DOMAR­BOKEN

1 Efter Josuas död+ frågade israeliterna* Jehova:+ ”Vem av oss ska först dra upp mot kanaanéerna och strida mot dem?” 2 Jehova svarade: ”Judas stam ska dra upp.+ Jag ger* landet i deras hand.” 3 Då sa männen i Judas stam till sina bröder i Simeons stam: ”Dra upp med oss till vårt område*+ och strid mot kanaanéerna. Sedan följer vi med till ert område.” Och Simeons stam följde med dem.

4 När Juda drog upp gav Jehova kanaanéerna och perisséerna i deras hand,+ och de besegrade 10 000 man i Besek. 5 De drabbade samman med Ạdoni-Bẹsek i Besek, och de besegrade kanaanéerna+ och perisséerna.+ 6 När Ạdoni-Bẹsek försökte fly satte de efter honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår. 7 Då sa Ạdoni-Bẹsek: ”70 kungar med avhuggna tummar och stortår plockar upp smulor under mitt bord. Precis som jag har gjort mot dem, så har Gud gjort mot mig.” Sedan förde de honom till Jerusalem,+ och där dog han.

8 Männen i Juda anföll och intog Jerusalem.+ De dödade invånarna med svärd och satte eld på staden. 9 Efteråt drog männen i Juda ut för att strida mot kanaanéerna som bodde i bergstrakten och i Negev och i Shefẹla.+ 10 Och Juda drog ut mot kanaanéerna som bodde i Hebron (Hebron hette tidigare Kirjat-Arba), och de besegrade Sesaj, Ạhiman och Talmaj.*+

11 Därifrån drog de vidare mot invånarna i Debir+ (Debir hette tidigare Kirjat-Sefer).+ 12 Kaleb+ sa: ”Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer ska få gifta sig med min dotter Aksa.”+ 13 Och Ọtniel,+ son till Kalebs yngre bror Kenas,+ intog staden. Så Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. 14 När hon var på väg hem övertalade hon Ọtniel att be hennes far om ett markområde. Sedan steg hon av sin åsna.* Kaleb frågade henne: ”Vad vill du?” 15 Hon svarade: ”Snälla, ge mig en gåva som ett tecken på din välsignelse. Du har ju bara gett mig ett torrt markområde i söder,* så ge mig Gullot-Majim* också.” Då gav Kaleb henne Övre Gullot och Nedre Gullot.

16 Och avkomlingarna till Moses svärfar,+ keniten,+ drog upp från Palmstaden+ tillsammans med Judas folk. De kom till Judas vildmark, söder om Arad,+ och bosatte sig bland folket.+ 17 Men männen i Juda drog vidare tillsammans med sina bröder i Simeons stam, och de anföll kanaanéerna som bodde i Sefat och förstörde staden.*+ Därför gav de staden namnet Horma.*+ 18 Juda intog sedan Gaza,+ Ạshkelon+ och Ekron+ och områdena som hörde till dessa städer. 19 Jehova var med Juda, och de intog bergstrakten. Men de klarade inte av att driva bort dem som bodde på slätten,* för invånarna där hade stridsvagnar med järnliar.*+ 20 De gav Hebron åt Kaleb, precis som Mose hade lovat,+ och han drev bort Anaks tre söner+ därifrån.

21 Men benjaminiterna drev inte bort jebuséerna som bodde i Jerusalem, utan de bor fortfarande kvar bland benjaminiterna där.+

22 Under tiden drog Josefs avkomlingar+ upp mot Betel, och Jehova var med dem.+ 23 Josefs avkomlingar spanade på Betel (för övrigt hette staden tidigare Lus),+ 24 och de fick syn på en man som gick ut från staden. De sa till honom: ”Var snäll och visa oss var vi kan ta oss in i staden, så ska vi behandla dig väl.”* 25 Då visade mannen dem var man kunde komma in i staden, och de dödade stadens invånare med svärd. Men de lät mannen och hela hans familj gå.+ 26 Mannen gav sig av till hettiternas land, och där byggde han en stad som han gav namnet Lus, som den heter än i dag.

27 Manasse drev inte bort invånarna i Bet-Sean, Tạanak,+ Dor, Jịbleam eller Megiddo och inte heller i deras underlydande* städer.+ Kanaanéerna höll sig envist kvar i landet. 28 När Israel blev starkare lät de kanaanéerna utföra tvångsarbete,+ men de drev inte bort dem helt.+

29 Efraim drev inte heller bort kanaanéerna som bodde i Geser. Kanaanéerna bodde kvar bland dem i Geser.+

30 Sẹbulon drev inte bort invånarna i Kitron eller Nạhalol.+ Kanaanéerna bodde kvar bland dem men var tvungna att utföra tvångsarbete.+

31 Aser drev inte bort invånarna i Akko eller i Sidon,+ Ahlab, Aksib,+ Helba, Afik+ och Rehob.+ 32 Aseriterna bodde alltså kvar bland kanaanéerna i landet, för de drev inte bort dem.

33 Nạftali drev inte bort invånarna i Bet-Semes eller Bet-Anat,+ utan bosatte sig bland kanaanéerna i landet.+ Invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat var tvungna att utföra tvångsarbete för dem.

34 Amoréerna trängde undan daniterna till bergstrakten och lät dem inte komma ner på slätten.+ 35 Alltså höll sig amoréerna envist kvar på berget Heres, i Ạjalon+ och i Sạalbim.+ Men när Josefs avkomlingar blev mäktigare* tvingade de amoréerna till straffarbete. 36 Amoréernas område sträckte sig från Akrạbbimstigningen,+ från Sela och vidare uppåt.

2 Jehovas ängel+ kom sedan från Gilgal+ till Bokim och sa: ”Jag förde er ut ur Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat era förfäder.+ Jag sa: ’Jag ska aldrig bryta mitt förbund med er.+ 2 Och ni får inte sluta förbund med invånarna i detta land,+ och ni ska riva ner deras altaren.’+ Men ni har inte gjort som jag sa.*+ Varför lyssnade ni inte på mig? 3 Det var därför jag också sa: ’Jag ska inte driva bort dem.+ De kommer att förleda er,+ och deras gudar kommer att locka er på avvägar.’”+

4 När Jehovas ängel sa detta till israeliterna började de gråta högt. 5 Därför gav de platsen namnet Bokim,* och de offrade åt Jehova där.

6 När Josua sände i väg israeliterna gav sig varje stam av till sitt landområde*+ för att inta det. 7 Folket fortsatte tjäna Jehova så länge Josua levde och så länge de äldste som överlevde honom var i livet, de som hade sett alla de mäktiga gärningar Jehova hade gjort för Israel.+ 8 Sedan dog Jehovas tjänare Josua, Nuns son, 110 år gammal.+ 9 Och man begravde honom på hans landområde, i Timnat-Heres,+ i Efraims bergstrakt, norr om berget Gaas.+ 10 Hela den generationen samlades till sina förfäder,* och efter den växte en ny generation upp som inte kände Jehova eller visste vad han hade gjort för Israel.

11 Och israeliterna gjorde det som var ont i Jehovas ögon och tjänade* baalsgudarna.+ 12 De övergav alltså Jehova, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten.+ Och de tillbad andra gudar, de gudar som folken runt omkring dem hade.+ De böjde sig ner för dem och kränkte Jehova.+ 13 De övergav Jehova och tillbad Baal och ạshtoretbilderna.+ 14 Då flammade Jehovas vrede upp mot Israel, och han lät rövare plundra dem.+ Han överlämnade* dem åt fienderna som omgav dem,+ och de kunde inte längre försvara sig.+ 15 Varje gång de drog ut i strid var Jehova* emot dem så att olycka drabbade dem,+ precis som Jehova hade sagt och precis som Jehova hade svurit,+ och de hade det mycket svårt.+ 16 Då gav Jehova dem domare som räddade dem från deras fiender.+

17 Men de vägrade till och med att lyssna på domarna, och de började tillbe* andra gudar och böjde sig ner för dem. De var snabba att lämna den väg som deras förfäder hade vandrat på. Deras förfäder lydde Jehovas bud,+ men det gjorde inte de. 18 När Jehova insatte domare åt dem+ var Jehova med domaren och räddade dem från deras fiender så länge domaren levde. För Jehova tyckte synd om dem*+ när de klagade över att de blev förtryckta+ och illa behandlade.

19 Men så fort domaren dog återföll de och handlade värre än sina fäder. De tjänade andra gudar och böjde sig ner för dem.+ De övergav inte sitt handlingssätt utan fortsatte trotsigt på samma väg. 20 Till slut flammade Jehovas vrede upp mot Israel,+ och han sa: ”Eftersom det här folket har brutit det förbund+ som jag befallde deras förfäder att hålla och inte har lytt mig,+ 21 kommer jag inte att driva bort ett enda av de folk som fanns kvar i landet när Josua dog.+ 22 Då kommer det att visa sig om Israel tänker hålla sig till Jehovas väg+ och vandra på den, som deras fäder gjorde.” 23 Jehova tillät alltså dessa folk att få finnas kvar. Han drev inte bort dem på en gång, och han lät inte Josua besegra dem.

3 Detta är de folk som Jehova tillät vara kvar för att de israeliter som inte hade upplevt något av krigen i Kanaan skulle sättas på prov+ 2 (det var för att kommande generationer israeliter skulle uppleva krig, de som inte hade varit med om det tidigare): 3 filistéernas+ fem furstar och alla kanaanéerna, sidonierna+ och hivéerna+ som bodde i Libanons bergstrakt+ från berget Baal-Hermon ända till Lebo-Hamat.*+ 4 De användes för att sätta Israel på prov. Skulle de lyda de bud Jehova hade gett deras förfäder genom Mose?+ 5 Israeliterna bodde alltså mitt ibland kanaanéerna,+ hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna. 6 De gifte sig med deras döttrar och gifte bort sina döttrar med deras söner, och de började tillbe deras gudar.+

7 Israeliterna gjorde det som var ont i Jehovas ögon, och de glömde Jehova, sin Gud, och tillbad baalsgudarna+ och de heliga pålarna.*+ 8 Då flammade Jehovas vrede upp mot israeliterna, och han överlämnade* dem i Kụsan-Risatạjims hand, kungen i Mesopotamien.* Israeliterna tjänade Kụsan-Risatạjim i åtta år. 9 När de ropade till Jehova+ gav Jehova dem en befriare som skulle rädda dem:+ Ọtniel,+ son till Kenas, Kalebs yngre bror. 10 Jehovas ande kom över honom,+ och han blev Israels domare. När han drog ut i krig gav Jehova Kụsan-Risatạjim, kungen i Mesopotamien,* i hans hand, och han besegrade honom. 11 Efter det var det fred* i landet i 40 år. Sedan dog Ọtniel, Kenas son.

12 Och än en gång började israeliterna göra det som var ont i Jehovas ögon.+ Då lät Jehova Moabs+ kung, Eglon, få övertaget över dem, eftersom de gjorde det som var ont i Jehovas ögon. 13 Och Eglon ledde ammoniterna+ och amalekiterna+ mot dem. De anföll Israel och intog Palmstaden.+ 14 Israeliterna tjänade Eglon, Moabs kung, i 18 år.+ 15 Då ropade israeliterna till Jehova,+ och Jehova gav dem en befriare,+ benjaminiten+ Ehud,+ Geras son, en vänsterhänt+ man. En gång skickade israeliterna honom för att betala tribut till Eglon, Moabs kung. 16 Ehud gjorde då ett tveeggat svärd som var en aln* långt och band det vid sitt högra lår under sina kläder. 17 Han överlämnade tributen till Eglon, Moabs kung. Eglon var för övrigt en mycket tjock man.

