APOSTLA­GÄRNINGARNA

1 I den första skildringen, Theọfilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde+ 2 fram till den dag då han togs upp till himlen.+ Innan han togs upp gav han anvisningar genom helig ande till de apostlar han hade utvalt.+ 3 Efter sitt lidande visade han sig för dem och gav dem många säkra bevis på att han levde.+ Han visade sig för dem under 40 dagar och berättade om Guds rike.+ 4 Vid ett tillfälle befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem,+ utan vänta på det som Fadern har utlovat,+ det som jag har berättat om. 5 För Johannes döpte med vatten, men om bara några dagar kommer ni att bli döpta med helig ande.”+

6 Så när de var samlade igen frågade de honom: ”Herre, är det nu du ska återupprätta Israel som kungarike?”+ 7 Han sa till dem: ”Ni behöver inte* känna till de tider eller tidsperioder som bara min Far har rätt att fastställa.+ 8 Men ni ska få kraft när den heliga anden kommer över er,+ och ni ska vara vittnen+ om mig i Jerusalem+ och i hela Judeen och Samarien+ och till jordens yttersta ände.”*+ 9 Och när han hade sagt detta lyftes han upp medan de såg på, och han doldes av ett moln så att de inte längre kunde se honom.+ 10 Och medan de stirrade mot himlen och han var på väg bort stod det plötsligt två män i vita kläder+ bredvid dem. 11 ”Ni galiléer”, sa de, ”varför står ni och tittar upp mot himlen? Jesus, som har tagits upp från er till himlen, ska komma tillbaka* på samma sätt som ni såg honom tas upp till himlen.”

12 Då återvände de till Jerusalem+ från det berg som kallas Olivberget och som ligger nära staden, bara en sabbatsresa* därifrån. 13 När de kom fram gick de upp till salen på övervåningen där de brukade vara. Det var Petrus och Johannes, Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomẹus och Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon den nitiske samt Judas, Jakobs son.+ 14 De brukade samlas och be uthålligt tillsammans med några kvinnor+ och Jesus mor, Maria, och hans bröder.+

15 Vid den här tiden ställde sig Petrus en dag mitt ibland lärjungarna* (det var omkring 120 personer samlade) och sa: 16 ”Mina bröder, det profetiska ord som David uttalade genom den heliga anden måste uppfyllas. Han talade om Judas,+ som visade vägen åt dem som grep Jesus.+ 17 För Judas räknades till oss+ och utförde samma tjänst som vi. 18 (Judas köpte en åker för pengarna han fick för det orätta han gjorde.+ Och han föll med huvudet före, och kroppen* sprack så att inälvorna rann ut.+ 19 Alla Jerusalems invånare fick höra talas om detta, och åkern fick heta Akeldạma på deras språk, det vill säga ”Blodsåkern”.) 20 Det står ju i Psalmernas bok: ’Låt hans boning bli öde, låt ingen bo i den’,+ och: ’Låt någon annan ta över hans ämbete.’*+ 21 Därför är det nödvändigt att ersätta honom med en av de män som var tillsammans med oss under hela den period som Herren Jesus utförde sin tjänst* bland oss, 22 från det att han döptes av Johannes+ till dess han togs upp.+ Den mannen ska vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse.”+

23 De föreslog två män: Josef, som kallades Barsạbbas men också var känd som Justus, och Mattias. 24 Sedan bad de: ”Jehova,* du som känner allas hjärtan,+ visa vilken av de här två männen du har utvalt, 25 vem som ska överta tjänsten och uppgiften som apostel efter Judas, som lämnade den för att gå sin egen väg.”+ 26 Sedan kastade de lott,+ och lotten föll på Mattias. Från och med då räknades han som apostel tillsammans med de elva andra.*

2 På pingstdagen+ var de alla församlade. 2 Plötsligt hördes ett högt ljud från himlen, precis som när det blåser en kraftig vind, och det fyllde hela huset där de satt.+ 3 De fick se något som liknade eldslågor,* som fördelade sig så att en låga satte sig på varje lärjunge. 4 Och alla uppfylldes av helig ande+ och började tala andra språk,* enligt andens vägledning.+

5 Vid den här tiden fanns det hängivna judar från alla världens länder i Jerusalem.+ 6 När folk hörde det höga ljudet strömmade de till, och de blev förvirrade, för var och en hörde sitt eget språk talas. 7 De visste varken ut eller in och sa: ”De här som talar våra språk, visst är de galiléer?+ 8 Så hur kommer det sig att de kan tala våra modersmål? 9 Vi är parter, meder+ och elamiter,+ och vi kommer från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, provinsen Asia,+ 10 Frygien, Pamfylien, Egypten och områdena i Libyen som gränsar mot Kyrẹne. Vi har rest från Rom, både judar och proselyter,+ 11 och vi är kreter och araber. Ändå hör vi dem berätta om Guds storslagna gärningar på våra egna språk.” 12 Ja, alla var häpna och förvånade och sa till varandra: ”Vad är det som händer?” 13 Men andra sa hånfullt: ”De har druckit vin,* de är fulla!”

