.’ 12 Och han sa: ’Lägg märke till att alla bockarna som parar sig med honorna i hjorden är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har nämligen sett hur Laban behandlar dig.+ 13 Jag är den sanne Guden som visade sig för dig i Betel,+ där du reste en minnessten som du hällde olja på* och där du gav ett löfte åt mig.+ Lämna nu det här landet och vänd tillbaka till det land där du föddes.’”+

14 Då sa Rakel och Lea till Jakob: ”Vi kan inte längre räkna med att få någon del av arvet efter vår far. 15 Ser han oss inte som utlänningar? Han har ju sålt oss och gjort slut på pengarna han fick för oss.+ 16 Alla rikedomar som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn.+ Gör därför precis som Gud har sagt till dig.”+

17 Då gjorde sig Jakob redo och satte sina barn och sina hustrur på kamelerna,+ 18 och han tog med sig all sin boskap, den boskap som han hade skaffat sig+ i Paddan-Aram, och alla ägodelar som han hade skaffat sig och gav sig av mot Kanaan, till sin far Isak.+

19 Laban hade gått i väg för att klippa sina får, och under tiden stal Rakel hans husgudar.*+ 20 Och Jakob överlistade aramén Laban och berättade inte att han tänkte ge sig av. 21 Han gav sig av med allt han hade och korsade Floden.*+ Sedan satte han kurs mot Gileads+ bergstrakt. 22 Efter två dagar fick Laban veta att Jakob hade gett sig i väg. 23 Då tog han med sig sina släktingar* och satte efter honom, och efter sju dagar kom han i kapp honom i Gileads bergstrakt. 24 Den natten sa Gud till aramén Laban+ i en dröm:+ ”Var försiktig med vad du säger till Jakob, vare sig det är gott eller ont.”*+

25 Jakob hade slagit upp sitt tält i Gileads bergstrakt, och Laban och hans släktingar hade slagit läger i samma område. Laban sökte nu upp Jakob 26 och sa till honom: ”Vad har du gjort? Varför har du lurat mig och fört bort mina döttrar som om de vore krigsfångar? 27 Varför lurade du mig och gav dig av i hemlighet utan att säga något? Om du bara hade sagt något så hade jag skickat i väg dig med fest och sång och med tamburin och lyra. 28 Men jag fick inte ens kyssa mina döttrar och mina barnbarn* farväl. Du har betett dig som en dåre. 29 Jag skulle kunna straffa er, men er fars Gud varnade mig i natt: ’Var försiktig med vad du säger till Jakob, vare sig det är gott eller ont.’+ 30 Och om du nu gav dig av för att du längtade efter din familj hade du väl inte behövt stjäla mina gudar?”+

31 Jakob svarade: ”Jag sa inget när jag gav mig av, för jag var rädd. Jag tänkte att du kanske skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32 Den som har tagit dina gudar ska dö. Leta igenom allt jag har med våra släktingar som vittnen, och ta det som är ditt.” Men Jakob visste inte att det var Rakel som hade stulit gudarna. 33 Då sökte Laban igenom Jakobs tält och Leas tält och de båda tjänstekvinnornas tält,+ men han hittade inte gudarna. När han kom ut från Leas tält gick han in i Rakels tält. 34 Men Rakel hade tagit husgudarna och gömt dem i kamelsadeln, och hon satt på den. Och Laban letade igenom hela tältet men hittade dem inte. 35 Hon sa till sin far: ”Bli inte arg på mig, min herre, men jag kan inte resa mig, för jag har mina dagar just nu.”*+ Han fortsatte leta noga men hittade inte husgudarna.+

36 Då blev Jakob arg och började kritisera Laban. Han sa till honom: ”Vad har jag gjort för ont? Varför förföljer du mig som om jag var en brottsling? 37 Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du hittat som tillhör dig? Lägg det framför mina släktingar och dina släktingar, så får de döma mellan oss. 38 Under de 20 år jag har varit hos dig har dina får och getter aldrig fått missfall,+ och jag har aldrig tagit en bagge ur din hjord för att äta den. 39 Jag kom aldrig någonsin till dig med ett djur som blivit dödat av rovdjur.+ Jag fick själv stå för förlusten. Oavsett om något blev stulet på dagen eller på natten, så krävde du ersättning av mig. 40 På dagarna plågades jag av hettan och på nätterna av kölden, och det blev inte mycket sömn.+ 41 I 20 år har jag bott hos dig. Jag har arbetat 14 år för dina döttrar och 6 år för småboskapen, och du har ändrat min lön tio gånger.+ 42 Om inte min fars Gud,+ Abrahams Gud och den Gud som Isak fruktar,*+ hade stått vid min sida skulle du ha skickat bort mig tomhänt. Gud har sett mitt lidande och mitt slit och släp, och därför varnade han dig i natt.”+

43 Då svarade Laban: ”Kvinnorna är mina döttrar, barnen är mina barnbarn och fåren och getterna är mina, och allt som du ser tillhör mig och mina döttrar. Vad skulle jag väl kunna göra mot dem eller mot de barn som de har fött? 44 Låt oss nu sluta ett förbund, du och jag, och det ska vara ett vittne mellan oss.” 45 Sedan reste Jakob en minnessten.+ 46 Och Jakob sa till sina släktingar: ”Samla ihop stenar.” Och de byggde ett röse av stenarna. Sedan åt de där på stenröset. 47 Och Laban kallade det Jẹgar-Sahadụta,* men Jakob kallade det Galed.*

48 Laban sa: ”Det här stenröset är ett vittne mellan dig och mig i dag.” Det var därför Jakob gav det namnet Galed.+ 49 Det fick också namnet Vakttornet, för Laban sa: ”Jehova ska vara vår väktare när vi är utom synhåll för varandra. 50 Om du behandlar mina döttrar illa och om du gifter dig med andra kvinnor, kom då ihåg att även om ingen människa ser det, så ser Gud det, han som är vittne mellan dig och mig.” 51 Laban sa vidare till Jakob: ”Här är stenröset, och här är minnesstenen som jag har rest som tecken på vårt förbund. 52 Det här stenröset och den här minnesstenen är vittnen+ om att jag inte ska passera dem på väg mot dig med onda avsikter och att du inte ska passera dem på väg mot mig med onda avsikter. 53 Må Abrahams Gud+ och Nahors Gud, deras fars Gud, döma mellan oss.” Och Jakob svor eden vid den Gud som hans far Isak fruktade.*+

54 Sedan offrade Jakob där på berget och bjöd sina släktingar på en måltid. De åt tillsammans och stannade på berget över natten. 55 Men tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn*+ farväl och välsignade dem.+ Sedan vände Laban hemåt igen.+

32 Jakob fortsatte sin resa, och Guds änglar kom och mötte honom. 2 Så fort Jakob fick se dem sa han: ”Det här är Guds läger!” Därför kallade han platsen Mahanạjim.*

3 Sedan sände Jakob budbärare framför sig till sin bror Esau i Seir,+ Edoms+ område,* 4 och han befallde dem: ”Så här ska ni säga till min herre, till Esau: ’Din tjänare Jakob har sagt: ”Under lång tid har jag bott* hos Laban.+ 5 Och jag har skaffat mig tjurar, åsnor, får och tjänare,+ och jag sänder bud för att underrätta dig, min herre, i hopp om att få din välvilja.”’”

6 Med tiden kom budbärarna tillbaka till Jakob och sa: ”Vi träffade din bror Esau, och han är nu på väg för att möta dig, tillsammans med 400 man.”+ 7 Då blev Jakob mycket rädd och orolig.+ Så han delade upp folket som var med honom, och även hjordarna, nötboskapen och kamelerna, i två läger. 8 Han sa: ”Om Esau skulle anfalla det ena lägret så kanske det andra kan fly och komma undan.”

9 Sedan bad Jakob till Gud: ”Jehova, min far Abrahams Gud och min far Isaks Gud, du som sa till mig: ’Återvänd till ditt land och till dina släktingar, så ska jag se till att det går bra för dig.’+ 10 Jag förtjänar inte all lojal kärlek och all godhet som du har visat din tjänare.+ Jag hade bara min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med två läger.+ 11 Jag ber dig,+ rädda mig från min bror Esau. För jag är rädd att han kommer och anfaller mig+ och även kvinnorna och barnen. 12 Men du har ju sagt: ’Jag ska se till att det går bra för dig, och jag ska göra din avkomma som sandkornen i havet, som är omöjliga att räkna.’”+

13 Jakob stannade kvar där över natten. Sedan valde han ut en del av sina djur som gåva åt sin bror Esau:+ 14 200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar, 15 30 kameler som gav di åt sina föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsneston och 10 fullvuxna åsnehingstar.+

16 Han överlämnade dem åt sina tjänare, en hjord i taget, och han sa till dem: ”Gå före mig, och se till att hålla avstånd mellan hjordarna.” 17 Han befallde den förste tjänaren: ”Om du möter min bror Esau och han frågar: ’Vem är din herre, och vart är du på väg, och vem äger hjorden som du driver framför dig?’ 18 då ska du svara: ’Jag tillhör din tjänare Jakob, och djuren är en gåva från honom till min herre Esau,+ och han kommer själv efter oss.’” 19 Och han befallde även den andre och den tredje och alla andra som följde hjordarna att de skulle säga samma sak när de träffade Esau. 20 Han befallde dem också att säga: ”Din tjänare Jakob kommer efter oss.” Han tänkte nämligen: ”Den här gåvan som jag skickar i förväg kanske kan lugna honom,+ så att han är vänlig när jag möter honom.” 21 Så hans tjänare gick i förväg med gåvorna, men själv stannade han i lägret den natten.

22 Senare under natten steg han upp och tog med sig sina båda hustrur,+ sina båda tjänstekvinnor+ och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe.+ 23 Han tog alltså med sig dem och allt annat han ägde och gick över floden.

24 Till sist var Jakob ensam. Då kom det en man som började brottas med honom, och de fortsatte ända till gryningen.+ 25 När mannen märkte att han inte fick övertaget över Jakob rörde han vid hans höftled, så att höften gick ur led medan de brottades.+ 26 ”Släpp mig”, sa mannen, ”för det är snart gryning.” Då sa Jakob: ”Jag släpper dig inte förrän du har välsignat mig.”+ 27 Mannen frågade då: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Jakob.” 28 Då sa han: ”Du ska inte längre heta Jakob, utan Israel,*+ för du har kämpat med Gud+ och med människor och till slut fått övertaget.” 29 Jakob sa då: ”Tala om vad du heter.” Men han sa: ”Varför vill du veta vad jag heter?”+ Så välsignade han Jakob där. 30 Och Jakob kallade platsen Pẹniel,*+ för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå skonades mitt liv.”+

31 När han lämnade Pẹnuel* såg han solen gå upp, och han haltade på grund av höften.+ 32 Därför äter israeliterna än i dag inte senan* som sitter på höftleden, eftersom det var där mannen rörde vid Jakobs höft.

