JOB

”Naken kom jag ur min mors liv,

och naken går jag bort.*+

 3 ”Må den dag då jag föddes utplånas,+

natten då man sa: ’En pojke har fötts!’

Må himlens Gud bortse från den,

låt inget ljus lysa på den.

Må regntunga moln sänka sig över den,

skrämmande mörker jaga bort den.

 6 Den natten – må den slukas av dunklet,+

låt den inte glädja sig bland årets alla dagar

eller ha någon plats bland årets månader.

 7 Nej, ingen borde ha fötts den natten,

inget glädjerop borde ha ljudit.

 8 Må de som förbannar dagen, de som kan väcka Leviạtan,*+

uttala en förbannelse över den.

 9 Må dess morgonstjärnor slockna,

låt den vänta förgäves på dagsljuset

och aldrig se gryningsljusets strålar,

10 för den hindrade inte min mor från att föda+

och skonade inte mina ögon från elände.

12 Varför fanns det en famn* som tog emot mig

och bröst som ammade mig?

13 Jag kunde fått ligga ner och vila,+

jag kunde sovit i lugn och ro+

14 tillsammans med kungar och deras rådgivare,

de som reste byggnader som nu ligger i ruiner,*

15 eller tillsammans med furstar som ägde guld,

vars hus var fyllda med silver.

16 Eller varför var jag inte som ett dödfött barn,

ett barn som aldrig fick se dagens ljus?

17 I graven får till och med de onda ro,

där får de trötta vila.+

18 Där får alla fångar vara i fred,

de slipper höra förmannen ryta.

19 Hög som låg är där lika,+

slaven är fri från sin herre.

20 Varför ger Gud ljus åt den som lider

och liv åt dem som är djupt förtvivlade?+

De söker ivrigare efter den än efter gömda skatter,

22 de jublar av glädje,

de är lyckliga när de finner sin grav.

23 Varför ger han ljus åt en man som har gått vilse,

en man som Gud har stängt in?+

24 Min mat har ersatts av suckande,+

som vatten väller min klagan+ fram.

25 Det jag fruktade för har drabbat mig,

det jag fasade för har hänt mig.

26 För mig finns ingen frid, ingen ro, ingen vila,

bara sorg och lidande.”

 3 Du har själv gett råd åt många,

och du har stärkt svaga händer.

 4 Dina ord reste upp dem som snavade,

och ostadiga knän gjorde du starka.

 5 Men nu drabbas du, och du blir lamslagen,*

det berör dig, och du blir helt förtvivlad.

 8 Såvitt jag vet brukar de som plöjer* ondska

och de som sår olycka även få skörda detsamma.

 9 En utandning från Gud, och de förgås,

ett utbrott av hans vrede, och det är slut med dem.

10 Ett lejon kan ryta och ett ungt lejon kan morra,

men även det starkaste lejon förlorar sina tänder.

11 Utan byte går lejonet under

och lejonungarna skingras.

12 Det kom ett ord till mig i hemlighet,

en viskning nådde mitt öra.

13 Oroande tankar kom över mig i syner om natten,

när människor sov som djupast.

14 Jag skakade av skräck,

jag* fylldes av bävan.

15 En ande strök förbi mitt ansikte,

håret på min kropp reste sig.

Jag kunde inte urskilja hur den såg ut,

men det var en gestalt framför mig.

18 Han litar inte ens på sina tjänare,

han hittar fel hos sina änglar.*

19 Så varför skulle han lita på dem som bor i lerhus,

på dem som är skapade av jord?+

20 De finns där på morgonen men är krossade innan kvällen;

de är borta för alltid, och ingen saknar dem.

21 De är som tält vars tältpluggar har ryckts upp,

de dör utan vishet.

 2 Bitterheten tar livet av dåren,

avundsjukan dödar den naive.*

 3 Jag har själv sett dåren frodas,

men plötsligt var hans boning förbannad.

 4 Hans söner är långt ifrån trygga,

försvarslösa krossas de i stadens port.+

 5 Den hungrige äter upp hans skörd

och tar även av det som växer bland törnena.

 6 Olycka växer inte upp ur jorden,

motgångar spirar inte upp ur marken.

 7 Människan är född till lidande,

lika säkert som att gnistorna flyger mot skyn.

 8 Men själv skulle jag vädjat till Gud,

ja, för Gud skulle jag lagt fram min sak,

 9 till honom som gör stora och ofattbara ting,

underverk fler än man kan räkna.

10 Han låter det regna på jorden

och ger markerna vatten.

11 De ödmjuka* upphöjer han,

de förtvivlade för han i säkerhet.

12 Han kullkastar de slugas planer,

så att de inte får någon framgång.

13 Han fångar de visa i deras egen slughet,+

han omintetgör de listigas planer.

14 De omges av mörker fastän det är ljust,

mitt på dagen famlar de omkring som om det vore natt.

15 Han räddar den fattige från deras skarpa ord,*

räddar honom undan den starkes hand.

16 Den svage får då ett hopp,

och de orättfärdiga tystnar.

17 Lycklig är den som Gud tillrättavisar,

så förkasta inte den Allsmäktiges tuktan!

18 Han ger dig ett sår, men förbinder det,

han krossar, men hans händer läker.

19 Han räddar dig från sex olyckor,

inte heller den sjunde kommer att skada dig.

20 Under svält befriar han dig från döden

och under krig från svärdets våld.

21 Du ska skyddas från tungans piskrapp,+

du behöver inte vara rädd när ödeläggelsen kommer.

22 Du kan skratta åt olycka och svält,

och du behöver inte frukta jordens vilda djur.

23 Markens stenar ska inte orsaka dig problem,*

och markens vilda djur ska lämna dig i fred.

24 Ditt tält ska vara en trygg plats,

och när du ser ut över dina betesmarker ska ingenting saknas.

25 Du ska få många barn,

dina avkomlingar ska bli lika många som växterna på marken.

26 Du ska vara full av kraft ända tills du dör,

som säd som bärgas först när den är mogen.

 2 ”Om ändå min ångest+ kunde vägas,

läggas i vågskålen tillsammans med min olycka!

 4 Den Allsmäktiges pilar har genomborrat mig,

deras gift sprider sig i min kropp.+

 5 Skriar vildåsnan+ när den har gräs,

eller brölar tjuren när den har foder?

 6 Äter man smaklös mat utan att salta,

eller har malvans saft någon smak?

 8 Tänk om min bön kunde bli uppfylld,

om Gud kunde bevilja min begäran!

 9 Om Gud bara ville krossa mig,

räcka ut sin hand och förgöra mig!+

Jag skulle hoppa av glädje trots mina ständiga smärtor,

för jag har inte förnekat den Heliges ord.+

13 Kan jag på något sätt hjälpa mig själv,

nu när allt mitt stöd är borta?

14 Den som vägrar sin medmänniska lojal kärlek+

har förlorat respekten för den Allsmäktige.+

15 Mina egna bröder har varit lika opålitliga+ som vinterbäckar,

som vattenströmmar som torkat bort.

16 Bäckarna är mörka av is,

och i dem försvinner den smältande snön.

17 Men så småningom sinar vattnet,

när värmen kommer torkar bäckarna bort.

18 De ändrar riktning,

de rinner ut i öknen och försvinner.

19 Karavanerna från Tema+ söker efter dem,

de resande från Saba*+ väntar på dem.

20 Deras tillit har varit förgäves,

de kommer dit bara för att bli besvikna.

21 Det är så ni är i mina ögon,+

ni har sett min olycka, och ni är rädda.+

22 Har jag begärt något från er

eller bett er använda er rikedom till förmån för mig?

23 Har jag bett er befria mig från en fiende

eller rädda* mig från förtryckare?

25 Ärliga ord gör inte ont,+

men era anklagelser, vilken nytta gör de?+

26 Tänker ni anklaga mig för det jag har sagt,

en förtvivlad människas ord,+ som förs bort av vinden?

27 Ni skulle säkert kasta lott om en föräldralös,+

ni skulle sälja* er egen vän!+

29 Tänk över detta igen, missbedöm mig inte,

ja, tänk över saken på nytt, för jag är lika rättfärdig som förut.

30 Skulle jag ta orättfärdiga ord i min mun,

känner min tunga* inte smaken av det som är orätt?

7 Som ett tvångsarbete är den dödliga människans tid på jorden,

hennes dagar som en lejd arbetares.+

 2 Som en slav längtar hon efter skuggan,

som en lejd arbetare väntar hon på sin lön.+

 3 I månader har mitt liv varit meningslöst,

jag har genomlidit nätter av förtvivlan.+

 5 Min kropp är täckt av larver och jordklumpar;+

min hud är full av variga sår.+

 6 Mina dagar flyger snabbare än en vävares skyttel,+

de försvinner utan något hopp.+

 7 Kom ihåg att mitt liv bara är en vindpust,+

att jag aldrig mer får uppleva glädje.*

 8 Den som ser mig nu ska inte längre kunna se mig;

dina ögon ska spana efter mig, men jag är inte kvar.+

 9 Som moln som skingras och försvinner

är den som går ner i graven* – han kommer inte tillbaka igen.+

10 Han kommer aldrig mer hem,

där han bodde ska ingen längre minnas honom.+

Jag ska låta mitt plågade sinne tala,

jag ska ge utlopp för min förtvivlan!*+

12 Är jag havet eller ett havsodjur,

så att du måste övervaka mig?

13 När jag säger: ’Min bädd kommer att trösta mig,

min säng kommer att lindra min smärta’,

14 då skrämmer du mig med mardrömmar,

med syner sätter du skräck i mig.