14 Men Petrus steg fram tillsammans med de elva+ och sa med hög röst: ”Judeiska män och alla ni invånare i Jerusalem, jag har något att säga, så lyssna noga. 15 De här människorna är inte alls berusade, som ni tror. Det är ju bara tredje timmen på dagen.* 16 Nej, detta sker som en uppfyllelse av det som profeten Joel sa: 17 ’”Och i de sista dagarna”, säger Gud, ”ska jag utgjuta min ande över alla slags människor. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga män ska se syner och era gamla män ska drömma drömmar.+ 18 Och i de dagarna ska jag utgjuta min ande även över mina slavar och slavinnor, och de kommer att profetera.+ 19 Och jag ska göra underverk* på himlen och tecken på jorden, blod och eld och rökmoln. 20 Solen ska förvandlas till mörker och månen till blod innan Jehovas* stora och glansfulla dag kommer. 21 Och alla som anropar Jehovas* namn ska bli räddade.”’+

22 Ni män av Israel, lyssna på mig: Jesus från Nasaret var en man sänd av Gud. Det fick ni tydliga bevis på genom de mirakel,* underverk* och tecken som Gud utförde genom honom mitt ibland er,+ och det vet ni ju mycket väl. 23 Han blev utlämnad, precis som Gud hade bestämt och kände till på förhand,*+ och ni dödade honom genom att låta laglösa män spika fast honom på en träpåle.+ 24 Men Gud uppväckte honom+ och befriade honom från dödens grepp,* för döden kunde inte hålla fast honom.+ 25 David säger ju om honom: ’Jag har alltid Jehova* inför mig,* och eftersom han är vid min högra sida kommer jag aldrig att vackla. 26 Därför gläder sig mitt hjärta och jublar min tunga. Och jag ska leva* i hoppet, 27 för du kommer inte att lämna mig* i graven,* och du kommer inte att tillåta att din lojale förmultnar.+ 28 Du har visat mig livets vägar, du kommer att fylla mig med stor glädje när jag är nära dig.’*+

29 Bröder, låt mig tala fritt och öppet till er om patriarken* David: Han dog och blev begravd,+ och hans grav finns här än i dag. 30 Han var ju en profet och visste att Gud hade svurit en ed på att sätta en av hans avkomlingar* på hans tron,+ 31 och därför förutsåg han Messias* uppståndelse, att han inte skulle överges i graven* och att hans kropp inte skulle förmultna.+ 32 Gud uppväckte denne Jesus, och det kan vi alla vittna om.+ 33 Han har blivit upphöjd till Guds högra sida+ och tagit emot den utlovade heliga anden från Fadern,+ och därför har han utgjutit den, och det är detta ni ser och hör. 34 David har ju inte stigit upp till himlen, men han säger: ’Jehova* sa till min herre: ”Sätt dig på min högra sida, 35 tills jag lägger dina fiender som en pall under dina fötter.”’+ 36 Därför kan hela Israels folk vara säkra på att Gud har gjort den Jesus som ni avrättade på pålen+ till både Herre+ och Messias.”*

37 När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de sa till Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?” 38 Petrus svarade: ”Ångra er*+ och bli döpta+ i Jesus Kristus namn, så att era synder kan bli förlåtna.+ Då ska ni få den heliga anden som gåva.* 39 Löftet+ att få anden gäller nämligen er och era barn och alla dem som är långt borta, ja alla som Jehova,* vår Gud, drar till sig.”+ 40 Och han fortsatte vittna grundligt, och han förmanade dem: ”Låt er räddas från den här fördärvade generationen.”+ 41 De som villigt tog emot budskapet blev döpta,+ och på den dagen ökade antalet lärjungar med omkring 3 000.+ 42 Och de fortsatte troget att lyssna till apostlarnas undervisning och att träffas* och att äta+ och be tillsammans.+

43 Apostlarna började göra många tecken och underverk,*+ och alla såg det och fylldes av vördnad. 44 De som blev troende höll ihop och hade allting gemensamt. 45 De sålde sina ägodelar+ och egendomar och fördelade pengarna mellan sig efter vars och ens behov.+ 46 Dag efter dag kom de troget till templet, och de åt mat i olika hem och delade maten med varandra, villigt och med rent motiv. 47 De lovprisade Gud och var omtyckta av folket. Och varje dag lät Jehova* nya människor ansluta sig till lärjungarna,+ människor som skulle bli räddade.