33 Jakob fick se Esau komma på långt håll, tillsammans med de 400 männen.+ Då delade han upp barnen mellan Lea och Rakel och de två tjänstekvinnorna.+ 2 Han placerade tjänstekvinnorna och deras barn främst,+ Lea och hennes barn efter dem+ och Rakel+ och Josef sist. 3 Själv gick han före dem, och han bugade sig ner till marken sju gånger medan han närmade sig sin bror.

4 Men Esau sprang emot Jakob och omfamnade honom och kysste honom, och de började gråta. 5 Sedan lyfte Esau blicken och fick syn på kvinnorna och barnen och sa: ”Vilka är det som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud i sin godhet har gett din tjänare.”+ 6 Då gick tjänstekvinnorna fram tillsammans med sina barn och bugade sig. 7 Lea gick också fram med sina barn och bugade sig, och sedan gick Josef fram tillsammans med Rakel, och de bugade sig.+

8 Esau sa: ”Vad var tanken med hela den karavan som jag har mött?”+ Jakob svarade: ”Att jag skulle få din välvilja, min herre.”+ 9 Då sa Esau: ”Jag har mer än nog, min bror.+ Behåll det som är ditt.” 10 Men Jakob sa: ”Nej, snälla, jag ber dig. Ta emot min gåva, om jag nu har fått ditt godkännande. Jag tog med gåvan för att få träffa dig, och när jag såg ditt ansikte var det som att se Guds eget ansikte, för du har tagit emot mig välvilligt.+ 11 Jag ber dig, ta emot gåvan* som jag har tagit med,+ för Gud har varit god mot mig och jag har allt jag behöver.”+ Och eftersom Jakob insisterade tog Esau emot gåvan.

12 Senare sa Esau: ”Låt oss dra vidare, och låt mig gå framför dig.” 13 Men Jakob svarade: ”Min herre, du vet ju att jag har små barn med mig+ och även tackor och kor som ger di. Driver man boskapen för hårt en enda dag, så dör hela hjorden. 14 Min herre, du kan gå i förväg, så kan jag fortsätta resan till dig i Seir+ i en lugnare takt som passar boskapen och barnen.” 15 Då sa Esau: ”Låt mig i alla fall få lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Då sa han: ”Varför det? Att få din välvilja räcker för mig.” 16 Samma dag påbörjade Esau sin resa tillbaka till Seir.

17 Och Jakob färdades till Sukkot,+ och där byggde han ett hus åt sig själv och skjul åt boskapen. Det var därför han gav platsen namnet Sukkot.*

18 På vägen hem från Paddan-Aram+ kom nu Jakob välbehållen till staden Sikem+ i Kanaan,+ och han slog läger i närheten av staden. 19 Sedan köpte han ett stycke av den mark där han hade slagit upp sitt tält. Han köpte det för 100 silverstycken av sönerna till Hamor, Sikems far.+ 20 Där byggde han ett altare och kallade det ”Gud är Israels Gud”.+

34 Dina, Jakobs och Leas dotter,+ brukade umgås med* de unga kvinnorna i landet.+ 2 Sikem, son till hivén+ Hamor, en hövding i landet, lade märke till henne, och han övermannade och våldtog henne. 3 Och han fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, ja, han blev förälskad i henne och försökte vinna hennes hjärta.* 4 Så Sikem sa till sin far Hamor:+ ”Se till att den här unga kvinnan blir min hustru.”

5 Och Jakob fick höra att Sikem hade förnedrat hans dotter Dina. Men hans söner var ute på fälten med boskapen, så han väntade med att säga något. 6 Senare gick Hamor, Sikems far, till Jakob för att tala med honom. 7 Men Jakobs söner fick höra vad som hade hänt och kom tillbaka från fälten på en gång. De kände sig kränkta och var mycket upprörda för att Sikem hade dragit vanära över Israel genom att våldta Jakobs dotter,+ något som aldrig borde ha skett.+

8 Hamor vände sig till dem och sa: ”Min son Sikem är förälskad i* er syster.* Låt honom få henne så att de kan gifta sig, 9 och ingå äktenskapsallianser med oss. Ge era döttrar till oss, så kan ni ta våra döttrar.+ 10 Hela landet ligger öppet för er. Ni kan slå er ner här, bo bland oss och driva handel här.” 11 Och Sikem sa till Dinas far och hennes bröder: ”Om ni visar mig välvilja ska jag ge er vad ni än begär av mig. 12 Ni kan sätta brudpriset högt och kräva vad ni vill som gåva.+ Jag är villig att ge er vad ni än begär, bara jag får den unga kvinnan som hustru.”

13 Jakobs söner bestämde sig för att lura Sikem och hans far Hamor, eftersom Sikem hade förnedrat deras syster Dina. 14 Så de sa: ”Vi kan absolut inte ge vår syster åt en oomskuren man,*+ det vore en skam för oss. 15 Bara på ett villkor kan vi gå med på det: att alla män bland er blir omskurna, precis som vi.+ 16 Sedan ska vi ge våra döttrar åt er och ta era döttrar åt oss, och vi ska bo bland er och bli ett enda folk. 17 Men om ni inte går med på att omskära er, då tar vi vår syster* och ger oss av.”

18 Hamor+ och hans son Sikem+ tyckte att detta lät bra. 19 Den unge mannen dröjde inte med att uppfylla villkoret,+ eftersom han verkligen tyckte om Jakobs dotter. Och han var den högst ansedde i sin fars hushåll.

20 Hamor och hans son Sikem gick till stadsporten och sa till männen i staden:+ 21 ”De här männen är fredligt sinnade. Låt dem bo i landet och driva handel här, för landet är stort nog för oss alla. Vi kan ta deras döttrar som hustrur, och vi kan ge våra döttrar åt dem.+ 22 Vi kan bli ett enda folk. Men männen har ett villkor för att bo bland oss: att alla män bland oss blir omskurna,+ precis som de. 23 Då kommer ju allt de äger, hela deras förmögenhet och all deras boskap att tillhöra oss. Låt oss gå med på deras villkor, så att de kan bo bland oss.” 24 Alla som var samlade vid stadsporten lyssnade på Hamor och hans son Sikem, och alla män blev omskurna, alla som var samlade vid stadsporten.

25 Men på tredje dagen, när männen fortfarande plågades av smärtor, tog Simeon och Levi, Jakobs söner och Dinas bröder,+ var sitt svärd och gick in i staden, och de överrumplade och dödade alla män.+ 26 De dödade Hamor och hans son Sikem. Sedan tog de med sig Dina från Sikems hus och gick därifrån. 27 Jakobs andra söner kom sedan och plundrade staden där männen hade blivit dödade, därför att deras syster hade blivit förnedrad.+ 28 De tog deras får, nötboskap och åsnor och allt annat som fanns i staden och ute på fälten. 29 Och de tog allt de ägde och förde bort alla kvinnor och barn som fångar och plundrade husen.

30 Då sa Jakob till Simeon och Levi:+ ”Ni har dragit olycka över mig* och gjort så att jag blivit hatad av* invånarna i landet, av kanaanéerna och perisséerna. Vi är ju så få, och de kommer säkert att gå samman och överfalla oss. Både jag och min familj kommer att utplånas.” 31 Men de sa: ”Ska man få behandla vår syster som en prostituerad?”

35 Därefter sa Gud till Jakob: ”Bryt upp och ge dig av till Betel+ och stanna där. Bygg ett altare där åt mig, åt den sanne Guden som visade sig för dig när du var på flykt från din bror Esau.”+

2 Då sa Jakob till sin familj och till alla som var med honom: ”Gör er av med de utländska gudarna som ni har hos er,+ och tvätta* er och byt kläder. 3 Sedan ska vi ge oss av till Betel. Där ska jag bygga ett altare åt den sanne Guden, som hörde mig när jag hade det svårt och som har varit med mig vart jag än har gått.”*+ 4 Så gav de Jakob alla sina utländska gudar och alla sina örhängen,* och Jakob grävde ner* dem under det stora trädet i närheten av Sikem.

5 När de reste vidare gjorde Gud folk i städerna runt omkring dem skräckslagna, och ingen vågade förfölja Jakobs söner. 6 Till slut kom Jakob till Lus,+ det vill säga Betel, som ligger i Kanaan, han och alla som var med honom. 7 Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel,* eftersom den sanne Guden hade uppenbarat sig för honom där när han flydde från sin bror.+ 8 Efter en tid dog Debora,+ Rebeckas amma, och hon begravdes precis utanför Betel under en ek. Därför gav han den namnet Allon-Bakut.*

9 Gud visade sig för Jakob ännu en gång medan han var på väg från Paddan-Aram, och han välsignade honom. 10 Gud sa till honom: ”Ditt namn är Jakob,+ men du ska inte längre heta Jakob, utan Israel.” Och han började kalla honom Israel.+ 11 Gud sa vidare till honom: ”Jag är den allsmäktige Guden.+ Du ska föröka dig och få många barn. Du ska bli far till en nation, ja många nationer,+ och kungar ska härstamma från dig.*+ 12 Landet som jag gav till Abraham och till Isak ska jag ge till dig, och jag ska även ge det till dina efterkommande.”+ 13 Sedan lämnade Gud honom och platsen där han hade talat med honom.

14 Jakob reste en minnessten på platsen där Gud hade talat med honom, och han offrade ett dryckesoffer på den och hällde olja över den.+ 15 Och Jakob fortsatte att kalla platsen där Gud hade talat med honom för Betel.+

16 Sedan lämnade de Betel. När de fortfarande hade ganska långt kvar till Efrat började Rakel få värkar, och förlossningen blev mycket svår. 17 Men när det var som värst sa barnmorskan till henne: ”Var inte orolig, du kommer att få en son även denna gång.”+ 18 Och när hennes liv höll på att rinna ut (för hon höll på att dö) gav hon pojken namnet Ben-Oni,* men hans far kallade honom Benjamin.*+ 19 Och Rakel dog, och hon begravdes på vägen till Efrat, det vill säga Betlehem.+ 20 Jakob reste en minnessten vid hennes grav, och hennes gravsten står där än i dag.

21 Sedan fortsatte Israel sin resa och slog upp sitt tält på andra sidan Eders torn. 22 En gång medan Israel bodde där i landet låg Ruben med sin fars bihustru Bilha, och Israel fick reda på det.+

Jakob hade 12 söner. 23 Hans söner med Lea var Ruben,+ som var hans förstfödde, och Simeon, Levi, Juda, Isạskar och Sẹbulon. 24 Hans söner med Rakel var Josef och Benjamin. 25 Hans söner med Bilha, Rakels tjänstekvinna, var Dan och Nạftali. 26 Och hans söner med Silpa, Leas tjänstekvinna, var Gad och Aser. Det här var Jakobs söner som föddes i Paddan-Aram.