18 När tributen väl var överlämnad skickade Ehud i väg dem som hade burit den. 19 Men när han kom till de skulpterade bilderna* vid Gilgal+ vände han tillbaka till kungen och sa: ”Jag har ett hemligt budskap till dig.” Då sa kungen: ”Lämna oss ensamma!”* Och alla hans tjänare gick ut därifrån. 20 Kungen var alltså ensam i sin svala kammare på taket när Ehud kom till honom och sa: ”Jag har ett budskap från Gud till dig.” Då reste han sig från sin tron.* 21 Och med vänsterhanden drog Ehud fram svärdet från sitt högra lår och körde in det i magen på honom. 22 Hela svärdet trängde in, till och med fästet, och fettet omslöt klingan. Han drog inte ut svärdet ur magen, och tarminnehållet kom ut. 23 Ehud stängde och låste dörrarna till kammaren och gick ut genom förrummet.* 24 Sedan han gått ut kom tjänarna tillbaka och såg att dörrarna till takkammaren var låsta. Då sa de: ”Han uträttar* säkert sina behov i det svala inre rummet.” 25 De fortsatte vänta tills det blev pinsamt, men när han aldrig öppnade dörrarna till takkammaren tog de nyckeln och öppnade och fick då se sin herre ligga död på golvet.*

26 Medan de väntade flydde Ehud, och han passerade de skulpterade bilderna*+ och lyckades ta sig till Seịra. 27 När han kom fram dit, till Efraims bergstrakt,+ blåste han i hornet.+ Och israeliterna drog ner från bergstrakten med Ehud i spetsen. 28 Sedan sa han till dem: ”Följ mig, för Jehova har gett era fiender, moabiterna, i ert våld.” Och de följde honom och erövrade Jordans vadställen för att spärra vägen för moabiterna, och de lät ingen gå över. 29 Vid det här tillfället dödade de omkring 10 000 moabiter,+ starka och modiga män, inte en enda kom undan.+ 30 Den dagen underkuvade Israel Moab. Och det var fred* i landet i 80 år.+

31 Efter Ehud kom Samgar,+ Anats son, som dödade 600 filistéer+ med en oxpik.+ Även han befriade Israel.

4 Men efter Ehuds död började israeliterna återigen göra det som var ont i Jehovas ögon.+ 2 Då överlämnade* Jehova dem åt Jabin, Kanaans kung,+ som regerade i Hasor. Hans befälhavare var Sisẹra, som bodde i Hạroset.*+ 3 Israeliterna ropade högt till Jehova,+ för Jabin* hade 900 stridsvagnar med järnliar,*+ och israeliterna var hårt förtryckta+ av honom i 20 års tid.

4 På den tiden var det profetissan+ Debora, Lạppidots hustru, som dömde i Israel. 5 Hon brukade sitta under Deboras palm mellan Rama+ och Betel+ i Efraims bergstrakt, och israeliterna brukade gå upp till henne för att få rättstvister avgjorda. 6 Hon sände bud efter Barak,+ Abịnoams son, från Kẹdes-Nạftali+ och sa till honom: ”Jehova, Israels Gud, har befallt: ’Ge dig av och dra upp till* berget Tabor, och ta med dig 10 000 man från Nạftali och Sẹbulon. 7 Jag ska föra Sisẹra, Jabins befälhavare, och hans stridsvagnar och trupper till floden* Kison,+ och jag ska överlämna honom i ditt våld.’”+

8 Då sa Barak till henne: ”Om du följer med mig, så går jag, men om du inte följer med, så går inte jag heller.” 9 Då sa hon: ”Jag ska följa med dig. Men du ska inte få äran för det här fälttåget, för Jehova kommer att låta en kvinna besegra Sisẹra.”+ Och Debora följde med Barak till Kedes.+ 10 Barak kallade Sẹbulon och Nạftali+ till Kedes, och 10 000 man följde honom, och Debora följde också med.

11 För övrigt hade keniten Heber flyttat bort från de andra keniterna,+ avkomlingarna till Hobab, Moses svärfar,+ och han hade satt upp sitt tält nära det stora trädet i Saanạnnim, som ligger nära Kedes.

12 När man rapporterade till Sisẹra att Barak, Abịnoams son, hade dragit upp på berget Tabor+ 13 samlade han alla sina stridsvagnar, 900 stridsvagnar med järnliar,* och alla sina trupper från Hạroset* och gav sig av till floden Kison.+ 14 Debora sa nu till Barak: ”Bryt upp, för i dag ska Jehova ge Sisẹra i din hand. Jehova drar ut framför dig.” Och Barak drog ner från berget Tabor, och 10 000 man följde honom. 15 Och när Barak anföll skapade Jehova förvirring+ i Sisẹras armé och bland hans stridsvagnar. Till slut övergav Sisẹra sin vagn och flydde till fots. 16 Barak förföljde stridsvagnarna och armén ända till Hạroset.* Hela Sisẹras armé föll för svärdet.+ Ingen kom undan.

17 Men Sisẹra, som hade flytt till fots, kom till Jaels+ tält. Hon var gift med keniten Heber.+ Det var nämligen fred mellan Jabin,+ Hasors kung, och keniten Hebers familj. 18 Då gick Jael ut för att möta Sisẹra och sa: ”Kom in, min herre, kom in. Var inte rädd.” Då gick han in i tältet, och hon lade en filt över honom. 19 ”Snälla, ge mig lite vatten”, sa han, ”för jag är törstig.” Så hon öppnade en skinnsäck med mjölk och lät honom dricka.+ Sedan lade hon filten över honom igen. 20 Han sa till henne: ”Ställ dig vid ingången till tältet, och om någon kommer och frågar dig om det finns en man här ska du svara nej.”

21 Och han föll i djup sömn eftersom han var helt utmattad. Då tog Jael, Hebers hustru, en tältplugg och en hammare och smög fram till honom och drev pluggen genom hans tinning och slog ner den i jorden så att han dog.+

22 Då kom Barak, som var på jakt efter Sisẹra. Jael gick ut för att möta honom och sa: ”Kom, jag ska visa dig mannen du letar efter.” Han följde med henne in och såg Sisẹra ligga där död, med tältpluggen genom tinningen.

23 På den dagen lät Gud alltså israeliterna besegra Jabin, Kanaans kung.+ 24 Och israeliternas grepp om Jabin*+ blev allt hårdare tills de slutligen hade krossat honom.*+

5 Den dagen sjöng Debora+ och Barak,+ Abịnoams son, den här sången:+

 3 Hör på, ni kungar! Lyssna, ni härskare!

Jag ska prisa Jehova i sång.

Jag ska sjunga lovsånger* till Jehova,+ Israels Gud.+

Lovprisa Jehova!

Då gav sig Jehovas folk av till portarna.

12 Vakna, vakna, Debora!+

Vakna, vakna, sjung en sång!+

Res dig, Barak!+ För bort dina fångar, Abịnoams son!

Ut på dalslätten sändes han till fots.+

I Rubens stam förekom det stor självrannsakan.*

I Rubens stam förekom det stor självrannsakan.*

17 Gilead stannade kvar på andra sidan Jordan.+

Och Dan, varför stannade han vid skeppen?+

Inget silver fick de som byte.+

De mäktiga trampade jag ner.*

’Varför dröjer hans vagn?

Varför hörs inte hovslagen från hans hästar?’+

Och landet hade sedan fred* i 40 år.+

6 Men sedan gjorde israeliterna återigen det som var fel i Jehovas ögon,+ så Jehova lät midjaniterna få makt över dem i sju år.+ 2 Midjan förtryckte Israel,+ och på grund av midjaniterna gömde sig israeliterna* i bergen, i grottorna och på svårtillgängliga platser.+ 3 Midjaniter, amalekiter+ och österlänningar+ angrep israeliterna varje gång de hade sått. 4 De angrep dem* och skövlade alla odlingar ända till Gaza, och de lämnade inte kvar något som israeliterna kunde äta eller något får eller någon tjur eller någon åsna.+ 5 Som en gräshoppssvärm kom de med sin boskap och sina tält,+ de och deras kameler var oräkneliga.+ De drog in i landet och skövlade det. 6 Midjaniterna berövade israeliterna allt de hade, och israeliterna ropade till Jehova för att få hjälp.+

7 När israeliterna ropade till Jehova på grund av midjaniterna+ 8 skickade Jehova en profet till dem som sa: ”Så här säger Jehova, Israels Gud: ’Jag förde er ut ur Egypten, där ni var slavar.*+ 9 Jag räddade er från egyptierna och från alla som förtryckte er. Jag drev bort era fiender och gav er deras land.+ 10 Och jag sa till er: ”Jag är Jehova, er Gud.+ Ni ska inte tillbe* de gudar som dyrkas av amoréerna, som bodde i det här landet före er.”+ Men ni lydde inte mig.’”*+

11 Senare kom Jehovas ängel+ och satte sig under det stora trädet i Ofra, som tillhörde abiesriten+ Joas. Hans son Gịdeon+ höll på att tröska vete i vinpressen för att midjaniterna inte skulle se det. 12 Jehovas ängel visade sig för honom och sa: ”Jehova är med dig,+ du väldige krigare.” 13 Då sa Gịdeon: ”Förlåt mig, min herre, men om Jehova är med oss, varför har då allt det här drabbat oss?+ Var är Jehovas underbara gärningar som våra fäder talade om,+ när de berättade om hur han förde oss ut ur Egypten?+ Nu har Jehova svikit oss+ och överlämnat oss i Midjans våld.” 14 Jehova vände sig mot honom och sa: ”Använd den styrka du har, och du kommer att rädda Israel ur Midjans våld,+ för det är jag som sänder dig.” 15 Gịdeon svarade: ”Förlåt mig, Jehova. Hur ska jag kunna rädda Israel? Min klan* är ju den oansenligaste i Manasse, och jag är den obetydligaste i min fars familj.” 16 Men Jehova sa till honom: ”Eftersom jag är med dig+ kommer du att slå midjaniterna som om de vore en enda man.”

17 Gideon sa till honom: ”Om du nu har godkänt mig, så ge mig ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig. 18 Jag ber dig, stanna här tills jag kommer tillbaka med en gåva och ställer fram den åt dig.”+ Då sa han: ”Jag väntar tills du kommer tillbaka.” 19 Och Gịdeon gick in och lagade till en killing och bakade osyrat bröd av en efa* mjöl.+ Han lade köttet i en korg och hällde spadet i en gryta. Sedan bar han ut det och serverade det under det stora trädet.

20 Den sanne Gudens ängel sa: ”Lägg köttet och det osyrade brödet på den stora klippan där, och häll spadet över.” Och han gjorde det. 21 Sedan sträckte Jehovas ängel ut sin stav och rörde vid köttet och det osyrade brödet. Då slog det upp eld från klippan, och köttet och det osyrade brödet slukades av lågorna.+ Sedan försvann Jehovas ängel. 22 När det gick upp för Gịdeon att det var Jehovas ängel+ utbrast han:

”Hjälp mig, suveräne Herre Jehova, eftersom jag har sett din ängel, Jehova, ansikte mot ansikte!”+ 23 Men Jehova sa till honom: ”Du kan vara trygg.* Var inte rädd,+ för du ska inte dö.” 24 Då byggde Gịdeon ett altare där åt Jehova, och än i dag kallas det Jehova-Shalọm.*+ Det står fortfarande kvar i abiesriternas Ofra.

25 Samma natt sa Jehova till honom: ”Ta din fars ungtjur, den* som är sju år, riv ner din fars baalsaltare och hugg ner den heliga pålen* som står bredvid.+ 26 Och du ska bygga ett altare åt Jehova, din Gud, med stenar i en rad på toppen av den här höjden. Ta sedan ungtjuren* och offra den som ett brännoffer på veden från den heliga pålen* som du har huggit ner.” 27 Då tog Gịdeon med sig tio av sina tjänare och gjorde precis som Jehova hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars familj och männen i staden, vågade han inte göra det på dagen utan gjorde det på natten.

28 När männen i staden steg upp tidigt nästa morgon såg de att baalsaltaret hade rivits ner, att den heliga pålen* bredvid det hade huggits ner och att ungtjuren* hade offrats på det nybyggda altaret. 29 Och de sa till varandra: ”Vem har gjort det här?” När de hade undersökt saken sa de: ”Det är Gịdeon, Joas son, som har gjort det.” 30 Männen i staden sa till Joas: ”Skicka ut din son. Han ska dö, för han har rivit ner baalsaltaret och huggit ner den heliga pålen* som stod bredvid.” 31 Joas+ sa till dem som stod runt honom: ”Måste ni verkligen försvara Baal? Måste ni rädda honom? Alla som försvarar honom ska dödas nu på morgonen.+ Om han är en gud kan han väl försvara sig själv+ mot den som har rivit ner hans altare.” 32 Och den dagen gav han Gịdeon namnet Jerubbạal* och sa: ”Låt Baal försvara sig själv, för någon har rivit ner hans altare.”