3 En dag var Petrus och Johannes på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen.* 2 En man som hade lidit av en missbildning sedan födseln bars dit. Varje dag brukade man sätta honom nära den tempelport som kallas Sköna porten, så att han kunde tigga* av dem som var på väg in i templet. 3 När han fick syn på Petrus och Johannes, som var på väg in i templet, bad han att de skulle ge honom något. 4 Då såg de rakt på honom, och Petrus sa: ”Se på oss.” 5 Förväntansfullt tittade han upp på dem, eftersom han trodde att han skulle få något. 6 Men Petrus sa: ”Silver och guld äger jag inte, men det jag har ger jag dig. I nasarén Jesus Kristus namn: Gå!”+ 7 Sedan tog han tag i hans högra hand och reste honom upp.+ I samma ögonblick blev mannens fötter och vrister starka.+ 8 Han hoppade upp+ och började gå, och han följde med dem in i templet. Han gick omkring och hoppade och lovprisade Gud. 9 Och alla där såg honom gå runt och lovprisa Gud. 10 Och när det gick upp för dem att det var samme man som brukade sitta och tigga vid Sköna porten i templet+ blev de häpna och helt exalterade över det som hade hänt honom.

11 Mannen ville inte släppa Petrus och Johannes, och människor skyndade sig fram till dem i det som kallas Salomos pelarhall,+ och de var utom sig av förvåning. 12 När Petrus såg det sa han till dem: ”Israeliter, varför är ni så förvånade över det här, och varför stirrar ni på oss? Tror ni att det var tack vare vår egen kraft eller gudhängivenhet som vi fick den här mannen att börja gå? 13 Abrahams och Isaks och Jakobs Gud,+ våra förfäders Gud, har upphöjt* sin tjänare,+ Jesus,+ som ni utlämnade+ och förnekade inför Pilatus, trots att Pilatus hade beslutat sig för att frige honom. 14 Ni förnekade en helig och rättfärdig man och begärde att få en mördare frigiven i stället,+ 15 och ni dödade den främste förmedlaren av liv.+ Men Gud uppväckte honom från de döda, och vi vittnar om det.+ 16 Och genom Jesus namn, och genom vår tro på hans namn, har den här mannen som ni ser och som ni känner blivit frisk. Ja, tack vare tron på Jesus har den här mannen blivit helt återställd inför ögonen på er alla. 17 Men bröder, jag vet att ni handlade i okunnighet,+ precis som era styresmän gjorde.+ 18 Och på det här sättet har Gud uppfyllt det som han förutsade genom alla profeterna: att hans Messias* skulle lida.+

19 Så ångra er*+ och vänd om,+ så att era synder blir utplånade.+ Då ska Jehova* ge er nya krafter, 20 och han ska sända den Messias* som är utvald åt er, Jesus. 21 Han ska vänta i himlen* tills tiden är inne för att återställa allt som Gud har förkunnat förr i tiden genom sina heliga profeter. 22 Mose sa ju: ’Jehova,* er Gud, ska ge er en profet som är lik mig, en av era egna bröder.+ Ni ska lyssna på allt han säger till er.+ 23 För den* som inte lyssnar till den profeten ska bli utplånad från folket.’+ 24 Och alla profeter från Samuel och framåt har också tydligt profeterat om dessa dagar.+ 25 Ni är barn till profeterna och arvtagare till det förbund som Gud ingick med era förfäder,+ när han sa till Abraham: ’Genom din avkomma ska alla jordens släkter bli välsignade.’+ 26 När Gud hade utvalt sin tjänare sände han honom först till er+ för att välsigna er genom att hjälpa er att överge era onda gärningar.”

4 Medan Petrus och Johannes talade till folket kom prästerna, sadducéerna+ och befälhavaren för tempelvakterna fram till dem. 2 De var irriterade för att apostlarna undervisade folket och förkunnade att Jesus hade blivit uppväckt från de döda.*+ 3 Så de grep* dem och satte dem i häkte+ till nästa dag, för det var redan kväll. 4 Men många av dem som hade lyssnat började tro, och antalet troende män växte till omkring 5 000.+

5 Nästa dag samlades folkets styresmän, de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. 6 Där var även den främste prästen Hannas+ samt Kaifas,+ Johannes och Alexander och alla som var släkt med den främste prästen. 7 De förde fram Petrus och Johannes och började förhöra dem. De frågade: ”Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?” 8 Petrus uppfylldes av helig ande+ och sa:

”Folkets styresmän och äldste! 9 I dag ställs vi till svars för en god gärning som en sjuk man har blivit föremål för,+ och nu vill ni veta vem som har gjort honom frisk. 10 Ni och hela Israels folk ska veta att han botades i nasarén Jesus Kristus namn.+ Tack vare honom, som ni avrättade på pålen+ men som Gud uppväckte från de döda,+ står den här mannen helt frisk här inför er. 11 Jesus är ’den sten som ni byggnadsarbetare betraktade som värdelös men som har blivit huvudhörnstenen’.*+ 12 Dessutom är det ingen annan som kan ge räddning, för det finns inget* annat namn+ under himlen som vi kan bli räddade genom.”+