27 Till slut kom Jakob till sin far Isak i Mamre,+ till Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där både Abraham och Isak hade bott som utlänningar.+ 28 Isak blev 180 år.+ 29 Sedan gav Isak upp andan och dog och samlades till sina förfäder,* efter ett långt och rikt liv,* och hans söner Esau och Jakob begravde honom.+

36 Det här är den historiska berättelsen om Esau, det vill säga Edom.+

2 Esau gifte sig med kanaaneiska kvinnor: Ada,+ hettiten Elons dotter,+ och Oholibạma,+ Anas dotter, hivén Sịbeons sondotter, 3 samt Bạsemat,+ Ismaels dotter, Nẹbajots syster.+

4 Ada födde Ẹlifas åt Esau, och Bạsemat födde Rẹguel, 5 och Oholibạma födde Jeush, Jalam och Kora.+

Det här var Esaus söner, som föddes åt honom i Kanaan. 6 Esau tog med sig sina hustrur, sina söner, sina döttrar och alla andra i hushållet och sin boskapshjord, alla sina andra djur och hela den förmögenhet som han hade samlat+ i Kanaan, och han gav sig av till ett annat land, bort från sin bror Jakob.+ 7 För de ägde så mycket att det var svårt för dem att bo på samma plats, och landet där de bodde* räckte inte till för deras boskapshjordar. 8 Esau bosatte sig i Seirs bergsområde.+ Esau kallades också Edom.+

9 Det här är den historiska berättelsen om Esau, stamfar till edoméerna i Seirs bergsområde.+

10 Det här är namnen på Esaus söner: Ẹlifas, son till Esaus hustru Ada, och Rẹguel, son till Esaus hustru Bạsemat.+

11 Ẹlifas söner var Teman,+ Omar, Sefo, Gatam och Kenas.+ 12 Ẹlifas, Esaus son, fick Timna till bihustru. Med tiden födde hon Ạmalek+ åt honom. Detta var Esaus hustru Adas sonsöner.

13 Det här var Rẹguels söner: Nahat, Sera, Sammah och Missa. Detta var Esaus hustru Bạsemats+ sonsöner.

14 Det här var sönerna till Esaus hustru Oholibạma, Anas dotter, Sịbeons sondotter: Jeush, Jalam och Kora.

15 Det här är schejkerna* som härstammade från Esaus söner:+ Ẹlifas, Esaus förstföddes, söner: schejk Teman, schejk Omar, schejk Sefo, schejk Kenas,+ 16 schejk Kora, schejk Gatam och schejk Ạmalek. Detta var Ẹlifas schejker+ i Edom. De var sonsöner till Ada.

17 Det här var Rẹguels, Esaus sons, söner: schejk Nahat, schejk Sera, schejk Sammah och schejk Missa. Detta var Rẹguels schejker i Edom.+ De var sonsöner till Esaus hustru Bạsemat.

18 Det här var Esaus hustru Oholibạmas söner: schejk Jeush, schejk Jalam och schejk Kora. Detta är schejkerna som härstammade från Esaus hustru Oholibạma, Anas dotter.

19 Det här var Esaus söner och de schejker som härstammade från dem. Esau är Edom.+

20 Det här var horén Seirs söner, landets urinvånare:+ Lotan, Sobal, Sịbeon, Ana,+ 21 Dison, Eser och Disan.+ Detta var horéernas schejker, Seirs söner, i Edom.

22 Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.+

23 Det här var Sobals söner: Alvan, Mạnahat, Ebal, Shefo och Onam.

24 Det här var Sịbeons söner:+ Aja och Ana. Det är den Ana som fann de varma källorna i vildmarken när han vaktade åsnorna åt sin far Sịbeon.

25 Det här var Anas barn: Dison och dottern Oholibạma.

26 Det här var Disons söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.+

27 Det här var Esers söner: Bilhan, Sạavan och Akan.

28 Det här var Disans söner: Us och Aran.+

29 Det här var horéernas schejker: schejk Lotan, schejk Sobal, schejk Sịbeon, schejk Ana, 30 schejk Dison, schejk Eser och schejk Disan.+ Detta var horéernas schejker i Seir.

31 Och det här är de kungar som regerade i Edom+ innan israeliterna* hade någon kung.+ 32 Bela, Beors son, var kung i Edom, och hans stad hette Dinhạba. 33 När Bela dog blev Jobab, son till Sera från Bosra, kung efter honom. 34 När Jobab dog blev Husam från temanéernas land kung efter honom. 35 När Husam dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som besegrade midjaniterna+ på Moabs område,* och hans stad hette Avit. 36 När Hadad dog blev Samla från Masrẹka kung efter honom. 37 När Samla dog blev Shaul från Rẹhobot vid floden kung efter honom. 38 När Shaul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom. 39 När Baal-Hanan, Akbors son, dog blev Hadar kung efter honom, och hans stad hette Pagu. Hans hustru hette Mehetạbel, dotter till Matred, dotter till Me-Sahab.

40 Och det här är de schejker som härstammade från Esau (de har också fått ge namn åt sina släkter och orter): schejk Timna, schejk Alva, schejk Jetet,+ 41 schejk Oholibạma, schejk Elah, schejk Pinon, 42 schejk Kenas, schejk Teman, schejk Mibsar, 43 schejk Mạgdiel och schejk Iram. Detta var Edoms schejker efter deras boplatser i det land som är deras.+ Detta var avkomlingarna till Esau, edoméernas stamfar.+

37 Jakob bodde kvar i Kanaan, det land där hans far hade bott som utlänning.+

2 Det här är den historiska berättelsen om Jakob.

När Josef+ var 17 år vallade han fåren+ tillsammans med sina bröder, sönerna som hans far hade med Bilha+ och Silpa.+ Och Josef berättade för sin far om allt det dåliga som de gjorde. 3 Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner,+ eftersom han hade fått honom på äldre dagar, och han gjorde en extra fin klädnad* till honom. 4 När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än dem började de hata honom, och de kunde inte längre tala vänligt med honom.

5 En gång hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder+ hatade de honom ännu mer. 6 Han sa till dem: ”Snälla, hör här vilken dröm jag har haft. 7 Vi höll på att binda kärvar ute på åkern, och min kärve ställde sig upp, och era kärvar ställde sig i en ring runt min kärve och böjde sig ner för den.”+ 8 Då sa hans bröder: ”Menar du att du ska göra dig till kung över oss och härska över oss?”+ Och hans drömmar och det han sa fick dem att hata honom ännu mer.

9 Sedan hade han en annan dröm som han berättade för sina bröder: ”Jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor böjde sig ner för mig.”+ 10 När han berättade om den för sin far och sina bröder tillrättavisade hans far honom och sa: ”Vad är det för en dröm du har haft? Menar du att jag och din mor och dina bröder skulle komma och böja oss ner för dig?” 11 Och hans bröder retade sig* på honom,+ men hans far lade hans ord på minnet.

12 En gång när Josefs bröder var borta och vallade sin fars hjord i närheten av Sikem+ 13 sa Israel till Josef: ”Dina bröder är ju i närheten av Sikem och vallar får, och nu skulle jag vilja att du går till dem.” Då svarade han: ”Det gör jag gärna!” 14 Hans far sa då: ”Bra! Var snäll och gå och se om allt är bra med dina bröder. Och ta reda på hur det är med djuren, och kom sedan tillbaka och berätta det för mig.” Så skickade han i väg honom från Hebrondalen,*+ och han gav sig av mot Sikem. 15 När han gick omkring på fälten mötte han en man som frågade honom: ”Vad letar du efter?” 16 Han svarade: ”Jag letar efter mina bröder. Vet du var de vallar sin hjord?” 17 Mannen svarade: ”De har gett sig av härifrån, för jag hörde dem säga att de skulle till Dotan.” Då gick Josef vidare till Dotan och hittade sina bröder där.

18 De fick syn på honom på långt håll, och innan han hade hunnit fram började de smida planer på att döda honom. 19 De sa till varandra: ”Titta! Där kommer den där drömmaren.+ 20 Vi dödar honom och kastar honom i en brunn och säger att ett vilddjur har ätit upp honom. Sedan får vi se hur det går med hans drömmar.” 21 När Ruben+ hörde vad de sa försökte han rädda honom. Han sa: ”Nej, vi dödar honom inte.”*+ 22 Han fortsatte: ”Utgjut inte blod.+ Kasta honom i den här brunnen i vildmarken, men skada honom inte.”*+ Han tänkte nämligen befria honom och ta med honom tillbaka till hans far.

23 Så snart Josef kom till sina bröder slet de av honom hans klädnad, den fina klädnad som han hade på sig,+ 24 och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, det fanns inget vatten i den.

25 Sedan satte de sig ner för att äta. När de tittade upp fick de syn på en karavan med ismaeliter+ som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med lạdanumharts, balsam och kådig bark,+ och de var på väg till Egypten. 26 Då sa Juda till sina bröder: ”Vad tjänar vi på att döda vår bror och sedan dölja det?*+ 27 Vi säljer honom+ till ismaeliterna i stället för att döda honom. Han är ju trots allt vår bror, vårt eget kött och blod.”* Då lyssnade de på honom. 28 Och när de midjanitiska+ köpmännen kom förbi drog Josefs bröder upp honom ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för 20 silverstycken.+ Köpmännen förde sedan Josef till Egypten.

29 När Ruben kom tillbaka till brunnen och upptäckte att Josef inte var kvar rev han sönder sina kläder. 30 Han gick till sina bröder och sa förtvivlat: ”Pojken är borta! Vad ska jag ta mig till?”

31 Då slaktade de en bock och doppade Josefs klädnad i blodet. 32 Sedan skickade de klädnaden till sin far och sa: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons.”+ 33 Och han kände igen den och sa: ”Det är Josefs klädnad! Ett vilddjur måste ha ätit upp honom, han är ihjälriven!” 34 Då rev Jakob sönder sina kläder och band säckväv om sig och sörjde sin son under lång tid. 35 Och alla hans söner och döttrar försökte trösta honom, men inget hjälpte. Han sa: ”Med sorg kommer jag att gå ner i graven!”*+ Och han fortsatte att gråta över sin son.

36 När midjaniterna kom till Egypten sålde de Josef till Pọtifar, som var hovman hos farao+ och chef för livvakten.+

38 Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och slog upp sitt tält i närheten av en adullamit som hette Hira. 2 Där träffade Juda en dotter till en kanaané+ som hette Shua, och han gifte sig med henne. Han låg med henne, 3 och hon blev med barn och födde en son, och han gav honom namnet Er.+ 4 Hon blev med barn igen och födde en son och gav honom namnet Onan. 5 Sedan fick hon en son till, och hon gav honom namnet Shela. De* var i Aksib+ när hon födde honom.

6 Juda tog en hustru åt Er, sin förstfödde, och hon hette Tamar.+ 7 Men Er gjorde det som var ont i Jehovas ögon, så Jehova dödade honom. 8 Då sa Juda till Onan: ”Gift dig med din brors hustru och gör din plikt som svåger,* så att din bror kan få barn genom dig.”+ 9 Men Onan visste att barnen inte skulle betraktas som hans,+ så när han låg med sin brors hustru brukade han låta sädesvätskan rinna ut på marken för att hans bror inte skulle få några avkomlingar.+ 10 Men det han gjorde var inte rätt i Jehovas ögon, så han dödade honom också.+ 11 Då sa Juda till sin svärdotter Tamar: ”Bo hemma hos din far och förbli ogift tills min son Shela blir vuxen.” För han var rädd att Shela också skulle dö, precis som hans bröder hade gjort.+ Tamar gav sig därför av och flyttade hem till sin far.