33 Midjaniterna,+ amalekiterna+ och österlänningarna allierade sig,+ och de gick över floden och slog läger i Jịsreeldalen.* 34 Jehovas ande kom över* Gịdeon+ och han blåste i hornet,+ och abiesriterna+ slöt upp bakom honom. 35 Han sände budbärare genom hela Manasses område, och de slöt också upp bakom honom. Han sände även budbärare genom Asers, Sẹbulons och Nạftalis områden, och de kom för att möta honom.

36 Sedan sa Gịdeon till den sanne Guden: ”Om du kommer att rädda Israel genom mig, som du har lovat,+ 37 ge mig då ett tecken. Jag lägger nyklippt ull på tröskplatsen. Om det bara kommer dagg på ullen men marken runt omkring den är torr, då vet jag att du kommer att rädda Israel genom mig, precis som du har lovat.” 38 Och så blev det. När han steg upp tidigt nästa morgon och kramade ur ullen, kom det så mycket vatten att det fyllde en stor skål. 39 Men Gịdeon sa till den sanne Guden: ”Låt inte din vrede flamma upp mot mig, men jag vill be om en sak till. Snälla, låt mig göra ett försök till med ullen. Jag ber dig, låt ullen vara torr men marken runt omkring vara våt av dagg.” 40 Och Gud gjorde precis så den natten. Det var dagg överallt på marken, men ullen var torr.

7 Jerubbạal, alltså Gịdeon,+ och alla som var med honom bröt upp tidigt och slog läger vid Harodkällan. Han hade då Midjans läger norr om sig, på dalslätten vid Morekullen. 2 Jehova sa nu till Gịdeon: ”Du har för många män med dig. Jag tänker inte låta dem besegra Midjan,+ för då kanske Israel börjar skryta och säga till mig: ’Jag besegrade dem på egen hand.’+ 3 Nu ber jag dig, säg till männen: ’Alla som darrar av skräck kan återvända hem.’”+ På det här sättet satte Gịdeon dem på prov. Då återvände 22 000 män hem, och 10 000 stannade.

4 Men Jehova sa till Gịdeon: ”Du har fortfarande för mycket folk. Låt dem gå ner till vattnet, så ska jag välja ut män* åt dig där. Den jag säger att du ska ta med dig, han ska följa med, och den jag säger att du inte ska ta med dig, han ska inte följa med.” 5 Så han tog med männen ner till vattnet.

Sedan sa Jehova till Gịdeon: ”Dela upp männen. Ställ alla som skopar upp vatten med händerna och dricker som en hund gör i en grupp, och ställ alla som lägger sig på knä för att dricka i en annan grupp.” 6 Och det var 300 män som förde handen till munnen och lapade i sig vattnet. Resten av männen ställde sig på knä och drack.

7 Jehova sa nu till Gịdeon: ”Jag ska rädda er med hjälp av de 300 männen som lapade i sig vattnet, och jag ska låta er besegra Midjan.+ Men alla de andra kan återvända hem.” 8 Gịdeon lät alltså bara de 300 männen stanna kvar och skickade hem alla de andra, men man behöll deras proviant och deras horn. Midjans läger låg nedanför honom på dalslätten.+

9 Samma natt sa Jehova till Gideon: ”Bryt upp och anfall lägret, för jag ska låta dig besegra dem.+ 10 Men om du inte vågar anfalla kan du ta med dig din medhjälpare Pura och gå ner till lägret 11 och lyssna på vad de säger där. Det kommer att ge dig mod* att gå till anfall.” Då gick han och hans medhjälpare Pura ner till utkanten av lägret.

12 Midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna+ täckte dalslätten som en gräshoppssvärm, och deras kameler var oräkneliga,+ lika många som sandkornen på havets strand. 13 När Gịdeon kom fram höll en man just på att berätta en dröm för en annan man. Han sa: ”Jag drömde att ett runt kornbröd rullade in i Midjans läger och träffade ett tält så hårt att det rasade.+ Ja, tältet hamnade upp och ner och föll ihop.” 14 Då sa den andre: ”Det måste vara Gịdeons svärd,+ han som är son till Joas, en israelit. Gud har gett Midjan och hela lägret i hans våld.”+

15 Och när Gịdeon hörde männen prata om drömmen och vad den betydde+ knäböjde han och tillbad Gud. Sedan återvände han till Israels läger och sa: ”Bryt upp, för Jehova kommer att ge oss seger över Midjan.” 16 Han delade upp de 300 männen i tre grupper och gav var och en ett horn,+ en stor, tom kruka och en fackla att ha i krukan. 17 När han hade gjort det sa han: ”Titta på mig och gör precis som jag. När jag kommer till utkanten av lägret ska ni göra precis som jag gör. 18 När jag och de män som följer mig blåser i hornen, då ska ni också blåsa i hornen runt hela lägret och ropa: ’För Jehova och för Gịdeon!’”

19 Gịdeon och de 100 män som var med honom kom till utkanten av lägret i början av nattens mellersta vaktpass,* precis efter vaktavlösningen. De blåste i hornen+ och krossade de stora vattenkrukorna som de hade i händerna.+ 20 Alla tre grupperna blåste i hornen och slog sönder de stora krukorna. De höll facklorna i vänster hand och hornen i höger hand, och de blåste i hornen och ropade: ”Jehovas och Gịdeons svärd!” 21 Alla stod kvar på sin plats runt om lägret. Men inne i lägret skingrades soldaterna, och alla skrek och började fly.+ 22 De 300 fortsatte blåsa i hornen, och Jehova fick alla i lägret att vända sina svärd mot varandra,+ och soldaterna flydde ända till Bet-Sitta och vidare till Serẹra, ända till utkanten av Ạbel-Mehọla+ vid Tabbat.

23 Och Israels män kallades samman från Nạftali, Aser och hela Manasse,+ och de förföljde midjaniterna. 24 Gịdeon sände ut budbärare i hela Efraims bergstrakt och sa: ”Dra ner och anfall Midjan, och spärra vägen till vadställena ända till Bet-Bara och Jordan.” Så alla Efraims män samlades, och de spärrade vägen till vadställena ända till Bet-Bara och Jordan. 25 De tillfångatog också Midjans två furstar, Oreb och Seeb, och de dödade Oreb på Orebs klippa+ och Seeb vid Seebs vinpress. De fortsatte förfölja midjaniterna,+ och de tog med sig Orebs och Seebs huvuden till Gịdeon, som var i Jordanområdet.

8 Sedan sa Efraims män till honom: ”Varför gjorde du så här mot oss? Varför bad du inte oss om hjälp när du drog ut i krig mot Midjan?”+ Och de skällde ut honom.+ 2 Men han sa till dem: ”Vad har jag gjort jämfört med er? Är inte Efraims+ efterskörd bättre än Abiẹsers+ druvskörd? 3 Det var ju er som Gud använde för att besegra Midjans furstar Oreb och Seeb.+ Så vad har jag gjort jämfört med er?” När han hade sagt det lugnade de ner sig.*

4 Gịdeon kom sedan fram till Jordan och gick över. Han och de 300 män som följde honom var trötta, men de fortsatte förfölja sina fiender. 5 När han kom fram till Sukkot sa han till männen där: ”Jag håller på att förfölja Sebah och Salmụnna, Midjans kungar. Jag ber er, ge folket som följer mig lite bröd, för de är trötta.” 6 Men furstarna i Sukkot sa: ”Har du redan fångat Sebah och Salmụnna, eftersom du menar att vi ska ge bröd åt din armé?” 7 Då sa Gịdeon: ”Eftersom ni svarade så ska jag piska er med törnen och taggiga buskar från vildmarken+ när Jehova har överlämnat Sebah och Salmụnna åt mig.” 8 Och därifrån fortsatte han till Pẹnuel och bad om samma sak. Men männen i Pẹnuel svarade likadant som männen i Sukkot. 9 Då sa han till männen i Pẹnuel: ”När jag har segrat och kommer tillbaka ska jag riva ner ert torn.”+

10 Sebah och Salmụnna var i Karkor med sina arméer, omkring 15 000 man. Det var allt som fanns kvar av österlänningarnas armé,+ för 120 000 man beväpnade med svärd hade redan fallit. 11 Gịdeon fortsatte upp längs nomadernas väg, öster om Noba och Jogbẹha,+ och anföll lägret när de minst anade det. 12 De två midjanitiska kungarna Sebah och Salmụnna flydde, men Gịdeon förföljde dem och tillfångatog dem, och det utbröt panik i lägret.

13 Gịdeon, Joas son, återvände sedan från kriget genom bergspasset som leder upp till Heres. 14 På vägen tog han till fånga en ung man från Sukkot och förhörde honom. Och den unge mannen skrev ner namnen på furstarna och de äldste i Sukkot, 77 män. 15 Då gick han till männen i Sukkot och sa: ”Här är Sebah och Salmụnna, som ni hånade mig för och sa: ’Har du redan fångat Sebah och Salmụnna, eftersom du menar att vi ska ge bröd åt dina uttröttade män?’”+ 16 Sedan tog han törnen och taggiga buskar från vildmarken och pryglade de äldste i Sukkot.*+ 17 Och han rev ner tornet i Pẹnuel+ och dödade männen i staden.

18 Gịdeon frågade Sebah och Salmụnna: ”Vad var det för män ni dödade vid Tabor?” De sa: ”De liknade dig, alla såg ut som kungasöner.” 19 Då sa han: ”De var mina bröder, min mors söner. Så sant Jehova lever, om ni hade skonat deras liv skulle jag inte ha behövt döda er.” 20 Sedan sa han till Jeter, sin förstfödde: ”Gå fram och döda dem.” Men han var ung och rädd och vågade inte dra sitt svärd. 21 Då sa Sebah och Salmụnna: ”Kom hit själv och döda oss, för en man bedöms efter sin styrka.”* Då gick Gịdeon fram och dödade Sebah och Salmụnna+ och tog månsmyckena som hängde om halsen på deras kameler.

22 Längre fram sa Israels män till Gịdeon: ”Styr över oss, du och din son och din sonson, för du befriade oss från midjaniterna.”+ 23 Men Gịdeon sa till dem: ”Varken jag eller min son ska styra över er. Det är Jehova som ska styra över er.”+ 24 Gịdeon fortsatte: ”Jag har bara en begäran, att ni alla ger mig en näsring från bytet.” (Fienderna hade nämligen näsringar av guld, för de var ismaeliter.)+ 25 De sa: ”Det gör vi gärna.” Då bredde de ut en mantel, och alla kastade en näsring från sitt byte på den. 26 Guldnäsringarna som han hade begärt vägde 1 700 siklar,* förutom månsmyckena, örhängena, kläderna av purpurrödfärgat ylle som Midjans kungar hade haft på sig och kamelernas halskedjor.+

27 Gịdeon använde detta och gjorde en efod+ som han ställde ut i sin hemstad Ofra.+ Hela Israel började tillbe* den,+ och den blev en snara för Gịdeon och för hans familj.+

28 Israeliterna besegrade alltså midjaniterna,+ så de utgjorde inte längre något hot* mot dem. Landet hade sedan fred* i 40 år, så länge Gịdeon levde.+

29 Och Jerubbạal,+ Joas son, återvände hem och stannade där.

30 Gịdeon fick 70 söner,* han hade nämligen många hustrur. 31 Han fick också en son med sin bihustru i Sikem, och han gav honom namnet Abimẹlek.+ 32 Och efter ett långt liv dog Gịdeon, Joas son, och han begravdes i sin far Joas grav i abiesriternas Ofra.+

33 Men så fort Gịdeon hade dött började israeliterna tillbe* baalsgudarna igen,+ och de gjorde Baal-Berit till sin gud.+ 34 Israeliterna glömde Jehova, sin Gud,+ som hade räddat dem från alla fiender runt omkring dem.+ 35 De visade inte heller lojal kärlek mot Jerubbạals, Gịdeons, familj som tack för allt det goda han hade gjort för Israel.+

9 Längre fram gick Abimẹlek,+ Jerubbạals son, till sina morbröder i Sikem, och han sa till dem och till hela sin morfars släkt: 2 ”Jag ber er, fråga de främsta männen* i Sikem: ’Vad föredrar ni, att alla Jerubbạals 70 söner+ härskar över er eller att en enda man härskar över er? Tänk på att vi är av samma kött och blod.’”*

3 Då lade Abimẹleks morbröder fram hans sak inför de främsta männen i Sikem, och de övertalades att ställa sig på Abimẹleks sida,* för de sa: ”Han är ju trots allt vår bror.” 4 De gav Abimẹlek 70 silverstycken från Baal-Berits tempel,*+ och för dem lejde han lata och samvetslösa män som skulle följa honom. 5 Sedan gick han till sin fars hus i Ofra+ och dödade sina bröder,+ Jerubbạals 70 söner, på en och samma sten. Den ende som överlevde var Jotam, Jerubbạals yngste son, för han hade gömt sig.

