FÖRSTA SAMUELS­BOKEN

1 I Ramatạjim-Sọfim+ i Efraims+ bergstrakt bodde en man som hette Elkạna.*+ Han var son till Jẹroham, son till Ẹlihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. 2 Han hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Penịnna. Penịnna fick barn, men det fick inte Hanna. 3 Varje år gick Elkạna från sin stad för att tillbe* och offra åt arméernas Jehova i Silo.+ Där tjänade Elis båda söner, Hofni och Pịnehas,+ som präster åt Jehova.+

4 När Elkạna offrade gav han delar av offerköttet till sin hustru Penịnna och alla hennes söner och döttrar,+ 5 men Hanna fick en särskild del, eftersom han älskade henne mest. Men Jehova hade inte gett henne några barn.* 6 Penịnna* trakasserade och förödmjukade henne hela tiden för att Jehova inte hade gett henne några barn, 7 och detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Jehovas hus+ trakasserade Penịnna henne så mycket att hon bara grät och inte ville äta. 8 Men hennes man Elkạna sa: ”Varför gråter du, Hanna, och varför äter du inte? Varför är du så ledsen?* Du har ju mig. Är jag inte värd mer för dig än tio söner?”

9 Efter en offermåltid i Silo reste sig Hanna och gick till Jehovas tempel,*+ och där vid dörrposten satt prästen Eli på en stol. 10 Hanna var djupt bedrövad, och hon började be till Jehova+ och gråta förtvivlat. 11 Och hon gav det här löftet: ”Arméernas Jehova, om du ser hur din tjänare lider och kommer ihåg mig och inte glömmer mig utan ger mig en son,+ då ska jag ge honom till dig. Han ska tillhöra dig, Jehova, hela sitt liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.”+

12 Hon bad länge till Jehova, och Eli satt och iakttog henne. 13 Hanna bad tyst för sig själv med darrande läppar, men hennes röst hördes inte, och Eli trodde att hon var berusad. 14 Eli sa till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt så där? Se till att inte dricka något mer.” 15 Hanna svarade: ”Nej, min herre! Jag är en kvinna under stor press.* Jag har inte druckit vin eller något annat som innehåller alkohol, utan jag öppnar mitt hjärta för Jehova.+ 16 Tro inte att din tjänare är en dålig människa. Det är min stora smärta och förtvivlan som har fått mig att be så här länge.” 17 Då svarade Eli: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge dig det du har bett honom om.”+ 18 Hanna sa: ”Jag ber att du ska fortsätta visa din tjänare godhet.” Sedan gick hon sin väg, och hon började äta igen och såg inte så sorgsen ut längre.

19 Nästa morgon steg familjen upp tidigt och böjde sig ner inför Jehova, och sedan återvände de till sitt hus i Rama.+ Elkạna låg med sin hustru Hanna, och Jehova gav henne bönesvar.*+ 20 Inom ett år* blev Hanna med barn och fick en son, och hon gav honom namnet+ Samuel,* för hon sa: ”Jag bad Jehova om att få honom.”

21 Efter en tid gick Elkạna upp med hela sitt hushåll för att offra det årliga slaktoffret åt Jehova+ och bära fram sitt löftesoffer. 22 Men Hanna följde inte med.+ Hon sa till sin man: ”Så fort pojken är avvand ska jag ta med honom. Då ska han träda fram inför Jehova och sedan stanna där.”+ 23 Elkạna svarade: ”Gör det du tycker är bäst. Stanna hemma tills han är avvand. Må Jehova låta det bli som du har sagt.” Så Hanna stannade hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom.

24 Så snart Samuel var avvand tog hon med sig honom till Silo tillsammans med en treårig tjur, en efa* mjöl och en stor kruka vin.+ Och hon gick till Jehovas hus i Silo+ med sin lille pojke. 25 Tjuren slaktades, och sedan förde de pojken till Eli. 26 Hanna sa: ”Förlåt mig, min herre! Så sant du lever, min herre, det var jag som stod här hos dig och bad till Jehova.+ 27 Jag bad om den här pojken, och Jehova har uppfyllt min önskan.+ 28 Nu ger* jag honom till Jehova. Så länge han lever ska han tillhöra Jehova.”

Och han* böjde sig ner inför Jehova där.

2 Hanna bad:

”Jehova får mitt hjärta att jubla.+

Jehova har gett mig stor kraft.*

 6 Jehova tar liv och ger* liv.

Han kastar ner i graven* och hämtar upp därifrån.+

 7 Jehova gör fattig och han gör rik.+

Han förnedrar och han upphöjer.+

11 Sedan gick Elkạna hem till sitt hus i Rama, men den unge Samuel blev en tjänare åt* Jehova+ hos prästen Eli.

12 Men Elis söner var onda.+ De hade ingen respekt för Jehova. 13 Så här brukade man göra med det som prästerna hade rätt att få av folket:+ När någon höll på att offra och köttet kokade kom en av prästens medhjälpare med en stor gaffel i handen. 14 Han stack ner gaffeln i kitteln, pannan, kokkärlet eller grytan, och allt som fastnade på den tog prästen åt sig själv. Så brukade de göra mot alla israeliter som kom till Silo. 15 Innan man ens hann bränna fettet+ kom prästens medhjälpare och sa: ”Ge hit kött som prästen kan steka! Han vill ha rått kött, inte kokt.” 16 När den som offrade invände: ”Fettet måste brännas först,+ sedan kan du ta det du vill ha”, så sa han: ”Nej, ge mig det nu! Annars tar jag det med våld.” 17 Medhjälparnas synd var mycket stor inför Jehova,+ eftersom de behandlade Jehovas offergåvor respektlöst.

18 Men Samuel utförde tjänst+ inför Jehova och hade en efod* av linne+ på sig,* fast han bara var en pojke. 19 Varje år gjorde hans mamma en liten ärmlös överklädnad* och tog med den till honom när hon och hennes man kom för att offra det årliga slaktoffret.+ 20 Och Eli välsignade Elkạna och hans hustru och sa till honom: ”Må Jehova ge dig och din hustru ett barn i stället för sonen som ni gav till Jehova.”+ Och så gick de tillbaka hem. 21 Jehova glömde inte Hanna, hon blev gravid+ och födde ytterligare tre söner och två döttrar. Men Samuel växte upp hos Jehova.+

22 Nu var Eli mycket gammal, och han hade hört om allt som hans söner gjorde+ mot israeliterna och att de låg med kvinnorna som tjänade vid ingången till mötestältet.+ 23 Han sa till dem: ”Varför gör ni så här? Allt som folket har att säga om er är dåligt. 24 Nej, mina söner, ryktet som har spritt sig bland Jehovas folk är inte bra. 25 Om en man syndar mot en annan man kan någon vädja till Jehova för honom.* Men om han syndar mot Jehova,+ vem kan då be för honom?” Men de vägrade lyssna på sin far, för Jehova hade bestämt att de skulle dö.+ 26 Under tiden växte Samuel upp och blev mer och mer omtyckt, både av Jehova och av folket.+

27 En man som var sänd av Gud kom till Eli och sa: ”Så här säger Jehova: ’Uppenbarade jag mig inte för din fars släkt medan de var i Egypten som slavar åt farao?+ 28 Ur alla Israels stammar blev din förfader utvald+ att tjänstgöra som präst åt mig och offra på mitt altare,+ bränna rökelse* och vara klädd i efod inför mig. Och jag gav din förfaders släkt alla israeliternas* eldsoffer.+ 29 Så varför föraktar ni* mitt slaktoffer och min offergåva, som jag har gett befallning om i min boning?+ Varför ärar du dina söner mer än mig, och varför äter ni er feta av de bästa bitarna från mitt folk Israels offergåvor?+

30 Därför säger Jehova, Israels Gud: ”Jag sa att din och din fars släkt alltid skulle vandra inför mig.”+ Men nu säger Jehova: ”Det kommer aldrig att bli så, för jag ska ära dem som ärar mig,+ och de som föraktar mig ska behandlas med förakt.” 31 Det kommer dagar då jag ska göra slut på din och din släkts styrka,* så att ingen i ditt hus når hög ålder.+ 32 Trots allt det goda som görs för Israel ska du se en motståndare i min boning,+ och aldrig mer ska någon bli gammal i ditt hus. 33 Och den av dina avkomlingar som jag låter fortsätta tjäna vid mitt altare ska få dina ögon att försvagas och ge dig sorg. Men de flesta i ditt hus kommer att falla för svärdet.+ 34 Tecknet för detta är det som ska hända dina båda söner, Hofni och Pịnehas: De kommer att dö på en och samma dag.+ 35 Sedan ska jag utse en trogen präst åt mig.+ Han kommer att följa mitt hjärtas vilja.* Jag ska ge hans släkt ett bestående prästadöme,* som alltid kommer att tjäna den kung som jag ska smörja. 36 Alla som är kvar av din släkt ska komma och böja sig ner för honom för att få pengar i betalning och ett bröd, och de ska säga: ”Jag ber dig, förordna mig till ett prästämbete så att jag får en bit bröd att äta.”’”+

3 Pojken Samuel gjorde tjänst+ för Jehova hos Eli. På den tiden kom det sällan ord från Jehova, och det var ovanligt med syner.+

2 En dag låg Eli och sov där han brukade. Hans ögon hade blivit så svaga att han inte kunde se.+ 3 Guds lampa+ var ännu inte släckt, och Samuel låg i Jehovas tempel,*+ där Guds ark var. 4 Då ropade Jehova på Samuel, som svarade: ”Här är jag!” 5 Han sprang bort till Eli och sa: ”Här är jag! Du ropade på mig.” Men Eli sa: ”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Då gick han och lade sig. 6 Jehova ropade en gång till: ”Samuel!” Så Samuel steg upp och gick till Eli och sa: ”Här är jag, du ropade ju på mig.” Men Eli sa: ”Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen.” 7 (Samuel hade inte lärt känna Jehova än, och Jehova hade ännu inte börjat uppenbara sitt ord för honom.)+ 8 Sedan ropade Jehova för tredje gången: ”Samuel!” Och han steg upp och gick till Eli och sa: ”Här är jag, du ropade ju på mig.”

Då förstod Eli att det var Jehova som ropade på Samuel. 9 Därför sa han: ”Gå och lägg dig, och om han ropar på dig igen ska du säga: ’Tala, Jehova, för din tjänare lyssnar.’” Och Samuel gick och lade sig igen.

10 Jehova kom och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel, Samuel!” Då sa Samuel: ”Tala, för din tjänare lyssnar.” 11 Jehova sa till Samuel: ”Jag ska göra något i Israel som får det att ringa i öronen på alla som får höra om det.+ 12 Den dagen ska jag låta Eli drabbas av allt jag har sagt om hans släkt, från början till slut.+ 13 Du ska berätta för honom att domen över hans släkt står fast för all framtid, eftersom han har varit medveten om allt det orätta som hänt.+ Hans söner förbannar Gud,+ men han har inte ens tillrättavisat dem.+ 14 Därför har jag svurit en ed på att synden som vilar över Elis släkt aldrig någonsin ska kunna sonas genom slaktoffer eller offergåvor.”+

15 Samuel låg kvar tills det blev morgon. Då öppnade han dörrarna till Jehovas hus. Men han var rädd för att berätta om synen för Eli. 16 Men Eli ropade på honom och sa: ”Samuel, min son!” Han svarade: ”Här är jag.” 17 Eli frågade: ”Vad sa han till dig? Dölj inget för mig. Må Gud straffa dig hårt om du döljer ett enda ord av det han sa.” 18 Då berättade Samuel allt för honom och dolde ingenting. Eli sa: ”Det är Jehova. Låt honom göra det som är gott i hans ögon.”

19 Samuel växte upp, och Jehova var med honom+ och lät allt han sa gå i uppfyllelse.* 20 Och det stod klart för hela Israel, från Dan till Beershẹba, att Samuel hade blivit utvald att tjäna som Jehovas profet. 21 Och Jehova fortsatte att visa sig i Silo. Där uppenbarade sig Jehova för Samuel genom Jehovas ord.+

4 Och Samuels ord nådde ut till hela Israel.

Israeliterna drog ut för att strida mot filistéerna. De slog läger vid Eben-Eser, medan filistéerna hade sitt läger vid Afek. 2 Filistéerna ställde upp sig i stridsformering för att möta Israel, och de fick övertaget och besegrade israeliterna, som förlorade omkring 4 000 man på slagfältet. 3 När folket kom tillbaka till lägret sa de äldste i Israel: ”Varför tillät Jehova att filistéerna besegrade oss?*+ Vi hämtar Jehovas förbundsark från Silo,+ så att den kan vara med oss och rädda oss från våra fiender.” 4 Folket sände några män till Silo, och de bar med sig förbundsarken, som tillhör arméernas Jehova, han som tronar över* keruberna.+ Elis båda söner, Hofni och Pịnehas,+ följde också med den sanne Gudens förbundsark.

5 När Jehovas förbundsark kom in i lägret började alla israeliterna jubla så högt att marken skakade. 6 Filistéerna hörde det och sa: ”Varför håller de på och ropar i hebréernas läger?” Till slut fick de reda på att Jehovas ark hade förts till lägret. 7 Då blev filistéerna rädda och utropade: ”Gud har kommit till lägret!”+ De fortsatte: ”Olycka kommer att drabba oss, för något sådant har aldrig hänt förut. 8 Olycka kommer att drabba oss! Vem ska rädda oss från denne väldige Gud? Det var han som slog egyptierna med alla möjliga plågor i vildmarken.+ 9 Filistéer, vi måste vara modiga och uppföra oss som män! Annars kanske vi måste tjäna hebréerna, precis som de tjänade oss.+ Strid som riktiga män!” 10 Sedan gick filistéerna till anfall. Israeliterna besegrades+ och flydde var och en hem till sig. Israels förluster blev mycket stora, 30 000 fotsoldater miste livet. 11 Dessutom tog filistéerna Guds ark, och Elis båda söner, Hofni och Pịnehas, dog.+

12 En man från Benjamins stam sprang från slagfältet och kom fram till Silo samma dag, med sönderrivna kläder och jord på huvudet.+ 13 Eli, som skälvde av oro för den sanne Gudens ark,+ satt på en stol vid vägen och spanade. När mannen gick in i staden och rapporterade vad som hade hänt började alla ropa och skrika. 14 Eli hörde det och frågade: ”Varför håller alla på och ropar och skriker?” Mannen skyndade sig till Eli och berättade vad som hade hänt. 15 (Eli var nu 98 år gammal. Hans ögon hade blivit orörliga och han kunde inte se längre.)+ 16 Mannen sa: ”Det är jag som har kommit från slagfältet. Jag flydde därifrån i dag.” Eli frågade: ”Vad är det som har hänt, min son?” 17 Budbäraren berättade: ”Israel har flytt från filistéerna, och många har stupat.+ Även dina båda söner Hofni och Pịnehas har dött,+ och den sanne Gudens ark har förts bort.”+

18 När han nämnde den sanne Gudens ark föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten och bröt nacken och dog, för han var gammal och tung. Han hade varit domare över Israel i 40 år. 19 Hans svärdotter, Pịnehas hustru, väntade barn och skulle snart föda. När hon hörde att den sanne Gudens ark hade förts bort och att hennes svärfar och hennes man var döda sjönk hon ner och började föda, för värkarna satte plötsligt i gång. 20 När hon höll på att dö sa kvinnorna som var hos henne: ”Var inte rädd! Du har fått en son.” Men hon svarade inte och brydde sig inte om det. 21 Hon gav pojken namnet I-Kabọd*+ och sa: ”Äran har gått i landsflykt från Israel.”+ Hon syftade på den sanne Gudens ark, som hade förts bort, och på det som hade hänt hennes svärfar och hennes man.+ 22 Hon sa: ”Äran har gått i landsflykt från Israel, för den sanne Gudens ark har förts bort.”+

5 Filistéerna förde den sanne Gudens ark+ från Eben-Eser till Ashdod. 2 Sedan tog de med sig Guds ark in i Dagons hus* och ställde den bredvid Dagon.+ 3 Ashdoditerna steg upp tidigt nästa dag, och då såg de att Dagon hade fallit framstupa till marken framför Jehovas ark.+ Så de tog Dagon och ställde tillbaka honom på hans plats.+ 4 När de steg upp tidigt morgonen därpå hade Dagon återigen fallit framstupa till marken framför Jehovas ark. Hans huvud och händer var avhuggna och låg på tröskeln. Bara fiskdelen* var kvar. 5 Så än i dag kliver inte Dagons präster eller någon annan på tröskeln när de går in i Dagons hus i Ashdod.