15 Jag skulle hellre kvävas,

ja, döden är bättre än att leva så här.*+

17 Varför bryr du dig om en dödlig människa

och siktar in dig* på henne?+

18 Varför granskar du henne varje morgon,

prövar henne varje ögonblick?+

21 Varför förlåter du inte min synd

och överser med mina fel?

Jag ligger ju ändå snart i jorden,+

och du ska leta efter mig, men jag är inte där.”

 4 Om dina söner syndade mot honom,

straffade han dem bara för deras uppror.*

 5 Om du ändå ville vända dig till Gud+

och vädja till den Allsmäktige om barmhärtighet

 6 – om du verkligen vore ren och uppriktig+ –

då skulle han lägga märke till dig*

och låta dig återfå din rättmätiga plats.

 7 Även om din början var ringa

skulle din framtid bli storslagen.+

 8 Fråga tidigare släkten,

lägg märke till vad deras fäder kom fram till.+

 9 Vi föddes ju först i går, och vi vet ingenting,

vår tid på jorden är blott en skugga.

10 Kommer inte de att undervisa dig

och berätta för dig vad de vet?*

12 Nej, den vissnar innan den blommat, innan den skördats,

den torkar bort före alla andra växter.

Den gudlöses* hopp grusas,

14 det han förlitar sig på är inget värt,

hans trygghet är lika skör som ett spindelnät.*

15 Han stöder sig på det,* men det håller inte,

han klamrar sig fast vid det, men det brister.

16 Han är en frodig planta i solens sken,

hans skott breder ut sig i trädgården.+

17 Hans rötter flätas in i ett stenröse,

han finner ett hem bland stenarna.*

18 Men när han rycks upp* från sin plats,

då förnekar platsen honom och säger: ’Jag har aldrig sett dig.’+

19 Ja, så kommer han att försvinna,*+

och andra ska skjuta upp i hans ställe.

20 Gud förkastar aldrig dem som håller fast vid det som är rätt*

och ger aldrig sitt stöd åt de onda.*

21 Han ska än en gång fylla din mun med skratt

och dina läppar med glädjerop.

22 De som hatar dig ska kläs i skam,

och de ondas tält ska inte finnas mer.”

 3 Om en människa försökte argumentera med Gud*+

skulle hon inte ens kunna svara honom en gång på tusen.

 5 Han flyttar* berg utan att någon vet om det,

han välter dem i sin vrede.

 6 Han rubbar jorden ur sitt läge

och får dess pelare att skälva.+

 7 Han befaller solen att inte lysa

och skärmar av stjärnornas ljus.+

 8 Han spänner ensam ut himlen+

och vandrar på havets höga vågor.+

 9 Han har gjort stjärnbilderna Ash,* Kesil* och Kima*+

och stjärnbilderna på söderns himlavalv.*

10 Han gör stora och ofattbara ting,+

underverk som omöjligen kan räknas.+

11 Han går förbi, men jag ser honom inte,

han passerar, men jag märker det inte.

13 Gud håller inte tillbaka sin vrede;+

till och med Rahabs*+ hjälpare måste böja sig för honom.

Jag tror inte att han skulle lyssna på mig,

17 för han krossar mig med en storm

och ger mig sår efter sår utan orsak.+

18 Han låter mig inte hämta andan,

han fyller mig med sorg och bitterhet.

20 Även om jag hade rätt skulle min egen mun döma mig;

om jag håller fast vid det rätta* kommer han ändå att förklara mig skyldig.*

21 Även om jag håller fast vid det rätta* är jag inte självsäker;

jag föraktar* mitt liv.

23 Om en flodvåg plötsligt skulle vålla död,

hånar han de oskyldigas förtvivlan.

25 Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare,+

de skenar i väg utan att jag får se något gott.

26 De glider förbi som vassbåtar,

som när örnen störtar ner på sitt byte.

27 Om jag skulle säga: ’Jag ska glömma mitt lidande,

jag vill skratta och vara glad igen’,

28 plågas jag ändå av alla mina smärtor,+

och jag vet att du inte ser mig som oskyldig.

29 Jag skulle ändå förklaras skyldig,*

så varför ens försöka?+

30 Om jag så skulle tvätta mig i smältande snö

och skrubba mina händer i lut,*+

31 skulle du doppa mig i en gyttjepöl,

så att till och med mina egna kläder avskydde mig.

32 För han är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom,

så att vi skulle kunna mötas i rätten.+

33 Det finns ingen som kan döma* mellan oss,

ingen som kan vara vår domare.*

34 Tänk om han kunde sluta slå mig*

och sluta sätta skräck i mig.+

35 Då skulle jag uttrycka mig utan fruktan,

för egentligen är jag inte rädd för att tala till honom.

 3 Vad vinner du på att förtrycka mig,

på att förakta det du själv har skapat,+

samtidigt som du låter de ondas planer lyckas?

 5 Är dina dagar som dödliga människors dagar

och dina levnadsår som en mans,+

 6 eftersom du letar efter fel hos mig

och söker efter min synd?+

 8 Dina egna händer har format och gjort mig,+

men nu tänker du tillintetgöra mig fullständigt.

 9 Kom ihåg att du skapade mig av lera,+

men nu låter du mig bli till jord igen.+

10 Hällde du inte upp mig som mjölk

och lät mig stelna som ost?

11 Du klädde mig med hud och kött,

sammanvävde mig av ben och senor.+

14 Om jag syndade skulle du se det,+

du skulle inte fria mig från skuld.

Och även om jag är oskyldig kan jag inte gå med huvudet högt,+

för mitt liv är fyllt av vanära och lidande.+

16 Om jag ändå lyfter huvudet sätter du efter mig som ett lejon+

och visar återigen din makt mot mig.

17 Du för fram nya vittnen mot mig,

och din vrede mot mig växer,

du låter mig drabbas av motgång på motgång.

19 Då hade det varit som om jag aldrig funnits;

jag hade förts direkt från livmodern till graven.’

20 De dagar jag har kvar är få.+ Tänk om han ville låta mig vara,

vända bort sin blick från mig, så att jag kan få lindring*+

21 innan jag går bort för att inte komma tillbaka,+

bort till ett land av djupaste mörker,*+

22 till landet med ogenomträngligt mörker,

ett land med djupa skuggor och förvirring,

där till och med ljuset är som mörker.”

 4 För du säger: ’Det jag lär ut är sant,+

och jag är ren i Guds ögon.’+

 5 Om ändå Gud ville tala,

om han ändå ville öppna sin mun!+

 6 Då skulle han avslöja vishetens hemligheter för dig,

för visheten* har många sidor.

 7 Kan du utforska Guds djupheter

eller ta reda på allt om den Allsmäktige?*

 9 Den är större än själva jorden,

mer vidsträckt än havet.

10 Om han drar fram, griper någon och ställer honom inför rätta,

vem kan hindra honom?

12 Om en dåre kan få förstånd,

då kan en vildåsna föda en människa.*

13 Om du bara ville ändra inställning*

och lyfta händerna i bön till honom.

14 Om din hand gör det som är fel, så hindra den,

låt inte orättfärdighet bo i dina tält.

15 För då kan du lyfta ditt huvud med gott samvete,

du kan stå stark, fri från fruktan.

16 Du kommer att glömma ditt lidande,

det kommer att vara som vatten som runnit bort.

17 Ditt liv kommer att bli ljusare än middagsljuset,

till och med dess mörka stunder kommer att vara som morgonljuset.

18 Du ska känna dig lugn, för det finns hopp,

och du ska se dig omkring och kunna sova tryggt.

19 Du ska lägga dig ner utan att någon skrämmer dig,

och många ska söka din vänskap.

20 Men de ondas syn ska försvagas,

de kommer inte att se någon utväg

och deras enda hopp är döden.”*+

 2 ”Ni är verkligen sådana som vet,*

och med er dör visheten ut!

 4 Jag har blivit utskrattad bland mina vänner+

för att jag ropar till Gud för att få svar.+

 5 En självsäker människa underskattar olyckan

och tycker att de som drabbas har sig själva att skylla.*

 6 I plundrarnas tält råder frid,+

och de som utmanar Gud är trygga.+

 7 Fråga djuren, de kan undervisa dig,

och himlens fåglar, de kan ge dig svar.

 8 Eller betrakta* jorden, den kan undervisa dig,

fiskarna i havet kan upplysa dig.

 9 Vem bland alla dessa vet inte

att det är Jehova som har skapat dem?

10 Han har alla levande skapelsers liv i sin hand

och alla människors livskraft.*+

11 Prövar inte örat orden,

precis som tungan* prövar maten?+

12 Finns det inte vishet bland de äldre,+

och blir man inte klokare med åren?*

13 Hos Gud finns vishet och styrka,+

han har insikt och genomför alltid sin vilja.+

14 Det han river ner kan inte byggas upp,+

det han stänger till kan ingen öppna.

15 När han håller tillbaka vattnet torkar allting bort,+

när han släpper lös det översvämmas jorden.+

17 Han får rådgivare att gå barfota*

och gör domare till galningar.+

18 Han klär av kungarna deras makt+

och sveper in dem i en slavdräkt.

19 Han får präster att gå barfota+

och störtar dem som sitter vid makten.+

20 Han berövar betrodda rådgivare talförmågan

och tar bort gamla mäns* förnuft.

21 Han öser förakt över de förnäma+

och gör de mäktiga svaga.*

22 Det som ligger dolt i mörker avslöjar han,+

han kastar ljus över djupaste mörker.

23 Han låter nationer bli mäktiga för att tillintetgöra dem,

han gör nationer stora för att föra dem i landsflykt.

24 Han tar bort förståndet* från folkets ledare,

han låter dem irra omkring i väglösa ödemarker.+

25 De famlar i ett mörker+ utan ljus,

han får dem att irra omkring som druckna.+

13 Ja, allt detta har jag sett,

jag har hört det och förstått det.