6 Sedan samlades de främsta männen i Sikem och de som bodde i Bet-Millo vid det stora trädet, vid pelaren som var i Sikem, och där gjorde de Abimẹlek till kung.+

7 När man berättade detta för Jotam gick han genast upp på toppen av berget Gerissịm+ och ropade högt: ”Lyssna på mig, ni som är de främsta i Sikem, så kommer Gud att lyssna på er.

8 En gång skulle några träd smörja en kung över sig. De sa till olivträdet: ’Härska över oss.’+ 9 Men olivträdet sa: ’Skulle jag avstå från min olja,* som man använder för att ära Gud och människor med, för att vaja över de andra träden?’ 10 Då sa träden till fikonträdet: ’Kom och härska över oss.’ 11 Men fikonträdet svarade: ’Skulle jag avstå från min sötma och min fina frukt för att vaja över de andra träden?’ 12 Sedan sa träden till vinstocken: ’Kom och härska över oss.’ 13 Vinstocken svarade: ’Skulle jag avstå från mitt nya vin, som gläder Gud och människor, för att vaja över träden?’ 14 Till slut sa alla träden till törnbusken: ’Kom och härska över oss.’+ 15 Då sa törnbusken: ’Om ni verkligen vill smörja mig till kung över er, så kom och sök skydd i min skugga. Men om inte, ska eld slå ut från mig och sluka Libanons cedrar.’

16 Var ni ärliga och uppriktiga när ni gjorde Abimẹlek till kung?+ Och har ni visat godhet mot Jerubbạal och hans familj, och har ni behandlat honom som han förtjänar? 17 När min far stred för er+ riskerade han sitt liv* för att kunna befria er från midjaniterna.+ 18 Men i dag har ni gjort uppror mot min fars familj och dödat hans 70 söner på en och samma sten.+ Och sedan gjorde ni Abimẹlek, hans bihustrus* son,+ till kung över de främsta männen i Sikem, bara för att han är er bror. 19 Om ni i dag har handlat ärligt och uppriktigt mot Jerubbạal och hans familj, ja, då kan ni glädja er över Abimẹlek och låta honom glädja sig över er. 20 Men om inte, ska eld gå ut från Abimẹlek och sluka de främsta männen i Sikem och Bet-Millo,+ och eld ska gå ut från de främsta männen i Sikem och Bet-Millo och sluka Abimẹlek.”+

21 Sedan flydde Jotam+ till Beer, och han bosatte sig där för att komma undan sin bror Abimẹlek.

22 Abimẹlek härskade* över Israel i tre år. 23 Sedan lät Gud fiendskap utvecklas* mellan Abimẹlek och de främsta männen i Sikem, och de började konspirera mot Abimẹlek. 24 Det skedde för att hämnd skulle utkrävas för våldshandlingen mot Jerubbạals 70 söner, så att ansvaret för deras blod skulle läggas på deras bror Abimẹlek, som hade dödat dem,+ och på de främsta männen i Sikem, som hade hjälpt honom att döda dem. 25 För att skada Abimẹlek lade männen i Sikem folk i bakhåll uppe i bergen, och de brukade plundra alla som passerade. Med tiden fick Abimẹlek reda på det.

26 Sedan kom Gaal, Ebeds son, och hans bröder till Sikem,+ och de främsta männen där fick förtroende för honom. 27 Männen i Sikem gick till sina vingårdar och plockade druvor och trampade dem. Sedan ordnade de en fest, och de gick in i sin guds hus+ och åt och drack och förbannade Abimẹlek. 28 Och Gaal, Ebeds son, sa: ”Vem är Abimẹlek, och vem är Sikem,* eftersom vi ska tjäna dem? Är inte Abimẹlek Jerubbạals+ son, och är inte Sebul hans befälhavare? Det är bättre att vi tjänar sönerna till Hamor, Sikems far! Varför skulle vi tjäna Abimẹlek? 29 Om detta folk bara vore under mitt befäl! Då skulle jag göra mig av med Abimẹlek.” Och han utmanade Abimẹlek genom att säga: ”Utöka din armé och kom hit.”

30 När Sebul, stadens furste, hörde vad Gaal, Ebeds son, hade sagt fick han ett vredesutbrott. 31 Och han sände i hemlighet* budbärare till Abimẹlek och sa: ”Gaal, Ebeds son, och hans bröder är i Sikem, och de hetsar upp hela staden mot dig. 32 Bryt upp i natt, du och dina män, och lägg er i bakhåll ute på fälten. 33 Så fort det blir gryning ska ni stiga upp och anfalla staden. Och när Gaal och hans män drar ut mot dig ska du göra allt du kan för att besegra honom.”*

34 Så under natten gav sig Abimẹlek och hans män i väg, och de delade upp sig i fyra grupper och lade sig i bakhåll mot Sikem. 35 När Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till stadsporten, lämnade Abimẹlek och hans män bakhållet. 36 Gaal fick syn på dem och sa till Sebul: ”Titta! Det kommer folk ner från bergen.” Men Sebul sa: ”Det är bara skuggor från bergen som ser ut som människor.”

37 Men Gaal fortsatte: ”Jo, det kommer folk ner från höglandet,* och en grupp kommer på vägen som går förbi det stora trädet Meonẹnim.” 38 Då sa Sebul: ”Du som var så självsäker och sa: ’Vem är Abimẹlek, eftersom vi ska tjäna honom?’+ Var det inte det här folket som du hånade? Dra ut och strid mot dem.”

39 Så Gaal drog ut i spetsen för männen i Sikem och stred mot Abimẹlek. 40 Abimẹlek gick till motangrepp, och Gaal tvingades fly för honom. Många stupade, och det låg döda kroppar hela vägen fram till stadsporten.

41 Och Abimẹlek bodde kvar i Arụma, och Sebul+ drev bort Gaal och hans bröder från Sikem. 42 Nästa dag gick folket ut på fälten, och Abimẹlek fick höra det. 43 Då tog han sina män och delade upp dem i tre grupper, och de lade sig i bakhåll ute på fälten. När han såg att folket var på väg ut ur staden gick han till anfall och dödade dem. 44 Abimẹlek och de män som var med honom stormade fram och blockerade ingången till stadsporten, medan två grupper anföll och dödade dem som var på fälten. 45 Abimẹlek fortsatte striden mot staden hela den dagen och intog den till slut. Han dödade invånarna, rev ner staden+ och beströdde platsen med salt.

46 När alla de främsta männen i Sikems torn hörde det, gav de sig genast i väg till valvet* i El-Berits tempel.*+ 47 Så fort Abimẹlek fick veta att alla de främsta männen från Sikems torn hade samlats där, 48 gick han och hans män upp på berget Zalmon. Abimẹlek tog en yxa och högg av en trädgren och lyfte upp den på axeln och sa till männen som var med honom: ”Skynda er och gör som jag!” 49 Då högg alla männen av en gren och följde Abimẹlek. Sedan lade de grenarna mot valvet och satte eld på det. På det sättet dog också alla från Sikems torn, omkring 1 000 män och kvinnor.

50 Abimẹlek drog sedan vidare till Tebes. Han belägrade staden och intog den. 51 Mitt i staden fanns ett befäst torn, och dit flydde alla män och kvinnor och de främsta männen i staden. De stängde in sig och tog sig upp på taket. 52 När Abimẹlek kom fram dit gick han till anfall. Han tog sig ända fram till ingången till tornet för att sätta eld på det. 53 Då kastade en av kvinnorna ner en kvarnsten rakt i huvudet på Abimẹlek, och den krossade hans skalle.+ 54 Han kallade snabbt på sin vapendragare och sa: ”Dra ditt svärd och döda mig! Ingen ska kunna säga att det var en kvinna som dödade mig.” Då stötte tjänaren svärdet i honom, och han dog.

55 När männen i Israel såg att Abimẹlek var död återvände de hem. 56 Gud lät alltså Abimẹlek få betala för det onda han hade gjort mot sin far när han dödade sina 70 bröder.+ 57 Gud lät också allt det onda som männen i Sikem hade gjort falla tillbaka på dem själva. Så drabbades de av Jotams, Jerubbạals+ sons, förbannelse.+

10 Efter Abimẹleks död trädde Tola fram för att rädda Israel,+ och han var son till Pua och sonson till Dodo. Han var från Isạskars stam och bodde i Samir i Efraims bergstrakt. 2 Han var domare i Israel i 23 år. Sedan dog han och begravdes i Samir.

3 Efter honom trädde gileaditen Jair fram, och han var domare i Israel i 22 år. 4 Han hade 30 söner. De red på 30 åsnor och hade 30 städer, som än i dag kallas Havot-Jair+ och ligger i Gilead. 5 Sedan dog Jair och begravdes i Kamon.

6 Israeliterna gjorde återigen det som var ont i Jehovas ögon:+ de började tillbe baalsgudarna,+ ạshtoretbilderna och araméernas, sidoniernas, moabiternas,+ ammoniternas+ och filistéernas+ gudar. De övergav Jehova och tjänade honom inte. 7 Då flammade Jehovas vrede upp mot Israel, och han överlämnade dem åt filistéerna och ammoniterna.+ 8 Det året kuvade och förtryckte de israeliterna hårt. I 18 år förtryckte de alla israeliter som bodde på den sida av Jordan som hade varit amoréernas land i Gilead. 9 Ammoniterna gick också över Jordan för att strida mot Judas, Benjamins och Efraims stammar, och israeliterna var hårt pressade. 10 Då ropade israeliterna till Jehova för att få hjälp:+ ”Vi har syndat mot dig, vår Gud, för vi har övergett dig och tillbett baalsgudarna.”+

11 Men Jehova sa till israeliterna: ”Befriade jag inte er från Egypten+ och från amoréerna,+ ammoniterna, filistéerna,+ 12 sidonierna, amalekiterna och midjaniterna, när de förtryckte er? När ni ropade till mig befriade jag er. 13 Men ni övergav mig och tillbad andra gudar.+ Därför kommer jag inte längre att befria er.+ 14 Vänd er till de gudar som ni har valt och ropa på hjälp.+ Låt dem befria er när ni har det svårt.”+ 15 Men israeliterna sa till Jehova: ”Vi har syndat. Du får göra vad du vill med oss, bara du räddar oss nu.” 16 Och de gjorde sig av med de utländska gudarna och började tjäna Jehova.+ Då stod han inte längre ut med att se deras lidande.+

17 Senare sammankallades ammoniterna,+ och de slog läger i Gilead. Då samlades israeliterna och slog läger i Mispa. 18 Folket och furstarna i Gilead sa till varandra: ”Vem leder angreppet mot ammoniterna?+ Han får bli ledare för alla som bor i Gilead.”