6 Jehovas hand låg tung över ashdoditerna, och han plågade dem genom att slå folket i Ashdod och dess områden med bölder.*+ 7 När männen i Ashdod såg vad som hände sa de: ”Vi kan inte ha kvar arken som tillhör Israels Gud, för hans hand är hård mot oss och vår gud Dagon.” 8 Så de sände bud och samlade alla filistéernas furstar hos sig och frågade dem: ”Vad ska vi göra med Israels Guds ark?” De svarade: ”Flytta den till Gat.”+ Och därför flyttade de arken dit.

9 Men staden fick känna av Jehovas hand när arken hade förts dit. Paniken spred sig, och han slog folket, både unga och gamla, med bölder.+ 10 Då skickade de den sanne Gudens ark till Ekron.+ Så fort arken kom dit började ekroniterna ropa: ”De har fört hit Israels Guds ark för att döda oss och vårt folk!”+ 11 Så de samlade filistéernas furstar och sa: ”Skicka tillbaka Israels Guds ark till dess plats, så att vi och vårt folk slipper dö!” Dödsångesten hade nämligen spritt sig i hela staden, eftersom den sanne Gudens hand låg tung över den.+ 12 Och de som inte dog var drabbade av bölder, och stadens rop på hjälp steg mot himlen.

6 Jehovas ark+ var kvar på filisteisk mark i sju månader. 2 Filistéerna kallade på sina präster och spåmän+ och frågade: ”Vad ska vi göra med Jehovas ark? Hur ska vi skicka tillbaka den?” 3 De svarade: ”Om ni ska skicka i väg Jehovas, Israels Guds, förbundsark får ni inte göra det utan en offergåva. Ni måste skicka med ett skuldoffer till honom.+ Då blir ni botade, och ni kommer att få veta varför han straffar er.” 4 Då frågade de: ”Vad ska vi ge honom som skuldoffer?” De sa: ”Skicka med fem bölder* av guld och fem möss av guld, lika många som filistéernas furstar,+ för ni och era furstar har drabbats av samma plåga. 5 Ni ska göra avbildningar av era bölder och av mössen+ som härjar i landet, och ni ska ge ära åt Israels Gud. Då kanske han inte längre låter sin hand vila så tungt över er och er gud och ert land.+ 6 Varför skulle ni göra er lika hårdhjärtade som farao och egyptierna?+ Gud behandlade dem strängt,+ och då blev de tvungna att släppa israeliterna och låta dem gå.+ 7 Gör nu i ordning en ny vagn, och ta två kor som har kalvar och som aldrig har gått under ett ok. Spänn korna för vagnen, men ta med er kalvarna hem igen. 8 Ta Jehovas ark och ställ den på vagnen, och ställ ett skrin bredvid som innehåller guldföremålen som ni ska skicka med som skuldoffer.+ Skicka sedan i väg vagnen 9 och se vad som händer: Om den väljer vägen upp till sitt eget område, till Bet-Semes,+ är det han som har sänt denna stora olycka över oss. Men om inte, då vet vi att det inte var hans hand som drabbade oss. Då var allt bara en tillfällighet.”

10 Männen gjorde så. De tog två kor som hade kalvar och spände dem för vagnen, och kalvarna stängde de in hemma. 11 Sedan ställde de Jehovas ark på vagnen och även skrinet med mössen av guld och avbildningarna av bölderna. 12 Och korna gick rakt fram på vägen mot Bet-Semes.+ De höll sig på landsvägen och råmade medan de gick. De tog varken av åt höger eller åt vänster. Filistéernas furstar gick hela tiden efter dem, ända till gränsen mot Bet-Semes. 13 Folket i Bet-Semes höll på att skörda vetet på dalslätten.* När de tittade upp fick de syn på arken, och de blev jublande glada när de såg den. 14 Och vagnen kom in på betsemesiten Josuas åker och stannade där, nära en stor sten. Så de högg sönder vagnen till ved, och sedan offrade de korna+ som brännoffer åt Jehova.

15 Leviterna+ tog ner Jehovas ark och skrinet med guldföremålen och satte alltsammans på den stora stenen. Männen från Bet-Semes+ offrade brännoffer och slaktoffer åt Jehova den dagen.

16 Filistéernas fem furstar såg det och återvände till Ekron samma dag. 17 Det här är de guldbölder som filistéerna sände som skuldoffer åt Jehova:+ en för Ashdod,+ en för Gaza, en för Ạshkelon, en för Gat,+ en för Ekron.+ 18 Och guldmössen var lika många som städerna som tillhörde filistéernas fem furstar, både de befästa städerna och byarna på landet.

Och den stora stenen som de ställde Jehovas ark på står kvar som ett vittne på betsemesiten Josuas åker än i dag. 19 Men Gud dödade männen i Bet-Semes, för de hade tittat på Jehovas ark. Han dödade 50 070* av folket, och de sörjde därför att Jehova hade gett dem ett hårt slag.+ 20 Därför frågade männen i Bet-Semes: ”Vem kan överleva inför Jehova, denne helige Gud?+ Må han lämna oss och dra vidare till någon annan!”+ 21 Sedan sände de bud till invånarna i Kịrjat-Jẹarim+ och sa: ”Filistéerna har skickat tillbaka Jehovas ark. Kom hit och hämta upp den till er.”+

7 Då kom männen från Kịrjat-Jẹarim och hämtade Jehovas ark och ställde den i Abinạdabs hus+ på höjden, och de utnämnde* hans son Eleạsar till att vakta Jehovas ark.

2 Från den dag då arken fördes till Kịrjat-Jẹarim gick det en lång tid, sammanlagt 20 år, och sedan började hela Israel söka* Jehova.+ 3 Då sa Samuel till hela Israels folk: ”Om ni vänder tillbaka till Jehova av hela ert hjärta,+ så gör er av med de utländska gudarna+ och ạshtoretbilderna+ och var fullständigt hängivna Jehova och tjäna bara honom.+ Då kommer han att befria er från filistéerna.”+ 4 Så israeliterna gjorde sig av med baalsgudarna och ạshtoretbilderna och tjänade bara Jehova.+

5 Sedan sa Samuel: ”Samla hela Israel i Mispa,+ så ska jag be till Jehova för er.”+ 6 Då samlades de i Mispa, och de hämtade upp vatten och hällde ut det inför Jehova,* och de fastade den dagen.+ De sa: ”Vi har syndat mot Jehova.”+ Och Samuel började tjäna som domare+ för israeliterna i Mispa.

7 När filistéerna fick höra att israeliterna hade samlats i Mispa drog deras furstar+ upp mot dem, och när israeliterna hörde det blev de rädda. 8 Därför sa israeliterna till Samuel: ”Be oupphörligt till Jehova, vår Gud, så att han hjälper oss+ och räddar oss från filistéerna.” 9 Då tog Samuel ett lamm* och offrade det som brännoffer+ åt Jehova. Och Samuel bad Jehova att hjälpa Israel, och Jehova svarade honom.+ 10 Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filistéerna fram för att anfalla Israel. Den dagen lät Jehova åska dundra+ över filistéerna, och han spred förvirring+ bland dem så att israeliterna kunde besegra dem.+ 11 Då drog israeliterna ut från Mispa och förföljde och dödade filistéerna ända till trakten söder om Bet-Kar. 12 Sedan tog Samuel en sten+ och reste den mellan Mispa och Jesạna, och han gav den namnet Eben-Eser,* för han sa: ”Jehova har hjälpt oss ända till nu.”+ 13 I och med detta var filistéerna besegrade, och de kom inte in på Israels område igen.+ Under hela Samuels tid höll Jehova tillbaka filistéerna.+ 14 Och de städer som filistéerna hade tagit från israeliterna återlämnades, från Ekron till Gat, och de områden som hörde till städerna tillföll återigen israeliterna.

Det blev också fred mellan Israel och amoréerna.+

15 Samuel tjänade som domare för Israel under hela sitt liv.+ 16 Varje år reste han runt till Betel,+ Gilgal+ och Mispa+ och dömde israeliterna på de platserna. 17 Men han återvände alltid till Rama,+ för det var där han bodde, och även där dömde han israeliterna. Han byggde också ett altare åt Jehova+ i Rama.

8 När Samuel hade blivit gammal gjorde han sina söner till domare över Israel. 2 Hans förstfödde son hette Joel och hans andre son Abịa.+ De var domare i Beershẹba. 3 Men de gick inte i sin fars fotspår. De var giriga och oärliga,+ de tog mutor+ och dömde orättvist.+

4 Med tiden samlades alla Israels äldste och gick till Samuel i Rama. 5 De sa: ”Du har blivit gammal, och dina söner går inte i dina fotspår. Ge oss en kung som kan styra över* oss. Alla andra nationer har ju kungar.”+ 6 Men Samuel tyckte inte om att de ville ha en kung över sig. Så Samuel bad till Jehova, 7 och Jehova svarade honom: ”Lyssna på allt som folket säger till dig. För det är inte dig de har förkastat, utan mig, för de vill inte ha mig som sin kung.+ 8 De gör precis som de har gjort ända sedan jag förde dem ut ur Egypten. De har svikit mig gång på gång+ och tjänat andra gudar,+ och nu gör de likadant mot dig. 9 Så lyssna på dem. Men du måste varna dem och berätta vilka krav deras kung kommer att ha rätt att ställa.”

10 Då berättade Samuel för folket, som begärde en kung, vad Jehova hade sagt. 11 Han sa: ”Det här är vad kungen som kommer att regera över er har rätt att kräva:+ Han kommer att ta era söner+ och sätta dem på sina stridsvagnar+ och göra dem till ryttare+ och tvinga några av dem att springa framför hans vagnar. 12 Några kommer han att göra till anförare över tusen+ eller anförare över femtio,+ och några kommer att plöja åt honom,+ bärga hans skörd+ och tillverka hans krigsvapen och vagnsredskap.+ 13 Han kommer att sätta era döttrar till att blanda salvor,* laga mat och baka bröd.+ 14 Han kommer att ta era bästa åkrar, vingårdar och olivlundar+ och ge dem åt sina tjänare. 15 Han kommer att kräva tionde av era sädesfält och era vingårdar och ge det åt sina hovmän och tjänare. 16 Och han kommer att ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa hjordar och era åsnor och använda dem för eget bruk.+ 17 Han kommer att kräva tionde av era fårhjordar,+ och ni ska bli hans tjänare. 18 Det ska komma en dag då ni klagar högt på grund av kungen som ni har valt,+ men Jehova kommer inte att svara er.”

19 Men folket vägrade lyssna på Samuel och sa: ”Vi vill ändå ha en kung! 20 Då blir vi som alla andra nationer, och vår kung ska styra över* oss och leda oss och dra ut i krig med oss.” 21 Samuel lyssnade på allt som folket hade att säga, och sedan framförde han det till Jehova. 22 Jehova sa till Samuel: ”Gör som de vill och låt dem få en kung.”+ Sedan sa Samuel till männen i Israel: ”Återvänd till era hemstäder.”

9 I Benjamins stam+ fanns det en mycket förmögen man som hette Kis.+ Han var son till Ạbiel, son till Seror, son till Bẹkorat, son till Afịa. 2 Han hade en son som hette Saul,+ en ung och reslig man. Det fanns ingen bland israeliterna som såg bättre ut, och han var huvudet högre än alla andra.

3 När några åsnor* som tillhörde Sauls far Kis kom bort sa Kis till Saul: ”Vill du vara snäll och ta med dig en av tjänarna och gå och leta efter åsnorna?” 4 De gick genom Efraims bergstrakt och Salịsa men kunde inte hitta åsnorna. Så de gick vidare genom Sạalim, men åsnorna var inte där heller. De gick också genom hela Benjamins område utan att hitta dem.

5 När de hade kommit till Suf sa Saul till sin tjänare: ”Kom, så går vi tillbaka, annars börjar far oroa sig mer för oss än för åsnorna.”+ 6 Men tjänaren sa: ”Det finns en gudsman i staden där framme, en man som är mycket respekterad. När han säger något vet man att det blir så.+ Vi går till honom. Han kanske kan tala om för oss vart vi ska gå.” 7 Då sa Saul till tjänaren: ”Men vad ska vi ta med oss om vi går till gudsmannen? Brödet i våra påsar är slut, så vi har inget att ta med som gåva till den sanne Gudens man. Eller har vi något annat med oss?” 8 Tjänaren svarade: ”Jag har en fjärdedels sikel* silver. Den kan jag ge till den sanne Gudens man så att han berättar vart vi ska gå.” 9 (När en man i Israel förr i tiden skulle rådfråga Gud sa han: ”Kom, vi går till siaren.”+ Vår tids profeter kallades nämligen för siare längre tillbaka.) 10 Saul sa till sin tjänare: ”Det var ett bra förslag. Kom så går vi dit.” Och de gick i väg till staden där den sanne Gudens man bodde.

11 På vägen uppför sluttningen till staden mötte de några unga kvinnor som skulle hämta vatten, och de frågade dem: ”Är siaren+ här?” 12 De svarade: ”Ja, han är där borta. Så skynda er, för han har just kommit hit eftersom folket ska offra+ på offerhöjden+ i dag. 13 Om ni går in i staden nu kan ni träffa honom innan han går upp på offerhöjden för att äta. Folket börjar inte äta förrän han kommer, eftersom det är han som välsignar slaktoffret. Efter det får alla inbjudna äta. Om ni går direkt kommer ni att träffa honom.” 14 Då fortsatte de upp mot staden, och när de kom in i den mötte de Samuel som var på väg till offerhöjden.

15 Dagen innan Saul kom hade Jehova sagt till Samuel: 16 ”I morgon vid den här tiden ska jag sända en man till dig från Benjamins område.+ Du ska smörja honom till ledare för mitt folk Israel,+ och han ska rädda dem från filistéerna. För jag har sett hur mycket mitt folk lider, och jag har hört deras höga klagorop.”+ 17 När Samuel såg Saul sa Jehova till honom: ”Det var honom jag talade om när jag sa: ’Han ska styra över mitt folk.’”*+

18 Saul gick fram till Samuel i porten och sa: ”Var snäll och berätta var siaren bor.” 19 Samuel svarade: ”Det är jag som är siaren. Gå före mig upp på offerhöjden, och ät tillsammans med mig i dag.+ I morgon bitti ska jag skicka i väg dig, och jag ska berätta allt du vill veta. 20 Tänk inte mer på åsnorna som kom bort för tre dagar sedan,+ för de är återfunna. Och alla dyrbarheter i Israel, vem tillhör de? Tillhör de inte dig och hela din fars släkt?”+ 21 Då svarade Saul: ”Jag är ju en benjaminit, från den minsta av Israels stammar,+ och min släkt är ju den obetydligaste släkten i Benjamins stam, så varför säger du så?”

22 Sedan tog Samuel med sig Saul och hans tjänare till matsalen, och han gav dem de främsta platserna bland de inbjudna. Det var omkring 30 män där. 23 Samuel sa till kocken: ”Ta fram köttet som jag gav dig, det jag bad dig lägga undan.” 24 Då tog kocken lårstycket och köttet som var på det och ställde fram det till Saul. Och Samuel sa: ”Här är det som har lagts undan åt dig. Jag sa till dem att jag hade bjudit in gäster, så det här har lagts undan åt dig för det här tillfället.” Och Saul åt tillsammans med Samuel den dagen. 25 Sedan gick de ner från offerhöjden+ och in i staden, och han fortsatte att prata med Saul uppe på taket. 26 Nästa morgon steg de upp tidigt, och i gryningen ropade Samuel till Saul på taket: ”Stig upp, så att jag kan skicka i väg dig.” Då steg Saul upp, och både han och Samuel gick ut ur huset. 27 Medan de var på väg mot utkanten av staden sa Samuel till honom: ”Säg till tjänaren+ att gå i förväg.” När tjänaren gick sin väg sa Samuel: ”Men du ska stanna kvar här, så att jag kan tala om för dig vad Gud har sagt.”