 2 Jag vet lika mycket som ni vet,

jag är inte sämre än ni.

 3 Jag skulle hellre tala direkt till den Allsmäktige,

jag vill lägga fram min sak inför Gud.+

 4 Ni smutskastar mig med lögner,

värdelösa läkare är vad ni är.+

 5 Om ni ändå ville tiga,

då skulle ni framstå som visa.+

 6 Lyssna nu på mina argument,

hör på mina läppars försvar.

 7 Talar ni osanning för att försvara Gud,

och ljuger ni för hans skull?

10 Om ni är partiska och försöker dölja det

kommer han sannerligen att gå till rätta med er.+

12 Era visdomsord* är ordspråk av aska,

ert försvar* är försvarsverk av lera.

14 Varför utsätter jag mig själv för fara*

och sätter mitt liv på spel?

16 Då ska han bli min räddning,+

för ingen gudlös* får komma inför honom.+

17 Lyssna noga på mina ord,

hör på när jag förklarar.

18 Nu är jag redo att lägga fram min sak,

och jag vet att jag har rätt.

20 Gud, lova mig bara två saker,*

så ska jag inte gömma mig för dig:

21 Ta bort din tunga hand från mig,

och låt inte fruktan för dig skrämma mig.+

22 Tala du, så ska jag svara,

eller låt mig tala först, och kom sedan med ditt svar.

24 Varför döljer du ditt ansikte+

och ser mig som din fiende?+

25 Försöker du skrämma ett virvlande löv

eller jaga ett torrt halmstrå?

26 Du för ju protokoll över de hårda anklagelserna mot mig

och ställer mig till svars för min ungdoms synder.

27 Du har satt mina fötter i stocken,

du skärskådar alla mina vägar,

du följer varje steg jag tar.

28 Människan* bryts ner likt något som ruttnar,

likt kläder som angrips av mal.

14 Människan, av kvinna född,

lever ett kort liv+ fyllt av bekymmer.*+

 2 Hon slår ut som en blomma och vissnar sedan bort,*+

som skuggan flyr hon och försvinner.+

 3 Ja, mot henne har du riktat din blick,

du drar henne* inför rätta.+

 5 Om människans dagar är bestämda

är hennes månaders antal i din hand.

 6 Vänd bort din blick så att hon får vila,

tills hon, som en lejd arbetare, avslutar sin dag.+

Om det huggs ner kan det växa upp igen,

det kan skjuta nya skott.

 8 Även om rötterna har åldrats i jorden

och stubben dör i myllan,

 9 spirar det på nytt vid doften av vatten

och sträcker ut grenar som en ung planta.

11 Vattnet försvinner från en sjö,

och en flod sinar och torkar ut.

Hon vaknar inte förrän himlen har försvunnit,

nej, hon väcks inte ur sin sömn.+

13 Om du ändå ville gömma mig i graven,*+

hålla mig dold tills din vrede har lagt sig,

sätta en tidsgräns för mig och komma ihåg mig.+

Jag ska vänta så länge mitt tvångsarbete varar,

tills min befrielse kommer.+

16 Men nu räknar du varje steg jag tar,

du letar bara efter mina synder.

17 Mina överträdelser är förseglade i en påse,

du har mina synder i förvar.*

18 Som ett berg faller och vittrar sönder,

som en klippa rubbas från sin plats,

19 som stenar nöts ner av vatten,

som jord sköljs bort av ett skyfall,

så har du grusat människans* hopp.

20 Du trycker ner henne tills hon går under,+

du förändrar hennes utseende och skickar bort henne.

21 Hennes söner äras, men hon vet inte om det,

de föraktas, men hon är inte medveten om det.+

22 Hon kan bara känna smärta så länge hon lever,

hon kan bara sörja så länge hon är vid liv.”

 2 ”Hur kan en vis man svara med tomma argument*

och fylla bröstet med östanvind?*

 3 Att tillrättavisa med ord är inte till någon nytta,

att bara prata hjälper inte.

 4 Du undergräver gudsfruktan,

du bryter ner respekten för Gud.

 5 Det är dina synder som styr vad du säger,*

och du kommer med förrädiska ord.

 6 Din egen mun dömer dig, inte jag,

dina egna läppar vittnar mot dig.+

 7 Var du den första människan som föddes,

blev du till före bergen?

10 Bland oss finns både gamla och gråhåriga,+

män som är mycket äldre än din far.

11 Är tröstande ord från Gud inte nog för dig,

milda och vänliga ord?

12 Varför låter du känslorna ta över,

varför blixtrar dina ögon av vrede?

13 Du riktar ju din ilska* mot Gud,

och därför talar du som du gör.

14 Hur skulle en människa* kunna vara ren,

en som är född av en kvinna vara rättfärdig?+

15 Inte ens änglarna* litar han på,

inte ens himlen är ren i hans ögon.+

16 Skulle han då lita på en avskyvärd och fördärvad människa,+

på en man som dricker orättfärdighet som vatten?

Jag ska berätta vad jag har lagt märke till,

18 det som visa män har hört från sina fäder,+

det som de har avslöjat.

19 De ägde ensamma landet,

ingen främling kom in bland dem.

20 Den onda människan lider alla sina dagar,

tyrannen plågas alla sina tilldelade år.

21 Han hör skrämmande ljud,+

i fredstid attackeras han av rövare.

22 Han tror inte att han kommer undan mörkret,+

han är dömd att falla för svärdet.

24 Ångest och nöd skrämmer honom,

övermannar honom som en kung rustad för strid.

25 Han lyfter hotfullt sin hand mot Gud,

han utmanar* den Allsmäktige.

26 Trotsigt stormar han fram mot honom

med sin tjocka, robusta sköld.*

27 Hans ansikte är utspänt av fetma,

höfterna är stinna av fett,*

28 men han bor i städer som ska läggas i ruiner,

i hus där ingen längre ska bo,

hus som kommer att förvandlas till stenhögar.

29 Han ska inte bli rik, hans förmögenhet ska inte växa,

och hans egendomar ska inte breda ut sig i landet.

30 Han kommer inte undan mörkret,

han ska bli som ett träd vars kvist* förbränns i flammorna.

31 Han borde inte lita på något värdelöst och lura sig själv,

för det han belönas med då är också värdelöst.

32 Det kommer att hända innan hans dag är här,

hans grenar kommer aldrig att grönska.+

33 Han ska bli som en vinstock som tappar sina omogna druvor,

som ett olivträd som fäller sina blommor.

34 För de gudlösa* bär inte frukt,+

och de korruptas tält ska slukas av eld.

35 De är havande med problem och föder ondska,

svek växer i deras buk.”

Om ni hade varit i mitt ställe

kunde jag ha satt er på plats med välformulerade ord

och skakat på huvudet åt er.+

 5 Men jag skulle i stället ha styrkt er med mina ord,

mina läppars tröst skulle gett er lindring.+

 7 Men nu har han tömt mig på all kraft;+

han har utplånat hela mitt hushåll.*

 8 Även mig har du gripit tag i, andra kan intyga det,

min magra kropp vittnar mot mig.

10 De spärrar upp sitt gap för att sluka mig,+

de slår mig hånfullt på kinden,

de är många och gaddar ihop sig mot mig.+

11 Gud har utlämnat mig åt unga pojkar,

kastat mig i de ondskefullas händer.+

Han grep tag om min nacke och krossade mig,

han gjorde mig till sin måltavla.

13 Hans bågskyttar omringar mig,+

skoningslöst genomborrar han mina njurar,+

han tömmer ut min galla på jorden.

14 Han bryter igenom mitt försvar gång på gång,

som en krigare stormar han mot mig.

15 Jag har sytt ihop säckväv för att täcka min hud,+

jag har begravt min värdighet* i jorden.+

16 Mitt ansikte är rödflammigt av gråt,+

jag har mörka skuggor* runt ögonen,

17 fastän mina händer aldrig gjort något ont

och min bön är uppriktig.*

19 Redan nu har jag ett vittne i himlen,

en som kan försvara mig i höjderna.

20 Mina vänner hånar mig+

medan jag gråtande vänder mig till* Gud.+

21 Låt någon döma mellan en människa och Gud,

som man gör i rättsfall människor emellan.+

22 För det är bara några få år kvar,

sedan går jag bort på vägen utan återvändo.+

17 Mitt livsmod* är brutet, mina dagar slocknar,

graven väntar mig.+

 2 Jag är omgiven av hånfulla människor,+

jag tvingas se* deras upproriska handlande.

 5 Han delar med sig till sina vänner,

samtidigt som hans egna barn blir försummade.*

 6 Gud har gjort mig till en som man hånskrattar åt,*+

jag har blivit en som man spottar i ansiktet.+

 7 Mina ögon fördunklas av sorg,+

jag är bara en skugga av mitt forna jag.

 8 De rättrådiga stirrar förvånat på detta,

och den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.*

 9 Den rättfärdige håller fast vid sin väg,+

och den oskyldige* blir starkare och starkare.+

10 Men kom ni och fortsätt argumentera,

för hittills har ingen av er sagt något vist.+

11 Mina dagar är räknade;+

mina planer, mitt hjärtas önskningar, har krossats.+

13 Om jag väntar lite till blir graven* mitt hem,+

i mörkret+ ska jag bädda min säng.

14 Till graven+ ska jag ropa: ’Du är min far!’,

till larverna: ’Min mor och min syster!’

16 Det* försvinner bakom gravens* låsta portar,

när vi tillsammans stiger ner i stoftet.”+

 3 Varför ser ni oss som djur,+

varför betraktar ni oss som dumma?*

 4 Även om du i vrede sliter dig själv i stycken,

skulle väl inte jorden bli obebodd för din skull

eller klippan rubbas från sin plats?