13 När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och förstod att de var outbildade* och helt vanliga människor,+ blev de förvånade. Och de kom ihåg att de hade varit tillsammans med Jesus.+ 14 När de såg på mannen som hade blivit botad och som stod där bredvid dem+ visste de inte vad de skulle säga.+ 15 Så de befallde dem att lämna Sanhedrịns* sal, och sedan började de överlägga med varandra. 16 ”Vad ska vi ta oss till med de här männen?”+ sa de. ”De har ju trots allt utfört ett mirakel* som inte har undgått någon i hela Jerusalem.+ Det går inte att förneka. 17 Vi måste hota dem och förbjuda dem att tala med någon i det namnet, så att inte ryktet sprids ännu mer.”+

18 Sedan kallade de in dem och förbjöd dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesus namn. 19 Men Petrus och Johannes svarade: ”Ni får själva avgöra om det är rätt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. 20 Men vi för vår del kan inte sluta berätta om det vi har sett och hört.”+ 21 Då hotade de Petrus och Johannes igen, men sedan frigavs de, för de kunde inte hitta något att straffa dem för. Dessutom var de rädda för folket,+ alla ärade ju Gud för det som hade hänt. 22 Mannen som hade blivit botad mirakulöst var över 40 år.

23 När de hade blivit frigivna gick de till de andra lärjungarna och berättade vad de främsta prästerna och de äldste hade sagt. 24 Sedan bad de alla gemensamt till Gud och sa:

”Vår suveräne Herre, du är den som har gjort himlen och jorden och havet och allt som de rymmer,+ 25 och du är den som genom helig ande lät vår förfader David,+ din tjänare, säga: ’Varför blev nationerna upprörda, varför tänkte folken ut meningslösa planer? 26 Jordens kungar ställde upp sig, och ledarna gick samman mot Jehova* och mot hans smorde.’*+ 27 Ja, Herodes* och Pontius Pilatus+ och människor från andra nationer och Israels folk gick samman i den här staden mot din helige tjänare Jesus, som du har smort,+ 28 för att göra det som var förutbestämt genom din makt och ditt beslut.+ 29 Och nu, Jehova,* lyssna till deras hotelser, och hjälp dina tjänare att fortsätta förkunna ditt ord med frimodighet. 30 Fortsätt sträcka ut din hand och bota, och låt tecken och underverk* ske+ genom din helige tjänare Jesus namn.”+

31 När de hade bett denna innerliga* bön skakades platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av helig ande+ och förkunnade modigt Guds ord.+

32 De troende hade stark sammanhållning,* och ingen sa att något av det han ägde bara var hans, utan de hade allt gemensamt.+ 33 Apostlarna fortsatte vittna kraftfullt om att Herren Jesus hade uppstått,+ och de kunde verkligen känna Guds generösa omtanke. 34 Ingen av dem led någon brist,+ för alla som ägde åkrar eller hus sålde dem och tog pengarna 35 och gav dem till apostlarna.+ Sedan fördelade man resurserna så att alla fick det de behövde.+ 36 En av dem var en levit från Cypern som hette Josef och som apostlarna också kallade Bạrnabas+ (som betyder ”tröstens son”). 37 Han ägde en åker som han sålde, och sedan gav han pengarna till apostlarna.+

5 En man som hette Ananịas och hans hustru Safịra sålde ett stycke mark. 2 Men i hemlighet behöll Ananịas en del av pengarna, och det visste hans hustru. Sedan överlämnade han bara en del av summan till apostlarna.+ 3 Men Petrus sa: ”Ananịas, varför har du låtit Satan ge dig mod att ljuga+ för den heliga anden+ och i hemlighet behålla en del av pengarna för marken? 4 Var den inte din så länge du ägde den? Hade du inte rätt att göra vad du ville med pengarna efter att du sålt den? Hur kunde du komma på tanken att göra något så ont? Det är inte människor du har ljugit för, utan Gud.” 5 När Ananịas hörde det föll han ihop och dog. Och alla som hörde om det blev mycket rädda. 6 Några av de yngre männen reste sig och svepte honom i skynken, och sedan bar de ut honom och begravde honom.