10 Samuel tog sedan flaskan med olja och hällde den över Sauls huvud.+ Han kysste honom och sa: ”Jehova har smort dig till ledare+ för sitt folk.*+ 2 När du går härifrån i dag kommer du att träffa på två män i närheten av Rakels grav+ vid Selsa på Benjamins område. De kommer att säga till dig: ’Åsnorna som du letade efter har kommit till rätta. Så nu har din far glömt åsnorna+ och är orolig för er i stället. Han säger: ”Min son har inte kommit tillbaka. Vad ska jag göra?”’ 3 Gå vidare därifrån till det stora trädet vid Tabor. Där kommer du att möta tre män som är på väg upp till den sanne Guden i Betel.+ En av dem har med sig tre killingar, en har med sig tre bröd och en har med sig en stor kruka vin. 4 De kommer att fråga om allt står väl till och ge dig två bröd, och du ska ta emot bröden av dem. 5 Sedan kommer du till den sanne Gudens höjd, där filistéerna har en garnison. När du kommer till staden möter du en grupp profeter som är på väg ner från offerhöjden, och man spelar harpa, tamburin, flöjt och lyra framför dem medan de profeterar. 6 Jehovas ande kommer att verka på dig,+ och du kommer att profetera tillsammans med dem och bli som en annan person.+ 7 När du har sett dessa tecken, gör då allt du kan, för den sanne Guden är med dig. 8 Gå sedan ner före mig till Gilgal.+ Jag ska komma ner till dig där och offra brännoffer och gemenskapsoffer. Du ska vänta i sju dagar tills jag kommer och berättar för dig vad du ska göra.”

9 Så snart Saul lämnade Samuel och gick sin väg började Gud förändra hans hjärta och sinne, och alla tecken inträffade samma dag. 10 De gick alltså därifrån till höjden, och en grupp profeter kom emot honom. Genast började Guds ande verka på honom,+ och han började profetera+ bland dem. 11 När alla som kände honom sedan tidigare fick se att han profeterade tillsammans med profeterna sa de till varandra: ”Vad har hänt med Kis son? Är Saul också en profet?” 12 Då sa en man från trakten: ”Men de andra profeterna då? Vem är far till dem?” Därför har det blivit ett talesätt: ”Är Saul också en profet?”+

13 När Saul hade slutat profetera kom han till offerhöjden. 14 Senare sa hans farbror till honom och hans tjänare: ”Var har ni varit?” Han svarade: ”Vi har letat efter åsnorna,+ men vi hittade dem inte, och då gick vi till Samuel.” 15 Då frågade Sauls farbror: ”Vad sa Samuel till er?” 16 Saul svarade: ”Han berättade att åsnorna hade kommit till rätta.” Men Saul berättade inte vad Samuel hade sagt om kungamakten.

17 Samuel kallade sedan samman israeliterna inför Jehova i Mispa+ 18 och sa till dem: ”Så här säger Jehova, Israels Gud: ’Det var jag som förde Israel ut ur Egypten och räddade er från egyptierna+ och från alla de riken som förtryckte er. 19 Men nu har ni förkastat er Gud+ som räddade er ur alla era svårigheter och ur allt ert lidande. Och ni har sagt: ”Ge oss en kung.” Så ställ upp er inför Jehova efter era stammar och efter era klaner.’”*

20 Samuel lät alla Israels stammar träda fram,+ och Benjamins stam pekades ut.*+ 21 Sedan lät han Benjamins stam träda fram släkt för släkt, och matriternas släkt pekades ut. Till sist pekades Saul, Kis son, ut.+ Men när de letade efter honom kunde de inte hitta honom. 22 Så de frågade Jehova:+ ”Har han kommit hit än?” Jehova svarade: ”Han gömmer sig borta vid packningen.” 23 Då sprang de dit och hämtade honom. När han stod där mitt ibland folket var han huvudet högre än alla andra.+ 24 Samuel sa till folket: ”Här ser ni den som Jehova har utvalt.+ Det finns ingen som han i hela folket.” Och alla började ropa: ”Länge leve kungen!”

25 Samuel talade till folket om kungens rättigheter+ och skrev ner det i en bok som han lade inför Jehova. Sedan lät han folket gå hem igen, var och en till sitt. 26 Även Saul gav sig av hem, till Gịbea, och några krigare följde med honom, för Jehova hade rört deras hjärta. 27 Men några respektlösa män sa: ”Skulle den där kunna rädda oss?”+ De föraktade honom och bar inte fram några gåvor.+ Men Saul gjorde ingen sak av det.*

11 Längre fram drog ammoniten+ Nahas upp och belägrade Jabesh+ i Gilead. Männen i Jabesh sa till Nahas: ”Vi ska tjäna dig om du sluter ett förbund* med oss.” 2 Ammoniten Nahas sa till dem: ”Jag gör det på ett villkor: att högra ögat sticks ut på var och en av er. På så sätt ska jag förödmjuka hela Israel.” 3 De äldste i Jabesh sa: ”Ge oss sju dagars frist så att vi kan skicka budbärare runt hela Israel. Om det inte finns någon som räddar oss så blir det som du säger.” 4 När budbärarna kom till Gịbea,+ Sauls hemstad,* och berättade detta för folket började alla gråta högljutt.

5 Just då kom Saul in från åkern med nötboskapen och frågade: ”Vad är det med folket? Varför gråter de?” Då fick han veta vad männen från Jabesh hade sagt. 6 När Saul hörde det började Guds ande verka på honom,+ och han blev rasande. 7 Han tog två tjurar, styckade dem och skickade delarna med budbärarna som fick säga: ”Så här kommer det att gå med nötboskapen som tillhör dem som inte följer Saul och Samuel!” Jehova fick hela folket att känna en sådan fruktan och respekt att alla slöt upp.* 8 När Saul mönstrade dem i Besek var det 300 000 från Israel och 30 000 från Juda. 9 De gav följande meddelande till budbärarna som hade kommit: ”Säg så här till männen i Jabesh i Gilead: ’I morgon när solen är som hetast kommer ni att bli räddade.’” Då gav sig budbärarna av och framförde det till männen i Jabesh, och de blev överlyckliga. 10 Männen i Jabesh sa till ammoniterna: ”I morgon är vi i er hand, och ni kan göra vad ni vill med oss.”+

11 Nästa dag delade Saul upp sina soldater i tre grupper, och de drog in i ammoniternas läger före gryningen* och slog dem+ ända tills dagen blev som hetast. De som överlevde skingrades, och inte ens två kom undan tillsammans. 12 Sedan sa soldaterna till Samuel: ”Vilka var det som sa att Saul inte kunde vara kung över oss?+ För hit männen, så ska vi döda dem.” 13 Men Saul sa: ”Ingen ska dödas i dag,+ för i dag har Jehova räddat Israel.”

14 Samuel sa sedan till soldaterna: ”Kom, följ med till Gilgal+ och bekräfta kungadömet.”+ 15 Då gav de sig av till Gilgal, och där gjorde de Saul till kung inför Jehova. Sedan offrade de gemenskapsoffer inför Jehova,+ och Saul och alla israeliterna firade med stor glädje.+

12 Samuel sa sedan till israeliterna: ”Jag har gjort* allt som ni har bett mig om, och jag har tillsatt en kung över er.+ 2 Här är kungen som ska leda* er!+ Jag har blivit gammal och grå, och mina söner är hos er.+ Jag har varit er ledare ända från min ungdom.+ 3 Och här är jag. Vittna mot mig inför Jehova och hans smorde:+ Vems tjur eller åsna har jag tagit?+ Vem har jag bedragit eller förtryckt? Från vem har jag tagit emot en muta för att se åt ett annat håll?+ I så fall ska jag gottgöra det.”+ 4 De svarade: ”Du har inte bedragit oss eller förtryckt oss eller tagit emot någon muta.” 5 Då sa han till dem: ”Jehova är i dag ett vittne, och hans smorde är ett vittne, om att ni inte har något att anklaga mig för.”* Då sa de: ”Han är vittne.”

6 Och Samuel sa till folket: ”Jehova är vittne, han som använde Mose och Aron och som förde era förfäder ut ur Egypten.+ 7 Ställ upp er här, så ska jag döma er inför Jehova och påminna er om allt det goda som Jehova har gjort för er och era förfäder.

8 När Jakob hade kommit till Egypten+ vädjade era förfäder till Jehova om hjälp.+ Då sände Jehova Mose+ och Aron, som förde era förfäder ut ur Egypten och lät dem bo på den här platsen.+ 9 Men de glömde Jehova, sin Gud, och då utlämnade han dem+ till Sisẹra,+ Hasors befälhavare, och till filistéerna+ och till Moabs kung,+ och de stred mot dem. 10 Och de vädjade till Jehova om hjälp+ och sa: ’Vi har syndat,+ för vi har övergett Jehova och tillbett baalsgudarna+ och ạshtoretbilderna.+ Rädda oss från våra fiender så att vi kan tjäna dig.’ 11 Då sände Jehova Jerubbạal,+ Bedan, Jefta+ och Samuel+ och räddade er från fienderna som omgav er, så att ni kunde bo i trygghet.+ 12 När ni såg att Nahas,+ ammoniternas kung, drog upp mot er sa ni till mig: ’Vi vill ha en kung!’+ Och det sa ni trots att Jehova, er Gud, är er kung.+ 13 Här har ni kungen som ni ville ha och som ni har bett om. Nu har Jehova utsett en kung åt er.+ 14 Om ni respekterar Jehova,+ tjänar honom+ och lyder honom+ och inte bryter mot Jehovas befallningar, och om både ni och den kung som regerar över er följer Jehova, er Gud, så ska det gå er väl. 15 Men om ni inte lyder Jehova och vägrar följa Jehovas befallning kommer Jehova att vända sig emot er och era fäder.+ 16 Ställ er här och se det storslagna som Jehova gör inför er. 17 Är det inte mitt i veteskörden? Jag ska ropa till Jehova att han ska låta det åska och regna. Då ska ni förstå att ni gjorde något ont i Jehovas ögon när ni begärde att få en kung.”+

18 Sedan ropade Samuel till Jehova, och Jehova gjorde så att det åskade och regnade den dagen. Och folket blev mycket rädda för Jehova och för Samuel. 19 Och hela folket sa till Samuel: ”Be till Jehova, din Gud, för dina tjänare.+ Vi vill ju inte dö för att vi har lagt ytterligare en synd till alla andra och begärt en kung.”

20 Då sa Samuel till folket: ”Var inte rädda. Det är sant att ni har gjort allt det här onda. Men sluta bara inte följa Jehova,+ utan tjäna Jehova av hela ert hjärta.+ 21 Börja inte följa tomma avgudar,*+ som inte kan hjälpa er+ eller befria er, för de är bara tomhet.* 22 För sitt stora namns skull+ kommer Jehova inte att överge sitt folk.+ Jehova har ju själv bestämt att ni ska vara hans folk.+ 23 Det är otänkbart för mig att sluta be för er, det skulle vara en synd mot Jehova. Och jag ska fortsätta undervisa er om den rätta och goda vägen. 24 Ha bara djup respekt för Jehova+ och tjäna honom troget* av hela ert hjärta, och tänk på allt fantastiskt han har gjort för er.+ 25 Men om ni envisas med att göra det som är ont ska både ni och er kung+ gå under.”+

13 Saul var ...* år gammal när han blev kung,+ och han regerade i två år över Israel. 2 Saul valde ut 3 000 man ur Israel. Av dem stod 2 000 under Sauls befäl i Mikmas och i Betels bergstrakt, och 1 000 stod under Jonatans+ befäl i Gịbea+ i Benjamin. Resten av männen lät han gå hem* igen. 3 Sedan besegrade Jonatan filistéernas+ garnison i Geba,+ och filistéerna fick höra det. Och Saul lät blåsa i horn+ över hela landet för att underrätta alla hebréer. 4 Så hela Israel fick höra nyheten: ”Saul har besegrat en filisteisk garnison, och nu har filistéerna börjat hata Israel.”* Och folket sammankallades till Gilgal+ för att följa Saul.

5 Filistéerna samlade sina styrkor till strid mot Israel: 30 000 stridsvagnar, 6 000 ryttare och lika många krigare som sandkornen på havets strand.+ De drog upp och slog läger i Mikmas, öster om Bet-Aven.+ 6 Israeliterna mötte hårt motstånd, och situationen blev så svår att de gömde sig bland klippor och i grottor,+ hålor, källare* och cisterner. 7 Några hebréer korsade rentav Jordan och tog sig till Gads och Gileads land.+ Men Saul stannade i Gilgal, och alla som följde honom darrade av rädsla. 8 Han väntade sju dagar, den tid som Samuel hade sagt. Men Samuel kom inte till Gilgal, och männen började skingras och överge Saul. 9 Då sa han: ”Hämta brännoffret och gemenskapsoffren.” Och så offrade han brännoffret.+

10 Men precis när Saul hade offrat brännoffret kom Samuel, och Saul gick ut för att välkomna honom. 11 ”Vad är det du har gjort?” sa Samuel. Saul svarade: ”Jag märkte att männen höll på att överge mig,+ och du kom ju inte inom den bestämda tiden, och filistéerna samlades i Mikmas.+ 12 Därför tänkte jag: ’Nu är filistéerna på väg mot mig i Gilgal, och jag har inte sökt Jehovas stöd.’* Så jag kände mig tvingad att offra brännoffret.”

13 Då sa Samuel till Saul: ”Du har betett dig som en dåre. Du har inte gjort som Jehova, din Gud, befallde dig.+ Om du hade gjort det skulle Jehova ha låtit dig och dina avkomlingar regera som kungar över Israel för evigt. 14 Men nu kommer din kungamakt inte att bestå.+ Jehova ska hitta en man som gläder hans hjärta,+ och Jehova ska göra honom till ledare för sitt folk,+ för du följde inte Jehovas befallning.”+

15 Sedan gav sig Samuel av från Gilgal för att gå till Gịbea i Benjamin. Och Saul mönstrade männen som fortfarande var med honom, och de var omkring 600.+ 16 Saul, hans son Jonatan och deras män höll till i Geba+ i Benjamin. Men filistéerna hade slagit läger i Mikmas.+ 17 Från filistéernas läger drog det ut tre grupper på plundringståg. Den första gruppen tog vägen till Ofra, till Suals land, 18 den andra tog vägen mot Bet-Horon+ och den tredje tog vägen som går fram till gränsen mot Sẹboimdalen, mot vildmarken.

19 På den tiden fanns det ingen smed i Israel, för filistéerna ville inte att hebréerna skulle kunna tillverka några svärd eller spjut. 20 Så israeliterna var tvungna att gå till filistéerna så fort de ville ha sina plogskär, skäror, hackor eller yxor slipade. 21 Det kostade en pim* att få plogskär, hackor och tretandade redskap slipade eller att få en oxpik fastsatt. 22 När det var dags för strid var det ingen av Sauls eller Jonatans män som hade några svärd eller spjut,+ det var bara Saul och hans son Jonatan som hade vapen.