 5 Nej, den ondes ljus ska släckas,

hans eld ska inte brinna.+

 6 Ljuset i hans tält ska bli till mörker,

hans lampa ska slockna.

 7 Hans långa, spänstiga steg ska bli korta,

hans egna planer ska få honom på fall.+

 8 Hans fötter ska leda honom in i ett nät,

han går rakt i fällan.

 9 En snara ska dras åt runt vristen,

ett garn ska fånga honom.+

10 Ett rep ligger dolt på marken,

en fälla på hans stig.

11 Fasor ansätter honom från alla håll,+

de är honom hack i häl.

12 Hans krafter sviker honom,

olyckan+ får honom att stappla.*

13 Hans hud nöts bort,

en dödsbringande sjukdom* förtär hans kropp.

14 Han slits bort från tryggheten i sitt tält,+

han förs bort till fasornas kung.*

16 Nedtill ska hans rötter förtorka,

upptill ska hans grenar vissna.

17 Minnet av honom ska förblekna från jorden,

på gatorna ska ingen känna till hans namn.*

18 Han ska jagas från ljuset ut i mörkret

och drivas bort från världen.

19 Han kommer inte att ha några barn eller efterkommande bland sitt folk,

ingen där han bor* kommer att överleva.

20 När hans dag är inne blir Västerns folk förskräckta,

Österns folk grips av fasa.

21 Så går det med den som handlar orätt,*

den som inte har lärt känna Gud.”

 2 ”Hur länge ska ni plåga mig+

och krossa mig med ord?+

 3 Nu har ni läxat upp* mig tio gånger;

ni skäms inte för att behandla mig hårt.+

 4 Om jag verkligen har gjort något fel,

så vilar skulden på mig.

 5 Om ni faktiskt tycker att ni är bättre än jag,

att era anklagelser är berättigade,

 6 glöm då inte att det är Gud som har vilselett mig,

att det är han som har fångat mig i sitt nät.

 7 Jag klagar över orättvisan men får inget svar;+

jag ropar på hjälp, men det finns ingen rättvisa.+

 9 Han har berövat mig min värdighet

och lyft av kronan från mitt huvud.

11 Hans flammande vrede riktas mot mig,

han ser mig som sin fiende.+

12 Han samlar sina trupper och omringar mig,

de slår läger runt mitt tält.

13 Mina egna bröder har han drivit bort från mig,

de som känner mig har vänt mig ryggen.+

14 Mina närmaste* har skingrats,

mina vänner har glömt mig.+

15 Mina gäster+ och mina slavinnor känns inte vid mig,

jag har blivit en främling i deras ögon.

16 Jag ropar på min tjänare, men han svarar inte,

jag tigger och ber om att han ska visa medkänsla.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru,+

jag är en stank för mina egna bröder.*

18 Till och med de små barnen föraktar mig,

när jag reser mig hånar de mig.

19 Alla mina nära vänner avskyr mig,+

de som jag älskade har vänt sig mot mig.+

20 Jag är bara skinn och ben,+

jag är en hårsmån från döden.*

21 Snälla, visa medkänsla, mina vänner,

för det är Guds hand som har slagit mig.+

23 Om ändå mina ord skrevs ner,

om de kunde skrivas in i en bok!

24 Om de ändå var huggna i sten för evigt

med ett skrivstift av järn och fyllda med bly!

25 För jag vet att min befriare*+ lever,

till sist ska han träda fram på jorden.*

26 Efter att min hud är borta,

medan jag ännu lever, ska jag se Gud,

27 ja, jag ska själv se honom.

29 Ni borde frukta svärdet för egen del,+

för svärdet straffar dem som syndar.

 2 ”Mitt oroade sinne tvingar mig att svara,

för jag har blivit upprörd.

 3 Jag har fått höra en kränkande tillrättavisning,

och mitt förstånd* driver mig att svara.

 4 Detta måste du bara känna till,

för så har det varit sedan människans* skapelse,+

 5 att de ondas glädjerop varar en kort stund,

den gudlöses* glädje blott ett ögonblick.+

 6 Även om hans stolthet räcker ända upp till himlen

och hans huvud når till molnen,

 7 kommer han att försvinna för alltid som sin egen avföring.

 8 Som en flyktig dröm är han spårlöst borta,

han försvinner som en syn om natten.

 9 Det öga som en gång såg honom ser honom inte mer,

platsen där han bodde får inte se honom igen.+

10 Hans barn ska be de fattiga om välvilja,

med egna händer måste han lämna tillbaka sin förmögenhet.+

11 Han var full av ungdomskraft,

men den* ska bli till stoft tillsammans med honom.

12 Om ondskan smakar sött i hans mun,

om han gömmer den under tungan,

13 om han njuter av den och inte spottar ut den

utan håller kvar den i munnen,

14 då ska hans mat bli bitter i honom,

den ska bli som kobrors gift* i hans inre.

15 Han har slukat rikedomar men får spy ut dem,

Gud ska tömma hans buk.

16 Kobrors gift ska han suga i sig,

en orms huggtänder* ska döda honom.

17 Han får aldrig se strömmarna,

floderna av honung och smör.

18 Han ska tvingas lämna ifrån sig allt,

han får inte njuta av* det,

han får ingen glädje av sin stora förtjänst.+

20 Men han ska inte finna någon sinnesro,

hans rikedom kan inte rädda honom.

21 Det finns inget kvar att sluka,

därför ska hans välstånd inte bestå.

22 När han står på höjden av sitt välstånd ska ångesten övermanna honom,

med full kraft kommer olyckan över honom.

23 Han sitter och vräker i sig

när Gud* riktar sin brinnande vrede mot honom,

låter den regna ner över honom.

24 Flyr han undan vapen av järn

ska pilarna från en kopparbåge genomborra honom.

25 Han drar ut en pil som träffat i ryggen,

en glänsande spets ur sin galla,

och dödsångesten griper honom.+

27 Himlen ska blotta hans synd,

jorden ska vittna mot honom.

28 En flodvåg ska svepa bort hans hus,

en strid ström på Guds* vredes dag.

29 Detta är vad onda människor får från Gud,

den lott som Gud har tilldelat dem.”

 2 ”Lyssna noga på det jag säger,

låt det bli den tröst ni ger mig.

 3 Ha tålamod och låt mig tala,

sedan kan ni håna mig.+

 5 Se på mig! Ni kommer att bli chockerade

och lägga handen för munnen.

 6 När jag tänker på det blir jag förskräckt,

jag ryser i hela kroppen.

 8 De har alltid sina barn i närheten,

de får se sina efterkommande växa upp.

 9 De är trygga i sina hus, de känner ingen skräck,+

Gud straffar dem inte med sin käpp.

10 Deras avel misslyckas inte,

korna kalvar och får inte missfall.

11 Deras pojkar släpps ut som lamm på grönbete,

deras barn skuttar glada omkring.

12 De sjunger och spelar tamburin och lyra,

de gläder sig vid flöjtens* toner.+

13 Nöjda och glada är de alla sina dagar,

i frid* går de ner i graven.*

18 Blir de någonsin som halmstrån för vinden,

som agnar som förs bort av stormvinden?

20 Må han få uppleva sin egen undergång,

dricka av den Allsmäktiges raseri.+

21 För vad bryr han sig om sin familj när han är borta,

när hans månaders antal tar slut?*+

22 Kan någon undervisa Gud,*+

han som till och med dömer de högsta?+

23 Den ene dör full av kraft,+

sorglös och utan bekymmer,+

24 när hans höfter är stinna av fett

och benen i hans kropp är starka.*

25 Den andre dör i djup förtvivlan,

utan att ha smakat livets goda.

26 Men båda läggs de i jorden,+

båda täcks de av larver.+

27 Jag vet precis vad ni tänker,

ni planerar att göra mig något ont.*+

28 Ni säger: ’Var är stormannens hus,

och var är tältet där den onde bodde?’+

Har ni inte tänkt över deras iakttagelser,*

30 nämligen att den onde skonas på olyckans dag,

att han befrias på vredens dag?

32 Nej, när han förs till gravplatsen

håller man en högtidlig vaka vid graven.

33 Han vilar i frid i dalens mull,*+

och alla människor efter honom ska gå samma väg,*+

precis som ett oräkneligt antal före honom.

 4 Är det för din gudsfruktan

som han straffar dig och ställer dig inför rätta?

 5 Är det inte för att din ondska är så stor

och för att dina synder är så många?+

 6 Orättmätigt tar du pant av dina bröder,

du tar de fattigas kläder och lämnar dem nakna.*+

 7 Du ger inte den trötte vatten att dricka,

den hungrige nekar du mat.+

 8 Landet tillhör de mäktiga,+

det är de privilegierade som bor där.

 9 Men du skickade i väg änkor tomhänta,

du behandlade de faderlösa* illa.*

10 Därför är du omgiven av fällor,*+

skräckslagen av allt som drabbar dig.

11 Därför är du i mörker och ser inget ljus,

vattenmassor sköljer över dig.

14 Molnen skymmer ju hans sikt

när han vandrar över himlavalvet.’*

15 Kommer du att följa den forntida vägen,

den som onda män har vandrat på,

16 män som rycktes bort i förtid,*

som sköljdes bort som hus i en flodvåg?+

19 De rättfärdiga ser deras fall och jublar,

den oskyldige hånar dem och säger:

20 ’Våra motståndare har utplånats,

och det som är kvar av dem ska elden förtära.’

21 Lär känna Gud så får du frid,

och allt gott ska tillfalla dig.

22 Ta emot lagen från hans mun,

och bevara hans ord i ditt hjärta.+

Om du avlägsnar orättfärdigheten från ditt tält,

24 om du kastar ditt guld* i stoftet

och guldet från Ofir+ i ravinerna,*

25 då ska den Allsmäktige bli ditt guld,*

han ska bli ditt finaste silver.