12 Tiden gick och Judas hustru, som var dotter till Shua,+ dog. När sorgetiden var slut gav sig Juda av till dem som klippte hans får i Timnah,+ tillsammans med sin vän adullamiten Hira.+ 13 Tamar fick höra att hennes svärfar var på väg till Timnah för att klippa sina får. 14 Då tog hon av sig änkekläderna och täckte ansiktet med en slöja och svepte en sjal om sig. Sedan satte hon sig vid porten till Ẹnajim, som ligger på vägen till Timnah. Hon förstod nämligen att Shela var vuxen nu, och ändå hade hon inte fått bli hans hustru.+

15 När Juda fick syn på henne trodde han att hon var prostituerad, eftersom hon hade dolt sitt ansikte. 16 Han gick fram till henne vid vägkanten och sa: ”Får jag ligga med dig?” Han visste ju inte att hon var hans svärdotter.+ Hon svarade: ”Vad skulle du ge mig i så fall?” 17 Han sa: ”Jag skickar en killing från min hjord.” Men hon sa: ”Då vill jag ha en pant tills du skickar den.” 18 ”Vad vill du ha i pant?” frågade han. Hon svarade: ”Din sigillring+ och din snodd och staven som du har i handen.” Då gav han det till henne och låg med henne, och hon blev med barn. 19 Sedan gick hon därifrån och tog av sig sjalen och tog på sig änkekläderna igen.

20 Och Juda skickade sin vän adullamiten+ för att lämna killingen och få tillbaka panten av kvinnan, men han kunde inte hitta henne. 21 Och han frågade männen på platsen: ”Var är den prostituerade* som håller till vid vägen i Ẹnajim?” Men de sa: ”Det har aldrig funnits någon prostituerad där.” 22 Till slut återvände han till Juda och sa: ”Jag hittade henne inte, och dessutom sa männen på platsen att det aldrig har funnits någon prostituerad där.” 23 Då sa Juda: ”Låt henne behålla panten, så att vi inte skämmer ut oss. Jag har i alla fall skickat killingen, men du hittade henne inte.”

24 Men omkring tre månader senare sa man till Juda: ”Din svärdotter Tamar har betett sig som en prostituerad, och nu är hon med barn.” Då sa Juda: ”För ut henne. Hon ska dödas och brännas!”+ 25 När hon fördes ut sände hon bud till sin svärfar och lät säga: ”Den som äger de här sakerna har gjort mig med barn.” Och hon tillade: ”Ta reda på vem som äger den här sigillringen, snodden och staven.”+ 26 Juda kände igen dem och sa: ”Hon är rättfärdigare än jag, för jag har inte gett henne åt min son Shela.”+ Men han låg aldrig mer med henne.

27 När det var dags för henne att föda visade det sig att det var tvillingar. 28 Under förlossningen stack den ene fram handen, och barnmorskan band genast en röd* tråd om handen och sa: ”Den här kom först.” 29 Men när han drog tillbaka handen kom hans bror ut, och hon utropade: ”Vilken bristning du har orsakat!” Därför fick han heta Peres.*+ 30 Sedan kom hans bror ut, han som hade den röda tråden om handen, och han fick heta Sera.+

39 Josef fördes ner till Egypten,+ och en egyptier som hette Pọtifar,+ en hovman hos farao och chef för livvakten, köpte honom av ismaeliterna+ som hade fört dit honom. 2 Men Jehova var med Josef+ så att det gick bra för honom, och han fick stort ansvar i sin egyptiske herres hus. 3 Och hans herre såg att Jehova var med honom och att Jehova lät allt han gjorde få framgång.

4 Pọtifar var mycket nöjd med Josef och gjorde honom till sin personlige tjänare. Så han gav honom ansvaret för hela sitt hus och allt han ägde. 5 Från den dagen välsignade Jehova hans hus tack vare Josef, och Jehovas välsignelse vilade över allt han hade i huset och ute på ägorna.+ 6 Så småningom lämnade han över allt han hade i Josefs händer, och det enda han bestämde själv var vilken mat han skulle äta. För övrigt såg Josef väldigt bra ut och var välbyggd.

7 Pọtifars hustru började kasta lystna blickar efter Josef och sa: ”Ligg med mig.” 8 Men han vägrade och sa till sin herres hustru: ”Min herre har gett mig fria händer och litar på att jag tar hand om allt han äger. 9 Jag är den som är högst uppsatt i det här huset, och han nekar mig ingenting utom dig, för du är hans hustru. Så hur skulle jag kunna göra något så ont och synda mot Gud?”+

10 Dag efter dag försökte hon övertala Josef, men han gick inte med på att ligga med henne eller att stanna kvar hos henne. 11 Men en dag när han gick in i huset för att sköta sitt arbete var det inga andra tjänare där. 12 Då tog hon tag i hans mantel och sa: ”Ligg med mig!” Men han flydde därifrån och lämnade kvar manteln i hennes hand. 13 När hon såg att han lämnade manteln och flydde 14 ropade hon på tjänstefolket och sa: ”Den där hebreiske tjänaren som min man har tagit hit vill göra oss till åtlöje! Han försökte våldta mig, men jag skrek allt jag kunde. 15 Så fort jag började skrika lämnade han sin mantel här och flydde.” 16 Och hon lät manteln ligga kvar bredvid sig tills Pọtifar, Josefs herre, kom tillbaka.

17 Sedan berättade hon samma sak för sin man: ”Den där hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig för att göra mig till åtlöje. 18 Men så fort jag började skrika lämnade han sin mantel och flydde.” 19 När Pọtifar hörde sin hustru berätta om vad tjänaren hade gjort mot henne blev han fullständigt rasande. 20 Så han grep Josef och satte honom i det fängelse där kungens fångar var inspärrade, och där blev han kvar.+

21 Men Jehova fortsatte att vara med Josef och visa honom lojal kärlek, och han gjorde fängelsechefen vänligt inställd till honom.+ 22 Så fängelsechefen lät Josef få ansvaret för alla de andra fångarna, och det var Josef som såg till att allt arbete blev gjort.+ 23 Fängelsechefen behövde inte bekymra sig över något som Josef hade fått ansvaret för, eftersom Jehova var med Josef. Och Jehova lät allt han gjorde få framgång.+

40 En tid därefter handlade chefen för munskänkarna+ och chefen för bagarna orätt mot sin herre, kungen av Egypten. 2 Farao blev arg på sina två hovmän, chefen för munskänkarna och chefen för bagarna,+ 3 och han satte dem i häkte hos chefen för livvakten,+ där även Josef var fånge.+ 4 Chefen för livvakten gav Josef i uppgift att vara hos dem och ta hand om dem,+ och de blev kvar i häktet en tid.*

5 En natt hade den egyptiske kungens munskänk och hans bagare, som var fångar i fängelset, var sin dröm med var sin betydelse. 6 När Josef kom in till dem på morgonen såg de sorgsna ut. 7 Så han frågade dem: ”Varför ser ni så sorgsna ut i dag?” 8 De svarade: ”Vi har båda drömt i natt, men ingen kan tyda drömmarna åt oss.” Då sa Josef: ”Är det inte Gud som tyder drömmar?+ Berätta vad ni har drömt.”

9 Då berättade chefen för munskänkarna sin dröm för Josef: ”I min dröm såg jag en vinstock framför mig. 10 På vinstocken var det tre rankor. Den hade knappt skjutit skott förrän den blommade, och snart fanns det klasar med mogna druvor. 11 Jag höll faraos bägare i handen, och jag tog druvorna och pressade ut druvsaften i faraos bägare. Sedan gav jag bägaren till farao.” 12 Då sa Josef till honom: ”Det här är vad drömmen betyder: De tre rankorna betyder tre dagar. 13 Om tre dagar ska farao frige dig* och återinsätta dig i tjänsten som munskänk,+ och du ska få ge farao hans bägare precis som du brukade göra.+ 14 Men glöm inte mig när det går bra för dig igen. Visa mig lojal kärlek och berätta för farao om mig, så att jag kommer ut härifrån. 15 Jag blev faktiskt bortförd från hebréernas land,+ och här har jag kastats i fängelse* fast jag är oskyldig.”+

16 När chefen för bagarna hörde att Josefs uttydning var positiv sa han: ”Jag såg också mig själv i drömmen, och jag hade tre korgar vitt bröd på huvudet. 17 I den översta korgen låg det alla möjliga bakverk som farao skulle få, men det kom fåglar och åt av dem.” 18 Då svarade Josef: ”Det här är vad drömmen betyder: De tre korgarna betyder tre dagar. 19 Om tre dagar kommer farao att halshugga dig* och hänga dig på en påle, och fåglarna ska äta ditt kött.”+

20 Tre dagar senare var det faraos födelsedag,+ och då ordnade han en festmåltid för sina tjänare. Han lät hämta* chefen för munskänkarna och chefen för bagarna och förde fram dem inför sina tjänare. 21 Och han lät chefen för munskänkarna återvända till sin tjänst som munskänk, så att han fick fortsätta ge bägaren åt farao. 22 Men han hängde upp chefen för bagarna på en påle, precis som Josef hade sagt i sin uttydning.+ 23 Men chefen för munskänkarna kom inte ihåg Josef, utan glömde bort honom.+

41 När det hade gått två hela år drömde farao+ att han stod vid Nilen. 2 Och upp ur floden kom sju feta och fina kor, och de började beta i gräset vid floden.+ 3 Och det kom upp sju andra kor efter dem, magra och fula, och de ställde sig bredvid de feta korna på Nilens strand. 4 Och de magra och fula korna åt upp de feta och fina korna. Sedan vaknade farao.

5 Men han somnade om och drömde igen. Nu såg han sju ax som växte på samma strå, fylliga och fina.+ 6 Och sedan växte det upp sju ax som var tunna och svedda av östanvinden. 7 Och de tunna axen slukade de sju fylliga och fina axen. Sedan vaknade farao och förstod att det var en dröm.

8 Men på morgonen blev han* orolig. Han sände därför bud efter alla magiker* och visa män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men det var ingen som kunde tyda dem.

9 Då vände sig chefen för munskänkarna till farao och sa: ”Nu måste jag bekänna mina synder. 10 Vid ett tillfälle var farao arg på sina tjänare och satte både mig och chefen för bagarna i häkte hos chefen för livvakten.+ 11 En natt längre fram hade vi båda en dröm. Vi drömde var sin dröm med var sin betydelse.+ 12 Och tillsammans med oss var det en ung hebré som var tjänare hos chefen för livvakten.+ När vi berättade våra drömmar för honom+ kunde han tyda dem. 13 Och det blev precis som han hade berättat för oss. Jag blev återinsatt i min tjänst, och den andre mannen hängdes upp på en påle.”+

14 Farao sände då bud efter Josef,+ och man skyndade sig att hämta honom från fängelset.*+ Josef rakade sig och bytte kläder och gick in till farao. 15 Farao sa till honom: ”Jag har haft en dröm som ingen kan tyda. Men jag har hört att du kan tyda drömmar.”+ 16 Då svarade Josef: ”Nej, inte jag, men Gud kommer att ge farao ett budskap om framgång.”+

17 Farao berättade då för Josef: ”I drömmen stod jag på Nilens strand. 18 Då kom det upp sju kor ur Nilen, feta och fina, och de började beta i gräset vid floden.+ 19 Sedan kom det upp sju andra kor, magra och fula och eländiga. Så fula kor har jag inte sett någonstans i hela Egypten. 20 Och de magra och fula korna åt upp de sju feta korna. 21 Men fast de åt upp dem märktes det inte på dem. De var lika magra och eländiga som förut. Sedan vaknade jag.