7 Omkring tre timmar senare kom hans hustru in, och hon visste inte vad som hade hänt. 8 Petrus frågade henne: ”Säg mig, fick ni så här mycket för jordstycket?” Hon svarade: ”Ja, det stämmer.” 9 Då sa Petrus till henne: ”Varför kom ni två överens om att utmana Jehovas* ande? Hör du fotstegen utanför dörren? Det är stegen från dem som har begravt din man, och nu ska de bära ut dig också.” 10 I samma ögonblick föll hon ihop vid hans fötter och dog. När de unga männen kom in låg hon där död, och de bar ut henne och begravde henne bredvid hennes man. 11 Hela församlingen och alla som fick höra talas om detta blev mycket förskräckta.

12 Apostlarna fortsatte att göra många tecken och underverk* bland folket,+ och de brukade alla samlas i Salomos pelarhall.+ 13 Inga andra* vågade ansluta sig till dem. Däremot talade folket positivt om dem, 14 och fler och fler började tro på Herren, ett stort antal både män och kvinnor.+ 15 Man bar till och med ut de sjuka på huvudgatorna och lade dem på små sängar och mattor, så att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi.+ 16 Det kom också många från städerna runt omkring Jerusalem, och de hade med sig sjuka och sådana som plågades av onda andar, och alla blev botade.

17 Då ingrep översteprästen och hans närmaste män, som tillhörde sadducéernas parti,* för de var mycket avundsjuka. 18 De grep* apostlarna och satte dem i det allmänna häktet.+ 19 Men under natten öppnade Jehovas* ängel fängelsedörrarna+ och förde ut dem och sa: 20 ”Gå och ställ er i templet och fortsätt förkunna budskapet om livet.”* 21 Så i gryningen gick de in i templet och började undervisa igen.

Översteprästen och hans närmaste män sammankallade nu Sanhedrịn och Israels hela äldsteråd, och de sände bud till fängelset om att apostlarna skulle hämtas. 22 Men när tempelvakterna kom till fängelset kunde de inte hitta dem. Så de återvände och rapporterade: 23 ”Fängelset var ordentligt låst och vakterna stod posterade vid dörrarna, men när vi öppnade fanns det ingen där.” 24 När de främsta prästerna och befälhavaren för tempelvakterna hörde detta blev de förvirrade och undrade vad detta skulle leda till. 25 Då kom det någon och sa: ”Männen som ni satte i fängelse står och undervisar folket i templet.” 26 Då tog befälhavaren med sig vakterna och hämtade apostlarna, men utan att använda våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket.+

27 De tog med sig apostlarna och ställde dem inför Sanhedrịn. Översteprästen förhörde dem 28 och sa: ”Vi förbjöd er uttryckligen att undervisa i detta namn,+ och ändå har ni uppfyllt Jerusalem med er lära, och ni vill ge oss skulden för den mannens död.”*+ 29 Petrus och de andra apostlarna svarade: ”Vi måste lyda Gud* mer än människor.+ 30 Våra förfäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på en påle* och dödade.+ 31 Gud har upphöjt honom till sin högra sida+ som sin främste förmedlare+ och räddare,+ för att ge Israel möjlighet att ångra sig* och få förlåtelse för sina synder.+ 32 Vi vittnar om allt detta,+ och det gör också den heliga anden,+ som Gud har gett åt dem som lyder honom.”*

33 När de hörde det blev de rasande och ville röja dem ur vägen. 34 Men en farisé som hette Gamạliel+ reste sig upp i Sanhedrịn. Han var lärare i lagen, och hela folket hade stor respekt för honom. Han befallde att männen skulle föras ut en liten stund. 35 Sedan sa han: ”Israeliter, tänk er för innan ni bestämmer vad ni ska göra med de här männen. 36 För en tid sedan framträdde Teudas och sa att han var något särskilt, och han fick omkring 400 anhängare. Men han blev dödad, och hela gruppen skingrades och upplöstes. 37 Efter honom, medan folkräkningen* pågick, framträdde galilén Judas, och han fick många efterföljare. Han miste också livet, och alla hans anhängare skingrades. 38 Därför säger jag er: Lämna de här männen i fred, och låt dem vara. För om det är människor som ligger bakom deras åsikter kommer deras verksamhet att självdö, 39 men om det är Gud som ligger bakom kan ni inte stoppa dem.+ Akta er så att ni inte strider mot Gud.”+ 40 Då följde de hans råd, och de kallade in apostlarna, piskade* dem+ och förbjöd dem att tala i Jesus namn. Sedan släpptes de fria.