26 Då ska den Allsmäktige vara din glädje,

och du kan lyfta blicken mot Gud.

27 Du ska vädja till honom, och han ska lyssna,

och dina löften ska du hålla.

28 Allt du gör kommer att lyckas,

och ljuset ska lysa upp din stig.

29 För den som är högmodig blir förödmjukad,

men den ödmjuke* ska han rädda.

 2 ”Även i dag framför jag mina protester,*+

jag är helt utmattad av mitt suckande.

 4 Jag skulle lägga fram min sak för honom

och rada upp alla mina argument.

 5 Jag skulle få reda på vad han svarar,

jag skulle lyssna på vad han säger.

 7 Då skulle den uppriktige kunna lösa sin tvist med honom,

min domare skulle frikänna mig en gång för alla.

 8 Men går jag mot öster är han inte där,

och går jag tillbaka är han inte där heller,

 9 är han verksam i norr kan jag inte se honom,

och vänder han sig mot söder kan jag fortfarande inte se honom.

11 Jag har troget gått i hans fotspår,

jag har följt vägen utan att vika av.+

12 Jag har inte övergett hans bud,

jag har värdesatt hans ord,+ mer än vad som förväntas av mig.*

14 För han ska genomföra allt som bestämts mot* mig,

och det finns mycket mer att vänta från hans sida.

15 Därför bävar jag inför honom,

när jag tänker på honom växer min skräck.

16 Gud har gjort mig skärrad,

den Allsmäktige har gjort mig rädd.

17 Men jag har ännu inte tystats av mörkret,

inte heller av skuggorna som döljer mitt ansikte.

 2 Det finns de som flyttar gränsmärken,+

de rövar bort hjordar och för dem till sina egna betesmarker.

 3 De stjäl det faderlösa barnets åsna

och tar änkans oxe i pant.*+

 4 De tvingar de fattiga av vägen,

de värnlösa på jorden måste gömma sig för dem.+

 5 De fattiga får leta mat som vildåsnor+ i ödemarken,

i öknen söker de efter mat åt sina barn.

 6 På andras fält måste de skörda,*

de måste samla det som är kvar i de ondas vingårdar.

 7 Om natten ligger de nakna, utan kläder,+

de saknar skydd mot kylan.

 8 Skyfallen i bergen gör dem dyblöta,

de trycker sig mot klipporna för att få skydd.

De fattigas kläder tas i pant,*+

10 de tvingas gå nakna, utan något som skyler.

12 Från staden hörs de döendes jämmer,

de dödligt sårade ropar på hjälp,+

men Gud bryr sig inte om det.*

13 Det finns de som hatar ljuset,+

de känns inte vid dess vägar,

och de följer inte dess stigar.

14 Mördaren stiger upp i gryningen,

han slår ihjäl fattiga och värnlösa,+

och om natten härjar han som en tjuv.

15 Den otrogne mannen väntar på skymningen,+

han säger: ’Ingen ser mig!’+

16 I skydd av mörkret bryter* tjuvar sig in i andras hus,

men om dagen stänger de in sig,

ljusskygga som de är.+

17 Morgonen är som djupaste mörker för dem,

med nattmörkrets fasor känner de sig hemma.

Den mark de äger ska bli förbannad,+

till sina vingårdar ska de inte återvända.

19 Som torka och hetta slukar den smältande snön,

så slukar graven* dem som har syndat!+

21 Han är hänsynslös mot den barnlösa kvinnan,

änkan behandlar han illa.

22 Med sin stora kraft ska Gud* avlägsna de mäktiga,

även om de reser sig kan de inte vara säkra på att få leva.

23 Gud* låter dem känna sig trygga och säkra,+

men han ser allt de gör.*+

24 De är upphöjda en kort tid, sedan försvinner de,+

de förödmjukas+ och samlas in som alla andra,

de blir avskurna som ax.

 2 ”Gud är härskare, hans makt inger fruktan,

han skapar fred i himlen.*

 5 Inte ens månen lyser klart i hans ögon,

inte ens stjärnorna är rena,

 6 än mindre en dödlig människa, en larv,

ett människobarn, en mask!”

 2 ”Vilken hjälp du har varit för den svage,

verkligen en befrielse för den som saknar styrka!+

 5 Till och med de som är livlösa i döden bävar,

de som är lägre än havet och dess invånare.

 6 Graven* ligger öppen inför Gud,*+

förmultningens plats* är naken och blottad.

 7 Han spänner ut himlen* över tomma intet,*+

hänger jorden på ingenting.

 8 Han sveper in vattnen i molnen+

och ser till att de inte rämnar av tyngden.

 9 Han döljer sin tron,

breder ut sina moln över den.+

10 Han märker ut horisonten* vid vattenytan,+

sätter en gräns mellan ljus och mörker.

11 Himlens pelare skakar,

de darrar när han höjer rösten.

12 Med sin kraft rör han upp havet,+

i sin vishet krossar han havsodjuret.*+

13 Med ett enda andetag* gör han himlen molnfri,

hans hand genomborrar den flyende* ormen.

14 Ändå är detta bara en glimt* av hans verk,+

bara en stilla viskning om hans makt!

 2 ”Så sant Gud lever, han som nekat mig rättvisa,+

så sant den Allsmäktige lever, han som gjort mitt liv bittert:+

 3 Så länge jag andas,

så länge livskraften från Gud är i mig,*+

 4 ska inget orättfärdigt komma över mina läppar,

och min mun ska inte viska lögner!

 6 Jag håller fast vid min rättfärdighet och vägrar släppa den,+

mitt hjärta ska inte fördöma* mig så länge jag lever.*

 7 Må min fiende sluta som de onda,

de som angriper mig som de orättfärdiga.

 8 För vilket hopp har den gudlöse* när han utplånas,+

när Gud tar hans liv?

 9 Kommer Gud att höra hans rop

när olyckan drabbar honom?+

11 Jag ska undervisa er om Guds kraft,*

jag ska inte dölja något om den Allsmäktige.

12 Om ni nu allesammans har sett syner,

varför kommer ni bara med tomt prat?

13 Det här är vad Gud tilldelar den onda människan,+

det arv tyrannen får av den Allsmäktige:

14 Om han får många söner ska de falla för svärdet,+

hans avkomlingar ska inte ha tillräckligt med mat.

15 De som överlever ska läggas i graven av en dödlig sjukdom,

och deras änkor ska inte sörja dem.

16 Om han har silver som stoft

och dyrbara kläder som lera,

17 ja, även om han samlar det på hög,

kommer den rättfärdige att få kläderna+

och de oskyldiga att dela på silvret.

18 Huset han bygger är skört som malens kokong,

bräckligt som väktarens hydda.+

19 Rik går han till sängs, men han får ingen skörd,

när han öppnar ögonen finns ingenting kvar.

20 Ångesten sköljer över honom,

en storm rycker bort honom om natten.+

21 Östanvinden för i väg honom, och han försvinner,

den sveper bort honom från hans plats.+

22 Skoningslöst slår den mot honom,+

desperat försöker han fly undan.+

23 Hånfullt klappar den händerna åt honom,

visslar+ åt honom från sin plats.*

28 Det finns platser där man bryter silver,

gruvor för guld som luttras.+

 2 Järn hämtas ur marken,

ur sten smälts* koppar fram.+

 3 Människan besegrar mörkret,

utforskar de dunklaste vrår

i sitt sökande efter malm.*

 4 Hon bryter schakt långt från all bebyggelse,

på bortglömda platser, där ingen satt sin fot.

 5 Ovan jord spirar grödor fram,

men djupt därunder omvälvs allt som av eld.*

 6 I stenarna finns safirer,

i gruset hittar man guld.

 7 Ingen rovfågel vet vägen dit,

gladans* öga har aldrig sett den.

 8 Inga vilda djur har gått på den,

lejonet har aldrig strukit omkring där.

 9 Människan hugger sig fram i klippan,

hon underminerar berget så att det rasar.

10 Hon hugger ut gångar för vatten+ i klipporna,

hennes öga får syn på alla dyrbara skatter.

11 Hon dämmer upp källflöden,

det som varit dolt drar hon fram i ljuset.

13 Ingen människa inser dess värde,+

den står inte att finna i de levandes land.

15 Den kan inte köpas ens för renaste guld,

silver kan inte vägas upp i utbyte mot den.+

16 Den kan inte köpas med guld från Ofir,+

inte heller med dyrbar onyx eller safir.

17 Guld och glas kan inte mäta sig med den,

ett kärl av finaste* guld kan inte bytas mot den,+

18 korall och kristall är inte ens värt att nämna,+

för en säck med vishet är mer värd än en säck med pärlor.

19 Topas+ från Kush kan inte jämföras med den,

den kan inte köpas ens för renaste guld.

21 Den är dold för allt levande,+

gömd för himlens fåglar.

23 Men Gud vet vägen till den,

bara han vet var den bor,+

24 för hans blick når till jordens ändar,

allt under himlen ser han.+

25 När han gav vinden dess styrka*+

och tilldelade vattnet dess plats,+

26 när han fastställde regler för regnet+

och bestämde åskmolnens bana,+

27 då såg han visheten och formulerade den,

han fastställde och prövade den.

’Respekt* för Jehova, det är vishet,+

att vända sig bort från det onda, det är förstånd.’”+

 2 ”Jag längtar tillbaka till månader som gått,

till dagar då Gud beskyddade mig,

 3 då han lät sitt ljus lysa över mitt huvud,

då hans ljus vägledde mig genom mörkret,+

 4 då jag var i min krafts dagar,

då mitt hem var välsignat med Guds vänskap,+

 5 då den Allsmäktige ännu var med mig,

då jag hade mina barn* omkring mig,

 6 då mina fötter badade i smör

och olja strömmade ur klippan åt mig.+

 7 Jag gick ut till stadsporten+

och intog min plats på torget,+

 8 och de unga männen såg mig och steg åt sidan,*

de äldre männen reste sig och förblev stående.+

 9 Furstar höll inne med sina ord,

de lade handen för munnen.