22 Och jag fortsatte drömma, och jag såg sju ax som växte på samma strå, fylliga och fina.+ 23 Efter det växte det upp sju förtorkade ax, tunna och svedda av östanvinden. 24 Sedan slukade de tunna axen de sju fina axen. Jag har berättat det här för magikerna,+ men ingen av dem kunde förklara det för mig.”+

25 Då sa Josef till farao: ”Båda drömmarna betyder samma sak. Den sanne Guden har berättat för farao vad han tänker göra.+ 26 De sju fina korna betyder sju år, och de sju fina axen betyder också sju år. Drömmarna betyder samma sak. 27 De sju magra och fula korna som kom efter de fina betyder sju år, precis som de sju tomma axen, svedda av östanvinden. Det kommer att bli sju år med hungersnöd. 28 Det är precis som jag sa: Den sanne Guden har visat farao vad han tänker göra.

29 Det ska komma sju år med stort överflöd i hela Egypten. 30 Men sedan kommer det sju år med hungersnöd, och överflödet i Egypten ska bli bortglömt, och svälten kommer att utarma landet.+ 31 På grund av denna mycket svåra hungersnöd kommer man inte att minnas det tidigare överflödet i landet. 32 Att farao fick drömmen två gånger betyder att saken är fastslagen av den sanne Guden, och han kommer att genomföra det snart.

33 Därför behöver farao se sig om efter en klok och förståndig man och sätta honom över Egyptens land. 34 Farao bör agera och sätta tillsyningsmän över landet och ta upp en femtedel av landets avkastning under de sju åren med överflöd.+ 35 Och de ska samla in livsmedel under de kommande goda åren. I städerna ska de bygga upp lager av spannmål som ska förvaras i förråd som tillhör farao.+ 36 På det sättet får Egypten tillgång till livsmedel under de sju åren av svält som ska drabba landet, så att folket och boskapen inte går under.”+

37 Farao och alla hans tjänare tyckte att det var ett bra förslag. 38 Så farao sa till sina tjänare: ”Finns det någon som är bättre lämpad än Josef, som har Guds ande?” 39 Sedan sa farao till Josef: ”Eftersom det är Gud som har låtit dig få veta allt detta kan det inte finnas någon som är lika klok och förståndig som du. 40 Jag ska sätta dig över mitt hus, och hela mitt folk ska utan förbehåll lyda dig.+ Det är bara jag som kommer att vara mäktigare än du, eftersom jag är kung.”* 41 Och farao fortsatte: ”Härmed sätter jag dig över hela Egyptens land.”+ 42 Därefter tog farao av sig signetringen och satte den på Josefs finger, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en guldkedja om hans hals. 43 Dessutom lät han Josef åka i den näst förnämsta vagnen, och man ropade ”Avrékh!”* framför honom. Och farao satte honom över hela Egyptens land.

44 Farao sa dessutom till Josef: ”Jag är farao, men utan ditt godkännande ska ingen få göra någonting* i hela Egypten.”+ 45 Sedan gav farao Josef namnet Sạfenat-Panẹa och gav honom Ạsenat+ till hustru. Hon var dotter till Potifẹra, prästen i On.* Och Josef började ha tillsyn över* Egyptens land.+ 46 Josef var 30 år+ när han stod inför* farao, Egyptens kung.

Sedan lämnade Josef farao och reste omkring i hela landet. 47 Och under de sju åren med överflöd gav landet rika skördar.* 48 Och under de sju åren samlade han in all spannmål i Egypten och lagrade det i städerna. I varje stad lagrade han grödorna från fälten runt omkring. 49 Josef fortsatte att lagra spannmål i mycket stor mängd, som sanden i havet. Till slut blev det omöjligt att hålla räkning på all spannmål.

50 Innan åren av svält började fick Josef två söner+ med Ạsenat, dotter till Potifẹra, prästen i On.* 51 Josef gav den förstfödde namnet Manasse,*+ för han sa: ”Gud har fått mig att glömma alla mina svårigheter och hela min fars hushåll.” 52 Sin andre son gav han namnet Efraim,*+ för han sa: ”Gud har gett mig barn i mitt lidandes land.”+

53 Efter de sju åren med överflöd i Egypten+ 54 kom de sju svältåren, precis som Josef hade sagt.+ Och det blev svält i alla andra länder, men överallt i Egypten fanns det mat.*+ 55 Till slut drabbades även Egypten av svälten, och folket började ropa högt till farao efter mat.*+ Då sa farao till dem: ”Gå till Josef och gör som han säger till er.”+ 56 Svälten fortsatte att breda ut sig över hela jorden.+ Och Josef öppnade alla spannmålslagren och började sälja till egyptierna,+ eftersom svälten var svår i Egypten. 57 Dessutom kom folk från alla länder till Egypten för att köpa spannmål av Josef, eftersom svälten var svår överallt.+

42 När Jakob fick veta att det fanns spannmål i Egypten+ sa han till sina söner: ”Varför står ni bara där och tittar på varandra?” 2 Sedan sa han: ”Jag har hört att det finns spannmål i Egypten. Res dit och köp åt oss, så att vi inte svälter ihjäl.”+ 3 Så tio av Josefs bröder+ reste till Egypten för att köpa spannmål. 4 Men Jakob skickade inte med Josefs bror Benjamin,+ för han sa: ”Tänk om det händer en olycka och han dör.”+

5 Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med andra som skulle köpa spannmål, eftersom svälten även hade nått Kanaan.+ 6 Det var Josef som hade makten i landet+ och som skötte spannmålsförsäljningen till folk från världens alla länder.+ Josefs bröder kom alltså och bugade sig djupt för honom med ansiktet mot marken.+ 7 När Josef fick se sina bröder kände han genast igen dem, men han avslöjade inte vem han var.+ Han frågade barskt: ”Var kommer ni ifrån?” De svarade: ”Vi har kommit från Kanaan för att köpa mat.”+

8 Josef kände alltså igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9 Han kom ihåg vad han hade drömt om dem,+ och han sa: ”Ni är spioner! Ni försöker hitta landets svaga punkter!” 10 Då sa de: ”Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. 11 Vi är alla bröder och har samme far. Vi är hederliga män och inga spioner.” 12 Men han sa till dem: ”Jo, ni har visst kommit för att försöka hitta landets svaga punkter!” 13 Då svarade de: ”Dina tjänare har alla samme far.+ Vi var 12 bröder,+ men den yngste är hemma hos vår far+ i Kanaan, och en finns inte längre.”+

14 Men Josef sa till dem: ”Det är precis som jag har sagt. Ni är spioner! 15 Så här tänker jag pröva om ni säger sanningen: Så sant farao lever, ni kommer inte härifrån förrän er yngste bror har kommit hit.+ 16 En av er måste hämta er bror medan ni andra hålls fängslade. På det sättet får jag veta om ni talar sanning. Och om inte, då är ni verkligen spioner, så sant farao lever.” 17 Sedan satte han dem i fängelse i tre dagar.

18 På tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör som jag säger så får ni leva, för jag har djup respekt för Gud. 19 Om ni verkligen är hederliga ska ni låta en av era bröder stanna i fängelset, men ni andra kan ge er av och ta med spannmål för att lindra svälten där hemma.+ 20 Sedan ska ni ta med er yngste bror till mig. Då vet jag att jag kan lita på er, och då ska era liv skonas.” Och de gjorde som han sa.

21 De sa till varandra: ”Det här måste vara straffet för det vi gjorde mot vår bror.+ Vi såg ju hur förtvivlad han var när han bad om nåd, men vi lyssnade inte. Det är därför vi har drabbats av det här.” 22 Då sa Ruben: ”Jag sa ju att ni inte skulle skada pojken! Men ni lyssnade inte.+ Vi har hans blod på vårt samvete, och nu får vi betala för det.”+ 23 De visste inte att Josef förstod vad de sa, för han talade till dem genom en tolk. 24 Och han gick undan och grät.+ När han kom tillbaka fortsatte han tala till dem, och sedan tog han Simeon+ och band honom inför dem.+ 25 Josef befallde att man skulle fylla deras säckar med spannmål, lägga tillbaka deras pengar i säckarna och ge dem proviant för resan. Och så gjorde man.

26 De lastade spannmålen på sina åsnor och gav sig i väg därifrån. 27 När de stannade för natten öppnade en av dem sin säck för att ge åsnan foder och fick syn på pengarna överst i säcken. 28 ”Jag har fått tillbaka mina pengar”, ropade han till sina bröder, ”de ligger här i säcken!” Då blev de rädda och sa uppgivet till varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”

29 När de kom hem till sin far Jakob i Kanaan berättade de för honom allt som hade hänt. De sa: 30 ”Landets herre var hård mot oss+ och anklagade oss för att vara spioner. 31 Men vi sa till honom: ’Vi är hederliga män och inga spioner.+ 32 Vi var 12 bröder+ med samme far. En finns inte längre,+ och den yngste är hemma hos vår far i Kanaan.’+ 33 Men landets herre sa till oss: ’Så här ska jag få veta om ni säger sanningen: Lämna en av era bröder hos mig.+ Ta med er spannmål för att lindra svälten där hemma och ge er av.+ 34 Och ta med er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska ni få tillbaka er bror, och ni kan driva handel i landet.’”

35 När de höll på att tömma säckarna hittade var och en sin pengapåse i sin säck. Både de och deras far blev rädda när de fick syn på pengarna, 36 och Jakob utbrast: ”Ni gör mig barnlös!+ Josef finns inte mer,+ och Simeon är borta,+ och nu tänker ni ta Benjamin ifrån mig! Varför ska jag behöva drabbas av allt det här?” 37 Men Ruben sa till sin far: ”Om jag inte har med honom tillbaka till dig får du döda båda mina söner.+ Jag tar ansvaret för honom, och jag lovar att han kommer tillbaka till dig.”+ 38 Men han sa: ”Min son får inte följa med er. För hans bror är död, och det är bara han kvar.+ Om det skulle hända en olycka längs vägen så att han dör skulle ni sända mina grå hår med sorg+ ner i graven.”*+

43 Hungersnöden var svår i landet.+ 2 Så när all den spannmål som de hade haft med sig från Egypten+ var slut sa deras far till dem: ”Res tillbaka och köp mer mat åt oss.” 3 Då sa Juda till honom: ”Mannen var mycket tydlig med att vi inte fick visa oss där igen om inte vår bror var med.+ 4 Om du låter vår bror följa med oss ska vi resa dit och köpa mat. 5 Men om du inte låter honom följa med oss reser vi inte dit, för mannen sa ju: ’Ni får inte visa er här igen utan er bror.’”+ 6 Då utbrast Israel:+ ”Varför har ni satt mig i den här situationen? Var ni tvungna att berätta att ni hade en bror till?” 7 De svarade: ”Han ställde direkta frågor om oss och våra släktingar. Han sa: ’Lever er far fortfarande? Har ni en bror till?’ Vi sa bara som det var.+ Vi kunde väl inte veta att han skulle säga: ’Ta med er bror hit.’”+

8 Juda vädjade då till sin far Israel: ”Låt pojken följa med mig.+ Vi måste ge oss av så att vi inte svälter ihjäl,+ vi och du själv och våra barn.+ 9 Jag garanterar att han är trygg,+ jag tar på mig det ansvaret. Om jag inte har med honom tillbaka så att du får träffa honom igen ska jag stå i evig skuld till dig. 10 Och om vi inte hade dröjt skulle vi ha hunnit både dit och tillbaka två gånger.”