23 En filisteisk garnison* hade nu dragit ut till passet vid Mikmas.+

14 En dag sa Jonatan,+ Sauls son, till sin vapendragare: ”Kom så går vi över till filistéernas förpost på andra sidan.” Men han sa inget till sin far. 2 Saul höll till i utkanten av Gịbea,+ under granatäppelträdet i Migron, och omkring 600 man var hos honom.+ 3 (Och efoden+ bars av Ahịa, son till Ạhitub,+ som var bror till I-Kabọd,+ son till Pịnehas,+ son till Eli,+ Jehovas präst i Silo.)+ Men soldaterna visste inte att Jonatan hade gett sig av. 4 Mellan passagerna som Jonatan tog sig igenom på väg till filistéernas förpost stod det en tandliknande brant klippa på ena sidan och en tandliknande brant klippa på andra sidan. Den ena kallades Boses och den andra Sene. 5 Den ena klippan reste sig som en pelare i norr mot Mikmas och den andra i söder mot Geba.+

6 Jonatan sa till sin vapendragare: ”Kom så går vi över till förposten där de oomskurna männen+ håller till. Jehova kanske hjälper oss, för inget kan hindra Jehova. Han kan rädda genom många likaväl som genom några få.”+ 7 Hans vapendragare sa: ”Gör det du känner är rätt. Gå vart du vill. Jag följer dig oavsett vad du bestämmer dig för.” 8 Jonatan sa: ”Då går vi över till männen och låter dem få syn på oss. 9 Om de säger: ’Stå kvar där, så kommer vi till er!’ då står vi kvar och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom upp till oss!’ så gör vi det, för då är det tecknet på att Jehova kommer att ge dem i vår hand.”+

11 Sedan ställde de sig båda två så att filistéerna kunde se dem. Filistéerna sa: ”Titta, nu kommer hebréerna fram ur hålorna där de har gömt sig.”+ 12 Männen i förposten sa till Jonatan och hans vapendragare: ”Kom upp till oss, så ska vi lära er en läxa!”+ Jonatan sa snabbt till sin vapendragare: ”Följ efter mig, för Jehova har gett dem i Israels hand.”+ 13 Jonatan använde både händer och fötter för att klättra upp, och hans vapendragare följde efter. Jonatan högg ner filistéerna, och vapendragaren gick bakom honom och gav dem dödsstöten. 14 I detta första angrepp dödade Jonatan och vapendragaren omkring 20 män på en sträcka av ungefär en halv plogfåra på ett plogland.*

15 Då blev alla i lägret och i förposten mycket förskräckta, och till och med plundrarna+ blev rädda. Gud fick jorden att skaka och satte skräck i filistéerna. 16 Och Sauls väktare i Gịbea+ i Benjamin såg att tumultet spred sig i filistéernas läger.+

17 Saul sa till dem som var hos honom: ”Räkna efter och se vilka som har lämnat oss.” När de gjorde det såg de att Jonatan och hans vapendragare inte var där. 18 Då sa Saul till Ahịa:+ ”Bär fram den sanne Gudens ark!” (För på den tiden* var den sanne Gudens ark hos israeliterna.) 19 Medan Saul talade med prästen blev tumultet i filistéernas läger allt värre. Då sa Saul till prästen: ”Sluta med det du gör.”* 20 Saul och alla som var hos honom samlades och drog ut för att strida, men då upptäckte de att filistéerna hade vänt sina vapen mot varandra. Det var fullständigt kaos. 21 Och de hebréer som sedan tidigare stod på filistéernas sida och hade följt med dem ut i striden gick över till israeliterna under Sauls och Jonatans befäl. 22 Israeliterna som hade gömt sig+ i Efraims bergstrakt fick höra att filistéerna flydde, och då började även de förfölja dem. 23 Jehova räddade alltså Israel den dagen,+ och striden fortsatte ända bort till Bet-Aven.+

24 Israels män var mycket medtagna den dagen, för Saul hade svurit denna ed: ”Förbannad är den som äter något* innan kvällen och innan jag har hämnats på mina fiender!” Så ingen av dem åt något.+

25 Och männen* kom in i skogen, och det fanns honung på marken. 26 När de kom in i skogen såg de att det dröp av honung, men ingen vågade ta något med tanke på eden. 27 Men Jonatan hade inte hört när hans far svor eden,+ så han sträckte ut staven som han hade i handen och doppade den i honungskakan. När han åt av den fick hans ögon ny glans. 28 Då sa en av männen: ”Vi är bundna av en sträng ed som din far svor: ’Förbannad är den som äter något i dag!’+ Det är därför alla är så trötta.” 29 Men Jonatan sa: ”Min far har skapat stora problem för männen.* Se vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung. 30 Tänk om de hade fått äta så mycket de ville+ av bytet från sina fiender! Då hade filistéerna förlorat ännu fler man.”

31 Den dagen fortsatte de att slå ihjäl och fördriva filistéerna från Mikmas till Ạjalon,+ och männen blev helt utmattade. 32 Så de kastade sig girigt över bytet, och de tog får och boskap och kalvar och slaktade dem på marken, och de åt köttet med blodet i.+ 33 Då berättade man för Saul: ”Männen syndar mot Jehova och äter kött med blodet i.”+ Saul sa: ”Ni har inte varit lojala. Vältra genast fram en stor sten till mig.” 34 Sedan sa han: ”Gå runt bland männen och säg till dem: ’Var och en av er ska ta med sin tjur och sitt får och slakta dem här och sedan äta dem. Synda inte mot Jehova genom att äta kött med blodet i.’”+ Så alla tog med sin tjur den kvällen och slaktade den där. 35 Och Saul byggde ett altare åt Jehova.+ Det var det första altare han byggde åt Jehova.

36 Senare sa Saul: ”Vi drar ner efter filistéerna i natt och plundrar dem ända fram till gryningen. Inte en enda av dem ska överleva.” Då sa männen: ”Gör det du tycker är bäst.” Och prästen sa: ”Låt oss först fråga den sanne Guden.”+ 37 Saul frågade Gud: ”Ska jag dra ner efter filistéerna?+ Kommer du att ge dem i Israels hand?” Men Gud svarade honom inte den dagen. 38 Därför sa Saul: ”Kom hit, alla ni ledare för männen, och ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. 39 För så sant Jehova lever, han som befriade Israel: även om det visar sig att det är min son Jonatan som har syndat, så ska han dö.” Men ingen av männen sa något. 40 Då sa Saul till dem: ”Ni ska stå på ena sidan och jag och min son Jonatan på den andra.” ”Gör det du tycker är bäst”, sa de.

41 Saul sa till Jehova: ”Israels Gud, svara genom tummịm!”+ Då blev Saul och Jonatan utpekade, och männen gick fria. 42 ”Kasta lott+ mellan mig och min son Jonatan”, sa Saul, och då blev Jonatan utpekad. 43 Saul sa till Jonatan: ”Berätta för mig vad du har gjort!” Han svarade: ”Jag bara smakade på lite honung från spetsen av min stav.+ Här är jag! Jag är redo att dö!”

44 Saul sa: ”Gud må straffa mig hårt om du inte dör, Jonatan.”+ 45 Men alla sa: ”Varför ska Jonatan dö? Det är ju han som har gett Israel en stor seger*+ i dag! Det är uteslutet! Så sant Jehova lever, inte ett enda hårstrå från hans huvud ska falla till marken, för det var med Guds hjälp han lyckades i dag.”+ Och de räddade* Jonatan så att han inte behövde dö.

46 Saul slutade förfölja filistéerna, och filistéerna återvände till sitt eget område.

47 Saul säkrade sin ställning som kung över Israel och stred mot alla fiender runt omkring, mot moabiterna,+ ammoniterna,+ edoméerna,+ Sobas+ kungar och filistéerna.+ Vart han än drog ut segrade han. 48 Han kämpade modigt och besegrade amalekiterna+ och räddade Israel från alla plundrare.

49 Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua.+ Han hade även två döttrar, den äldsta hette Merab+ och den yngsta Mikal.+ 50 Sauls hustru hette Ahịnoam, och hon var dotter till Ahimạas. Sauls befälhavare hette Abner,+ och han var son till Ner, Sauls farbror. 51 Sauls far hette Kis,+ och Abners far, Ner,+ var son till Ạbiel.

52 Under hela Sauls regeringstid rasade striderna mot filistéerna.+ Så fort Saul fick se en stark och modig man värvade han honom.+

15 Samuel sa till Saul: ”Jehova sände mig för att smörja dig till kung över sitt folk Israel,+ så lyssna nu på Jehova.+ 2 Det här är vad arméernas Jehova säger: ’Jag ska ställa amalekiterna till svars för det de gjorde mot Israel när de motarbetade dem under deras vandring från Egypten.+ 3 Ge dig av och krossa amalekiterna+ och utplåna* dem+ och allt de har. Du ska inte skona dem.* Döda+ både man och kvinna, barn och spädbarn, tjur och får, kamel och åsna.’”+ 4 Saul kallade samman folket och mönstrade dem i Tẹlaim: 200 000 fotsoldater och 10 000 man från Juda.+

5 Saul ryckte fram ända till Ạmaleks stad och arrangerade ett bakhåll i dalen.* 6 Sedan sa Saul till keniterna:+ ”Ge er av från amalekiterna, så att jag inte utplånar er tillsammans med dem.+ För ni visade lojal kärlek mot israeliterna+ när de kom från Egypten.” Då gav sig keniterna av från Ạmalek. 7 Saul dödade och förföljde amalekiterna+ från Havịla+ ända bort till Shur,+ som gränsar mot Egypten. 8 Agag,+ amalekiternas kung, tillfångatogs levande, men alla de andra dödades* med svärd.+ 9 Saul och hans män skonade* Agag och det bästa av småboskapen, nötboskapen, göddjuren och baggarna, ja allt av värde.+ Allt sådant ville de nämligen behålla.* Men de utplånade allt som saknade värde och som de inte ville ha.

10 Sedan kom Jehovas ord till Samuel: 11 ”Jag sörjer* att jag gjorde Saul till kung, för han följer inte längre mig och har inte gjort som jag har sagt.”+ Det gjorde Samuel mycket bedrövad, och han ropade högt till Jehova hela natten.+ 12 När Samuel steg upp tidigt på morgonen för att söka upp Saul sa man till honom: ”Saul gick till Karmel+ och reste ett monument till sin egen ära,+ och sedan gick han vidare till Gilgal.” 13 Till slut träffade Samuel Saul. Då sa Saul: ”Må Jehova välsigna dig. Jag har gjort som Jehova har sagt.” 14 Men Samuel sa: ”Hur kommer det sig då att jag hör får som bräker och kor som råmar?”+ 15 Saul svarade: ”Det är amalekiternas djur, för soldaterna skonade det bästa av småboskapen och nötboskapen för att kunna offra dem åt Jehova, din Gud. Men allt annat har vi förstört.”* 16 Då sa Samuel till honom: ”Tyst! Du ska få höra vad Jehova sa till mig i natt.”+ ”Berätta!” sa Saul.

17 Samuel fortsatte: ”Hur var det när du blev överhuvud för Israels stammar och Jehova smorde dig till kung över Israel?+ Var du inte obetydlig i dina egna ögon då?+ 18 Längre fram gav Jehova dig ett uppdrag och sa: ’Ge dig av och döda de syndfulla amalekiterna.*+ Strid mot dem tills du har utplånat dem.’+ 19 Så varför gjorde du inte som Jehova sa? I stället kastade du dig girigt över bytet+ och gjorde det som Jehova förbjöd!”

20 ”Men jag gjorde ju som Jehova sa!” invände Saul. ”Jag gav mig av på uppdraget jag fick av Jehova, och jag förde hit Agag, amalekiternas kung, och dödade folket.+ 21 Men soldaterna tog får och kor från bytet, det bästa av det som skulle förstöras, för att offra det i Gilgal åt Jehova, din Gud.”+

22 Då sa Samuel: ”Betyder brännoffer och slaktoffer+ lika mycket för Jehova som att man lyder Jehovas röst? Nej, lydnad är bättre än offer,+ och att lyssna är mer värt än baggars fett.+ 23 För upproriskhet+ är lika illa som spådomskonst,+ och förmätenhet är lika illa som magi och avgudadyrkan.* Du har förkastat Jehovas ord,+ och därför har han förkastat dig som kung.”+

24 Då sa Saul till Samuel: ”Jag har syndat, för jag har överträtt Jehovas befallning och dina ord. Jag var nämligen rädd för folket och gjorde bara som de sa. 25 Snälla, förlåt mig min synd, och följ med mig så att jag kan böja mig ner inför Jehova.”+ 26 Samuel sa: ”Nej, jag följer inte med dig, för du har förkastat Jehovas ord, och Jehova har förkastat dig. Du ska inte längre vara kung över Israel.”+ 27 När Samuel vände sig om för att gå högg Saul tag i kanten på hans mantel,* men den slets bort. 28 Då sa Samuel till honom: ”I dag har Jehova slitit kungamakten över Israel ifrån dig, och han ska ge den åt någon som är bättre än du.+ 29 Och den Högste i Israel+ står vid sitt ord+ och ändrar* sig inte. Han ändrar* sig inte, som människor gör.”+

30 Då sa Saul: ”Jag har syndat. Men visa mig ära inför de äldste i mitt folk och inför Israel. Följ med mig tillbaka, så ska jag böja mig ner inför Jehova, din Gud.”+ 31 Då följde Samuel med honom, och Saul böjde sig ner inför Jehova. 32 Och Samuel sa: ”För fram Agag, Ạmaleks kung, till mig.” Agag gick tvekande* fram till honom, eftersom han hade tänkt: ”Nu är mitt liv inte längre i fara.”* 33 Men Samuel sa: ”Ditt svärd har fått kvinnor att sörja sina barn, och nu kommer din mor att få sörja mest av dem alla.” Sedan högg Samuel Agag flera gånger så att han dog där inför Jehova i Gilgal.+

34 Sedan gick Samuel till Rama, och Saul återvände till sitt hus i sin hemstad Gịbea.* 35 Samuel träffade inte Saul mer under resten av sitt liv, för han sörjde över honom.+ Och Jehova kände sorg över* att han hade gjort Saul till kung över Israel.+

16 Till sist sa Jehova till Samuel: ”Hur länge ska du sörja över Saul?+ Jag har ju förkastat honom som kung över Israel.+ Fyll ditt horn med olja+ och ge dig av. Jag sänder dig till Isai+ i Betlehem, för jag har valt ut en kung åt mig bland hans söner.”+ 2 Samuel svarade: ”Hur skulle jag kunna gå dit? När Saul får höra det kommer han att döda mig.”+ Då sa Jehova: ”Ta med dig en kviga och säg: ’Jag har kommit för att offra åt Jehova.’ 3 Bjud in Isai till offret, och sedan ska jag berätta vad du ska göra. Den jag pekar ut ska du smörja åt mig.”+

4 Samuel gjorde som Jehova sa. När han kom till Betlehem+ mötte stadens äldste honom och frågade oroligt: ”Kommer du i ett fredligt ärende?” 5 ”Ja”, svarade han, ”jag har kommit för att offra åt Jehova. Rena* er och följ med mig till offret.” Sedan renade* han Isai och hans söner och tog med dem till offret. 6 När de kom dit och Samuel fick se Ẹliab+ sa han: ”Det här måste vara Jehovas smorde.” 7 Men Jehova sa till Samuel: ”Bry dig inte om hans utseende och hans längd,+ för jag har förkastat honom. Gud ser med andra ögon än människor. Människor ser nämligen bara till det yttre, men Jehova ser hur hjärtat är.”+ 8 Sedan kallade Isai på Abinạdab+ och visade upp honom för Samuel, men Samuel sa: ”Jehova har inte valt honom heller.” 9 Sedan kallade Isai på Sammah,+ men Samuel sa: ”Jehova har inte valt honom heller.” 10 Till slut hade Isai visat upp sju av sina söner för Samuel, men Samuel sa till Isai: ”Jehova har inte valt någon av dem.”

11 Samuel sa till Isai: ”Är det här alla dina söner?” ”Nej”, svarade han, ”min yngste+ fattas, för han vallar fåren.”+ Då sa Samuel: ”Be honom komma hit, för vi sätter oss inte till bords förrän han kommer.” 12 Så Isai skickade efter honom. Han var rödlätt, hade vackra ögon och såg bra ut.+ Jehova sa: ”Han är det! Res dig och smörj honom.”+ 13 Då tog Samuel oljehornet+ och smorde honom inför hans bröder. Och Jehovas ande började verka på David från den dagen.+ Därefter bröt Samuel upp och gav sig i väg till Rama.+

14 Jehova hade tagit bort sin ande från Saul,+ och Jehova lät honom plågas av ett mörkt sinnestillstånd.*+ 15 Sauls tjänare sa till honom: ”Det är uppenbart att Gud låter dig plågas av mörka tankar.* 16 Därför ber vi dig, herre: Befall dina tjänare som står här att leta rätt på en man som är skicklig på att spela lyra.+ Så fort mörka tankar* från Gud kommer över dig kan han spela, för då kommer det att kännas bättre.” 17 Saul sa till sina tjänare: ”Ja, leta rätt på en man som är duktig på att spela, och för honom till mig.”

18 En av tjänarna sa: ”Jag vet att betlehemiten Isai har en son som är skicklig på att spela. Han är också en modig och tapper krigare.+ Han är vältalig och ser bra ut,+ och Jehova är med honom.”+ 19 Då sände Saul bud till Isai: ”Låt din son David komma hit, han som vallar fåren.”+ 20 Då tog Isai bröd, en vinsäck och en killing och lastade det på en åsna och skickade det med sin son David till Saul. 21 Och David kom till Saul och började tjäna honom.+ Saul blev mycket fäst vid David, och David blev hans vapendragare. 22 Saul sände bud till Isai: ”Låt David fortsätta tjäna här hos mig, för jag är nöjd med honom.” 23 Och när Gud lät Saul plågas av mörka tankar* tog David sin lyra och spelade. Då blev Saul lugn och kände sig bättre till mods, och hans mörka tankar skingrades.+

17 Filistéerna+ samlade sina styrkor till krig. De samlades vid Soko+ i Juda och slog läger i Efes-Dammim,+ mellan Soko och Asẹka.+ 2 Saul och Israels män samlades och slog läger i Elahdalen,*+ och de ställde upp sig i stridsformering för att möta filistéerna. 3 Filistéerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, och de hade dalen mellan sig.