11 Gileaditen Jefta+ var en skicklig krigare. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. 2 Men Gilead fick också söner med sin hustru. När de växte upp drev de bort Jefta och sa: ”Du ska inte få ärva något efter vår far, för du är son till en annan kvinna.” 3 Då flydde Jefta från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Och sysslolösa män anslöt sig till honom och följde honom.

4 Efter en tid angrep ammoniterna Israel.+ 5 Och när ammoniterna gick till anfall gav sig de äldste i Gilead av för att hämta Jefta från landet Tob. 6 De sa till Jefta: ”Kom och bli vår befälhavare, så att vi kan strida mot ammoniterna.” 7 Men Jefta sa till de äldste i Gilead: ”Var det inte ni som hatade mig så mycket att ni drev bort mig från min fars hus?+ Varför kommer ni till mig nu när ni är i knipa?” 8 Då svarade de äldste: ”Du har rätt, men om du följer med oss och strider mot ammoniterna ska du bli ledare över alla som bor i Gilead.”+ 9 Då sa Jefta: ”Om ni hämtar tillbaka mig för att strida mot ammoniterna och Jehova låter mig besegra dem, då ska jag bli er ledare.” 10 Gileads äldste sa: ”Må Jehova vara vittne* mellan oss om vi inte gör som du säger.” 11 Jefta följde då med Gileads äldste, och folket gjorde honom till sin ledare och befälhavare. Allt som hade sagts upprepade Jefta inför Jehova i Mispa.+

12 Jefta sände sedan budbärare till ammoniternas+ kung och sa: ”Vad har du emot mig,* eftersom du kommer och angriper mitt land?” 13 Då svarade ammoniternas kung: ”Israeliterna tog mitt land när de drog ut ur Egypten,+ från Arnon+ till Jabbok och ända till Jordan.+ Lämna nu fredligt tillbaka det.” 14 Men Jefta sände bud tillbaka till ammoniternas kung 15 och sa:

”Så här säger Jefta: ’Israel tog inte moabiternas+ och ammoniternas+ land, 16 för när israeliterna drog ut ur Egypten vandrade de genom vildmarken ända till Röda havet+ och kom till Kades.+ 17 Sedan sände Israel bud till Edoms+ kung och sa: ”Låt oss passera genom ditt land”, men Edoms kung lyssnade inte. Och de sände bud till Moabs+ kung, men han gick inte heller med på det. Därför stannade Israel kvar i Kades.+ 18 När de fortsatte sin vandring genom vildmarken gick de runt Edoms land+ och Moabs land. De färdades öster om Moabs land+ och slog läger i närheten av Arnon; de gick inte över gränsen till Moab,+ för Arnon var gräns mot Moab.

19 Sedan sände Israel bud till Sihon, amoréernas kung, som härskade i Hesbon, och sa till honom: ”Låt oss passera genom ditt land till vårt område.”+ 20 Men Sihon litade inte på israeliterna och vägrade låta dem passera genom hans område. Han samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas och gick till anfall mot Israel.+ 21 Då överlämnade Jehova, Israels Gud, Sihon och hela hans folk till Israel, och israeliterna besegrade dem och erövrade hela det land som amoréerna bodde i.+ 22 De intog alltså hela amoréernas område, från Arnon till Jabbok och från vildmarken till Jordan.+

23 Det var Jehova, Israels Gud, som tog det här landet från amoréerna och gav det åt sitt folk.+ Och nu vill du driva bort israeliterna! 24 Är det inte så att allt som din gud Kemosh+ ger dig är ditt? Så var och en som Jehova, vår Gud, har drivit bort för vår skull kommer vi att driva bort.+ 25 Är du på något sätt bättre än Balak,+ Sippors son, Moabs kung? Argumenterade han någonsin emot Israel, eller stred han någonsin mot dem? 26 I 300 år har Israel bott i Hesbon med underlydande* städer+ och i Ạroer med underlydande städer och i alla de städer som ligger vid Arnons stränder. Varför har ni inte försökt ta tillbaka dem under hela den tiden?+ 27 Jag har inte syndat mot dig. Det är du som handlar fel när du angriper mig. I dag ska Jehova, domaren,+ döma mellan Israels folk och Ammons folk.’”

28 Men ammoniternas kung ville inte lyssna till det budskap som Jefta sände till honom.

29 Jehovas ande kom över Jefta,+ och på väg till Mispe i Gilead+ passerade han genom Gilead och Manasse, och från Mispe i Gilead fortsatte han vidare mot ammoniterna.

30 Sedan gav Jefta ett löfte+ till Jehova och sa: ”Om du låter mig besegra ammoniterna, 31 så lovar jag att vem som än kommer ut genom dörren till mitt hus för att möta mig när jag återvänder efter segern mot* ammoniterna ska tillhöra Jehova+ och offras som ett brännoffer.”*+

32 Jefta drog ut för att strida mot ammoniterna, och Jehova gav dem i hans våld. 33 Han vann en förkrossande seger och intog landet från Ạroer hela vägen till Minnit, 20 städer, och ända till Ạbel-Kẹramim. Så besegrade israeliterna ammoniterna.

34 När Jefta kom hem till sitt hus i Mispa+ möttes han av sin dotter. Hon kom ut och dansade och spelade tamburin. Hon var hans enda barn, han hade ingen annan son eller dotter. 35 När han såg henne rev han sönder sina kläder och sa: ”Åh nej, min dotter! Du krossar mitt hjärta,* för det är dig jag måste skicka bort. Jag har gett Jehova ett löfte, och jag kan inte ta tillbaka det.”+

36 Hon sa till honom: ”Min far, om du har gett Jehova ett löfte, så gör med mig som du har lovat,+ nu när Jehova har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna.” 37 Sedan sa hon till sin far: ”Jag vill be dig om en sak: Ge mig två månader, och låt mig gå i väg till bergen och gråta med mina väninnor över att jag aldrig kommer att gifta mig.”*

38 Han svarade: ”Gör det.” Och han lät henne vara borta i två månader, och hon gick till bergen med sina vänner och grät över att hon aldrig skulle gifta sig. 39 Efter två månader kom hon tillbaka till sin far, och han uppfyllde sitt löfte som gällde henne.+ Hon låg aldrig med någon man. Och i Israel blev det tradition* 40 att de unga kvinnorna gick i väg och lovordade gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.

12 Sedan sammankallades Efraims män, och de gick över floden till Safon* och sa till Jefta: ”Varför kallade du inte på oss när du gick för att strida mot ammoniterna?+ Vi ska sätta eld på ditt hus och bränna dig inne.” 2 Men Jefta sa till dem: ”Mitt folk och jag hade en hård strid mot ammoniterna. Jag bad er faktiskt om hjälp, men ni räddade mig inte från dem. 3 När jag förstod att ni inte tänkte rädda mig drog jag ut mot ammoniterna+ och riskerade mitt liv, och Jehova gav dem i mitt våld. Så varför kommer ni nu för att strida mot mig?”

4 Jefta samlade alla Gileads+ män, och de stred mot Efraim. Gileads män besegrade efraimiterna, som hade sagt: ”Ni gileaditer i Efraim och Manasse är bara flyktingar från Efraim.” 5 Gileaditerna intog Jordans vadställen+ innan efraimiterna kom. Och när en efraimit försökte fly och bad att få gå över, frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej 6 sa de till honom: ”Säg shibbọlet.” Om han då sa ”sibbọlet” för att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och dödade honom där vid vadstället. Vid det tillfället dog 42 000 efraimiter.

7 Gileaditen Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog han och begravdes i sin hemstad i Gilead.

8 Efter honom blev Ibsan från Betlehem domare i Israel.+ 9 Han hade 30 söner och 30 döttrar. Han gifte bort sina döttrar med män utanför klanen, och han hämtade 30 kvinnor som gifte sig med hans söner. Han var domare i Israel i sju år. 10 Sedan dog Ibsan och begravdes i Betlehem.

11 Efter honom blev sebuloniten Elon domare i Israel. Han var domare i tio år. 12 Sedan dog Elon och begravdes i Ạjalon i Sẹbulons land.

13 Efter honom blev Abdon, son till pirgatoniten Hillel, domare i Israel. 14 Han hade 40 söner och 30 sonsöner som red på 70 åsnor. Han var domare i Israel i åtta år. 15 Sedan dog Abdon, son till pirgatoniten Hillel, och begravdes i Pịrgaton i Efraims land, på amalekiternas+ berg.

13 Israeliterna gjorde återigen det som var ont i Jehovas ögon,+ och Jehova lät filistéerna+ härska över dem i 40 år.

2 Det fanns en man från Sora+ av daniternas+ släkt som hette Manọa.+ Hans hustru kunde inte få barn, så hon var barnlös.+ 3 Efter en tid visade sig Jehovas ängel för henne och sa: ”Du är ofruktsam och har inga barn. Men du kommer att bli gravid och föda en son.+ 4 Var noga med att inte dricka vin eller något annat som innehåller alkohol,+ och ät inget orent.+ 5 Ja, du kommer att bli gravid och föda en son, och hans hår får aldrig klippas,*+ för han ska vara en Guds nasir från födseln,* och han ska rädda Israel ur filistéernas våld.”+

6 Sedan gick hon och berättade för sin man: ”Det kom en man från den sanne Guden till mig, och han såg ut som en ängel och var mycket respektingivande. Jag frågade inte var han kom ifrån, och han berättade inte vad han hette.+ 7 Han sa: ’Du kommer att bli gravid och föda en son. Drick inte vin eller något annat som innehåller alkohol, och ät inget orent, för barnet ska vara en Guds nasir från födseln* ända till sin död.’”

8 Manọa vädjade till Jehova: ”Förlåt mig, Jehova. Snälla, låt den sanne Gudens man komma tillbaka och berätta hur vi ska uppfostra pojken som vi ska få.” 9 Den sanne Guden lyssnade på Manọa, och ängeln kom tillbaka till henne medan hon var ute på fälten, men hennes man Manọa var inte där. 10 Hon sprang snabbt och berättade för honom: ”Mannen som kom till mig häromdagen har kommit tillbaka.”+

11 Då följde Manọa med sin hustru. Han kom till mannen och frågade: ”Var det du som talade med min hustru?” Han svarade: ”Ja, det var jag.” 12 Då sa Manọa: ”Må dina ord gå i uppfyllelse! Vad kommer barnet att få för liv, och vad kommer han att uträtta?”+ 13 Jehovas ängel svarade Manọa: ”Din hustru ska avhålla sig från allt jag nämnde.+ 14 Hon får inte äta något som kommer från vinstocken, inte dricka vin eller något annat som innehåller alkohol+ och inte äta något orent.+ Hon måste rätta sig efter allt som jag sagt.”

15 Då sa Manọa till Jehovas ängel: ”Snälla, stanna en stund så att vi kan laga till en killing åt dig.”+ 16 Men Jehovas ängel svarade: ”Även om jag stannar kommer jag inte att äta av din mat, men om du vill bära fram ett brännoffer åt Jehova kan du göra det.” Manọa visste inte att det var Jehovas ängel. 17 Sedan sa Manọa till Jehovas ängel: ”Berätta vad du heter,+ så att vi kan ära dig när dina ord går i uppfyllelse.” 18 Men Jehovas ängel sa: ”Fråga inte efter mitt namn. Mitt namn är ofattbart.”

19 Manọa tog killingen och sädesoffret och offrade det åt Jehova på klippan. Och han gjorde något fantastiskt medan Manọa och hans hustru såg på. 20 När lågorna från altaret steg upp mot himlen, steg Jehovas ängel upp i lågorna medan Manọa och hans hustru såg på. Och de föll ner med ansiktet mot marken. 21 Då förstod Manọa att det var Jehovas ängel.+ Efter det visade sig Jehovas ängel inte mer för Manọa och hans hustru. 22 Manọa sa till henne: ”Nu kommer vi att dö, för vi har sett Gud.”+ 23 Men hon sa: ”Om Jehova hade velat döda oss hade han inte tagit emot vårt brännoffer+ och sädesoffer, och han hade inte heller låtit oss se allt detta eller höra något av allt detta.”