11 Då sa deras far Israel till dem: ”Om vi inte har något annat val, gör då så här: Fyll era säckar med det bästa landet har och ge det som en gåva till mannen:+ lite balsam,+ lite honung, lạdanumharts, kådig bark,+ pistaschnötter och mandlar. 12 Ta med er dubbelt så mycket pengar som sist. Lämna dessutom tillbaka de pengar som låg i era säckar,+ det kan ju ha varit ett misstag. 13 Ta med er bror och ge er av, res tillbaka till mannen. 14 Må den allsmäktige Guden väcka mannens medkänsla, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er tillbaka. Men om jag måste bli barnlös, så får det bli så.”+

15 Så tog Josefs bröder med sig Benjamin och gav sig av till Egypten. De hade också med sig dubbelt så mycket pengar som sist och gåvan de hade förberett. De trädde fram inför Josef igen,+ 16 och när Josef såg att Benjamin var med dem sa han genast till föreståndaren för sitt hus: ”Ta med männen till mitt hus, och slakta sedan några djur och laga till en måltid, för de här männen ska äta tillsammans med mig vid middagstid.” 17 Han gjorde genast som Josef hade sagt+ och tog med sig männen till hans hus. 18 Men när de fördes till Josefs hus blev de rädda och sa: ”Det måste bero på pengarna som vi fick med oss i våra säckar. Nu kommer de säkert att gripa oss och göra oss till slavar och ta våra åsnor!”+

19 Därför gick de fram till föreståndaren för Josefs hus vid ingången till huset, 20 och de sa: ”Lyssna till oss, herre. Det var verkligen för att köpa mat som vi kom förra gången.+ 21 Men när vi stannade för natten och öppnade våra säckar, då låg alla våra pengar där.+ Nu vill vi personligen lämna tillbaka dem. 22 Vi har ingen aning om vem som lade pengarna i våra säckar. Dessutom har vi tagit med mer pengar för att köpa mer mat.”+ 23 Då sa han: ”Ni kan vara lugna, allt är i sin ordning. Jag har fått era pengar. Det var er Gud och er fars Gud som lade en skatt i era säckar.” Sedan förde han ut Simeon till dem.+

24 Han förde sedan in dem i Josefs hus och gav dem vatten så att de kunde tvätta fötterna, och han gav deras åsnor foder. 25 När de fick veta att Josef skulle komma dit och äta med dem vid middagstid+ gjorde de i ordning gåvan till honom.+ 26 Och de överlämnade gåvan till Josef när han kom hem, och de bugade sig djupt för honom.+ 27 Han frågade om allt var bra med dem. Och sedan sa han: ”Hur är det med er gamle far som ni berättade om? Lever han fortfarande?”+ 28 Då sa de: ”Ja, herre, vår far lever och mår bra.” Sedan bugade de sig djupt igen.+

29 När han fick syn på sin bror* Benjamin+ sa han: ”Är det här er yngste bror som ni berättade om?”+ Sedan sa han till Benjamin: ”Må Gud välsigna dig, min son.” 30 Josef kunde inte längre hålla tillbaka känslorna för sin bror, så han skyndade sig ut till ett rum där han kunde vara för sig själv och gråta.+ 31 När han hade lugnat ner sig tvättade han ansiktet och gick tillbaka och sa: ”Servera maten.” 32 Och de serverade Josef för sig och hans bröder för sig, och egyptierna som var i huset åt för sig själva. Egyptier kunde nämligen inte äta tillsammans med hebréer, för de tyckte att det var anstötligt.+

33 Och bröderna* placerades framför honom i åldersordning, från den förstfödde enligt sin rätt som förstfödd+ till den yngste, och de såg förundrat på varandra. 34 Han såg till att de fick av rätterna som serverades vid hans bord, men han gav Benjamin fem gånger så mycket som de andra.+ De åt och drack tillsammans med honom tills alla var nöjda och glada.

44 Senare befallde Josef föreståndaren för sitt hus: ”Fyll männens säckar till brädden med spannmål, och lägg deras pengar överst i säckarna.+ 2 Men i den yngstes säck ska du lägga ner min bägare, silverbägaren, förutom pengarna för hans spannmål.” Och han gjorde som Josef hade sagt.

3 När det hade blivit ljust på morgonen sändes männen i väg med sina åsnor. 4 De hade inte hunnit långt från staden när Josef sa till föreståndaren för sitt hus: ”Sätt efter männen, och när du hinner upp dem ska du säga: ’Varför har ni lönat gott med ont? 5 Varför har ni tagit bägaren som min herre brukar dricka ur och som han använder när han spår? Ni har gjort något mycket ont.’”

6 Föreståndaren hann upp dem och sa precis som Josef hade sagt. 7 Men de sa till honom: ”Herre, hur kan du säga så till oss? Det skulle aldrig falla oss in att göra något sådant. 8 De pengar vi hittade i våra säckar tog vi ju med oss från Kanaan och lämnade tillbaka.+ Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din herres hus? 9 Om du hittar den hos någon av oss ska han dö, och vi andra ska bli slavar åt min herre.” 10 Då sa han: ”Låt det bli som ni har sagt. Men bara den som har bägaren ska bli slav, och ni andra ska vara utan skuld.” 11 Då lyfte de snabbt ner sina säckar på marken och öppnade dem. 12 Föreståndaren sökte noga igenom säckarna. Han började hos den äldste och slutade hos den yngste, och till sist hittade han bägaren i Benjamins säck.+

13 Då rev de sönder sina kläder. Sedan lastade de åsnorna igen och återvände till staden. 14 När Juda+ och hans bröder kom in i Josefs hus var han fortfarande kvar där, och de kastade sig ner inför honom.+ 15 Josef sa till dem: ”Vad är det ni har gjort? Förstod ni inte att en sådan som jag kan spå och få reda på allt?”+ 16 Då sa Juda: ”Vad ska vi svara min herre? Vad kan vi säga? Och hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Den sanne Guden går nu till rätta med det som dina slavar har gjort i det förgångna.+ Vi är dina slavar, min herre, både vi och den som bägaren fanns hos.” 17 Men Josef sa: ”Så skulle jag aldrig göra. Den som hade bägaren ska bli min slav.+ Men ni andra kan resa hem till er far i frid.”

18 Juda gick nu fram till honom och sa: ”Jag ber dig, min herre, lyssna på vad din slav har att säga, och bli inte arg på din slav, du som är faraos like.+ 19 Min herre frågade oss: ’Har ni en far? Har ni fler bröder?’ 20 Så vi svarade min herre: ’Vi har en gammal far, och han har en son som han fick på äldre dagar, den yngste.+ Pojkens bror är död,+ så han är ensam kvar efter sin mor,+ och hans far älskar honom.’ 21 Då sa du till dina slavar: ’Ta med honom hit, så att jag får se honom med egna ögon.’+ 22 Vi svarade att pojken inte kunde lämna sin far, för om han gjorde det skulle vår far dö.+ 23 Men då sa du att vi inte fick visa oss här igen om inte vår yngste bror följde med.+

24 Så vi reste hem till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du hade sagt. 25 Längre fram sa vår far: ’Res tillbaka och köp mer mat åt oss.’+ 26 Men vi sa: ’Det kan vi inte göra. I så fall måste vår yngste bror följa med, för vi får inte komma inför mannen utan honom.’+ 27 Då sa vår far, din tjänare, till oss: ’Ni vet ju att min hustru bara fick två söner.+ 28 En av dem försvann, och jag sa: ”Han måste ha blivit dödad av ett djur!”+ Och sedan dess har jag inte sett honom. 29 Om ni tar med er den här sonen och något händer honom så att han dör, sänder ni mina grå hår med smärta+ ner i graven.’*+

30 Vår far, din tjänare, älskar pojken mer än sitt eget liv. Så om jag nu skulle komma hem utan pojken 31 kommer han att falla död ner, och dina slavar kommer att sända vår fars, din tjänares, grå hår med sorg ner i graven.* 32 Jag tog på mig ansvaret för pojken och lovade att föra honom tillbaka till vår far, annars skulle jag stå i evig skuld till honom.+ 33 Därför ber jag dig, herre, låt mig stanna kvar som slav i stället för pojken, så att han kan följa med sina bröder hem. 34 Hur skulle jag kunna komma hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag skulle inte klara av att se den smärtan drabba honom.”

45 Då kunde inte Josef behärska sina känslor längre,+ så han ropade till sina tjänare: ”Gå ut härifrån allesammans!” Och det var bara hans bröder kvar när han avslöjade vem han var.+

2 Han började gråta så högt att egyptierna hörde det, och faraos hus fick också höra det. 3 Till slut sa Josef till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever min far fortfarande?” Men hans bröder var så skärrade att de inte fick fram ett ord. 4 Så Josef sa: ”Kom närmare.” Då gick de fram till honom.

Sedan sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten.+ 5 Men plåga inte er själva, och anklaga inte varandra för att ni sålde mig. Det var Gud som sände mig hit i förväg för att rädda människoliv.+ 6 Nu har det varit svält i landet i två år,+ och det ska gå fem år till då man varken ska plöja eller skörda. 7 Men Gud sände mig före er för att hålla er vid liv på ett storslaget sätt, så att era familjer inte skulle utplånas från jorden.*+ 8 Det var alltså inte ni som skickade mig till Egypten, utan den sanne Guden. Han gjorde mig till främste rådgivare* åt farao och till herre över hela hans hus och till styresman över hela Egypten.+

9 Skynda er hem till far och säg till honom: ’Så här säger din son Josef: ”Gud har gjort mig till herre över hela Egypten.+ Kom ner till mig. Dröj inte!+ 10 Du ska få bo i landet Gosen+ så att du är nära mig, du, dina barn, dina barnbarn, dina hjordar och allt vad du har. 11 Där ska jag se till att du får mat, för det är fortfarande fem år kvar av hungersnöden.+ Om du inte flyttar kommer du och din familj att drabbas av fattigdom och du kommer att förlora allt du har.”’ 12 Både ni och min bror Benjamin ser ju själva att det verkligen är jag som talar till er.+ 13 Berätta för vår far om min ställning* här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er nu och hämta min far.”