4 Då kom en krigare fram ur filistéernas läger. Han hette Goljat+ och var från Gat,+ och han var sex alnar och ett fingerspann lång.* 5 Han hade en kopparhjälm på huvudet och bar en pansarskjorta+ med kopparfjäll. Pansarskjortan av koppar vägde 5 000 siklar.* 6 Han hade benskydd av koppar, och han hade ett kastspjut+ av koppar hängande på ryggen. 7 Träskaftet på hans spjut var som en vävbom,+ och spjutspetsen av järn vägde 600 siklar.* Och sköldbäraren gick framför honom. 8 Goljat stannade upp och ropade till Israels stridslinjer:+ ”Varför har ni ställt upp er i stridsformering? Jag är filistéernas främste krigare, och ni är väl Sauls tjänare? Så välj ut en man som kan komma ner till mig! 9 Om han strider mot mig och lyckas slå ihjäl mig, så ska vi bli era tjänare. Men om jag besegrar och slår ihjäl honom, så ska ni bli våra tjänare och tjäna oss.” 10 Sedan sa filistén: ”I dag utmanar* jag Israels stridslinjer.+ Ge mig en man, så att vi får göra upp!”

11 När Saul och alla israeliter hörde vad filistén sa blev de uppskrämda och mycket rädda.

12 David var son till efratiten+ Isai+ från Betlehem+ i Juda. Isai hade åtta söner+ och var redan på Sauls tid en gammal man. 13 Isais tre äldsta söner hade följt med Saul ut i kriget.+ De tre sönerna som drog ut i krig var Ẹliab,+ den förstfödde, Abinạdab,+ den andre, och Sammah,+ den tredje. 14 David var yngst,+ och de tre äldsta drog ut med Saul.

15 Ibland lämnade David Saul för att gå hem till Betlehem och valla sin fars får.+ 16 Och varje morgon och kväll i 40 dagar ställde sig filistén och utmanade israeliterna.

17 Isai sa till sin son David: ”Ta med dig den här efan* rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. 18 Ta också med dig de här tio ostarna* till befälet för deras grupp.* Se efter hur dina bröder har det, och ta med ett livstecken från dem.” 19 De var i Elahdalen*+ tillsammans med Saul och den israelitiska hären och stred mot filistéerna.+

20 David steg upp tidigt på morgonen och lät någon annan ta hand om fåren. Sedan packade han och gav sig i väg, precis som Isai hade sagt till honom. När han kom till lägret gav armén upp ett stridsrop, eftersom de just var på väg ut till stridslinjen. 21 Israel och filistéerna ställde upp sig så att deras stridslinjer var mitt emot varandra. 22 David lämnade genast sina tillhörigheter till mannen som vaktade packningen och sprang till stridslinjen. När han kom fram frågade han sina bröder hur det var med dem.+

23 Medan han pratade med dem kom krigaren Goljat,+ filistén från Gat, fram ur filistéernas stridslinje. Han upprepade sin utmaning,+ och David hörde det. 24 När israeliterna såg Goljat drog de sig förskräckt tillbaka.+ 25 Israels män sa: ”Har ni sett den här mannen som har kommit fram? Han har kommit för att håna* Israel.+ Den som slår ihjäl honom ska få stora rikedomar av kungen. Han ska få kungens egen dotter,+ och hela hans släkt* kommer att befrias från plikter i Israel.”

26 David frågade dem som stod närmast: ”Vad får den som slår ihjäl den där filistén och räddar Israel från den här förnedringen? Hur kan en oomskuren filisté få håna* den levande Gudens stridslinjer?”+ 27 Då upprepade männen vad de hade sagt och berättade vilken belöning som väntade den som slog ihjäl Goljat. 28 När Davids äldste bror Ẹliab+ hörde honom prata med männen blev han upprörd och sa: ”Varför har du kommit hit? Och vem fick ta hand om vår lilla fårhjord i vildmarken?+ Jag vet nog hur förmäten du är och vilka motiv du har! Du har bara kommit hit för att se striden.” 29 ”Vad har jag nu gjort?” sa David. ”Jag ställde ju bara en fråga!” 30 Sedan vände han sig till en annan och frågade samma sak,+ och han fick samma svar som tidigare.+

31 Saul fick veta vad David hade sagt och skickade efter honom. 32 David sa till Saul: ”Låt ingen tappa modet på grund av den där filistén. Nu ska jag, din tjänare, gå och strida mot honom.”+ 33 Men Saul sa: ”Du kan inte strida mot den där filistén. Du är ju bara en pojke,+ medan han har varit en krigare hela sitt liv.” 34 Då sa David: ”Din tjänare har vallat sin fars fårhjord. En gång kom ett lejon,+ och en annan gång en björn, och tog ett får ur hjorden. 35 Då sprang jag efter och slog ner rovdjuret och räddade fåret ur munnen på det. När det gick till anfall tog jag tag i pälsen* och slog ner och dödade det. 36 Din tjänare slog ihjäl både lejonet och björnen, och den här oomskurne filistén ska bli som de, för han har hånat* den levande Gudens stridslinjer.”+ 37 Och David tillade: ”Jehova, som räddade mig ur lejonets och björnens klor, han ska befria mig ur den här filisténs våld.”+ Då sa Saul till David: ”Gå i väg, och må Jehova vara med dig.”

38 Saul rustade sedan David i sina egna kläder, och han satte en kopparhjälm på hans huvud och tog på honom en pansarskjorta. 39 Sedan spände David på sig hans svärd utanpå kläderna och försökte gå, men han kunde inte, för han var inte van. David sa till Saul: ”Jag kan inte gå i det här, för jag har aldrig gjort det förut.” Så han tog av sig det. 40 Sedan tog han sin stav och valde ut fem släta stenar från flodbädden och lade dem i facket på sin herdeväska. Och med slungan+ i handen började han gå mot filistén.

41 Filistén närmade sig David mer och mer, och sköldbäraren gick framför honom. 42 När filistén såg David hånlog han, för David var bara en pojke,+ rödlätt och vacker. 43 ”Är jag en hund,+ eftersom du tänker använda en käpp mot mig?” sa han. Och så förbannade han David vid sina gudar. 44 Filistén fortsatte: ”Kom hit, så ska jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.”

45 David svarade: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut,+ men jag kommer mot dig i arméernas Jehovas namn,+ han som är Israels stridslinjers Gud, han som du har hånat.*+ 46 I dag kommer Jehova att ge dig i min hand,+ och jag ska slå ihjäl dig och hugga huvudet av dig. Och i dag ska jag ge liken i filistéernas läger åt himlens fåglar och markens vilda djur. Hela världen kommer att inse att Israel har en Gud.+ 47 Alla som har samlats här kommer att förstå att Jehova inte använder svärd eller spjut för att rädda,+ för striden tillhör Jehova,+ och han ska ge er i vår hand.”+

48 Filistén gjorde sig beredd och gick fram mot David, men då sprang David snabbt fram mot stridslinjen för att möta honom. 49 David stack handen i väskan och tog en sten och slungade i väg den. Han träffade filistén i pannan, och när stenen trängde in i pannan föll han framstupa.+ 50 Så David besegrade filistén med sten och slunga. Han slog ner filistén och dödade honom, utan något svärd.+ 51 David sprang fram och ställde sig över filistén. Han tog tag i hans svärd+ och drog det ur skidan, och för att vara säker på att han var död högg han huvudet av honom. När filistéerna såg att deras väldige krigare hade dött tog de till flykten.+

52 Då höjde Israels och Judas män ett stridsrop och gick till anfall och förföljde filistéerna hela vägen från dalen+ till Ekrons+ portar. Och det låg stupade filistéer längs vägen från Saarạjim+ ända till Gat och Ekron. 53 När israeliterna återvände från sin intensiva jakt på filistéerna plundrade de deras läger.

54 David tog med sig filisténs huvud till Jerusalem, men filisténs vapen lade han i sitt tält.+

55 När Saul såg David gå ut för att möta filistén sa han till befälhavaren Abner:+ ”Abner, vems son är den här pojken?”+ ”Så sant du lever, o kung, det vet jag inte!” svarade han. 56 Kungen sa: ”Ta reda på vems son den unge mannen är.” 57 När David kom tillbaka efter att ha slagit ihjäl filistén tog Abner med honom till Saul, medan David fortfarande höll filisténs huvud+ i handen. 58 Saul frågade honom: ”Vem är du son till?” ”Jag är son till din tjänare Isai+ från Betlehem”,+ svarade David.

18 Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan+ och David nära vänner. Och Jonatan älskade honom mycket.+ 2 Från den dagen var David hos Saul, och Saul lät honom inte återvända hem till sin far.+ 3 Eftersom Jonatan älskade David lika mycket som sig själv+ slöt de ett förbund+ med varandra. 4 Jonatan tog av sin mantel och gav den åt David tillsammans med sin utrustning: svärdet, bågen och bältet. 5 David började dra ut i fält, och vart Saul än skickade honom gick han segrande ur striden.*+ Så Saul gav honom befälet över soldaterna,+ och det var både folket och Sauls tjänare nöjda med.

6 När David och de andra kom hem efter att ha besegrat filistéerna, brukade kvinnorna komma ut från alla Israels städer för att möta kung Saul medan de sjöng+ och dansade med stor glädje och spelade på tamburiner+ och lutor. 7 Kvinnorna som firade segern sjöng:

8 Saul kände sig kränkt av det de sjöng och blev rasande.+ Han sa: ”De har gett David äran för tio tusen, men jag har bara fått äran för tusen! Det enda som fattas är att han får kungamakten också!”+ 9 Från den dagen höll Saul ögonen på David.

10 Nästa dag lät Gud Saul gripas av mörka tankar,*+ och han började bete sig märkligt* inne i huset. Samtidigt spelade David på sin lyra,+ som han brukade göra. Saul hade ett spjut i handen,+ 11 och han tänkte: ”Jag ska spetsa David vid väggen!” Så han slungade spjutet,+ men David kom undan två gånger. 12 Saul var rädd för David, eftersom Jehova var med honom+ men hade lämnat Saul.+ 13 Så Saul skickade bort honom och gjorde honom till anförare över tusen man. Och David ledde armén i strid.*+ 14 David lyckades+ med* allt han tog sig för, och Jehova var med honom.+ 15 Saul såg hur framgångsrik han var och blev rädd för honom. 16 Men alla i Israel och Juda älskade David, eftersom han ledde dem i strid.

17 Längre fram sa Saul till David: ”Här är min äldsta dotter, Merab.+ Du får henne till hustru.+ Men du måste fortsätta vara tapper och utkämpa Jehovas krig.”+ Saul tänkte nämligen: ”Jag ska inte döda honom själv, det får filistéerna sköta.”+ 18 Då sa David till Saul: ”Vem är jag, vilka är mina släktingar och vad är min fars släkt i Israel, att jag skulle bli kungens svärson?”+ 19 Men när David skulle få Sauls dotter Merab till hustru hade hon redan blivit bortgift med meholatiten Ạdriel.+

20 Men Sauls dotter Mikal+ var förälskad i David. Man berättade det för Saul, och det gjorde honom belåten. 21 Han tänkte: ”Jag ska ge Mikal åt honom, så att hon kan bli en snara för honom och filistéerna kan komma åt honom.”+ Därför sa Saul för andra gången till David: ”Du ska bli min svärson* i dag.” 22 Han befallde dessutom sina tjänare att tala med David i förtroende och säga: ”Kungen är mycket nöjd med dig, och alla hans tjänare tycker bra om dig. Bli nu kungens svärson.” 23 Men David svarade Sauls tjänare: ”Är det en liten sak för er att bli kungens svärson? Jag är ju en fattig och obetydlig man.”+ 24 Sauls tjänare rapporterade vad David hade sagt.

25 Då sa Saul: ”Säg så här till David: ’Kungen begär inte något brudpris,+ förutom 100 förhudar+ från filistéerna för att hämnas på sina fiender.’” Saul räknade nämligen med att David skulle bli dödad av filistéerna. 26 Tjänarna rapporterade det till David, och då gick han med på att bli kungens svärson.+ Innan tiden hade löpt ut 27 drog David och hans män i väg och slog ihjäl 200 filistéer, och David tog med sig alla förhudar till kungen för att kunna bli kungens svärson. Därför gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru.+ 28 Saul insåg att Jehova var med David+ och att hans dotter Mikal älskade honom.+ 29 Det här gjorde Saul ännu mer rädd för David, och Saul betraktade David som sin fiende under resten av sitt liv.+

30 Filistéernas furstar brukade dra ut i strid, och varje gång de drog ut var David mer framgångsrik* än alla Sauls tjänare.+ Och hans namn var högt respekterat.+

19 Senare talade Saul med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David.+ 2 Men eftersom Sauls son Jonatan tyckte så mycket om David+ sa Jonatan till David: ”Min far tänker döda dig. Var på din vakt i morgon bitti, och håll dig gömd på en hemlig plats. 3 Jag ska följa med min far ut på fälten där du är. Jag ska prata med honom om dig, och om jag får reda på något kommer jag att berätta det för dig.”+

4 Så Jonatan talade väl om David+ inför sin far Saul. Han sa: ”Kungen får inte synda mot sin tjänare David, för han har inte syndat mot dig, och det han har gjort har bara varit till nytta för dig. 5 Han riskerade ju sitt liv när han slog ihjäl filistén,+ så att Jehova kunde ge Israel en stor seger. Du såg det själv och blev överlycklig. Så varför skulle du låta oskyldigt blod flyta och döda David utan anledning?”+ 6 Saul lyssnade på Jonatan och svor en ed: ”Så sant Jehova lever, han ska inte dö.” 7 Sedan kallade Jonatan på David. Han berättade allt för honom och tog med honom till Saul, och David fortsatte tjäna Saul som tidigare.+

8 Efter en tid bröt det ut krig igen, och David drog ut och stred mot filistéerna. Han vann en stor seger över dem, och de flydde för honom.

9 Och Jehova lät mörka tankar* komma över Saul+ när han var i sitt hus och David spelade på sin lyra.+ Saul satt med spjutet i handen, 10 och han försökte spetsa David vid väggen. Men David lyckades kasta sig undan, och spjutet satte sig i väggen. Den natten flydde David och kom undan. 11 Saul sände några män till Davids hus för att bevaka det och döda honom på morgonen.+ Men Mikal, Davids hustru, sa till honom: ”Om du inte flyr i natt är du en död man i morgon.” 12 Mikal hjälpte snabbt David att fira sig ner genom fönstret, så att han kunde fly och komma undan. 13 Sedan tog Mikal husguden* och lade den på sängen. Hon tog ett nät av gethår och lade det vid huvudändan. Sist av allt drog hon över ett täcke.*

14 Nu sände Saul bud för att hämta David, men Mikal sa: ”Han är sjuk.” 15 Då beordrade Saul budbärarna att gå till David, och han sa till dem: ”Bär hit honom i hans säng, så att han kan dödas.”+ 16 När budbärarna kom in såg de husguden på sängen och nätet av gethår som låg där vid huvudändan. 17 Saul sa till Mikal: ”Varför lurade du mig och hjälpte min fiende+ att komma undan?” Mikal svarade: ”För han sa till mig: ’Skicka i väg mig, annars dödar jag dig!’”

18 Så David lyckades fly, och han sökte upp Samuel i Rama.+ David berättade om allt Saul hade gjort mot honom. Sedan gav sig han och Samuel i väg, och de stannade i Najot.+ 19 Så småningom var det någon som rapporterade till Saul: ”David är i Najot i Rama.” 20 Då sände Saul genast dit män för att gripa David. Men när de fick se de äldre profeterna profetera och Samuel stå där som deras överhuvud kom Guds ande över dem, och de började också uppföra sig som profeter.