10 De framstående männen tystnade,

deras tunga häftade vid gommen.

11 Alla som hörde mig talade väl om mig,

de som såg mig lovordade mig.

12 För jag räddade den fattige som ropade på hjälp,+

den faderlöse,* ja alla som saknade hjälpare.+

13 De som var nära att gå under prisade mig,+

jag fick änkans hjärta att glädja sig.+

14 I rättfärdighet klädde jag mig,

rättvisan var min mantel* och turban.

15 Jag var den blindes ögon

och den lames fötter.

16 Jag var en far för de fattiga,+

främlingens rättssak tog jag mig an.+

17 Jag krossade syndarens käke+

och slet bytet från hans tänder.

18 Jag tänkte: ’Jag kommer att få dö i mitt eget hem,*+

och mina dagar kommer att bli lika många som sandkornen.

19 Mina rötter har rikligt med vatten,

och hela natten täcks mina grenar av dagg.

20 Mitt anseende är och förblir gott,

och bågen i min hand behåller sin spänst.’

21 Folk lyssnade uppmärksamt på mig,

i tystnad väntade de på mina råd.+

22 Talade jag hade de inget att tillägga,

mina ord var behagliga* i deras öron.

23 De väntade på mig som på regnet,

de törstade efter mina ord som efter ett vårregn.+

24 Log jag mot dem kunde de knappt tro det,

när mitt ansikte sken upp fick de nytt mod.*

25 Jag var deras ledare och vägledde dem,

jag var som en kung bland sina soldater,+

som en som tröstar de sörjande.+

30 Nu skrattar de åt mig,+

män som är yngre än jag,

män vars fäder jag inte ens

skulle anförtro mina vallhundar.

 3 De är utmattade av hunger och brist,

de gnager på förtorkad mark

som redan var ödelagd och livlös.

 4 De plockar salta blad från buskarna,

de lever på ginstbuskens rötter.

 5 De är utstötta ur samhället,+

folk skriker efter dem som efter en tjuv.

 6 De bor på ravinens* branter,

i jordhålor och bland klippor.

 7 Från snåren ropar de,

bland nässlorna tränger de ihop sig.

 8 Som barn till oduglingar och namnlösa

har de drivits* ut ur landet.

 9 Men nu sjunger de nidvisor om mig,+

jag har blivit den de hånar.*+

10 De avskyr mig och undviker mig,+

de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.+

11 Gud har gjort mig försvarslös* och förödmjukat mig,

därför behandlar de mig precis som de vill.*

De tvingar mig på flykt,

sätter upp dödsfällor längs min väg.

13 De river upp mina stigar

och gör mitt lidande värre,+

och ingen hindrar dem.*

14 De kommer rusande som genom en bred rämna i muren,

de väller fram mot mig bland ruinerna.

15 Jag överväldigas av ångest,

min värdighet är som bortblåst,

min räddning har upplösts som ett moln.

16 Jag känner hur livet rinner ur mig,+

olyckliga dagar+ har hunnit upp mig.

17 På natten genomborras benen i min kropp av värk,+

jag får ingen ro från den gnagande smärtan.+

18 Stora krafter har gjort min klädnad oigenkännlig,*

som en krage stramar den åt och kväver mig.

19 Gud har kastat mig i leran,

nu är jag bara stoft och aska.

21 Skoningslöst har du vänt dig mot mig,+

med full styrka angriper du mig.

22 Du lyfter upp mig och låter vinden slita i väg mig,

du låter stormen kasta mig av och an.*

23 Jag vet att du för mig till döden,

till huset där alla levande ska mötas.

24 Man slår väl inte en man som redan är knäckt,*+

som ropar på hjälp mitt i sin olycka?

26 Jag hoppades på lycka, men drabbades av olycka,

jag väntade mig ljus, men hamnade i mörker.

27 Mitt inre var i uppror,

dag efter dag möttes jag av smärta.

29 Jag har blivit en bror till schakaler

och en vän till strutsar.+

30 Min hud har svartnat och faller av,+

benen i min kropp brinner av hetta.*

31 Min lyra spelar bara sorgsna toner,

från min flöjt* kommer bara klagande ljud.

31 Jag har ingått ett avtal med mina ögon,+

så hur skulle jag kunna ge en kvinna opassande uppmärksamhet?+

 2 Vad skulle då vänta från Gud där ovan,

vilken lön skulle jag få från den Allsmäktige i höjden?

 3 Väntar inte olycka syndaren

och elände dem som gör det som är ont?+

 4 Ser han inte allt jag gör+

och räknar alla mina steg?

 6 Må Gud väga mig på rättvisans* våg,+

då kommer han att förklara mig rättfärdig.*+

 7 Om mina fötter vikit av från vägen,+

om mitt hjärta följt mina ögon,+

om mina händer fläckats av synd,

 8 då ska andra äta det jag sått,+

det jag planterat ska ryckas upp med rötterna.*

 9 Om jag låtit mitt hjärta förledas av en kvinna,+

om jag legat på lur+ vid min nästas dörr,

10 då ska min hustru mala åt en annan man,

då ska andra män ligga med henne.*+

11 För det skulle vara något skamligt,

en synd som förtjänar domarnas straff.+

12 Det skulle vara en eld som slukar och förstör,+

som förtär till och med rötterna på mina grödor.*

13 Har jag nekat min tjänare eller tjänarinna rättvisa

när de har framfört ett klagomål mot mig?*

16 Har jag avvisat de fattigas önskan+

eller släckt glöden i änkans blick?*+

17 Har jag behållit min mat för mig själv

och inte delat med mig till de föräldralösa?+

18 (Nej, jag har varit som en far för den föräldralöse* sedan jag var ung

och ett stöd för änkan* sedan barnsben.*)

19 Har jag någonsin låtit någon frysa ihjäl,

vägrat att ge en fattig något att skyla sig med?+

20 Vägrade jag att ge honom ull från mina får

så att han* kunde hålla sig varm och välsigna mig?+

21 Har jag någonsin hotat den föräldralöse med knytnäven+

när han behövde min hjälp i stadsporten?*+

22 Om detta skulle vara sant, då må min arm* lossna från skuldran

och min arm brytas av vid armbågen.*

23 För jag har alltid fruktat Guds straff,

jag skulle aldrig kunna bestå inför hans majestät.

24 Har jag satt min lit till guldet,

låtit det fina guldet vara min trygghet?+

25 Har min stora rikedom varit min glädje+

och mina många ägodelar min lycka?+

26 När jag såg solens* sken,

månen som skred fram i sin prakt,+

27 lät jag mig då i hemlighet förledas

så att jag tillbad dem och kastade slängkyssar?+

28 I så fall skulle det vara en synd som förtjänar domarnas straff,

för då hade jag förnekat himlens Gud.

29 Har jag någonsin glatt mig över fiendens olycka+

eller jublat när det gått honom illa?

30 Jag lät aldrig min mun synda

genom att nedkalla död över honom.*+

32 Ingen främling* har behövt tillbringa natten utomhus,+

min dörr har alltid stått öppen för vandraren.

33 Har jag någonsin försökt dölja mina fel, som andra gör,+

gömt undan dem i vecket på mina kläder?

34 Har jag varit rädd för vad folk ska tänka

eller fruktat grannarnas* förakt,

så att jag har tystnat och inte vågat gå ut?

36 Då skulle jag bära dem på mina axlar,

jag skulle bära dem som en krona på mitt huvud.

37 Jag skulle kunna redovisa alla mina steg för honom,

jag skulle närma mig honom med huvudet högt, likt en furste.

38 Om min mark har ropat på grund av mig

och dess plogfåror har gråtit tillsammans,

39 om jag har ätit dess gröda utan att betala+

eller fått dess ägare att sucka i förtvivlan,+

40 då ska min mark ge törnen i stället för vete

och stinkande ogräs i stället för korn.”

”Jag är ung,*

och ni är äldre än jag.+

Så av respekt höll jag mig tillbaka+

och vågade inte lägga fram det jag vet.

 7 Jag tänkte: ’Låt åldern* tala

och de många åren lära ut vishet.’

 8 Men det som ger människor förstånd är anden i dem,

den Allsmäktiges ande.+

 9 Enbart åldern* gör inte någon vis,

det är inte bara de gamla som förstår vad som är rätt.+

10 Därför säger jag: ’Lyssna nu på mig,

så ska jag tala om för er vad jag vet.’

11 Jag väntade på vad ni hade att säga,

jag lyssnade till ert resonemang,+

när ni sökte efter de rätta orden.+

12 Jag lyssnade noga på er,

men ingen kunde visa att Job hade fel*

eller motbevisa hans argument.

14 Nu riktade ju inte Job sina ord till mig,

och jag tänker inte svara honom som ni.

15 De här männen är uppgivna, de är svarslösa,

de har inget mer att komma med.

16 Jag har väntat, men de är helt tysta,

de står bara där, utan något att säga.

17 Nu ska jag komma med ett svar,

jag ska berätta vad jag vet.

18 För jag har så mycket att säga,

anden i mitt inre tvingar mig.

19 Mitt inre är som jäsande vin,

som nya vinsäckar som håller på att sprängas.+

21 Jag ska inte vara partisk mot någon,+

inte försöka ställa mig in hos* människor.

22 Nej, jag är inte inställsam,

vore jag det skulle min skapare snabbt ta bort mig.

