JONA

1 Jona,*+ Amịttajs son, fick detta budskap från Jehova: 2 ”Ge dig av, gå till den stora staden Nineve,+ och ropa ut ett domsbudskap mot den, för jag har sett hur onda stadens invånare är.”

3 Men Jona bestämde sig för att fly från Jehova och bege sig till Tarsis. Han tog sig till Joppe och hittade ett skepp som skulle dit. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarsis, bort från Jehova.

4 Då sände Jehova en kraftig vind över havet, och ovädret blev så våldsamt att skeppet höll på att gå under. 5 Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud för att få hjälp. Och de började kasta saker överbord för att lätta skeppet.+ Men Jona hade gått ner under däck* och lagt sig, och han sov djupt. 6 Kaptenen kom ner till honom och sa: ”Varför ligger du och sover? Stig upp och ropa till din gud! Kanske kommer han att ha medkänsla med oss så att vi inte går under.”+

7 Sedan sa männen till varandra: ”Vi kastar lott+ så att vi får reda på vems fel det är att den här olyckan har drabbat oss.” De gjorde det, och lotten föll på Jona.+ 8 De sa till honom: ”Berätta nu, är det ditt fel att den här olyckan har drabbat oss? Vad har du för arbete, och varifrån kommer du? Vilket land är du ifrån, och vilket folk tillhör du?”

9 Han svarade: ”Jag är hebré, och jag tillber* Jehova, himlens Gud, han som har skapat hav och land.”

10 Då blev männen ännu räddare, och de frågade honom: ”Vad är det du har gjort?” (Männen visste att han var på flykt från Jehova, för det hade han berättat för dem.) 11 Sedan sa de: ”Vad ska vi göra med dig för att få havet att lugna sig?” För havet blev bara mer och mer upprört. 12 Han svarade: ”Kasta mig överbord, så kommer havet att bli stilla. För jag vet att det är mitt fel att den här våldsamma stormen har drabbat er.” 13 Männen rodde i stället allt de orkade* för att få skeppet tillbaka till land, men de lyckades inte, för havet omkring dem blev bara mer och mer upprört.

14 Då ropade de till Jehova: ”Jehova, vi ber dig, låt inte oss gå under för den här mannens skull! Håll inte oss ansvariga för en oskyldig människas död,* för allt detta är ju i enlighet med din vilja, Jehova!” 15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord, och havet blev lugnt. 16 Då greps männen av stor fruktan för Jehova,+ och de frambar ett offer åt Jehova och gav löften till honom.

17 Jehova sände nu en stor fisk som slukade Jona, och Jona var i fiskens mage i tre dagar och tre nätter.+

2 Då bad Jona till Jehova, sin Gud, från fiskens mage.+ 2 Han sa:

”I min förtvivlan ropade jag till Jehova, och han svarade mig.+

Från gravens* djup* ropade jag på hjälp.+

Du hörde min röst.

Alla dina brottsjöar och vågor sköljde över mig.+

 4 Och jag tänkte: ’Jag har drivits bort från dig!*

Ska jag aldrig mer få se ditt heliga tempel?’

Tång slingrade sig runt mitt huvud.

 6 Till bergens grundvalar sjönk jag ner.

Jordens portar stängdes bakom mig för alltid.

Men du, Jehova, min Gud, förde mig levande upp ur gravens djup.+

 8 De som tillber värdelösa avgudar överger honom som visar dem lojal kärlek.*

 9 Men jag ska offra till dig och uttrycka min tacksamhet.

Det jag har lovat ska jag hålla.+

Räddningen kommer från Jehova.”+

10 Till slut befallde Jehova fisken att spy upp Jona på land.

3 Sedan talade Jehova till Jona för andra gången:+ 2 ”Ge dig av, gå till den stora staden Nineve+ och förkunna det budskap som jag ger dig.”

3 Då gav sig Jona av till Nineve,+ precis som Jehova hade sagt.+ Nineve var en mycket stor stad:* det tog tre dagar att gå genom* den. 4 Jona började gå genom staden, och han gick en hel dag och förkunnade: ”Om bara 40 dagar ska Nineve förstöras.”

5 Då trodde folket i Nineve på Gud,+ och de utropade en fasta och klädde sig i säckväv, från den störste bland dem till den minste. 6 När kungen i Nineve fick höra budskapet reste han sig från tronen, tog av sig sina kungliga kläder och klädde sig i säckväv och satte sig i aska. 7 Dessutom lät han följande kungörelse gå ut i Nineve:

”Kungen och hans stormän har utfärdat detta påbud: Inga människor och djur, varken får eller oxar, ska äta någonting. De ska varken äta mat eller dricka vatten. 8 Både människor och djur ska vara klädda i säckväv. Och de ska uppriktigt ropa till Gud och vända om från sin ondska och det våld de utövar. 9 Vem vet, kanske den sanne Guden ändrar* sig och håller tillbaka sin brinnande vrede så att vi inte förintas.”

10 När den sanne Guden såg vad de gjorde, att de hade vänt om från sin ondska,+ ändrade* han sitt beslut, och han lät inte olyckan drabba dem.+

4 Men Jona blev väldigt besviken och arg. 2 Så han bad till Jehova: ”Jehova, det var ju precis så här jag tänkte att det skulle bli när jag fortfarande var i mitt eget land. Det var därför jag försökte fly till Tarsis.+ Jag visste ju att du är en medkännande* och barmhärtig Gud, som är tålmodig* och överflödar av lojal kärlek+ och inte vill att någon ska drabbas av olycka. 3 Jehova, ta nu mitt liv. Låt mig dö, jag vill inte leva längre.”+

4 Då frågade Jehova: ”Har du verkligen rätt att vara så arg?”

5 Jona gick ut ur staden och satte sig ner öster om den. Han gjorde en hydda för att få lite skugga och väntade för att se vad som skulle hända med staden.+ 6 Då gjorde Jehova Gud så att en flaskkurbits* sköt upp över Jona för att ge honom skugga och lindring. Och Jona blev mycket glad över flaskkurbitsen.

7 Men i gryningen nästa dag såg den sanne Guden till att en mask angrep flaskkurbitsen, så att den vissnade. 8 När solen började skina sände Gud också en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev svimfärdig. Han fortsatte be om att få dö och sa gång på gång: ”Låt mig dö, jag vill inte leva längre.”+

9 Gud frågade Jona: ”Har du verkligen rätt att bli så arg för det som hände med flaskkurbitsen?”+

Då sa han: ”Ja, jag har rätt att vara arg, så arg att jag vill dö.” 10 Men Jehova sa: ”Du kände dig ledsen för det som hände med flaskkurbitsen, som du inte hade lagt ner något arbete på och som du inte hade fått att växa. Den växte upp på en natt och försvann lika snabbt. 11 Skulle då inte jag känna för den stora staden Nineve,+ där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja på rätt och fel* och där det också finns många djur?”+