21 När man berättade det för Saul skickade han genast några andra män, men de började också uppföra sig som profeter. Så Saul sände några till, en tredje grupp, men de började också uppföra sig som profeter. 22 Till sist gav han sig själv av till Rama. När han kom fram till den stora cisternen i Seku frågade han: ”Var är Samuel och David?” ”I Najot+ i Rama”, fick han till svar. 23 När Saul var på väg dit kom Guds ande över honom också, så att han gick och uppförde sig som en profet hela vägen till Najot i Rama. 24 Han tog dessutom av sig kläderna, och han uppförde sig som en profet inför Samuel, han också, och låg där utan kläder* hela dagen och hela natten. Därför brukar man säga: ”Är Saul också en profet?”+

20 David flydde från Najot i Rama, och han kom till Jonatan och frågade honom: ”Vad har jag gjort för fel?+ Vad är mitt brott, och på vilket sätt har jag syndat mot din far, eftersom han vill döda mig?” 2 Jonatan svarade: ”Nej, du ska inte dö, det är otänkbart!+ Lyssna nu, min far gör ingenting utan att berätta det för mig, varken stort eller smått. Så varför skulle han undanhålla mig något sådant här? Det kommer inte att hända.” 3 Men David svor en ed och sa: ”Din far vet att du tänker gott om mig,+ så han vill inte berätta det för dig, för han vet att det skulle göra dig upprörd. Men så sant Jehova lever och så sant du lever, det är bara ett steg mellan mig och döden!”+

4 Jonatan sa till David: ”Jag ska göra precis allt du säger till mig.” 5 David sa till Jonatan: ”I morgon är det nymånefest,+ och jag förväntas sitta till bords med kungen. Du måste skicka i väg mig, och jag ska gömma mig ute på fälten ända till i övermorgon kväll. 6 Om din far verkligen saknar mig ska du säga: ’David bad att få göra ett kort besök i sin hemstad Betlehem,+ eftersom hela släkten ska ha sitt årliga slaktoffer där.’+ 7 Om han svarar: ’Det gör inget’, så betyder det frid för mig, din tjänare. Men om han får ett utbrott, så kan du vara säker på att han tänker skada mig. 8 Visa mig lojal kärlek,+ för du har ju slutit ett förbund med mig inför Jehova.+ Men om jag är skyldig till något,+ så är det du som ska döda mig. Varför skulle du överlämna mig till din far?”

9 Då sa Jonatan: ”Jag skulle aldrig kunna göra så mot dig! Om jag får reda på att min far tänker skada dig kommer jag genast att berätta det för dig.”+ 10 Då sa David till Jonatan: ”Men vem kommer att varna mig om din far får ett utbrott?” 11 Jonatan svarade: ”Kom, vi går ut på fälten.” Och så gick de ut på fälten tillsammans. 12 Jonatan fortsatte: ”Låt Israels Gud, Jehova, vara vittne till att jag i morgon eller i övermorgon vid den här tiden ska ta reda på vad min far tycker. Om han inte har något emot dig skickar jag bud och underrättar dig. 13 Men om min far planerar att skada dig och jag inte varnar dig och inte skickar i väg dig i frid, så må Jehova straffa mig hårt. Må Jehova vara med dig,+ precis som han var med min far.+ 14 Och må du visa mig en sådan lojal kärlek som Jehova visar, både medan jag lever och när jag är död.+ 15 Må din lojala kärlek mot min släkt aldrig upphöra,+ inte ens när Jehova utplånar alla dina fiender från jordens yta.” 16 Sedan slöt Jonatan ett förbund med Davids hus. Han sa också: ”Jehova ska ställa Davids fiender till svars.” 17 Och Jonatan fick än en gång David att bekräfta deras vänskap med en ed, därför att han älskade honom så mycket.+

18 Sedan sa Jonatan: ”I morgon är det nymånefest,+ och när din plats står tom kommer man att sakna dig. 19 Och i övermorgon kommer man att börja fråga efter dig. Så kom hit, där du gömde dig häromdagen,* och håll dig i närheten av den här stenen. 20 Jag kommer att skjuta tre pilar vid sidan av den, som om jag siktade på något. 21 Sedan ska jag skicka i väg tjänaren och säga: ’Gå och leta rätt på pilarna.’ Om jag säger till honom: ’Pilarna är på den här sidan om dig, gå och hämta dem’, då kan du komma tillbaka. För så sant Jehova lever, då kan du känna dig trygg, då är faran över. 22 Men om jag säger till honom:* ’Pilarna är längre bort!’ så måste du ge dig av, för då är det vad Jehova vill. 23 Jehova kommer för alltid att vara vittne+ till det löfte som vi har gett varandra,+ du och jag.”

24 Så David gömde sig ute på fälten. Och när det blev nymåne satte sig kungen till bords för att äta.+ 25 Kungen satt på sin vanliga plats vid väggen, Abner+ satt bredvid och Jonatan satt mitt emot. Men Davids plats var tom. 26 Saul sa inget om det den dagen, för han tänkte: ”Det har säkert hänt något så att han inte är ren.+ Ja, han måste vara oren.” 27 Men när Davids plats var tom även nästa dag* sa Saul till sin son Jonatan: ”Varför har inte Isais son+ kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?” 28 Jonatan svarade Saul: ”David bad om lov att få gå till Betlehem.+ 29 Han sa: ’Var snäll och låt mig gå, eftersom vår släkt ska offra där i staden, och min egen bror har bett mig komma. Så om det är möjligt ber jag att få gå och besöka mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.” 30 Då blev Saul rasande på Jonatan och sa: ”Du son till en upprorisk kvinna! Det var väl det jag visste! Du tar parti för Isais son och drar skam över dig själv och din mor!* 31 Så länge Isais son är kvar på denna jord har varken du eller din kungamakt någon framtid.+ Så skicka hit honom, för han måste dö!”*+

32 Men Jonatan sa till sin far Saul: ”Varför måste han dö?+ Vad har han gjort?” 33 Genast slungade Saul spjutet mot Jonatan för att döda honom,+ och då insåg Jonatan att hans far verkligen tänkte döda David.+ 34 Fylld av vrede reste sig Jonatan från bordet. Och han åt ingen mat den dagen eftersom han var upprörd för Davids skull+ och eftersom hans egen far hade förödmjukat honom.

35 Nästa morgon gick Jonatan ut på fälten som han och David hade kommit överens om. En ung tjänare var med honom,+ 36 och han sa till honom: ”Spring och leta rätt på pilarna som jag skjuter.” Tjänaren sprang i väg, och Jonatan sköt en pil över honom. 37 När tjänaren kom fram till stället där Jonatans pil låg ropade Jonatan till honom: ”Ligger inte pilen längre bort?” 38 Jonatan ropade vidare till tjänaren: ”Fort, skynda dig! Stanna inte!” Och Jonatans tjänare plockade upp pilarna och kom tillbaka till sin herre. 39 Tjänaren förstod ingenting av det här, det var bara Jonatan och David som visste vad det gällde. 40 Sedan gav Jonatan sina vapen till tjänaren och sa: ”Ta med dem till staden.”

41 När tjänaren hade gått kom David fram från sitt gömställe som låg strax söderut. Sedan föll han ner med ansiktet mot marken och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, men David grät mest. 42 Jonatan sa till David: ”Gå i frid, för vi har båda svurit+ i Jehovas namn och sagt: ’Må Jehova vara mellan dig och mig och mellan dina avkomlingar och mina avkomlingar för evigt.’”+

Sedan gav sig David av, och Jonatan gick tillbaka till staden.

21 Längre fram kom David till prästen Ahimẹlek i Nob.+ När Ahimẹlek träffade David blev han orolig och frågade: ”Varför kommer du ensam? Har du ingen med dig?”+ 2 David svarade prästen Ahimẹlek: ”Kungen har gett mig ett uppdrag, men han sa: ’Berätta inte för någon om ditt uppdrag eller om anvisningarna jag har gett dig.’ Jag har kommit överens med mina unga män om att träffas på en viss plats. 3 Så om du har fem bröd över, eller något annat ätbart, kan du ge det till mig.” 4 Men prästen svarade: ”Det finns inget vanligt bröd, men däremot heligt bröd.+ Ni kan få det under förutsättning att de unga männen har avhållit sig från kvinnor.”+ 5 David svarade prästen: ”Ja, vi har avhållit oss från kvinnor, precis som under mina tidigare fälttåg.+ Om männen håller sig heliga under vanliga uppdrag, så är de naturligtvis heliga en dag som denna.” 6 Då gav prästen honom de heliga bröden,+ för det fanns inte något annat bröd än skådebrödet som hade tagits bort från Jehovas tälthelgedom* samma dag som det ersattes med färskt bröd.

7 En av Sauls tjänare, Doeg,+ var där den dagen. Han hade varit tvungen att stanna kvar inför Jehova.* Han var edomé+ och hade tillsynen över Sauls herdar.

8 David frågade Ahimẹlek: ”Finns det något spjut eller svärd här hos dig? Jag fick varken med mitt svärd eller några andra vapen, för kungens uppdrag kom så hastigt.” 9 Då sa prästen: ”Svärdet som tillhörde Goljat,+ filistén som du slog ihjäl i Elahdalen,*+ finns här. Det ligger bakom efoden,+ invirat i ett tygstycke. Ta det om du vill, för det är det enda som finns.” David sa: ”Det finns inget svärd som det. Ge mig det.”

10 Samma dag gav sig David i väg och fortsatte sin flykt+ från Saul. Till slut kom han till Akis, kungen i Gat.+ 11 Akis tjänare sa till honom: ”Visst är det här David, landets kung? Det var väl till hans ära som man dansade och sjöng:

12 David reagerade starkt när han hörde det och blev mycket rädd+ för Akis, kungen i Gat. 13 Därför började han förställa sig när andra såg honom och spelade galen+ medan han var där.* Han gjorde märken på dörrarna i porten och lät saliven rinna ner i skägget. 14 Då sa Akis till sina tjänare: ”Ser ni inte att han är fullständigt galen? Varför har ni tagit hit honom? 15 Har jag inte nog med galningar här? Behövs det en till? Ska den där släppas in i mitt hus?”

22 David gav sig av därifrån+ och flydde till grottan vid Adụllam.+ När hans bröder och hans andra släktingar fick reda på det kom de dit. 2 Och alla som hade råkat illa ut och var skuldsatta och missnöjda* slöt sig till honom, och han blev deras ledare. Det var omkring 400 man hos honom.

3 Därifrån gick David till Mispe i Moab och sa till Moabs+ kung: ”Jag ber dig, låt min far och mor stanna hos er, tills jag vet vad Gud kommer att göra för mig.” 4 Så David lämnade sina föräldrar hos Moabs kung, och de stannade hos honom så länge David höll sig undan i fästet bland bergen.+

5 Efter en tid sa profeten Gad+ till David: ”Stanna inte i fästet. Gå vidare till Judas land.”+ Då bröt David upp och gick in i Heretskogen.

6 Saul fick höra att man hade hittat David och hans män. Saul satt under tamarisken på en kulle i Gịbea+ och hade spjutet i handen medan hans närmaste män* var posterade omkring honom. 7 Då sa Saul till männen omkring honom: ”Hör på mig, ni benjaminiter. Kommer även Isais son+ att ge er åkrar och vingårdar? Kommer han att göra er alla till ledare över grupper på tusen och grupper på hundra?+ 8 Ni har konspirerat mot mig! Ingen av er berättade att min egen son slöt förbund med Isais son!+ Ingen av er har tänkt på mig och underrättat mig om att min egen son faktiskt har övertalat min personlige tjänare att gå bakom ryggen på mig.”

9 Då sa edomén Doeg,+ som hade ansvaret över Sauls män:+ ”Jag såg att Isais son kom till Nob, till Ahimẹlek, Ạhitubs son.+ 10 Och Ahimẹlek rådfrågade Jehova åt honom och gav honom proviant. Han gav honom till och med filistén Goljats svärd.”+ 11 Då sände kungen genast bud efter prästen Ahimẹlek, Ạhitubs son, och alla prästerna i hans fars släkt, som var i Nob. Och allihop kom till kungen.

12 Saul sa: ”Hör på nu, Ạhitubs son!” Han sa: ”Ja, min herre.” 13 Saul fortsatte: ”Varför har ni konspirerat mot mig, du och Isais son? Du har gett honom bröd och ett svärd och rådfrågat Gud åt honom. Han motarbetar mig och går faktiskt bakom ryggen på mig.” 14 Då sa Ahimẹlek till kungen: ”Vem av alla dina tjänare är lika pålitlig* som David?+ Han är ju kungens svärson,+ chef för din livvakt och ärad i ditt hus.+ 15 Och det var inte första gången jag rådfrågade Gud åt honom.+ Det du säger skulle aldrig falla mig in! Kungen får inte lägga skulden på mig och min fars släkt, för jag hade ingen aning om det här.”+

16 Men kungen sa: ”Du ska dö,+ Ahimẹlek, du och hela din fars släkt.”+ 17 Sedan sa kungen till vakterna* som stod posterade omkring honom: ”Gå fram och döda Jehovas präster, eftersom de har ställt sig på Davids sida! Trots att de visste att han var på flykt underrättade de inte mig.” Men kungens män ville inte angripa Jehovas präster. 18 Då sa kungen till Doeg:+ ”Gå fram och döda prästerna!” Genast gick edomén+ Doeg till angrepp mot dem, och den dagen dödade han 85 präster.*+ 19 Han angrep också Nob,+ prästernas stad. Han högg ner både män och kvinnor, både barn och spädbarn och dessutom tjurar, åsnor och får.

20 En enda son till Ahimẹlek, Ạhitubs son, lyckades fly och komma undan. Han hette Ẹbjatar,+ och han slöt sig till David. 21 Ẹbjatar berättade för David att Saul hade dödat Jehovas präster. 22 Då sa David till Ẹbjatar: ”Så fort jag såg edomén Doeg den dagen+ visste jag att han skulle underrätta Saul. Det är jag personligen som bär ansvaret för alla* som har dött i din fars släkt. 23 Stanna hos mig. Var inte rädd, för den som vill döda dig vill döda mig också. Hos mig är du i säkerhet.”+

23 David fick så småningom följande rapport: ”Filistéerna har anfallit Kegịla,+ och de plundrar tröskplatserna.” 2 Då frågade David Jehova:+ ”Ska jag dra ut och strida mot filistéerna?” Jehova svarade: ”Dra ut, strid mot filistéerna och rädda Kegịla.” 3 Men Davids män sa till honom: ”Vi är tillräckligt rädda när vi befinner oss här i Juda!+ Ska vi verkligen dra ut till Kegịla och filistéernas stridslinjer?”+ 4 Därför frågade David Jehova igen,+ och Jehova svarade: ”Bryt upp, dra ner till Kegịla, för jag ska ge dig seger över filistéerna.”+ 5 David drog alltså ut med sina män till Kegịla och stred mot filistéerna. Han förde bort deras boskap och vann en stor seger över dem. Och David räddade invånarna i Kegịla.+

6 När Ẹbjatar,+ Ahimẹleks son, flydde till David i Kegịla hade han en efod med sig. 7 När Saul fick veta att David hade kommit till Kegịla sa han: ”Gud har gett* David i min hand,+ för han satte sig själv i fällan när han gick in i en stad med bommar och portar.” 8 Så Saul samlade hela sin armé för att dra ner till Kegịla och omringa David och hans män. 9 När David fick veta vad Saul planerade att göra mot honom sa han till prästen Ẹbjatar: ”Hämta efoden.”+ 10 Sedan sa David: ”Jehova, Israels Gud, jag har fått veta att Saul tänker komma till Kegịla och förstöra staden på grund av mig.+ 11 Kommer Kegịlas ledande män* att överlämna mig åt honom? Kommer Saul att dra ner, som din tjänare har hört? Jag ber dig, Jehova, Israels Gud, underrätta din tjänare.” Då svarade Jehova: ”Han kommer att dra ner.” 12 David frågade: ”Kommer Kegịlas ledande män att överlämna mig och mina män åt Saul?” Jehova svarade: ”De kommer att överlämna er.”

13 Då bröt David genast upp med sina män, omkring 600,+ och de lämnade Kegịla och höll sig undan på olika platser. När Saul hörde att David hade flytt från Kegịla valde han att inte sätta efter honom. 14 David stannade kvar på svårtillgängliga platser i vildmarken, i bergstrakten i Sifs+ vildmark. Saul letade hela tiden efter honom,+ men Jehova lät inte Saul få tag på honom. 15 David var medveten om att* Saul var ute efter att döda honom medan han var i Hores i Sifs vildmark.