33 Job, lyssna nu på det jag har att säga,

hör alla mina ord.

 2 Jag måste få öppna min mun,

min tunga* måste få tala.

 3 Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta,+

jag ska öppet och ärligt säga vad jag vet.

 4 Det är Guds ande som har gjort mig,+

den Allsmäktiges andedräkt gav mig liv.+

 5 Svara mig om du kan,

lägg fram dina argument, gör dig redo.

 6 Inför den sanne Guden är du och jag lika,

jag formades också av lera.+

 7 Så du behöver inte vara rädd för mig,

jag ska inte säga något som gör dig förkrossad.

 8 Men jag hörde vad du sa,

ja, jag hörde dig gång på gång säga:

 9 ’Jag är ren, jag har inte gjort något fel,+

jag är fläckfri, jag har inte syndat.+

10 Ändå söker Gud anledning att strida mot mig,

han ser mig som sin fiende.+

11 Han sätter mina fötter i stocken,

han bevakar varje steg jag tar.’+

14 Gud talar både en och två gånger,

men ingen bryr sig om det,

15 i en dröm, i en syn om natten,+

när människor sover djupt,

när de ligger i sina sängar.

16 Då öppnar han deras öron+

och inpräntar* sina förmaningar,

17 för att få människor att sluta synda+

och skydda dem från att bli stolta.+

18 Gud skonar deras själar* från graven,*+

deras liv från att gå under genom svärd.*

19 En människa kan också tillrättavisas av smärtor på sjukbädden,

av ständig värk i benen i kroppen.

20 Hon får avsmak för bröd,

hon tackar nej till delikatesser.+

21 Hon magrar och tynar bort,

hennes benknotor sticker ut.*

22 Hennes själ* står på gravens rand,

hennes liv närmar sig dem som vållar död.

23 Om det kommer en budbärare* till henne,

en försvarare, en av tusen,

som talar om för henne vad som är rätt,

24 då visar Gud henne ynnest och säger:

25 Hennes kropp ska bli friskare än i ungdomen,+

hon ska få sin ungdomskraft tillbaka.’+

26 Hon ska vädja till Gud,+ och han kommer att godkänna henne,

hon ska få se hans ansikte och ropa av glädje,

han kommer återigen att räkna den dödliga människan som rättfärdig.

’Jag har syndat+ och förvrängt sanningen,

men jag har sluppit det straff jag förtjänade.*

28 Han har friköpt min själ* från graven,+

jag får leva och se ljuset.’

29 Ja, allt detta gör Gud,

både två och tre gånger, för en människa,

30 för att rädda henne från graven,

så att hon kan få se livets ljus.+

 2 ”Hör mina ord, ni som är så visa,

lyssna på mig, ni som vet så mycket.

 3 För örat prövar orden,

precis som tungan* prövar maten.

 4 Låt oss komma fram till vad som är rätt,

låt oss enas om vad som är gott.

 5 Job har sagt: ’Jag har rätt,+

men Gud har vägrat ge mig rättvisa.+

 7 Finns det någon som Job,

som törstar efter förolämpningar som efter vatten?

 8 Han umgås med syndare

och är tillsammans med onda män.+

 9 För han har sagt: ’Det är till ingen nytta

att försöka behaga Gud.’+

Det är otänkbart att den sanne Guden skulle göra något ondskefullt,+

att den Allsmäktige skulle göra något orätt!+

11 Han belönar en människa för det hon gör+

och låter henne ta konsekvenserna av sina handlingar.

12 Gud gör verkligen inget ondskefullt,+

den Allsmäktige dömer aldrig orättvist.+

14 Om han skulle rikta sin uppmärksamhet* mot människor

och ta tillbaka deras ande och andedräkt,+

15 skulle de alla gå under,

de skulle vända åter till stoftet.+

16 Om du har insikt, så lyssna till detta,

lyssna noga på det jag säger.

19 Det finns en som inte tar parti för furstar,

som inte sätter den rike framför den fattige,+

för de är alla skapade av honom.*+

21 Gud följer människans väg med blicken,+

han ser varje steg hon tar.

22 Det finns inget mörker och ingen djup skugga

där syndarna kan gömma sig.+

23 För Gud har inte en bestämd tid

då människan ska ställas till doms inför honom.

24 Han behöver ju inte förhöra de mäktiga innan han krossar dem

och insätter andra i deras ställe.+

26 Han straffar dem för deras ondska,

på en plats där alla kan se det,+

27 därför att de har slutat följa honom,+

de bryr sig inte om någon av hans vägar.+

28 De är skyldiga till att de fattiga måste ropa till Gud,

att han måste höra de utsattas skrik.+

Oavsett om han gör så mot en nation eller mot en människa är resultatet detsamma,

30 nämligen att en gudlös* inte får härska+

och lägga snaror för folket.

32 Tala om för mig vad jag har förbisett,

om jag har gjort något fel ska jag inte göra om det.’

34 Kloka och förståndiga män,*

ja alla visa män som lyssnar på mig, ska säga:

35 ’Job vet inte vad han talar om,+

hans ord visar brist på insikt.’

36 Låt Job bli prövad* till det yttersta,

för han svarar precis som de onda!

37 Han lägger uppror till sin synd,+

han klappar hånfullt i händerna inför oss

och anklagar gång på gång den sanne Guden.”+

 4 Jag ska svara dig,

dig och dina vänner.+

 5 Blicka upp mot himlen,

betrakta molnen+ högt ovanför dig.

 8 Din ondska påverkar bara andra människor,

din rättfärdighet bara människosöner.

 9 Folk klagar högljutt när de blir förtryckta,

de kräver befrielse från de mäktigas hand.*+

10 Men ingen säger: ’Var är Gud, min store skapare,+

han som får människor att sjunga lovsånger om natten?’+

11 Han har gett oss mer kunskap+ än markens djur,+

han har gjort oss visare än himlens fåglar.

12 Folk ropar högt, men han svarar inte,+

för de är onda och stolta.+

13 Nej, Gud lyssnar inte på tomma ord,*+

den Allsmäktige bryr sig inte om sådant.

15 Han har inte upprört ställt dig till svars,

han har inte fäst sig vid alla dina obetänksamma ord.+

16 Job öppnar sin mun, men förgäves;

han säger mycket, men saknar insikt.”+

 2 ”Ha lite tålamod med mig så ska jag förklara,

för jag har mer att säga till Guds försvar.

 3 Utförligt ska jag berätta om det jag känner till,

jag ska slå fast att min skapare är rättfärdig.+

 4 Det jag säger är sant,

orden kommer från den* som är fullkomlig i kunskap.+

 5 Ja, Gud är mäktig+ och förkastar ingen,

hans kunskap har inga gränser.*

 6 Han låter inte de onda leva,+

men han ger rättvisa åt dem som är utsatta.+

 8 Men blir de slagna i bojor

och fångade med nödens rep,

 9 då berättar han vad de gjort för fel,

vilka synder de begått i sin stolthet.

10 Han öppnar deras öra för tillrättavisning

och uppmanar dem att vända sig bort från det onda.+

11 Om de lyder och tjänar honom

blir resten av deras dagar lyckliga,

deras levnadsår blir goda.+

12 Men om de inte lyder går de under genom svärd,*+

de dör utan att ha lärt sig något.

14 De dör medan de ännu är unga,+

efter ett liv* bland manliga tempelprostituerade.+

15 Men Gud* räddar de nödställda som lider,

när de blir förtryckta öppnar han deras öra så att de hör honom.

16 Han ska dra dig bort från förtvivlans rand,+

till en rymlig plats i fullständig frihet,+

du ska få tröst av utsökta rätter på ditt bord.+

17 Då ska du glädja dig över domen som drabbar de onda,+

när dom avkunnas och rättvisa skipas.

18 Men se upp så att vreden inte gör dig skadeglad,*+

och låt inte en stor muta leda dig på avvägar.

19 Hur skulle då ditt rop på hjälp

eller dina egna ansträngningar kunna rädda dig ur nöden?+

20 Längta inte efter natten,

då människor försvinner från sin plats.

21 Akta dig så att du inte slår in på ondskans väg

och väljer den i stället för lidande.+

24 Kom ihåg att lovprisa allt det han gör,+

det som människor har sjungit om.+

25 Hela mänskligheten har sett det,

människan* beundrar det på avstånd.

26 Ja, Gud är större än vi kan förstå,+

hans år kan ingen räkna.*+

27 Han drar upp vattendropparna,+

de bildar regn och dimma.*

28 Regnet strömmar ner från molnen,+

sköljer över människorna.

29 Kan någon förstå hur molnen breder ut sig,

hur åskan dånar från hans boning?*+

30 Se hur han sänder blixtar*+ över himlen,

täcker havets djup* med vatten.

31 Så uppehåller han människans liv,*

han ger henne mat i överflöd.+

32 Han har blixten i sina händer,

han riktar den mot målet.+

33 Åskdundren berättar om honom,

även boskapen vet vem* som kommer.

37 Detta får mitt hjärta att bulta

och att rusa vilt i bröstet.

 2 Lyssna noga på dånet av Guds röst,

åskmullret från hans mun.

 3 Han släpper lös det över hela himlen,

han sänder sina blixtar+ till jordens ändar.

 4 Sedan hörs ett rytande,

hans mäktiga röst dundrar,+

och han håller inte tillbaka blixtarna när han talar.

 5 Guds röst+ mullrar på ett förunderligt sätt,

han gör underbara saker som övergår vårt förstånd.+

 6 Han beordrar snön att falla på jorden,+

störtregnet att vräka ner.+

 7 Gud får människans arbete att upphöra,*

så att alla människor* kan lära känna hans verk.

 8 De vilda djuren drar sig tillbaka till sina hålor,

de stannar i sina gömslen.