41 Apostlarna lämnade Sanhedrịn, glada över+ att de hade ansetts värdiga att lida* för hans namns skull. 42 Och varje dag fortsatte de att undervisa och förkunna de goda nyheterna om Messias,* Jesus,+ både i templet och från hus till hus.+

6 Vid den här tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande judarna, därför att deras änkor blev orättvist behandlade när de dagliga matransonerna delades ut.+ 2 De tolv samlade därför alla lärjungarna och sa: ”Det skulle inte vara rätt av oss att försumma undervisningen i Guds ord för att dela ut mat vid borden.+ 3 Bröder, välj i stället ut sju män som har gott rykte*+ och som är fyllda av ande och vishet,+ så ger vi dem ansvaret att sköta den här viktiga uppgiften.+ 4 Då kan vi koncentrera oss på att be och undervisa i Guds ord.”* 5 Alla tyckte om förslaget, och de valde ut Stefanus, som var full av tro och helig ande, Filippus,+ Prọkoros, Nikạnor, Timon, Pạrmenas och Nikolạos, som var en proselyt från Antiokịa. 6 De tog med dem till apostlarna, som bad och lade händerna på dem.+

7 Guds ord fortsatte därför att spridas,+ och antalet lärjungar ökade kraftigt+ i Jerusalem. Det var också många präster som blev troende.+

8 Stefanus, som hade Guds godkännande och var full av hans kraft, gjorde stora underverk* och tecken bland folket. 9 Då kom det några män från De frigivnas synagoga* och några från Kyrẹne, Alexandria, Kilikien och Asia, och de började diskutera med Stefanus. 10 Men i jämförelse med den vishet och ande som han talade med hade de inte mycket att komma med.+ 11 Så i hemlighet övertalade de några män att säga: ”Vi har hört honom tala hädiskt mot Mose och Gud.” 12 De hetsade upp folket, de äldste och de skriftlärda, så att de överföll honom och släpade med sig honom till Sanhedrịn. 13 Och de förde fram falska vittnen som sa: ”Den här mannen håller på och kritiserar denna heliga plats och lagen. 14 Vi hörde honom till exempel säga att den där Jesus från Nasaret ska riva ner den här platsen och ändra på de seder som Mose har gett oss.”

15 Alla som satt i Sanhedrịn stirrade på honom och såg att hans ansikte var som en ängels ansikte.

7 Då frågade översteprästen: ”Stämmer det de säger?” 2 Stefanus svarade: ”Bröder och fäder, lyssna på mig. Den store Guden visade sig för vår förfader Abraham när han var i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran,+ 3 och Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska visa dig.’+ 4 Då lämnade han kaldéernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött+ fick Gud honom att bosätta sig här, i landet som ni bor i.+ 5 Ändå gav Gud inte Abraham något landområde, nej inte ens en liten jordlott.* Men han lovade att ge hela landet åt honom och hans avkomlingar,+ trots att han var barnlös då. 6 Och Gud sa till honom att hans avkomlingar skulle vara utlänningar i ett land som inte var deras och att folket där skulle göra dem till slavar och förtrycka dem* i 400 år.+ 7 ’Jag ska straffa den nation som gör dem till slavar’,+ sa Gud, ’och sedan ska de dra ut och tillbe mig* på den här platsen.’+

8 Gud gav också Abraham ett omskärelseförbund,*+ och han blev far till Isak+ och omskar honom på åttonde dagen.+ Isak blev far till* Jakob och Jakob till de 12 stamfäderna.* 9 Stamfäderna blev avundsjuka på Josef+ och sålde honom till Egypten,+ men Gud var med honom+ 10 och räddade honom ur alla hans svårigheter. Han gav honom vishet och gjorde så att han blev omtyckt av farao, Egyptens kung. Och farao gav honom makt över Egypten och hela sitt hus.+ 11 Sedan blev det svält i hela Egypten och Kanaan, ja, det var en mycket svår tid, och våra förfäder hade inget att äta.+ 12 Men Jakob hörde att det fanns livsmedelsförråd* i Egypten, och han skickade i väg våra förfäder en första gång.+ 13 Den andra gången avslöjade Josef för sina bröder vem han var, och farao fick höra talas om Josefs familj.+ 14 Så Josef sände bud efter sin far Jakob och alla sina släktingar,+ sammanlagt 75 personer.+ 15 Jakob gav sig alltså i väg till Egypten,+ och där dog både han+ och våra förfäder.+ 16 De fördes till Sikem, och där lade man dem i graven som Abraham hade köpt av Hamors söner i Sikem för ett belopp i silver.+

17 Tiden närmade sig för att Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, och israeliterna blev allt fler och växte till ett stort folk i Egypten. 18 Så småningom fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.+ 19 Han smidde onda planer mot vårt folk och tvingade våra förfäder att sätta ut* sina nyfödda barn så att de skulle dö.+ 20 Vid den tiden föddes Mose, och han var ett ovanligt vackert barn.* Och hans föräldrar skötte om honom i tre månader.+ 21 Men när han sattes ut*+ tog faraos dotter upp honom och fostrade honom som sin egen son.+ 22 Mose blev alltså grundligt insatt i egyptiernas visdom. Och han var kraftfull i både ord och handling.+