16 Jonatan, Sauls son, gav sig i väg till David i Hores och hjälpte honom att hämta kraft* hos Jehova.+ 17 Han sa till honom: ”Var inte rädd, min far Saul kommer inte att hitta dig. Du kommer att bli kung över Israel,+ och jag kommer att vara näst efter dig. Och det vet min far Saul mycket väl.”+ 18 Sedan slöt de ett förbund+ inför Jehova. Och David stannade i Hores, medan Jonatan gick tillbaka hem.

19 Männen från Sif gick sedan upp till Saul i Gịbea+ och sa: ”David gömmer sig i närheten av oss,+ på otillgängliga platser i Hores,+ på Hakịlakullen,+ söder* om Jẹshimon.*+ 20 Kom ner när det passar kungen, så ska vi överlämna honom i kungens hand.”+ 21 Då sa Saul: ”Må Jehova välsigna er, för ni har visat mig omtanke. 22 Ge er i väg och försök ta reda på exakt var han är och vem som har sett honom där, för jag har hört att han är mycket listig. 23 Ta noga reda på alla hans gömställen och kom tillbaka med den informationen. Då ska jag följa med er, och om han är i landet ska jag leta rätt på honom bland alla Judas klaner.”*

24 Så de gick före Saul tillbaka till Sif,+ medan David och hans män var i Maons+ vildmark i Ạraba,+ söder om Jẹshimon. 25 Sedan kom Saul med sina män för att leta efter honom.+ När David fick reda på det gav han sig genast i väg till klippan+ i Maons vildmark och stannade där. När Saul hörde det satte han efter honom i Maons vildmark. 26 Saul kom till den ena sidan av berget medan David och hans män var på den andra. David försökte snabbt komma undan+ Saul, men Saul och hans män började närma sig David och hans män och var nära att fånga in dem.+ 27 Då kom en budbärare till Saul och sa: ”Skynda dig och kom, för filistéerna har gjort en räd in i landet!” 28 Saul gav genast upp jakten på David,+ och i stället drog han i väg för att ta itu med filistéerna. Därför kallar man den platsen ”Skiljeklippan”.

29 David gav sig av därifrån och höll till på olika svårtillgängliga platser i En-Gedi.+

24 Det första Saul fick höra när han kom tillbaka efter att ha förföljt filistéerna var: ”David är i En-Gedis vildmark!”+

2 Då valde Saul ut 3 000 män ur Israel och gav sig i väg för att leta efter David och hans män på klipporna där stenbockarna håller till. 3 Saul kom till fårfållorna av sten utmed vägen. Där fanns det en grotta, och han gick in där för att uträtta sina behov.* Samtidigt satt David och hans män längst in i grottan.+ 4 Davids män sa till honom: ”Detta är dagen då Jehova säger till dig: ’Jag ger dig din fiende i din hand,+ och du kan göra vad du vill med honom.’” Då reste sig David upp och skar av en flik på Sauls mantel utan att han märkte det. 5 Men efteråt fick David dåligt samvete*+ för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. 6 Och han sa till sina män: ”Av respekt för Jehova är det fullständigt otänkbart för mig att göra något ont mot min herre, mot Jehovas smorde, och ta till våld mot honom. Han är ju Jehovas smorde!”+ 7 Med de här orden hejdade* David sina män och tillät dem inte att överfalla Saul. Och Saul lämnade grottan och gick vidare.

8 Men David gick ut ur grottan och ropade efter Saul: ”Min herre och kung!”+ När Saul vände sig om föll David på knä och bugade sig med ansiktet mot marken. 9 David sa till Saul: ”Varför lyssnar du på dem som säger att jag vill skada dig?+ 10 I dag har du sett med egna ögon hur Jehova gav dig i min hand i grottan. Men när någon sa att jag skulle döda dig,+ så skonade jag dig i stället. Jag sa: ’Jag tänker inte ta till våld mot min herre. Han är ju Jehovas smorde!’+ 11 Min far, se här, jag har en flik av din mantel i handen. Jag kunde faktiskt ha dödat dig när jag skar av mantelfliken, men det gjorde jag inte. Nu kan du både se och förstå att jag inte tänker skada dig eller göra uppror, och jag har inte syndat mot dig.+ Men du däremot, du jagar mig skoningslöst för att döda mig.+ 12 Jehova ska döma mellan dig och mig,+ och Jehova ska hämnas på dig för min skull,+ men jag ska inte göra något ont mot dig.+ 13 Som det gamla ordspråket säger: ’Från de onda kommer ondska.’ Men jag ska inte göra något ont mot dig. 14 Vem har Israels kung dragit ut efter? Vem är det han jagar? Bara en död hund! En ynka loppa!+ 15 Jehova är domaren, må han döma mellan dig och mig. Han kommer att undersöka saken och ta sig an mitt fall.+ Han ska döma mig och befria mig ur ditt våld.”

16 I samma ögonblick som David slutade tala frågade Saul: ”Är det din röst, min son David?”+ Sedan började han gråta högt och ljudligt. 17 Han sa till David: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har behandlat mig väl, men i gengäld har jag gjort det som är ont mot dig.+ 18 Du har berättat om det goda du gjorde mot mig i dag när du lät mig leva, trots att Jehova gav mig i din hand.+ 19 Ingen som får möjlighet att skada sin fiende låter väl honom slippa undan? Jehova kommer att belöna dig+ för det du har gjort mot mig i dag. 20 Ja, jag vet att du kommer att bli kung+ och att Israels kungadöme kommer att bestå i din hand. 21 Avlägg nu en ed inför Jehova+ och lova mig att du inte utplånar mina avkomlingar och mitt namn ur min fars släkt.”+ 22 Då gav David sin ed på det, och sedan gick Saul hem igen.+ Men David och hans män drog upp till sitt fäste bland bergen.+

25 Så småningom dog Samuel,+ och hela Israel samlades för att sörja honom och begrava honom vid hans hus i Rama.+ Sedan drog David vidare ner till Parans vildmark.

2 I Maon+ bodde en man som hade sin verksamhet i Karmel.*+ Mannen var mycket förmögen och hade 3 000 får och 1 000 getter. Han var i Karmel och höll på med fårklippningen. 3 Mannen hette Nabal,+ och hans hustru hette Abigạjil.+ Hon var klok och vacker, men Nabal, som var kalebit,+ var hård och oresonlig.+ 4 Medan David var i vildmarken fick han höra att Nabal höll på att klippa sina får. 5 Då valde David ut tio unga män och sa till dem: ”Gå till Karmel, och när ni kommer till Nabal ska ni hälsa från mig och fråga hur det står till med honom. 6 Säg sedan: ’Må du få ett långt liv och god hälsa,* och må din familj och allt du äger ha frid. 7 Jag har fått höra att du håller på med fårklippningen. När dina herdar var med oss gjorde vi dem inget illa,+ och de blev inte av med något under hela den tid de var i Karmel. 8 Fråga dina unga män, så får du höra. Jag ber dig, behandla mina unga män väl, för vi har kommit vid ett glädjefyllt tillfälle.* Var snäll och ge dina tjänare och din son David det som du kan avvara.’”+

9 Sedan gick Davids män i väg och framförde Davids hälsning till Nabal. När de hade gjort det 10 svarade Nabal: ”Vem är David, och vem är Isais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar.+ 11 Varför skulle jag ta mitt bröd och mitt vatten och köttet som jag har slaktat åt mina fårklippare och ge det åt män som jag inte har en aning om var de kommer ifrån?”

12 Då återvände männen och berättade alltsammans för David. 13 Omedelbart sa David till sina män: ”Spänn på er svärden!”+ Då gjorde alla det, och David spände också på sig sitt svärd. Omkring 400 man följde med David, medan 200 stannade vid packningen.

14 Samtidigt gick en av tjänarna till Abigạjil, Nabals hustru, och rapporterade: ”David sände budbärare från vildmarken och önskade vår herre allt gott, men han bara skrek och var oförskämd mot dem.+ 15 De här männen har uppfört sig mycket väl mot oss. De gjorde oss inget ont, och vi blev inte av med någonting under hela den tid som vi var tillsammans med dem ute på markerna.+ 16 De var som en skyddande mur omkring oss både natt och dag, hela den tid som vi var där och vallade hjordarna. 17 Så tänk efter vad du kan göra, för nu kommer vår herre och hela hans hus att drabbas av en katastrof.+ Och det tjänar ju ingenting till att prata med honom, för han är en usel människa.”*+

18 Då skyndade sig Abigạjil+ och hämtade 200 bröd, två stora krukor vin, fem slaktade får, fem seamått* rostad säd, 100 kakor russin och 200 kakor fikon. Sedan lastade hon allt på åsnor.+ 19 Och hon sa till sina tjänare: ”Gå i förväg, så kommer jag sedan.” Men hon sa ingenting till sin man Nabal.

20 När hon var på väg ner, ridande på åsnan i skydd av berget, mötte hon David och hans män som kom från motsatta sidan. 21 David hade sagt: ”När jag var i vildmarken vaktade jag allt som tillhörde den där mannen, men det hade jag ingenting för. Han blev inte av med något han ägde,+ och ändå lönar han gott med ont.+ 22 Må Gud straffa alla Davids fiender* hårt, om jag låter en enda av Nabals män* överleva till morgonen.”

23 När Abigạjil fick syn på David steg hon genast ner från åsnan. Hon föll på knä och bugade sig inför honom med ansiktet mot marken. 24 Sedan kastade hon sig ner vid hans fötter och sa: ”Min herre, det är jag som bär skulden. Men låt din tjänstekvinna tala, lyssna på mina ord. 25 Snälla, bry dig inte om den usle Nabal.+ Han förtjänar sitt namn. Nabal* heter han, och full av oförstånd är han. Och jag, din tjänstekvinna, träffade aldrig de unga männen som min herre sände. 26 Min herre, så sant Jehova lever, och så sant du själv lever, det är Jehova som har hindrat dig+ från att dra på dig blodskuld+ och hämnas* på egen hand. Må dina fiender och de som vill skada dig bli som Nabal. 27 Ta emot de här gåvorna*+ som din tjänstekvinna har tagit med till dig, och snälla, ge dem till de unga männen som följer dig.+ 28 Förlåt din tjänstekvinnas överträdelse, det ber jag dig. Jehova ska ge min herre ett bestående hus,*+ för du utkämpar Jehovas krig,+ och du har inte gjort dig skyldig till något ont under hela ditt liv.+ 29 När någon börjar förfölja dig för att döda dig kommer du att ligga tryggt i livets knyte hos Jehova, din Gud. Men dina fiender kommer han att slunga bort som stenar ur en slunga.* 30 Och när Jehova har gjort allt det goda som han har lovat dig och sätter dig som ledare för Israel,+ 31 då slipper du ha samvetskval eller ångra* att du tog saken i egna händer*+ och utgöt blod utan anledning. Och när Jehova gör gott mot min herre, kom då ihåg din tjänstekvinna.”

32 Då sa David till Abigạjil: ”Lovprisa Jehova, Israels Gud, som har sänt dig för att möta mig i dag! 33 Må Gud välsigna dig för ditt goda omdöme och för att du hindrade mig från att dra på mig blodskuld+ och hämnas* på egen hand. 34 Så sant Jehova, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att skada dig,+ om du inte hade skyndat dig i väg och mött mig+ hade inte en enda man* i Nabals hushåll varit vid liv i morgon bitti.”+ 35 Sedan tog David emot det hon hade tagit med sig till honom och sa: ”Återvänd hem i frid. Jag har lyssnat på dig och ska uppfylla din önskan.”

36 När Abigạjil kom hem till Nabal hade han en storslagen fest, värdig en kung. Han var ordentligt berusad och på gott humör. Så hon berättade inget för honom förrän det blev ljust morgonen därpå. 37 På morgonen, när han hade nyktrat till, berättade Abigạjil allt för honom. Då blev hans hjärta som bedövat, och han låg orörlig som en sten. 38 Omkring tio dagar senare slog Jehova Nabal, och han dog.

39 När David fick höra att Nabal hade dött sa han: ”Lovprisa Jehova, som har gett mig upprättelse+ efter Nabals kränkande behandling+ och hindrat mig från att göra något ont.+ Jehova har låtit Nabals ondska drabba honom själv!” Sedan skickade David sändebud för att fria till Abigạjil. 40 Davids tjänare kom till Abigạjil i Karmel och sa: ”David har skickat oss till dig för att du ska bli hans hustru.” 41 Genast reste hon sig, bugade sig med ansiktet mot marken och sa: ”Jag är din tjänstekvinna, redo att tvätta fötterna+ på min herres tjänare.” 42 Sedan skyndade sig Abigạjil+ att ge sig av tillsammans med Davids budbärare. Hon red på sin åsna, medan fem av hennes tjänsteflickor gick efter henne. Och hon blev Davids hustru.

43 David hade också gift sig med Ahịnoam+ från Jịsreel,+ och båda kvinnorna blev hans hustrur.+

44 Men under tiden hade Saul gett sin dotter Mikal,+ Davids hustru, åt Palti.+ Han var son till Lajis, som var från Gallim.

26 Efter en tid kom männen från Sif+ till Saul i Gịbea+ och sa: ”David håller sig gömd på Hakịlakullen mitt emot Jẹshimon.”*+ 2 Saul tog då med sig 3 000 utvalda israeliter och drog ner till Sifs vildmark för att söka efter David där.+ 3 Saul slog läger på Hakịlakullen mitt emot Jẹshimon, vid vägen. David bodde då i vildmarken, och han fick reda på att Saul hade dragit ut i vildmarken för att få tag på honom. 4 Då sände David ut spanare för att ta reda på om Saul verkligen hade kommit. 5 Sedan gav sig David av till platsen där Saul hade slagit läger, och han upptäckte var Saul och hans befälhavare Abner,+ Ners son, låg och sov. Saul låg mitt i lägret med soldaterna runt omkring sig. 6 Då sa David till hettiten+ Ahimẹlek och till Ạbisaj,+ som var son till Serụja+ och bror till Joab: ”Vem följer med mig ner till Saul i lägret?” Ạbisaj svarade: ”Jag följer med dig.” 7 Under natten tog sig David och Ạbisaj fram till soldaterna. Där låg Saul och sov mitt i lägret med spjutet nerstött i marken vid huvudet, och Abner och alla soldaterna låg runt omkring honom.

8 Då sa Ạbisaj till David: ”I dag har Gud gett din fiende i din hand.+ Låt mig ta spjutet och spetsa honom vid marken! Jag kan göra det med en enda stöt, mer behövs inte.” 9 Men David sa till Ạbisaj: ”Gör honom inget illa, för vem kan ostraffat angripa+ Jehovas smorde?”+ 10 David fortsatte: ”Så sant Jehova lever, antingen kommer Jehova att slå honom,+ eller så dör han en naturlig död+ eller stupar i krig.+ 11 Av respekt för Jehova är det otänkbart för mig att göra något ont mot Jehovas smorde.+ Men ta nu spjutet som är vid hans huvud och hans vattenkruka, så ger vi oss i väg.” 12 David tog spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud, och de gick i väg. Det var ingen som såg dem eller märkte något+ eller vaknade. Alla sov, för Jehova hade låtit en djup sömn falla över dem. 13 Sedan gick David över till andra sidan och ställde sig högst upp på berget, långt borta, på behörigt avstånd från Saul.

14 David ropade till soldaterna och till Abner,+ Ners son: ”Hör du mig, Abner?” Abner svarade: ”Vem är det som ropar till kungen?” 15 David sa till Abner: ”Du är ju känd i hela Israel för att vara en tapper man, så varför har du inte hållit vakt över din herre och kung? En av soldaterna kom ju för att döda din herre och kung.+ 16 Du har inte skött dina plikter. Så sant Jehova lever, ni förtjänar att dö, eftersom ni inte har hållit vakt över er herre, Jehovas smorde.+ Titta er omkring! Var är kungens spjut? Och var är vattenkrukan+ som stod vid hans huvud?”