24 Längre fram födde hon en son och gav honom namnet Simson,+ och Jehova välsignade pojken under hans uppväxt. 25 När tiden var inne började Jehovas ande verka på honom+ i Mạhane-Dan+ mellan Sora och Ẹstaol.+

14 Sedan gick Simson ner till Timnah, och där fick han se en filisteisk kvinna.* 2 Så han gick upp till sin far och mor och sa: ”Jag har lagt märke till en filisteisk kvinna i Timnah. Ordna så att hon blir min hustru.” 3 Men hans far och mor sa: ”Kan du inte hitta en kvinna bland dina släktingar eller bland hela vårt folk?+ Måste du ta en hustru från de oomskurna filistéerna?” Men Simson sa till sin far: ”Ordna så att jag får henne. Hon är den rätta.”* 4 Hans far och mor förstod inte att det var Jehova som låg bakom detta, för Han ville ha en anledning att ingripa mot filistéerna, som härskade över Israel vid den här tiden.+

5 Simson gick sedan ner till Timnah med sina föräldrar. När han kom till Timnahs vingårdar kom ett rytande lejon emot honom. 6 Då gav Jehovas ande honom styrka,+ och med bara händerna slet han lejonet i stycken, som om det hade varit en killing. Men han berättade inget för sina föräldrar. 7 Sedan gick han ner och pratade med den filisteiska kvinnan, och han tyckte fortfarande att hon var den rätta.+

8 När han senare gick tillbaka för att ta med henne hem+ vek han av för att titta på det döda lejonet. Då fick han se att en bisvärm hade slagit sig ner i kroppen, och det fanns honung där. 9 Han skrapade ut honungen, tog den i händerna och åt medan han gick vidare. När han träffade sina föräldrar gav han dem lite av honungen. Men han berättade inte att han hade skrapat ut den ur ett lejonkadaver.

10 Hans far gick ner till kvinnan, och Simson ordnade en fest där, för det var så unga män brukade göra. 11 När han kom dit valde man ut 30 män som skulle ingå i brudföljet. 12 Simson sa till dem: ”Låt mig berätta en gåta för er. Om ni löser den under de sju dagar festen varar och berättar svaret för mig ska jag ge er 30 linneplagg och 30 uppsättningar kläder. 13 Men om ni inte lyckas lösa gåtan, då ska ni ge mig 30 linneplagg och 30 uppsättningar kläder.” De sa: ”Berätta gåtan, vi vill höra den.” 14 Då sa han till dem:

Det gick tre dagar utan att de kunde lösa gåtan. 15 På fjärde dagen sa de till Simsons hustru: ”Få din man att tala om+ svaret på gåtan för oss, annars bränner vi upp dig och din fars familj. Ni bjöd väl inte hit oss för att ruinera oss?” 16 Och Simsons hustru grät och beklagade sig för honom: ”Du älskar mig inte,+ du hatar mig säkert! Du har berättat en gåta för mitt folk, men jag har inte fått veta svaret.” Han sa till henne: ”Jag har ju inte ens talat om svaret för min egen far och mor. Varför skulle jag tala om det för dig?” 17 Men hon fortsatte gråta och beklaga sig resten av den sju dagar långa festen. Den sjunde dagen gav han till slut efter och talade om svaret för henne. Sedan berättade hon svaret på gåtan för sitt folk.+ 18 Innan solen hade gått ner* den sjunde dagen sa männen i staden till honom:

Han svarade dem:

19 Sedan gav Jehovas ande honom styrka,+ och han gick ner till Ạshkelon+ och slog ihjäl 30 män där och tog deras kläder och gav åt dem som hade svarat rätt på gåtan.+ Och rasande gick han tillbaka till sin fars hus.

20 Simsons hustru+ giftes sedan bort med en av de män som hade ingått i brudföljet.+

15 Efter ett tag, under veteskörden, gick Simson för att besöka sin hustru, och han hade med sig en killing. Han sa: ”Jag tänker gå in till min hustru i sovrummet.”* Men hennes far släppte inte in honom, 2 utan han sa: ”Jag var säker på att du hatade henne,+ så jag gav henne till en av männen i ditt brudfölje.+ Är inte hennes yngre syster ännu vackrare? Kan du inte ta henne i stället?” 3 Då sa Simson: ”Den här gången kan ingen anklaga mig för det jag tänker göra mot filistéerna.”

4 Så Simson gick ut och fångade 300 rävar. Sedan tog han facklor, band ihop rävarna i svansarna två och två och satte en fackla mellan varje svanspar. 5 Sedan tände han facklorna och släppte ut rävarna på filistéernas sädesfält. Han satte eld på allt – från kärvar och säd till vingårdar och olivlundar.

6 ”Vem har gjort det här?” frågade filistéerna, och svaret blev: ”Det var Simson, timnitens svärson. Timniten tog nämligen hans hustru och gav henne åt en av männen i hans brudfölje.”+ Då drog filistéerna upp och brände ihjäl henne och hennes far.+ 7 Simson sa: ”Om det är så här ni gör kommer jag inte att ge mig förrän jag har tagit hämnd på er.”+ 8 Sedan slog han ihjäl den ene efter den andre* tills de var fullständigt besegrade. Efteråt gav han sig av till Etamklippan och höll till i en grotta* där.

9 Senare drog filistéerna upp och slog läger i Juda och drog omkring i Lehi.+ 10 Männen i Juda frågade: ”Varför har ni dragit upp mot oss?” De svarade: ”För att gripa* Simson. Vi ska göra samma sak mot honom som han har gjort mot oss.” 11 Då gav sig 3 000 man från Juda av till grottan* i Etamklippan och sa till Simson: ”Du vet ju att filistéerna härskar över oss.+ Så varför har du gjort så här mot oss?” Han sa: ”Jag har behandlat dem som de behandlade mig.” 12 Men de sa till honom: ”Vi har kommit för att gripa* dig och överlämna dig till filistéerna.” Då sa Simson: ”Svär på att ni inte tänker försöka döda mig.” 13 De svarade: ”Nej, vi ska bara binda dig och överlämna dig till dem, men vi ska inte döda dig.”

Och de band honom med två nya rep och förde bort honom från klippan. 14 När han kom till Lehi och filistéerna fick syn på honom jublade de triumferande. Då gav Jehovas ande honom styrka,+ och repen runt hans armar blev som svedda lintrådar, och det var som om de smälte bort från hans händer.+ 15 Han hittade ett färskt käkben från en åsnehingst, och han tog det och slog ihjäl tusen man med det.+ 16 Sedan sa Simson:

”Med en åsnekäke – en likhög, två likhögar!

Med en åsnekäke slog jag ihjäl tusen man.”+

17 När han hade sagt det kastade han ifrån sig käkbenet och kallade platsen Ramat-Lehi.*+ 18 Sedan blev han mycket törstig, och han ropade till Jehova: ”Det var du som lät din tjänare vinna den här stora segern. Ska jag nu behöva dö av törst och falla i händerna på de oomskurna?” 19 Då klöv Gud en fördjupning som fanns i Lehi, och det strömmade ut vatten.+ När han drack det kvicknade han till och fick tillbaka sina krafter.* Därför gav han den platsen namnet Hạkkorekällan,* och den finns fortfarande kvar i Lehi.

20 Och han var domare i Israel i 20 år under filistéernas styre.+

16 Vid ett tillfälle gick Simson till Gaza. Där fick han se en prostituerad, och han gick in till henne. 2 Invånarna i Gaza fick höra att Simson hade kommit dit. Så de omringade platsen, och hela natten låg de i bakhåll i stadsporten. De höll sig stilla under natten och tänkte: ”Vi dödar honom så fort det blir ljust.”

3 Men Simson låg kvar till midnatt och steg sedan upp. Han tog tag i stadsportens dörrar och de båda dörrposterna och ryckte loss dem tillsammans med bommen. Han lade allt på sina axlar och bar i väg det upp till toppen av det berg som ligger mitt emot Hebron.

4 Senare blev han kär i en kvinna i Sorekdalen* som hette Delila.+ 5 Filistéernas furstar gick till henne och sa: ”Få honom att berätta+ var han får sin enorma styrka ifrån och hur vi kan övermanna, binda och besegra honom. Då ska du få 1 100 silverstycken från var och en av oss.”

6 Delila sa sedan till Simson: ”Snälla, berätta för mig var du får din enorma styrka ifrån och hur man kan binda och besegra dig.” 7 Simson sa till henne: ”Om man binder mig med sju nya bågsträngar* som inte har torkat, då blir jag lika svag som alla andra.” 8 Filistéernas furstar tog då med sig sju nya bågsträngar som inte hade torkat, och hon band honom med dem. 9 Samtidigt låg det folk gömda i det inre rummet. Hon ropade till honom: ”Filistéerna är här, Simson!” Då slet han sönder bågsträngarna lika lätt som man sliter sönder en svedd lintråd.*+ Och hemligheten bakom hans styrka avslöjades inte.

10 Delila sa till Simson: ”Du har lurat* mig och ljugit för mig. Snälla, berätta nu vad man kan binda dig med.” 11 Då sa han till henne: ”Om man binder mig med nya rep som inte har använts än, då blir jag lika svag som alla andra.” 12 Så Delila tog nya rep och band honom med dem och ropade: ”Filistéerna är här, Simson!” (Samtidigt låg det folk gömda i det inre rummet.) Då slet han bort repen från armarna som om de var trådar.+

13 Delila sa till Simson: ”Du bara luras och ljuger hela tiden.+ Berätta vad man kan binda dig med.” Då sa han: ”Väv ihop mina sju flätor med varptråden.” 14 Hon slog fast flätorna med vävpinnen och ropade: ”Filistéerna är här, Simson!” Då vaknade han upp ur sömnen och drog bort vävpinnen och varptråden från håret.

15 Hon sa nu till honom: ”Hur kan du säga att du älskar mig+ när du inte är ärlig mot mig? Tre gånger har du lurat mig och inte berättat var du får din enorma styrka ifrån.”+ 16 Och eftersom hon hela tiden låg på och tjatade blev han så trött på henne att han bara ville dö.+ 17 Till slut öppnade han sitt hjärta för henne och sa: ”Mitt hår har aldrig blivit klippt,* för jag är en Guds nasir från födseln.*+ Om man klipper mitt hår försvinner min styrka och jag blir svag och blir som vem som helst.”

18 När Delila förstod att han hade öppnat sitt hjärta för henne skickade hon genast bud efter filistéernas furstar+ och sa: ”Kom hit, för nu har han avslöjat sin hemlighet för mig.” Så filistéernas furstar kom upp till henne och hade med sig pengarna. 19 Delila fick honom att somna i sitt knä och kallade in en man som rakade av hans sju flätor. Efter det fick hon makt över honom, för hans styrka försvann. 20 När hon ropade: ”Filistéerna är här, Simson!” vaknade han och tänkte: ”Jag sliter mig loss och kommer undan precis som förut.”+ Men han visste inte att Jehova hade övergett honom. 21 Och filistéerna grep honom och stack ut ögonen på honom. Sedan förde de honom ner till Gaza och satte på honom två kopparbojor, och han fick dra runt kvarnstenen i fängelset. 22 Men håret på hans huvud började växa ut igen.+

23 Filistéernas furstar samlades för att bära fram ett stort offer till sin gud Dagon+ och för att fira, och de sa: ”Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand!” 24 När folket såg honom* prisade de sin gud och sa: ”Vår gud har gett vår fiende i vår hand, han som har ödelagt vårt land+ och dödat så många av oss.”+

25 Eftersom de var på gott humör sa de: ”Hämta Simson, så att vi kan ha roligt åt honom.” Då hämtade de Simson från fängelset för att man skulle driva med honom, och de ställde honom mellan pelarna. 26 Simson sa till den pojke som ledde in honom: ”Låt mig få röra vid pelarna som bär upp huset och luta mig mot dem.” 27 (För övrigt var huset fullt av män och kvinnor. Alla filistéernas furstar var där, och på taket stod det omkring 3 000 män och kvinnor och tittade på när man drev med Simson.)