14 Sedan kramade han om sin bror Benjamin och började gråta, och Benjamin grät i hans famn.+ 15 Och han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan pratade de med varandra.

16 Nyheten om att Josefs bröder hade kommit nådde faraos hus, och det gladde farao och hans tjänare. 17 Så farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: ”Lasta era djur och ge er av till Kanaan, 18 och hämta er far och era familjer. Jag ska ge er av det goda Egypten har, och ni ska äta* landets bästa produkter.”*+ 19 Och farao befallde Josef att säga till dem:+ ”Ta med vagnar+ från Egypten så att ni kan få med era hustrur och barn och er far tillbaka hit.+ 20 Bekymra er inte om era ägodelar,+ för ni ska få det allra bästa som Egypten har.”

21 Israels söner gjorde så. Och Josef gav dem vagnar, precis som farao hade befallt, och de fick också med sig proviant för resan. 22 Han gav alla var sitt ombyte, men Benjamin fick fem ombyten och dessutom 300 silverstycken.+ 23 Och det här skickade han med till sin far: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde erbjuda och dessutom tio åsneston lastade med spannmål, bröd och andra livsmedel som hans far skulle ha på resan. 24 Så tog han farväl av sina bröder, och när de gav sig av sa han till dem: ”Bli inte osams på vägen.”+

25 Och de lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob. 26 De sa till honom: ”Josef lever! Och han härskar över hela Egypten!”+ Men han var helt likgiltig, för han kunde inte tro på dem.+ 27 Men när de berättade allt som Josef hade sagt till dem och han fick se vagnarna som Josef hade skickat med för att hämta honom, då levde han* upp igen. 28 ”Jag är övertygad, min son Josef lever!” utbrast Israel. ”Jag måste få träffa honom innan jag dör.”+

46 Israel tog med sig allt* som var hans och gav sig av. När han kom till Beershẹba+ bar han fram ett offer åt sin far Isaks Gud.+ 2 På natten talade Gud till Israel i en syn och sa: ”Jakob, Jakob!” Han svarade: ”Här är jag!” 3 Gud sa: ”Jag är den sanne Guden, din fars Gud.+ Var inte rädd för att flytta till Egypten, för där ska jag göra dig till en stor nation.+ 4 Jag ska själv följa dig till Egypten, och jag ska också själv föra dig därifrån.+ Och Josef ska sluta dina ögon när du dör.”*+

5 Sedan lämnade Jakob Beershẹba. Och Jakobs* söner lät sin far och sina barn och sina hustrur åka i de vagnar som farao hade skickat med. 6 De tog med sig sina hjordar och sina ägodelar som de hade skaffat sig i Kanaan. Så kom de till Egypten, Jakob och hela hans släkt. 7 Han tog med sig sina söner och döttrar och sina barnbarn, ja alla sina avkomlingar, till Egypten.

8 Det här är namnen på Israels, det vill säga Jakobs, avkomlingar som kom till Egypten:+ Jakobs förstfödde var Ruben.+

9 Rubens söner var Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.+

10 Simeons+ söner var Jẹmuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Shaul,+ son till en kanaaneisk kvinna.

11 Levis+ söner var Gerson, Kehat och Mẹrari.+

12 Judas+ söner var Er, Onan, Shela,+ Peres+ och Sera.+ Men Er och Onan dog i Kanaan.+

Peres söner var Hesron och Hamul.+

13 Isạskars söner var Tola, Puva, Jov och Simron.+

14 Sẹbulons+ söner var Sered, Elon och Jạhleel.+

15 Detta var Leas söner som hon fick med Jakob i Paddan-Aram. Dessutom fick hon dottern Dina.+ Jakobs avkomlingar var sammanlagt 33.

16 Gads+ söner var Sifjon, Haggi, Suni, Esbon, Eri, Ạrodi och Ạreli.+

17 Asers+ söner var Jimnah, Jisva, Jisvi och Berịa, och deras syster hette Serah.

Berịas söner var Heber och Mạlkiel.+

18 Detta var sönerna till Silpa,+ som Laban hade gett åt sin dotter Lea. Jakobs avkomlingar med Silpa var sammanlagt 16.

19 Jakobs söner med Rakel var Josef+ och Benjamin.+

20 Josef fick sönerna Manasse+ och Efraim+ i Egypten tillsammans med Ạsenat,+ dotter till Potifẹra, prästen i On.*

21 Benjamins söner+ var Bela, Beker, Asbel, Gera,+ Nạaman, Ehi, Ros, Muppim, Huppim+ och Ard.+

22 Detta var Jakobs avkomlingar med Rakel, sammanlagt 14.

23 Dans+ son* var Husim.+

24 Nạftalis+ söner var Jạhseel, Guni, Jeser och Sillem.+

25 Detta var sönerna till Bilha, som Laban hade gett åt sin dotter Rakel. Jakobs avkomlingar med Bilha var sammanlagt 7.

26 De som härstammade från Jakob och som kom till Egypten var sammanlagt 66, och då var inte Jakobs söners hustrur medräknade.+ 27 Josef fick två söner i Egypten. Allt som allt kom 70 personer av Jakobs släkt till Egypten.+

28 Jakob skickade Juda+ i förväg för att berätta för Josef att de var på väg. När de kom in i landet Gosen+ 29 spände Josef för sin vagn och gav sig av för att möta sin far Israel där. När de möttes kastade han sig om halsen på honom och grät en lång stund. 30 Sedan sa Israel till Josef: ”Nu kan jag dö, för nu har jag sett dig och vet att du lever.”

31 Josef sa till sina bröder och till resten av sin fars familj: ”Jag ska återvända till farao+ och berätta för honom att mina bröder och min fars familj har kommit hit från Kanaan.+ 32 Jag ska tala om att ni är herdar+ och föder upp boskap+ och att ni har tagit med era hjordar och allt ni äger.+ 33 När farao kallar på er och frågar hur ni försörjer er 34 ska ni svara: ’Dina tjänare har varit boskapsuppfödare ända sedan vi var unga, precis som våra förfäder.’+ Då kommer ni att få bo i landet Gosen.+ Fåraherdar är nämligen föraktade i Egypten.”+

47 Josef gick alltså till farao och sa:+ ”Min far och mina bröder har kommit från Kanaan med sina hjordar och allt de äger, och nu är de i Gosen.”+ 2 Han hade med sig fem av sina bröder när han trädde fram inför farao.+

3 När farao frågade hans bröder: ”Hur försörjer ni er?” svarade de: ”Dina tjänare är fåraherdar, precis som våra förfäder var.”+ 4 Sedan sa de till farao: ”Hungersnöden är svår i Kanaan+ och vår boskap har inget bete, så vi har kommit för att stanna en tid i landet.+ Därför vill vi be dig, herre, om att få bo i Gosen.”+ 5 Då sa farao till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit hit till dig. 6 Hela Egypten står till ditt förfogande. Låt din far och dina bröder bo i den allra bästa delen av landet.+ De kan bo i Gosen. Och om du vet att några av dem är skickliga kan du ge dem ansvaret för min boskap.”

7 Sedan förde Josef in sin far Jakob till farao och presenterade honom, och Jakob önskade farao välgång.* 8 Farao frågade Jakob: ”Hur gammal är du?” 9 Jakob svarade: ”Jag är 130 år och har levt ett kringflackande liv.* Kvalfulla har mina år varit,+ och de är få i jämförelse med mina förfäders levnadsår,+ de som också vandrade från plats till plats.”* 10 Sedan tog Jakob farväl av farao* och lämnade honom.

11 Josef lät alltså sin far och sina bröder bosätta sig i Egypten. Han gav dem mark i den allra bästa delen av landet, i Rạmeses,*+ precis som farao hade befallt. 12 Och Josef försåg sin far och sina bröder och hela sin fars hushåll med mat* efter antalet barn.

13 Nu var både Egypten och Kanaan utarmat på grund av hungersnöden, och det fanns ingen mat* i hela området, för hungersnöden var mycket svår.+ 14 Josef lät folket köpa spannmål och samlade på så vis in alla pengar som fanns i hela Egypten och Kanaan,+ och han lämnade pengarna till faraos skattkammare. 15 Med tiden tog pengarna slut för invånarna i Egypten och Kanaan, och alla egyptierna kom till Josef och sa: ”Ge oss mat! Ska du låta oss dö mitt framför ögonen på dig bara för att våra pengar är slut?” 16 Då sa Josef: ”Om pengarna är slut får ni komma hit med er boskap, så ska jag ge er mat i utbyte mot den.” 17 De lämnade sin boskap till Josef, och han gav dem mat i utbyte mot deras hästar, får, getter, kor och åsnor. Under hela det året fortsatte han att förse dem med mat i utbyte mot all deras boskap.

18 Det året gick, och året därpå kom de till honom och sa: ”Herre, vi måste säga som det är: Vi har redan gett alla våra pengar och all vår boskap till dig, herre. Det enda vi kan erbjuda dig är oss själva och vår mark. 19 Tänker du låta oss dö här och nu och låta vår mark ligga obrukad? Köp oss och vår mark! Vi blir faraos slavar och lämnar vår mark till honom, bara vi får mat. Ge oss säd att så, annars dör vi och landet blir övergivet.” 20 Så Josef köpte all mark i Egypten åt farao. Alla egyptier sålde sina åkrar, för svälten var mycket svår. Deras mark blev alltså faraos egendom.

21 Josef lät sedan en befallning gå ut till alla delar av Egypten om att folket skulle flytta in till städerna.+ 22 Men han köpte inte prästernas mark,+ eftersom prästerna fick sin mat från farao. De kunde leva på det farao gav dem, så de behövde inte sälja sin mark. 23 Josef sa till folket: ”Nu har jag köpt er och er mark åt farao. Här får ni utsäde. Odla nu marken, 24 och när ni har bärgat skörden ska ni ge en femtedel till farao.+ Men resten kan ni behålla som utsäde och som mat till er och era barn och dem som bor under ert tak.” 25 De sa: ”Du har räddat våra liv.+ Visa oss välvilja så att vi kan bli slavar åt farao.”+ 26 Josef utfärdade ett påbud som fortfarande gäller i Egypten: En femtedel ska gå till farao. Det var bara prästernas mark som inte blev faraos egendom.+

27 Israeliterna stannade kvar i Egypten, i Gosen.+ De slog sig ner där och fick många barn och blev med tiden ett stort folk.+ 28 Jakob bodde i Egypten i 17 år, och han blev 147 år.+

29 När Israel insåg att han snart skulle dö+ kallade han på sin son Josef och sa: ”Det är en sak jag skulle vilja be dig om. Visa mig kärlek* och lojalitet. Lägg din hand under mitt lår* och lova att du inte begraver mig i Egypten.+ 30 När jag har dött* ska du föra min kropp ut ur Egypten och begrava mig i mina förfäders grav.”+ Då sa Josef: ”Jag ska göra precis som du har sagt.” 31 Israel sa: ”Ge mig din ed.” Då svor han honom en ed.+ Sedan böjde sig Israel ner vid huvudändan av sängen och bad.+

48 Efter en tid fick Josef veta att hans fars tillstånd hade försämrats. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim och gick till honom.+ 2 Man berättade för Jakob att hans son Josef hade kommit. Då samlade han* sina krafter och satte sig upp i sängen. 3 Jakob sa till Josef:

”Den allsmäktige Guden visade sig för mig i Lus i Kanaan och välsignade mig.+ 4 Och han sa till mig: ’Jag ska ge dig många avkomlingar och göra dig till många folk,+ och jag ska ge det här landet till dina efterkommande. Det ska bli ert för alltid.’*+ 5 Dina båda söner, Efraim och Manasse, som du fick här i Egypten innan jag kom hit ska bli mina söner,+ precis som Ruben och Simeon är mina söner.+ 6 Men barnen som du får efter dem ska bli dina. De ska bära sina bröders namn och få del i deras landområden.+ 7 När jag var på väg från Paddan och fortfarande hade långt kvar till Efrat,+ dog Rakel+ vid min sida där i Kanaan. Jag begravde henne vid vägen till Efrat, det vill säga Betlehem.”+

8 Sedan fick Israel syn på Josefs söner och frågade: ”Är det dina barn?” 9 Josef svarade: ”Ja, det är mina söner som Gud har gett mig här.”+ Då sa han: ”Låt dem komma fram till mig, så att jag kan välsigna dem.”+ 10 Nu var Israel gammal, och hans syn var mycket dålig. Så Josef förde fram sönerna till honom, och han kysste dem och kramade om dem. 11 Och Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen,+ men nu har Gud låtit mig se både dig och dina barn.” 12 Sedan förde Josef bort dem från Israel* och böjde sig ner med ansiktet mot marken.