 9 Stormvinden släpps ut från sin kammare,+

med nordanvinden+ kommer kölden.

10 När Gud andas skapas isen,+

det vidsträckta vattnet fryser till.+

11 Han gör molnen tunga av regn,

han sprider sina blixtar+ bland molnen.

12 De rör sig i den riktning han befaller,+

de uträttar det han vill på hela jordens yta.*

13 Oavsett om det är som straff*+ eller för att vattna jorden

eller för att visa lojal kärlek, så får han det att hända.+

14 Lyssna till detta, Job,

stanna upp och begrunda Guds underbara gärningar.+

15 Förstår du hur Gud styr* molnen,

hur han får blixten att ljunga ur skyarna?

17 Förstår du varför dina kläder känns heta

när sydliga vindar+ får allting att stanna av?*

18 Kan du, precis som han, breda ut* himlavalvet,+

så att det blir som en metallspegel?

19 Berätta vad vi ska säga till honom,

vi kan inte svara, för vi är i mörker.

21 Människor kan inte se ljuset,*

fastän det strålar klart på himlen,

förrän vinden kommer och driver undan molnen.

22 Från norr kommer ett gyllene sken,

Guds majestät+ är vördnadsbjudande.

Han är stor och mäktig,+

han håller fast vid sin rättvisa+ och rättfärdighet.+

 2 ”Vem höljer mina avsikter i dunkel

och talar utan kunskap?+

 6 Var sänktes socklarna ner,

vem lade jordens hörnsten,+

 7 då morgonstjärnorna+ tillsammans ropade av glädje

och alla Guds söner*+ jublade?

 8 Vem spärrade havet med portar,+

när det kom fram ur moderlivet,

 9 när jag klädde det i moln

och svepte in det i tätt mörker,

10 när jag bestämde dess gränser

och satte dess bom och port på plats+

11 och sa: ’Hit men inte längre,

här ska dina stolta vågor stanna’?+

12 Har du någonsin* kallat på morgonen

eller sagt till gryningen var den ska bryta fram,+

13 så att den grep tag i jordens flikar

och skakade bort de onda?+

14 Jorden byter skepnad som lera under ett sigill,

allting framträder som detaljerna på en dräkt.

15 De onda berövas sitt ljus,

deras upplyfta arm bryts av.

20 Kan du finna stigarna till deras hus

och följa dem hem?

22 Har du varit inne i snöns förrådshus,+

eller har du sett haglets förrådshus,+

23 som jag har sparat till nödens tid,

till krigets och drabbningens dag?+

24 Varifrån sprids ljuset* ut,

och varifrån kommer östanvinden som blåser över jorden?+

25 Vem har huggit ut en kanal för störtregnet

och banat väg för åskmolnet,+

26 så att regnet kan falla på folktomma platser,

över vildmarken där ingen människa bor,+

27 så att torr och öde jord kan mättas

och gräset kan spira?+

34 Kan du ropa till molnen

och få regnet att ösa ner?+

Vem kan tömma ut himlens vattenkrukor,+

38 så att marken flyter av lera

och jorden klumpar ihop sig?

39 Kan du jaga byte åt ett lejon

eller stilla lejonungarnas hunger+

40 medan de kryper ihop i sitt gömsle

eller ligger på lur i snåren?

41 Vem ger mat åt korpen+

när dess ungar skriker till Gud på hjälp

och flaxar omkring för att det inte finns något att äta?

 3 De lägger sig ner och föder sina ungar,

deras födslosmärtor är över.

 4 Ungarna blir starka och växer upp i det fria,

de ger sig i väg och kommer inte tillbaka.

 6 Jag har gjort ökenslätten till dess hem

och saltlandet till dess boplats.

 7 Den skrattar åt stadens larm,

den bryr sig inte om åsnedrivarens rop.

 8 Den söker efter bete i bergen,

den letar upp minsta gröna fläck.

 9 Är vildoxen villig att tjäna dig+

och stanna över natten i ditt stall?*

10 Kan du spänna en vildoxe för plogen,

kommer den att följa dig och plöja* i dalen?

11 Kan du lita på dess väldiga kraft

och låta den utföra ditt tunga arbete?

12 Kan du lita på att den för hem din skörd,*

kommer den att ta din säd till tröskplatsen?

13 Strutsen flaxar glatt med vingarna,

men kan hennes fjäderdräkt mäta sig med storkens?+

14 Hon lämnar sina ägg på marken,

hon håller dem varma i jorden.

15 Hon tänker inte på att någon kan trampa på dem

och att vilda djur kan krossa dem.

17 För Gud har förvägrat henne* vishet,

han har inte gett henne något förstånd.

18 Men när hon breder ut vingarna och börjar springa

skrattar hon åt både häst och ryttare.

21 Den står på dalslätten och skrapar ivrigt med hovarna,+

den stormar ut i striden.*+

22 Den skrattar åt faran och är inte rädd för något,+

den ryggar inte tillbaka för svärdet.

23 Kogret rasslar mot den,

spjutet och kastspjutet blixtrar.

24 Darrande av upphetsning rusar den fram,*

den kan inte stå still när* hornet ljuder.

25 Så fort man blåser i hornet gnäggar den högt,

på långt håll vädrar den strid,

den hör stridslarmet och befälhavarnas rop.+

26 Är det tack vare ditt förstånd som falken svingar sig upp

och breder ut sina vingar mot söder?

27 Eller är det på din befallning som örnen stiger mot höjden+

och bygger sitt näste högt där uppe?+

28 Den tillbringar natten på en bergstopp,

har sin fästning på en klippa.*

29 Därifrån söker den föda,+

dess ögon spanar långt bort i fjärran.

30 Dess ungar mättas av blod,

för där de slagna är, där är örnen.”+

 5 Jag har svarat en gång, men jag gör det inte igen,

ja två gånger, men jag har inget mer att säga.”

 9 Har du lika stark arm som den sanne Guden,+

är din stämma lika dundrande som hans?+

10 Smycka dig då med storhet och ära,

klä dig i värdighet och prakt.

11 Släpp lös din våldsamma vrede,

se på alla som är stolta och sätt dem på plats.

12 Se på alla som är stolta och förödmjuka dem,

trampa ner de onda där de står.

13 Göm dem alla i jorden,

bind dem* i det fördolda,

14 då skulle jag ge dig rätt,*

då har du makt att* rädda dig själv.

16 Se vilken kraft den har i höfterna,

vilken styrka i bukmusklerna!

17 Den kan göra sin svans hård som ceder,

senorna i låren är sammanflätade.

18 Benen i kroppen är som kopparrör,

kroppsdelarna som smidda järnstänger.

19 Av Guds skaparverk är den främst i sitt slag,*

bara Skaparen kan närma sig den med sitt svärd.

20 Bergen ger mat åt den,

där leker alla vilda djur.

21 Den lägger sig ner under lotusträden,

i skydd av vassen i sankmarken.

22 Lotusträden ger den skugga,

den är omgiven av popplarna i dalen.

41 Kan du fånga Leviạtan*+ med en fiskkrok

eller binda ett rep runt dess gap?

 2 Kan du sätta ett rep* genom dess näsborrar

eller genomborra käftarna med en krok?*

 3 Tigger den om nåd,

talar den vänligt till dig?

 4 Ingår den avtal med dig

och blir din slav för resten av livet?

 5 Kan du leka med den som med en fågel

eller sätta den i koppel åt dina små flickor?

 7 Kan du genomborra dess hud med harpuner+

eller huvudet med ett spjut?

12 Jag har mer att säga om dess lemmar,

om dess styrka och fulländade kropp.

15 På ryggen har den rader av fjäll,*

tätt förseglade.

16 De sluter tätt intill varandra,

inte ens luft kan tränga in mellan dem.

17 De är fästa vid varandra,

de sitter ihop och kan inte skiljas åt.

18 När den frustar gnistrar det,

ögonen är som morgonrodnadens strålar.

19 Blixtar kommer ut ur munnen,

det slår ut gnistor från den.

20 Rök kommer ut ur näsborrarna,

som från en ugn tänd med säv.

21 Andedräkten sätter kol i brand,

och lågor slår ut från gapet.

22 Den har en väldig styrka i sin nacke,

och alla som möter den blir skräckslagna.

23 Huden på buken är fast,

sitter som gjuten och ger inte med sig.

24 Hjärtat är hårt som sten,

ja som understenen i en kvarn.

25 När den reser sig blir även de mäktiga rädda,

när den slår vilt i vattnet lamslås alla av skräck.

26 Inget svärd rår på den,

inte heller spjut eller pil.+

27 Järn är som halm för den,

koppar som ruttet trä.

28 En pil skrämmer den inte på flykten,

slungans stenar blir som halmstrån för den.

29 En klubba gör lika mycket nytta som ett halmstrå,

den skrattar bara åt skramlet av spjut.

30 Undersidan är som vassa lerskärvor,

som en trösksläde+ glider den fram över dyn.

31 Den får djupet att koka som en gryta,

den får vattnet att skumma likt kokande salva.

32 Dess kölvatten är som en glittrande stig,

djupet tycks ha fått vitt hår.

33 Ingenstans på jorden finns dess like,

ett djur som skapades till att inte känna fruktan.

34 Den stirrar på alla stolta,

den är kung över alla majestätiska vilda djur.”

 2 ”Nu vet jag att du kan göra allt,

inget som du har bestämt dig för är omöjligt för dig.+

Ja, jag talade utan att förstå,

om sådant som är för underbart för mig, sådant som jag inte vet något om.+

 5 Förut hade jag bara hört talas om dig,

men nu har jag sett dig med egna ögon.

 6 Därför tar jag tillbaka vad jag har sagt+

och ångrar mig verkligen i stoft och aska.”+