23 När han var 40 år bestämde han sig för att besöka sina bröder, israeliterna.*+ 24 Då fick han se en av dem bli orättvist behandlad av en egyptier, och han försvarade honom och hämnades genom att slå ihjäl egyptiern. 25 Han trodde att hans landsmän skulle förstå att Gud tänkte använda honom för att rädda dem, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag kom han dit när två av dem slogs, och han försökte lugna ner dem. Han sa: ’Män, ni är bröder. Varför gör ni varandra illa?’ 27 Men den som slog sin landsman knuffade undan Mose och sa: ’Vem har gjort dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig precis som du dödade egyptiern i går?’ 29 När Mose hörde det flydde han och kom till Midjan. Där levde han som utlänning och fick två söner.+

30 När det hade gått 40 år visade sig en ängel för honom i vildmarken vid berget Sinai, i en brinnande törnbuske.+ 31 Mose blev helt förbluffad över det han såg. När han gick närmare för att se efter hörde han Jehovas* röst: 32 ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud.’+ Då började Mose darra av skräck och vågade inte gå närmare och titta. 33 Jehova* sa till honom: ’Ta av dig sandalerna, för marken du står på är helig. 34 Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört dem sucka och stöna,+ och jag har kommit ner för att rädda dem. Så nu sänder jag dig till Egypten.’ 35 Den Mose som de hade avvisat med orden: ’Vem har gjort dig till ledare och domare?’,+ honom sände Gud+ som både ledare och befriare genom ängeln som visade sig för honom i törnbusken. 36 Det var han som förde dem ut ur Egypten+ och gjorde underverk* och tecken i Egypten+ och vid Röda havet+ och under 40 års tid i vildmarken.+

37 Det var Mose som sa till israeliterna: ’Gud ska ge er en profet som är lik mig, en av era egna bröder.’+ 38 Och det var Mose som var bland Israels folk i vildmarken. Han var där tillsammans med ängeln+ som talade till honom+ på berget Sinai och våra förfäder, och han tog emot levande heliga budskap som han skulle förmedla till oss.+ 39 Men våra förfäder vägrade lyda honom. De avvisade honom,+ och i sitt hjärta återvände de till Egypten.+ 40 De sa till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss. För vi vet inte vad som har hänt med den där Mose, som förde oss ut ur Egypten.’+ 41 Då gjorde de en kalv och offrade till denna avgud och hade en fest för att fira det som de hade tillverkat med sina händer.+ 42 Då vände sig Gud bort från dem och lät dem dyrka* himlens här,*+ precis som det står skrivet i profeternas bok: ’Det var väl inte åt mig som ni frambar offergåvor och slaktoffer i 40 år i vildmarken, ni av Israels folk? 43 Nej, det var Moloks+ tält och guden Refans stjärna som ni bar med er, de avgudar som ni tillverkade och tillbad. Därför ska jag föra bort er, längre bort än till Babylon.’+

44 I vildmarken hade våra förfäder Vittnesbördets tält. Gud hade gett Mose befallning om att uppföra det enligt det mönster han hade visat honom.+ 45 Sedan tog deras barn* över tältet, och under Josuas ledning tog de med det in i det land som tillhörde nationerna+ som Gud drev undan för dem.+ Där var det kvar till Davids tid. 46 David var omtyckt av Jakobs Gud och bad att få bygga ett hus* åt honom,+ 47 men det var Salomo som fick bygga det.+ 48 Den Högste bor dock inte i hus som människor byggt.+ Som profeten säger: 49 ’Himlen är min tron,+ och jorden är min fotpall.+ Vad är det för hus ni kan bygga åt mig, säger Jehova,* eller var är platsen där jag kan vila? 50 Är det inte jag som har skapat allt detta?’+

51 Ni är omedgörliga och stänger era hjärtan och sluter era öron.* Ni motarbetar alltid den heliga anden. Ni gör precis som era förfäder.+ 52 Finns det någon profet som era förfäder inte har förföljt?+ Nej, de dödade dem som förutsade att den rättfärdige skulle komma,+ och honom har ni nu förrått och mördat,+ 53 ni som tog emot lagen genom änglar+ men ändå inte har hållit den.”

54 När de hörde detta blev de ursinniga och började koka av ilska.* 55 Men Stefanus, som var fylld av helig ande, vände blicken mot himlen och fick se Guds storhet och Jesus som stod på Guds högra sida.+ 56 Han sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen+ stå på Guds högra sida.”+ 57 Då skrek de för full hals och höll för öronen, och alla rusade mot honom. 58 De släpade ut honom utanför staden och började stena honom.+ Vittnena+ som hade anklagat honom lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saul.+ 59 Medan de stenade Stefanus vädjade han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.”* 60 Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: ”Jehova,* ställ dem inte till svars för den här synden!”+ Och när han hade sagt det somnade han in i döden.