17 Då kände Saul igen Davids röst och sa: ”Är det din röst, min son David?”+ David svarade: ”Det är min röst, min herre och kung.” 18 Han tillade: ”Varför förföljer min herre mig?+ Vad har jag gjort, och vad är jag skyldig till?+ 19 Min herre och kung, var snäll och lyssna till mig. Om det är Jehova som har hetsat dig att förfölja mig, låt mig då offra ett sädesoffer till honom.* Men om det är människor som har hetsat dig,+ då ska Jehova förbanna dem. För nu har de gjort mig till en flykting, och jag kan inte längre bo bland Jehovas folk.*+ Det de säger är: ’Gå i väg, tjäna andra gudar!’ 20 Låt inte mitt blod rinna ut på marken långt borta från Jehovas ansikte. Israels kung har ju dragit ut för att leta efter en ynka loppa,+ som om han jagade en rapphöna i bergen!”

21 Då sa Saul: ”Jag har syndat.+ Kom tillbaka, min son David, för jag ska aldrig mer göra dig något ont. Du har ju visat stor respekt för mitt liv+ i dag. Ja, jag har verkligen varit en dåre och gjort ett fruktansvärt misstag.” 22 David svarade: ”Här är kungens spjut. Skicka hit en av dina unga män och hämta det. 23 Det är Jehova som ska belöna var och en för hans rättfärdighet+ och trohet. I dag gav Jehova dig i min hand, men jag ville inte döda Jehovas smorde.+ 24 Precis som ditt liv var värdefullt för mig i dag, så ska mitt liv vara värdefullt för Jehova, och jag ber att han ska rädda mig ur alla svårigheter.”+ 25 Saul svarade: ”Må du vara välsignad, min son David. Du kommer sannerligen att göra storverk och bli framgångsrik.”+ Efter det gick David sin väg, och Saul återvände hem.+

27 Men David tänkte för sig själv: ”En dag kommer Saul att lyckas röja mig ur vägen. Det bästa jag kan göra är att fly+ till filistéernas land. Då kan inte Saul komma åt mig, och då slutar han leta efter mig överallt i Israel.”+ 2 Så David tog med sig sina 600 man+ och gav sig av till Akis,+ Maoks son, som var kung i Gat. 3 David och hans män stannade hos Akis i Gat, och de hade med sig sina respektive familjer. David hade med sig sina två hustrur, Ahịnoam+ från Jịsreel och Abigạjil+ från Karmel, Nabals änka. 4 När Saul fick höra att David hade flytt till Gat slutade han leta efter honom.+

5 Sedan sa David till Akis: ”Om du tycker att det är i sin ordning, så låt mig få bosätta mig i en av städerna på landsbygden. För varför skulle din tjänare bo i staden som tillhör kungen?” 6 Därför gav Akis honom Siklag+ den dagen, och Siklag tillhör fortfarande Judas kungar.

7 David bodde på filistéernas landsbygd under en period på ett år och fyra månader.+ 8 Han och hans män drog ut flera gånger för att plundra gesuréerna,+ girsiterna och amalekiterna.+ De bodde nämligen i området som sträckte sig från Telam ända till Shur+ och ner till Egypten. 9 När David angrep dem skonade han varken män eller kvinnor,+ och han tog deras får, nötboskap, åsnor, kameler och kläder. Sedan återvände han till Akis. 10 Akis brukade fråga: ”Vart drog ni ut och plundrade i dag?” Och David brukade svara: ”I södra delen av Juda”,*+ eller: ”I södra delen av jerahmeeliternas+ område”, eller: ”I södra delen av keniternas+ område.” 11 David skonade varken män eller kvinnor, för han var rädd att de skulle avslöja vad han hade gjort om de kom till Gat. (Så här gjorde han medan han bodde på filistéernas landsbygd.) 12 Och Akis trodde på David och tänkte: ”Han måste verkligen ha fått hela Israel emot sig,* så nu kommer han att vara min tjänare för alltid.”

28 Under den här perioden samlade filistéerna sina styrkor för att strida mot Israel.+ Så Akis sa till David: ”Du förstår naturligtvis att du och dina män ska strida för mig.”+ 2 David sa: ”Du vet själv vad din tjänare kommer att göra.” Akis sa till David: ”Därför ska jag utnämna dig till min personlige livvakt.”*+

3 Samuel var död, och hela Israel hade sörjt honom och begravt honom i Rama, hans hemstad.+ Och Saul hade sett till att det inte längre fanns några andemedier och spåmän* i landet.+

4 Filistéerna samlades och slog läger i Sunem,+ och Saul samlade israeliterna och slog läger vid Gilbọa.+ 5 När Saul fick se filistéernas läger blev han förskräckt och började skaka av rädsla.+ 6 Saul brukade fråga Jehova,+ men Jehova svarade aldrig, varken i drömmar eller med hjälp av urịm+ eller genom profeterna. 7 Till slut sa Saul till sina tjänare: ”Leta rätt på en kvinna som är ett andemedium,+ så ska jag gå och fråga henne.” Hans tjänare svarade: ”Det finns en sådan kvinna i En-Dor.”+

8 Saul tog på sig andra kläder för att inte bli igenkänd, och på natten gick han dit med två av sina män. När de kom till kvinnan sa han: ”Använd dina förmågor som andemedium för att spå åt mig,+ och kalla fram den jag ger dig namnet på.” 9 Men kvinnan sa: ”Du vet väl att Saul har rensat landet från alla andemedier och spåmän?*+ Så varför försöker du lura mig och få mig dödad?”+ 10 Då svor Saul vid Jehova: ”Så sant Jehova lever, ingen kommer att anklaga dig för något!” 11 Då sa kvinnan: ”Vem ska jag kalla fram åt dig?” Han svarade: ”Kalla fram Samuel.” 12 När kvinnan såg ”Samuel”*+ skrek hon högt och sa till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!” 13 Kungen sa: ”Var inte rädd, berätta bara vad du ser.” ”Jag ser någon som ser ut som en gud komma upp ur jorden”, sa hon. 14 ”Hur ser han ut?” frågade han snabbt. Hon svarade: ”Det är en gammal man som kommer upp, och han har på sig en mantel.”*+ Då insåg Saul att det var ”Samuel” och föll på knä och bugade sig med ansiktet mot marken.

15 ”Samuel” frågade Saul: ”Varför har du stört mig och kallat fram mig?” ”Jag har stora problem”, svarade Saul. ”Filistéerna strider mot mig, och Gud har lämnat mig och svarar mig inte längre, varken genom profeter eller drömmar.+ Därför kallade jag på dig, så att du kan tala om vad jag ska göra.”+

16 ”Samuel” sa: ”Varför frågar du mig? Jehova har ju lämnat dig+ och blivit din fiende! 17 Jehova ska göra precis som han har sagt genom mig. Jehova ska slita kungadömet ur din hand och ge det åt en annan: David.+ 18 Du lydde inte Jehova och verkställde inte hans brinnande vrede mot amalekiterna,+ och därför gör Jehova så här mot dig. 19 Jehova ska ge dig och Israel i filistéernas hand,+ och i morgon ska både du+ och dina söner+ vara hos mig. Jehova ska också låta filistéerna besegra Israels armé.”+

20 ”Samuels” ord gjorde Saul fullkomligt skräckslagen, och han föll raklång till marken. Han hade inga krafter kvar, för han hade inte ätit något på ett helt dygn. 21 När kvinnan gick fram till Saul och såg hur uppriven han var sa hon: ”Herre, jag gjorde som du sa. Jag riskerade mitt liv+ och lydde dig. 22 Jag ber dig, lyssna på mig. Jag ställer fram lite mat* åt dig, så att du kan äta och orkar dra vidare.” 23 Men han vägrade och sa: ”Jag vill inte äta.” Men både hans tjänare och kvinnan fortsatte att truga honom. Till slut lyssnade han på dem och reste sig upp och satte sig på sängen. 24 Kvinnan hade en gödkalv där hon bodde, och hon skyndade sig att slakta* den. Sedan tog hon mjöl och knådade en deg och bakade osyrat bröd. 25 Hon ställde fram det åt Saul och hans tjänare. När de hade ätit reste de sig och gav sig av under natten.+

29 Filistéerna+ samlade alla sina styrkor vid Afek, medan israeliterna hade slagit läger vid källan i Jịsreel.+ 2 Och filistéernas furstar drog fram med grupper på hundra och grupper på tusen, och David och hans män bildade eftertrupp tillsammans med Akis.+ 3 Men filistéernas furstar frågade: ”Vad gör de här hebréerna hos oss?” Akis svarade: ”Det här är David, tjänaren till Israels kung, Saul. Han har varit hos mig i över ett år.+ Jag har inte haft något att anmärka på sedan den dag han gick över till mig.” 4 Men filistéernas furstar blev upprörda och sa: ”Skicka tillbaka den mannen!+ Befall honom att återvända till platsen du anvisade honom. Låt honom inte följa med oss i striden, för han kanske vänder sig emot oss.+ Finns det något bättre sätt för honom att ställa sig in hos sin herre än att visa upp våra soldaters huvuden? 5 Det var ju till hans ära som man dansade och sjöng:

6 Så Akis+ kallade på David och sa: ”Så sant Jehova lever, du är pålitlig, och jag vill gärna att du följer med min armé ut i striden,+ för jag har inte haft något att anmärka på sedan den dag du gick över till mig.+ Men furstarna litar inte på dig.+ 7 Gå tillbaka i frid, och gör inget som retar upp filistéernas furstar.” 8 Men David sa till Akis: ”Vad är det jag har gjort? Har du haft något att anklaga din tjänare för sedan den dag jag kom till dig? Varför får jag inte följa med och strida mot min herre kungens fiender?” 9 Akis svarade: ”I mina ögon är du lika god som en ängel från Gud.+ Men filistéernas furstar har sagt: ’Låt honom inte följa med oss ut i striden.’ 10 Därför ska du och de män som följde med dig hit gå upp tidigt på morgonen. Gå upp och ge er i väg så fort det börjar ljusna.”

11 Så David och hans män steg upp tidigt för att återvända till filistéernas land, och filistéerna drog upp mot Jịsreel.+

30 David och hans män kom till Siklag+ på tredje dagen, och då hade amalekiterna+ varit i Negev* och i Siklag och plundrat. De hade anfallit och bränt ner Siklag. 2 De hade tillfångatagit kvinnorna+ och alla andra, både unga och gamla. De hade inte dödat någon, men de hade tagit dem som fångar och gett sig av. 3 När David och hans män kom till staden upptäckte de att den hade bränts ner och att deras hustrur, söner och döttrar hade förts bort som fångar. 4 Då började David och männen som var med honom gråta högt, och de grät tills de inte orkade gråta mer. 5 Davids båda hustrur hade också blivit tillfångatagna, Ahịnoam från Jịsreel och Abigạjil från Karmel, Nabals änka.+ 6 David var i en svår situation, för männen hotade att stena honom. Förlusten av deras söner och döttrar hade gjort dem mycket bittra. Men David hämtade styrka hos Jehova, sin Gud.+

7 Sedan sa David till prästen Ẹbjatar,+ Ahimẹleks son: ”Bär fram efoden.”+ Då bar Ẹbjatar fram efoden till honom. 8 David frågade Jehova:+ ”Ska jag förfölja plundrarna? Kommer jag att hinna ifatt dem?” Han svarade: ”Följ efter dem, för du kommer att hinna ifatt dem och ta tillbaka allt som tillhör er.”+

9 Omedelbart gav sig David i väg med sina 600 man,+ och de fortsatte ända till Besors flodbädd,* och där stannade några av männen kvar. 10 David och 400 man fortsatte jakten, men 200 stannade kvar eftersom de var för utmattade för att gå vidare över Besors flodbädd.+

11 Ute på fältet råkade de träffa på en egyptisk man, och de förde honom till David. De gav honom mat att äta och vatten att dricka. 12 De gav honom dessutom en bit av en kaka fikon och två kakor russin. När han hade ätit fick han krafterna tillbaka,* för han hade varken ätit eller druckit på tre dagar och tre nätter. 13 David frågade honom: ”Vem tillhör du, och varifrån kommer du?” ”Jag är egyptier och slav åt en amalekitisk man”, svarade han. ”Min herre övergav mig, för jag blev sjuk för tre dagar sedan. 14 Vi hade plundrat i Judas område och i de södra delarna av keretéernas+ och Kalebs+ områden, och vi hade bränt ner Siklag.” 15 David frågade honom: ”Vill du visa vägen till de där plundrarna?” Han svarade: ”Om du svär vid Gud att inte döda mig och inte utlämna mig åt min herre, så ska jag visa dig vägen.”

16 Så han tog med honom ner till amalekiterna, och de låg spridda överallt och åt och drack och firade det stora bytet som de hade tagit i filistéernas land och i Judas land. 17 Och David gick till anfall i gryningen, och dödandet fortsatte ända till kvällen.* Inte en enda man kom undan,+ utom 400 män som flydde på kameler. 18 David tog tillbaka allt som amalekiterna hade stulit,+ och han räddade sina båda hustrur. 19 Inget saknades av allt som de hade blivit av med. De fick tillbaka både stort och smått, både söner och döttrar. Hela bytet+ tog David tillbaka. 20 Han tog också deras får och nötboskap och drev dem framför boskapen som han hade tagit tillbaka. Man sa: ”Det här är Davids byte.”

21 Sedan kom David till de 200 män som hade varit för utmattade för att följa med, de som hade stannat vid Besors flodbädd.+ Männen kom nu för att möta David och dem som han hade med sig. David gick fram till dem och frågade hur det var med dem. 22 Men bland dem som hade följt med David fanns några onda och värdelösa män som sa: ”Eftersom de inte följde med oss ska de inte få något av bytet som vi tog tillbaka. De kan ta sina hustrur och barn och gå härifrån.” 23 Men David sa: ”Mina bröder, så gör man inte med det som Jehova har gett oss. Han beskyddade oss och lät oss besegra dem som plundrade oss.+ 24 Hur kan ni tro att ni ska få medhåll i en sådan sak? Den som följde med ut i striden ska få lika mycket av bytet som den som stannade kvar vid packningen.+ Alla ska dela lika.”+ 25 Och David fastställde att detta skulle bli en föreskrift och en lag i Israel, och så är det än i dag.

26 När David kom tillbaka till Siklag skickade han en del av bytet till de äldste i Juda som var hans vänner och sa: ”Här är en gåva* till er från bytet vi tog från Jehovas fiender.” 27 Han skickade gåvor till dem som bodde i Betel,+ i Ramot i Negev,* i Jattir,+ 28 i Ạroer, i Sifmot, i Estemọa,+ 29 i Rakal, i jerahmeeliternas+ städer, i keniternas+ städer, 30 i Horma,+ i Bor-Asan, i Atak, 31 i Hebron+ och på alla de platser där David och hans män hade hållit till.

31 Filistéerna låg i krig med Israel,+ och israeliterna flydde för dem, och många stupade på berget Gilbọa.+ 2 Filistéerna förföljde Saul och hans söner, och de dödade hans söner+ Jonatan,+ Abinạdab och Malki-Sua. 3 Striden blev häftig kring Saul, och bågskyttarna fick syn på honom och sårade honom svårt.+ 4 Saul sa till sin vapendragare: ”Dra ditt svärd och stöt ner mig, så att inte de här oomskurna männen+ kommer och behandlar mig grymt* och dödar mig.” Men hans vapendragare vägrade, för han var mycket rädd. Då tog Saul sitt svärd och kastade sig på det.+ 5 När vapendragaren såg att Saul var död+ kastade han sig också på sitt svärd och dog tillsammans med honom. 6 Alltså dog Saul, hans tre söner, hans vapendragare och alla hans tjänare den dagen.+ 7 När israeliterna som bodde i området kring dalen och i trakten av Jordan såg att soldaterna hade flytt och att Saul och hans söner hade stupat, övergav de städerna och flydde.+ Sedan kom filistéerna och bosatte sig där.

8 Nästa dag, när filistéerna kom för att plundra de stupade, fann de liken av Saul och hans tre söner på berget Gilbọa.+ 9 De högg huvudet av Saul och tog hans vapen.* Sedan sände de bud över hela sitt land för att nyheten skulle spridas+ i avgudahusen*+ och bland folket. 10 De lade hans vapen i ạshtorettemplet, och hans kropp hängde de upp på Bet-Sans+ mur. 11 När invånarna i Jabesh-Gilead+ fick höra vad filistéerna hade gjort med Saul 12 gav sig alla krigare i väg och gick hela natten. De tog ner liken av Saul och hans söner från Bet-Sans mur, och sedan återvände de till Jabesh och brände dem där. 13 De tog benen+ och begravde dem under tamarisken i Jabesh+ och fastade i sju dagar.