13 Därefter förde Josef fram sina söner till honom igen. Han tog Efraim+ i sin högra hand, till vänster om Israel, och Manasse+ i sin vänstra hand, till höger om Israel. 14 Men Israel lade sin högra hand på Efraims huvud, fast han var yngst, och sin vänstra hand på Manasses huvud. Han lade avsiktligt sina händer så, trots att Manasse var den förstfödde.+ 15 Sedan välsignade han Josef och sa:+

17 Josef tyckte inte om att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, så han försökte flytta den från Efraim till Manasse. 18 ”Far, du tar fel”, sa Josef. ”Det här är den förstfödde,+ lägg din högra hand på hans huvud.” 19 Men han vägrade och sa: ”Jag vet, min son, jag vet. Han ska också bli stor och bli ett folk. Men hans yngre bror ska bli större,+ och hans efterkommande ska bli så många att de kan bilda nationer.”+ 20 Och han fortsatte välsigna dem på den dagen+ och sa:

”Israeliterna ska nämna era namn när de välsignar varandra och säga:

’Må Gud välsigna dig precis som han välsignade Efraim och Manasse.’”

Han satte alltså Efraim före Manasse.

21 Sedan sa Israel till Josef: ”Jag dör snart,+ men Gud ska vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land.+ 22 Och jag ger dig nu ett landområde* mer än dina bröder, det som jag med svärd och båge har tagit från amoréerna.”

49 Jakob kallade på sina söner och sa: ”Kom till mig så att jag kan berätta vad som ska hända er i framtiden.* 2 Samlas hos mig, ni Jakobs söner, och lyssna på er far Israel.

3 Ruben,+ du är min förstfödde,+ min kraft, ja mitt allra första barn,* överlägsen i värdighet och styrka. 4 Du är hänsynslös som forsande vattenmassor. Du ska inte längre vara överlägsen, för du intog din fars säng.+ Du vanärade min säng. Han intog den verkligen!

5 Simeon och Levi är bröder.+ Deras svärd är våldets verktyg.+ 6 Var inte tillsammans med dem, du min själ.* Slut dig inte till deras krets, du min ära,* för i sin vrede dödade de män,+ och för nöjes skull skar de hälsenan av tjurar. 7 Fördömd är deras vrede, för den är skoningslös, och fördömt är deras raseri, för det är våldsamt.+ Jag ska dela upp dem i Jakob, jag ska skingra dem i Israel.+

8 Juda,+ du ska bli prisad av dina bröder.+ Du ska ha ett fast grepp om dina fienders nacke.+ Din fars söner ska buga sig för dig.+ 9 Juda är en lejonunge.+ Från bytet ska du resa dig, min son. Han lägger sig ner och sträcker ut sig som ett lejon, och vem törs väcka ett lejon? 10 Spiran ska inte tas ifrån Juda,+ och härskarstaven ska förbli mellan hans fötter tills Silo* kommer,+ och han ska få folkens lydnad.+ 11 Han binder sin fullvuxna åsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid den utsökta vinstocken. Han ska tvätta sina kläder i vin och sin mantel i druvors blod. 12 Hans ögon är mörkröda av vin, hans tänder vita av mjölk.*

13 Sẹbulon+ ska bo vid havsstranden, vid stranden där skeppen ligger ankrade,+ och hans bortre gräns sträcker sig mot Sidon.+

14 Isạskar+ är en stark åsna som ligger ner mellan de två sadelpåsarna. 15 Och han ska inse att viloplatsen är god och att landet är vackert. Han ska böja sig för att bära bördor på sina skuldror och underkasta sig tvångsarbete.

16 Dan,+ som är en av Israels stammar, ska döma hela folket.+ 17 Dan är en orm vid vägen, en hornorm vid stigen, som hugger hästen i hasen så att ryttaren faller baklänges.+ 18 Jag väntar på räddning från dig, Jehova.

19 Gad+ ska plundras av rövare, men han ska slå tillbaka och jaga dem på flykten.+

20 Aser+ ska ha ett överflöd av* bröd,* och han ska bjuda på mat som anstår en kung.+

21 Nạftali+ är en smäcker hjort. Han talar smakfulla ord.+

22 Josef+ är ett sidoskott av ett fruktbärande träd, ett fruktbärande träd vid en källa, med grenar som sträcker sig över muren. 23 Men bågskyttarna anföll honom och sköt mot honom, de gav näring åt sitt hat.+ 24 Ändå höll han bågen redo,+ och hans händer var starka och snabba.+ Detta kom från Jakobs starkes händer, från herden, Israels sten. 25 Han* är en gåva från sin fars Gud, som ska hjälpa honom, och han vandrar med den Allsmäktige, som ger honom välsignelser från himlen, välsignelser från djupet,+ välsignelser från bröst och moderliv.* 26 Hans fars välsignelser ska vara överlägsna de eviga bergens välsignelser, de bestående höjdernas skönhet.+ De ska förbli över Josefs huvud, över hjässan på den som är utvald bland sina bröder.+

27 Benjamin+ river som en varg.+ På morgonen äter han sitt rov, och på kvällen delar han bytet.”+

28 Från dessa kom Israels 12 stammar, och det här är vad deras far sa till dem när han välsignade dem. Han gav var och en av dem en passande välsignelse.+

29 Sedan gav han dem följande befallning: ”Jag samlas nu till mina förfäder.*+ Begrav mig hos mina fäder i grottan som ligger på hettiten Efrons mark,+ 30 i Makpẹlagrottan i närheten av Mamre i Kanaan, den mark som Abraham köpte av hettiten Efron som gravplats. 31 Där begravdes Abraham och hans hustru Sara.+ Där begravdes Isak+ och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea. 32 Marken och grottan förvärvades från hettiterna.”+

33 När Jakob hade gett sina söner de här anvisningarna lade han sig ner i sängen, och han tog sitt sista andetag och samlades till sina förfäder.*+

50 Då kastade sig Josef ner över sin far+ och grät och kysste honom. 2 Sedan befallde Josef läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle balsamera+ hans far. Så läkarna balsamerade Israel. 3 Det tog 40 dagar, för så lång tid tar det att balsamera en kropp. Och egyptierna grät över honom i 70 dagar.

4 När sorgetiden var slut talade Josef till faraos hov* och sa: ”Jag ber er, framför mina ord till farao: 5 ’Min far tog en ed av mig.+ Han sa: ”Jag kommer snart att dö,+ och då ska du lägga mig i den grav+ som jag har huggit ut åt mig i Kanaan.”+ Så låt mig få resa dit och begrava min far. Sedan kommer jag tillbaka.’” 6 Farao svarade: ”Håll ditt löfte, ge dig av dit och begrav din far.”+

7 Då gav sig Josef i väg för att begrava sin far, och med honom reste alla faraos tjänare, de äldste*+ vid hovet och alla de äldste i Egypten. 8 Hela Josefs familj, hans bröder och hans fars familj följde också med.+ Bara de små barnen och alla hjordarna fick stanna kvar i Gosen. 9 Både vagnar+ och ryttare ingick i det mycket stora följet. 10 Så kom de till Atads tröskplats, som ligger i Jordanområdet, och där höll de en mycket stor sorgehögtid, och han sörjde sin far i sju dagar. 11 Och kanaanéerna som bodde i landet fick se dem på Atads tröskplats och sa: ”Egyptierna har stor sorg!” Därför fick den platsen namnet Ạbel-Mịsrajim,* och den ligger i Jordanområdet.

12 Jakobs söner gjorde alltså precis som han hade befallt.+ 13 Hans söner förde honom till Kanaan och begravde honom i Makpẹlagrottan i närheten av Mamre, på den mark som Abraham hade köpt av hettiten Efron som gravplats.+ 14 När Josef hade begravt sin far återvände han till Egypten tillsammans med sina bröder och alla andra som hade följt med honom för att begrava hans far.

15 Efter Jakobs död sa Josefs bröder till varandra: ”Tänk om Josef fortfarande är bitter och vill hämnas för allt det onda som vi gjorde mot honom.”+ 16 Så de sände bud till Josef och lät säga: ”Innan din far dog sa han: 17 ’Så här ska ni säga till Josef: ”Jag bönfaller dig, förlåt dina bröders synd och allt det orätta som de har gjort mot dig.”’ Vi ber därför att du ska förlåta oss den synd som vi, din fars Guds tjänare, har gjort oss skyldiga till.” Josef grät när han hörde deras ord. 18 Sedan kom bröderna själva och föll ner inför honom och sa: ”Vi är dina slavar!”+ 19 Då sa Josef: ”Var inte rädda. Är jag domare i stället för Gud? 20 Ni ville mig illa,+ men i dag är det tydligt att Gud vände det till något gott för att rädda många människors liv.+ 21 Så var inte rädda, jag ska fortsätta att förse er och era barn med mat.”+ Och han tröstade och lugnade dem.

22 Och Josef bodde kvar i Egypten, han och hans fars familj, och han blev 110 år. 23 Och Josef fick se Efraims barnbarn*+ och sönerna till Makir,+ Manasses son. Josef behandlade dem som sina egna barn.* 24 Josef sa till sina bröder: ”Jag kommer snart att dö, men Gud ska inte glömma er.+ Han ska föra er ut från det här landet till det land som han lovade att ge Abraham, Isak och Jakob.”+ 25 Josef fortsatte: ”Gud kommer att vända sin uppmärksamhet till er. Lova mig att ni tar med min kropp* härifrån.”+ 26 Josef dog vid 110 års ålder, och man balsamerade+ honom och lade honom i en kista i Egypten.