28 Simson+ ropade nu till Jehova: ”Suveräne Herre Jehova, jag ber dig, kom ihåg mig och gör mig stark+ en sista gång. O Gud, låt mig få hämnas på filistéerna för ett av mina båda ögon.”+

29 Sedan satte Simson händerna mot mittpelarna som bar upp huset och tog spjärn med högra handen mot den ena och vänstra handen mot den andra. 30 Han ropade: ”Låt mig dö tillsammans med filistéerna!” Sedan tryckte han till allt han kunde, och huset rasade ihop över furstarna och alla som var i det.+ På det sättet dödade han fler vid sin död än under hela sin livstid.+

31 Senare kom hans bröder och hela hans fars familj för att hämta hem kroppen. De tog med honom och begravde honom mellan Sora+ och Ẹstaol i hans far Manọas+ grav. Han hade varit domare i Israel i 20 år.+

17 I Efraims bergstrakt+ bodde det en man som hette Mika. 2 Han sa till sin mor: ”Kommer du ihåg de 1 100 silverstycken som stals från dig? Jag hörde själv när du uttalade förbannelsen. Silvret finns hos mig, det var jag som tog det.” Hans mor sa: ”Må Jehova välsigna dig, min son.” 3 Då lämnade han tillbaka de 1 100 silverstyckena till sin mor, men hon sa: ”Jag ska ge* silvret åt Jehova, och jag vill att du ska använda det för att göra en skulpterad bild och en metallstaty.*+ Så nu ger jag tillbaka det.”

4 Han lämnade alltså tillbaka silvret till sin mor, och hon tog 200 silverstycken och gav till silversmeden. Han gjorde en skulpterad bild och en metallstaty,* och de ställdes upp i Mikas hus. 5 Mika hade ett gudahus, och han gjorde husgudar*+ och en efod+ och insatte* en av sina söner som präst åt sig.+ 6 På den tiden fanns det ingen kung i Israel.+ Alla gjorde det de själva tyckte var rätt.*+

7 I Betlehem+ i Juda bodde det en ung man som var av Judas släkt.* Han var levit+ och hade bott där ett tag. 8 Han lämnade staden Betlehem i Juda för att bo någon annanstans. Under sin resa kom han till Mikas hus i Efraims bergstrakt.+ 9 Mika frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade då: ”Jag är en levit från Betlehem i Juda, och jag letar efter ett ställe att bo på.” 10 Mika sa: ”Du kan bo här och vara rådgivare* och präst åt mig. Jag ska ge dig tio silverstycken om året, och du ska få mat och en uppsättning kläder.” Så leviten följde med in. 11 Leviten bestämde sig alltså för att bo hos Mika, och leviten blev som en son för honom. 12 Och Mika gjorde* honom till präst åt sig,+ och han bodde i Mikas hus. 13 Då sa Mika: ”Nu vet jag att Jehova kommer att vara god mot mig, för leviten har blivit präst åt mig.”

18 På den tiden fanns det ingen kung i Israel.+ Och det var på den tiden som Dans stam+ sökte efter ett landområde* att bo i, för de hade fortfarande inte intagit sitt område bland Israels stammar.+

2 Daniterna skickade ut fem män från sin släkt, väldiga krigare från Sora och Ẹstaol,+ för att spionera i landet och utforska det. De sa till männen: ”Gå och utforska landet.” De kom till Mikas+ hus i Efraims bergstrakt och övernattade där. 3 När de var vid huset kände de igen den unge levitens röst,* så de gick fram och frågade: ”Vem har tagit med dig hit? Vad gör du här, och vad håller dig kvar?” 4 Då berättade han vad Mika hade gjort för honom och att han hade betalat honom för att vara hans präst.+ 5 Sedan sa de: ”Kan du fråga Gud om vår resa kommer att bli framgångsrik eller inte?” 6 Prästen sa till dem: ”Gå i frid. Jehova är med er på ert uppdrag.”

7 Så de fem männen gick vidare och kom till Lajis.+ De såg att folket där var oberoende av andra, precis som sidonierna brukade vara. De hade det lugnt och tryggt,+ och det fanns inga fiender i landet som förtryckte dem. De bodde långt bort från sidonierna, och de hade inget med andra att göra.

8 När de kom tillbaka till sina bröder i Sora och Ẹstaol+ frågade bröderna: ”Hur gick det?” 9 De svarade: ”Vi drar upp mot dem! För vi har sett landet, och det är mycket gott. Varför tvekar ni? Vänta inte med att ge er av och inta landet. 10 Ni kommer att möta ett folk som är intet ont anande,+ och det finns gott om plats där. Gud har gett er landet, ett land där det inte saknas någonting.”+

11 Då gav sig 600 beväpnade män från Dans stam av från Sora och Ẹstaol.+ 12 Och de slog läger vid Kịrjat-Jẹarim+ i Juda. Därför kallas den platsen fortfarande Mạhane-Dan,*+ och den ligger väster om Kịrjat-Jẹarim. 13 Därifrån drog de vidare till Efraims bergstrakt och kom till Mikas hus.+

14 De fem män som hade gått för att utforska Lajisområdet+ sa då till sina bröder: ”Visste ni att det finns en efod, husgudar,* en skulpterad bild och en metallstaty* i de här husen?+ Tänk efter vad ni vill göra.” 15 De stannade där och gick fram till den unge levitens hus,+ som låg vid Mikas hus, och frågade hur det var med honom. 16 Under tiden stod de 600 beväpnade männen från Dans stam+ vid porten. 17 De fem männen som hade utforskat landet+ gick in för att ta den skulpterade bilden, efoden,+ husgudarna+ och metallstatyn.*+ (Prästen+ stod vid porten tillsammans med de 600 beväpnade männen.) 18 De fem männen gick in i Mikas hus och tog den skulpterade bilden, efoden, husgudarna och metallstatyn.* Då sa prästen till dem: ”Vad gör ni?” 19 Men de sa: ”Var tyst. Säg inget,* utan följ med oss och bli vår rådgivare* och präst. Vad är bäst? Att du är präst hos en enda man+ eller åt en hel stam och släkt i Israel?”+ 20 Prästen tyckte om det han hörde, så han tog efoden, husgudarna och den skulpterade bilden+ och följde med folket.

21 Sedan fortsatte de sin väg, med barnen, boskapen och de värdefulla sakerna längst fram. 22 De hade hunnit en bit bort från Mikas hus när hans grannar samlades och satte efter dem. Till slut kom de i kapp daniterna. 23 De ropade till daniterna, som vände sig om och sa till Mika: ”Vad är det frågan om? Varför har ni gått samman?” 24 Då sa han: ”Ni har tagit mina gudar som jag har gjort, och ni tog med er prästen också. Jag har ingenting kvar, och ändå undrar ni vad det är frågan om!” 25 Daniterna svarade: ”Höj inte rösten mot oss. Annars kan det hända att uppretade män angriper er, och det skulle kosta dig och din familj livet.” 26 Sedan gick daniterna vidare, och Mika vände tillbaka till sitt hus eftersom han insåg att de var starkare än han.

27 Efter att daniterna hade tagit föremålen som Mika hade gjort och dessutom hans präst, fortsatte de mot Lajis,+ mot ett lugnt och obekymrat folk.+ De dödade dem med svärd och brände ner staden. 28 Det fanns ingen som kunde ingripa, för staden låg långt bort från Sidon och de hade ingenting med andra människor att göra. Staden låg på dalslätten som tillhörde Bet-Rehob.+ Sedan byggde de upp staden och bosatte sig i den. 29 De kallade staden Dan,+ efter namnet på sin förfader Dan, som var son till Israel.+ Men stadens ursprungliga namn var Lajis.+ 30 Sedan ställde daniterna upp den skulpterade bilden.+ Och Jonatan,+ som var avkomling till Moses son Gersom,+ och hans söner blev präster åt Dans stam fram till den dag landets invånare fördes i landsflykt. 31 De ställde alltså upp den skulpterade bilden som Mika hade gjort, och den stod kvar där så länge den sanne Gudens hus var i Silo.+

19 På den tid då det inte fanns någon kung i Israel+ bodde det en levit i en avlägsen del av Efraims bergstrakt.+ Han tog en kvinna från Betlehem+ i Juda som bihustru. 2 Men hon var otrogen, och hon lämnade honom och flyttade hem till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader. 3 Sedan gav sig hennes man i väg för att övertala henne att komma tillbaka. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. När han kom fram släppte hon in honom i sin fars hus, och hennes far blev glad över att träffa honom. 4 Hans svärfar, den unga kvinnans far, övertalade honom att stanna i tre dagar. De åt och drack, och han sov över där.

5 Den fjärde dagen steg de upp tidigt för att ge sig av, och då sa kvinnans far till sin svärson: ”Ska du inte äta lite först, så att du orkar med resan?”* 6 Så de satte sig ner och åt och drack tillsammans. Sedan sa den unga kvinnans far: ”Varför inte stanna här över natten och koppla av lite?”* 7 Mannen reste sig för att ge sig av, men när hans svärfar insisterade stannade han en natt till.

8 När han den femte dagen steg upp tidigt för att ge sig i väg sa hans svärfar: ”Ät lite först, så att du får nya krafter.”* Och de satt kvar och fortsatte äta till långt fram på dagen. 9 När mannen reste sig för att ge sig av tillsammans med sin bihustru och tjänaren sa hans svärfar, den unga kvinnans far: ”Det är snart kväll. Snälla, stanna en natt till. Det blir snart mörkt. Stanna över natten och koppla av lite. Ni kan stiga upp tidigt i morgon bitti och ge er av hemåt.”* 10 Men mannen ville inte stanna en natt till, utan han gav sig i väg och kom ända till Jebus, det vill säga Jerusalem.+ Han hade med sig de två sadlade åsnorna, sin bihustru och sin tjänare.

11 När de närmade sig Jebus hade det nästan blivit mörkt. Tjänaren frågade sin herre: ”Ska vi stanna i jebuséernas stad och övernatta där?” 12 Men hans herre sa: ”Vi stannar inte i en stad som tillhör utlänningar som inte är israeliter. Vi fortsätter fram till Gịbea.”+ 13 Sedan sa han till tjänaren: ”Kom, vi kan försöka hinna till Gịbea eller Rama+ och övernatta på någon av de platserna.” 14 Så de gick vidare, och solen höll på att gå ner när de var i närheten av Gịbea, som hör till Benjamin.

15 De stannade i Gịbea för att övernatta och gick in och satte sig på stadens torg. Men det var ingen som erbjöd dem husrum.+ 16 Sent den kvällen var en gammal man på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergstrakt+ och bodde tillfälligt i Gịbea. Men stadens invånare var benjaminiter.+ 17 Den gamle mannen fick syn på den resande där på stadens torg och frågade honom: ”Vart är du på väg, och var kommer du ifrån?” 18 Han svarade: ”Vi är på väg från Betlehem i Juda till en avlägsen del av Efraims bergstrakt, till mina hemtrakter. Jag har varit i Betlehem,+ och nu är jag på väg till Jehovas hus,* men det är ingen som vill ge mig husrum. 19 Vi har tillräckligt med halm och foder åt våra åsnor,+ och det finns både bröd+ och vin åt mig, kvinnan och vår tjänare. Vi har allt vi behöver.” 20 ”Du är välkommen hem till mig”,* sa den gamle mannen då. ”Jag ska se till att du får allt du behöver. Men du ska inte övernatta här på torget.” 21 Så han tog med dem till sitt hus och utfodrade* åsnorna. Sedan tvättade de sina fötter, och de åt och drack.

22 Medan de satt där och hade det trevligt omringades huset av onda män från staden. De bultade på dörren och ropade gång på gång till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som är hos dig, så att vi kan ha sex med honom.”+ 23 Då gick husets ägare ut till dem och sa: ”Nej, mina bröder, gör inte något så ondskefullt. Den här mannen är ju gäst i mitt hus. Gör inte något så skamligt. 24 Här är min dotter som är oskuld och mannens bihustru. Låt mig föra ut dem till er, så kan ni förödmjuka dem om ni nu måste.*+ Men ni får inte göra något så kränkande mot den här mannen.”

25 Men männen vägrade lyssna på honom, så leviten tog tag i sin bihustru+ och skickade ut henne till dem. De våldtog och misshandlade henne hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna lät de henne gå. 26 Tidigt på morgonen kom hon tillbaka till den gamle mannens hus, där hennes herre var. Hon föll ihop vid ingången och blev liggande där tills det blev ljust. 27 När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade dörrarna till huset och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han syn på henne. Hans bihustru låg vid ingången till huset med händerna på tröskeln. 28 Han sa: ”Res dig, vi ska vidare.” Men han fick inget svar. Då lyfte han upp henne på åsnan och fortsatte hemåt.

29 När han kom hem hämtade han slaktkniven och tog sin bihustru och styckade kroppen i 12 delar, kroppsdel för kroppsdel, och skickade till varje område i Israel. 30 Alla som såg det sa: ”Något sådant här har aldrig hänt tidigare, och ingen har sett något liknande från den dag israeliterna lämnade Egypten ända tills i dag. Tänk över det,* håll rådslag+ och säg vad vi ska göra.”

20 Alla män i Israel, från Dan+ till Beershẹba och från Gilead,+ drog ut, och de församlades* inför Jehova i Mispa.+ 2 Och ledarna för folket, för alla Israels stammar, intog sina platser i Guds folks församling. Det fanns 400 000 fotsoldater beväpnade med svärd.+

3 Och benjaminiterna fick höra att männen i Israel hade dragit upp till Mispa.

Männen i Israel sa: ”Berätta för oss hur det här fruktansvärda gick till.”+ 4 Då svarade leviten,+ den mördade kvinnans man: ”Jag och min bihustru kom till Gịbea+ i Benjamin för att övernatta där. 5 Och invånarna* i Gịbea ville komma åt mig, och därför omringade de huset under natten. De tänkte döda mig, men i stället våldtog de min bihustru så att hon dog.+ 6 Så jag tog min bihustrus kropp och styckade den och skickade delarna till alla områden i Israel,+ eftersom man hade begått en skamlig och kränkande handling i Israel. 7 Alla ni israeliter, kom nu med förslag på vad som ska göras.”+

8 Då reste sig folket som en man och sa: ”Ingen av oss ska gå till sitt tält eller återvända till sitt hus. 9 Så här ska vi göra: Vi ska dra lott+ och sedan gå till anfall mot Gịbea. 10 Vi ska ta 10 män av 100 från alla Israels stammar och 100 av 1 000 och 1 000 av 10 000. De ska skaffa proviant till armén, så att den kan dra upp mot invånarna i Gịbea i Benjamin, eftersom de har begått en kränkande handling i Israel.” 11 Alltså gick männen i Israel samman mot staden som en man.

12 Sedan skickades män från Israels stammar till alla som tillhörde Benjamins stam, och de sa: ”Vad är det för en fruktansvärd handling som har begåtts hos er? 13 Lämna ut de onda männen från Gịbea,+ så att vi kan döda dem och rensa bort det som är ont ur Israel.”+ Men benjaminiterna vägrade lyssna på sina israelitiska bröder.

14 I stället samlades benjaminiterna från de andra städerna och kom till Gịbea för att gå ut i krig mot Israels män. 15 Den dagen mönstrade Benjamins städer 26 000 man beväpnade med svärd, förutom 700 utvalda män från Gịbea. 16 I armén fanns det 700 utvalda män som var vänsterhänta, och alla kunde slunga en sten mot ett hårstrå utan att missa.

17 Israeliterna, benjaminiterna undantagna, mönstrade 400 000 man med svärd,+ alla erfarna soldater. 18 Israels folk bröt upp och gav sig av till Betel för att rådfråga Gud.+ De frågade: ”Vem av oss ska ta ledningen i kriget mot benjaminiterna?” Och Jehova svarade: ”Juda ska ta ledningen.”

19 På morgonen bröt israeliterna upp och belägrade Gịbea.

20 Israeliterna drog nu ut i krig mot benjaminiterna och ställde upp sig i stridsformering vid Gịbea. 21 Då kom benjaminiterna ut från Gịbea, och den dagen dödade de 22 000 israeliter. 22 Men Israels armé visade mod och ställde återigen upp sig i stridsformering på samma plats som första dagen. 23 Israeliterna gick i väg och grät inför Jehova ända till kvällen och frågade Jehova: ”Ska vi anfalla våra bröder, folket i Benjamin, igen?”+ Då sa Jehova: ”Dra upp mot dem.”

24 Så på andra dagen gick israeliterna till anfall mot benjaminiterna. 25 Men benjaminiterna drog ut från Gịbea för att möta dem, och den dagen dödade de ytterligare 18 000 israeliter,+ alla beväpnade med svärd. 26 Då gick alla Israels män i väg till Betel och grät och satt inför Jehova.+ De fastade+ ända till kvällen och offrade brännoffer+ och gemenskapsoffer+ inför Jehova, 27 och de rådfrågade Jehova.+ (Det var där den sanne Gudens förbundsark fanns på den tiden, 28 och Pịnehas,+ son till Eleạsar, Arons son, tjänstgjorde* inför den i de dagarna.) De frågade: ”Ska vi gå till anfall igen mot våra bröder, männen i Benjamin, eller ska vi ge upp?”+ Jehova svarade: ”Dra upp, för i morgon ska jag ge er segern.” 29 Då lade israeliterna män i bakhåll+ runt Gịbea.

30 På tredje dagen drog israeliterna upp mot benjaminiterna, och de ställde upp sig i stridsformering mot Gịbea precis som de andra gångerna.+ 31 När benjaminiterna drog ut för att möta armén lockades de bort från staden.+ Och precis som de andra gångerna gick de till anfall och dödade några israeliter på landsvägarna – den ena vägen går upp till Betel och den andra till Gịbea. Omkring 30 män låg döda på marken.+ 32 Då sa benjaminiterna: ”Vi besegrar dem den här gången också.”+ Men israeliterna sa: ”Vi drar oss tillbaka och lockar bort dem från staden och ut på landsvägarna.” 33 Sedan bröt alla Israels män upp från sina platser och ställde upp sig i stridsformering vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll gick till anfall från sina platser i närheten av Gịbea. 34 Alltså ryckte 10 000 utvalda män ur hela Israel fram mot Gịbea, och striden blev hård. Och benjaminiterna insåg inte att katastrofen snart var ett faktum.

35 Jehova lät Israel besegra Benjamin,+ och den dagen dödade israeliterna 25 100 benjaminiter, alla beväpnade med svärd.+

36 När benjaminiterna såg att israeliterna drog sig tillbaka trodde de att segern var deras.+ Men i själva verket drog sig israeliterna tillbaka för att de visste att det låg män i bakhåll mot Gịbea.+ 37 Männen i bakhållet agerade snabbt och stormade fram mot Gịbea. Sedan spred de ut sig och dödade stadens invånare med svärd.

38 Nu hade Israels män kommit överens med dem som låg i bakhållet att de skulle låta en röksignal stiga upp från staden.

39 När israeliterna drog sig tillbaka anföll och dödade männen från Benjamin omkring 30 israeliter.+ Och de sa: ”Vi kommer att besegra dem, precis som i den förra striden.”+ 40 Men röken började stiga som en pelare från staden. Och männen från Benjamin vände sig om och fick se att hela staden stod i lågor. 41 Då gjorde Israels män helt om, och Benjamins män blev skräckslagna, för de insåg att olyckan hade drabbat dem. 42 Därför flydde de för Israels män i riktning mot vildmarken. Men de kom ändå inte undan striden, för nu anfölls de även av männen som kom ut från städerna. 43 De omringade benjaminiterna och förföljde dem skoningslöst. De krossade dem på en plats alldeles öster om Gịbea. 44 Så stupade 18 000 man från Benjamin, alla skickliga krigare.+

45 Männen från Benjamin vände om och flydde in i vildmarken mot Rimmonklippan.+ Och israeliterna dödade* 5 000 av dem på landsvägarna, och de förföljde dem ända till Gidom och dödade ytterligare 2 000 man. 46 Den dagen stupade sammanlagt 25 000 benjaminiter, alla skickliga krigare beväpnade med svärd.+ 47 Men 600 man flydde till Rimmonklippan i vildmarken, och där stannade de i fyra månader.

48 Och Israels män vände tillbaka mot benjaminiterna och slog dem som var i städerna med svärd, både människor och boskap, alla som var kvar. Och de satte dessutom eld på alla städer de kom till.

21 Israels män hade svurit en ed i Mispa+ och sagt: ”Ingen av oss ska gifta bort sin dotter med en man från Benjamin.”+ 2 Därför kom folket till Betel+ och satt där inför den sanne Guden ända till kvällen, och de jämrade sig och grät förtvivlat. 3 Och de sa: ”Varför, Jehova, Israels Gud, har detta hänt oss? Varför ska en stam i Israel saknas?” 4 Nästa dag steg folket upp tidigt och byggde ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer.+

5 Sedan sa Israels folk: ”Vilka från Israels stammar församlades inte med oss inför Jehova?” De hade nämligen avlagt en högtidlig ed att den som inte kom upp till Jehova i Mispa skulle dödas. 6 Och folket sörjde över det som hade hänt deras bror Benjamin. De sa: ”I dag har en stam huggits bort från Israel. 7 Hur ska vi kunna skaffa hustrur åt dem som är kvar, nu när vi har svurit vid Jehova+ att inte gifta bort våra döttrar med dem?”+

8 De frågade: ”Vilka bland Israels stammar kom inte upp till Jehova i Mispa?”+ Det visade sig att ingen från Jabesh-Gilead hade kommit till lägret där folket hade samlats. 9 När folket räknades märkte man att ingen av invånarna från Jabesh-Gilead var där. 10 Så folket skickade dit 12 000 av sina skickligaste män. De befallde dem: ”Gå i väg till Jabesh-Gilead och döda invånarna där med svärd, även kvinnor och barn.+ 11 Så här ska ni göra: Ni ska döda* alla män och alla kvinnor som har legat med en man.” 12 Bland invånarna i Jabesh-Gilead fanns det 400 unga kvinnor* som inte hade legat med någon man. De tog med dem till lägret i Silo,+ som ligger i Kanaan.

13 Folket sände sedan bud till benjaminiterna som var på Rimmonklippan+ och erbjöd dem fred. 14 Då återvände benjaminiterna hem. Och man gav dem kvinnorna som man hade skonat i Jabesh-Gilead,+ men de var inte tillräckligt många. 15 Och folket sörjde över det som hade hänt Benjamin,+ eftersom Jehova hade skapat splittring mellan Israels stammar. 16 Folkets äldste sa: ”Hur ska vi skaffa hustrur åt resten av männen, eftersom kvinnorna från Benjamin har utplånats?” 17 De fortsatte: ”De benjaminiter som har överlevt måste få arvingar,* så att inte en av Israels stammar utplånas. 18 Men vi kan inte ge våra döttrar som hustrur åt dem, eftersom Israels folk har svurit en ed: ’Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin.’”+

19 Sedan sa de: ”Varje år är det en högtid åt Jehova i Silo,+ som ligger norr om Betel och öster om landsvägen som går upp från Betel till Sikem och söder om Lebọna.” 20 Så de befallde männen från Benjamin: ”Lägg er i bakhåll i vingårdarna. 21 Och när ni ser att de unga kvinnorna* från Silo kommer ut för att dansa ringdanser, då ska ni komma fram ur vingårdarna och föra bort en ung kvinna från Silo som hustru. Sedan ska ni återvända till ert område. 22 Och om deras fäder eller bröder skulle anklaga oss, då ska vi säga till dem: ’Visa förståelse för dem, för vi kunde inte ge dem en hustru genom krig+ och ni kunde inte ge dem en hustru utan att bryta er ed.’”+

23 Männen från Benjamin gjorde precis så och förde bort var sin hustru bland kvinnorna som dansade. Sedan gav de sig av till sin släkts område* och återuppbyggde städerna+ och bosatte sig i dem.

24 Israeliterna bröt också upp, och alla gav sig av till sin stam och släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin släkts område.

25 På den tiden fanns det ingen kung i Israel.+ Alla gjorde det de själva tyckte var rätt.*