8 Saul samtyckte till mordet på Stefanus.+

Den dagen bröt det ut våldsam förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien.+ 2 Några troende män bar bort Stefanus kropp, och man begravde honom och höll en stor sorgehögtid över honom. 3 Men Saul började förfölja församlingen brutalt. Han trängde in i hus efter hus och släpade ut både män och kvinnor och kastade dem i fängelse.+

4 Men de som hade skingrats vandrade omkring i landet och förkunnade de goda nyheterna från Gud.+ 5 Filippus gick till staden Samaria*+ och började predika om Kristus för dem som bodde där. 6 Alla var mycket uppmärksamma när de hörde Filippus tala och såg underverken* han gjorde. 7 Många var nämligen besatta av orena andar, och andarna ropade högt och for ut.+ Dessutom blev många som var förlamade och rörelsehindrade botade. 8 Därför blev det stor glädje i den staden.

9 I staden fanns det en man som hette Simon. Han hade utövat magi och imponerat på folket i Samarien och påstått att han var något speciellt. 10 Alla, från den minste till den störste, lyssnade till honom och sa: ”Den här mannen är Guds kraft, som kallas Den stora kraften.” 11 De lyssnade alltså på honom därför att han hade gjort intryck på dem med sina magiska konster under lång tid. 12 Men när Filippus förkunnade de goda nyheterna om Guds rike+ och om Jesus Kristus namn trodde de på honom, och både män och kvinnor blev döpta.+ 13 Simon själv blev också troende, och när han hade blivit döpt höll han sig till Filippus.+ Han var fascinerad av alla tecken och stora under han fick se.

14 När apostlarna i Jerusalem hörde att folk i Samarien hade tagit emot Guds ord,+ skickade de dit Petrus och Johannes. 15 Och de gick dit och bad för de troende, så att de skulle få helig ande.+ 16 Fram till dess hade nämligen ingen av dem fått anden, de hade bara blivit döpta i Herren Jesus namn.+ 17 Men när apostlarna lade sina händer på dem+ fick de helig ande.

18 När Simon såg att apostlarna kunde förmedla anden genom handpåläggning erbjöd han dem pengar 19 och sa: ”Ge mig också den här kraften, så att alla jag lägger händerna på kan få helig ande.” 20 Men Petrus sa till honom: ”Må både du och ditt silver förgås för att du tror att du kan köpa Guds fria gåva för pengar.+ 21 Du har ingen som helst rätt att ta del i detta verk, för Gud ser att du inte har ärliga motiv. 22 Ångra din ondska och vädja till Jehova,* så kanske du kan få förlåtelse för dina onda tankar. 23 För jag ser att du är ett bittert gift* och slav under det onda.” 24 Simon sa till dem: ”Vädja* till Jehova* för min skull så att jag inte drabbas av det ni har sagt.”

25 När de hade vittnat grundligt och förkunnat Jehovas* ord började de gå tillbaka mot Jerusalem, och utmed vägen förkunnade de budskapet om de goda nyheterna i många samariska byar.+

26 Jehovas* ängel+ sa nu till Filippus: ”Ge dig av söderut, till vägen som går ner från Jerusalem till Gaza.” (Det är en ödslig väg.) 27 Då gav han sig av. Och han fick syn på en etiopisk hovman,* en högt uppsatt man som hade ansvaret för skattkammaren hos Kạndake, etiopiernas drottning. Han hade varit i Jerusalem för att tillbe,+ 28 och nu var han på väg tillbaka och satt i sin vagn och högläste ur profeten Jesaja. 29 Då sa anden till Filippus: ”Gå bort till hans vagn.” 30 Filippus sprang fram till sidan av vagnen och hörde honom läsa högt ur profeten Jesaja, och han frågade: ”Förstår du verkligen vad du läser?” 31 Han svarade: ”Hur skulle jag kunna göra det utan att någon hjälper mig?” Och han vädjade till Filippus att stiga upp i vagnen och sätta sig hos honom. 32 Avsnittet i Skriften som han höll på att läsa var: ”Som ett får fördes han bort för att slaktas, och likt ett lamm som är tyst under klippningen öppnade han inte sin mun.+ 33 Han blev förödmjukad och orättvist behandlad.+ Vem ska berätta alla detaljer om hans härkomst? För han kommer att tas bort från jorden.”+

34 Hovmannen frågade Filippus: ”Berätta vem profeten syftar på. Är det sig själv eller någon annan?” 35 Filippus började berätta, och med det här skriftstället som utgångspunkt förkunnade han de goda nyheterna om Jesus för honom. 36 De fortsatte längs vägen och kom till ett ställe där det fanns vatten. Då sa hovmannen: ”Titta! Här finns det vatten. Är det något som hindrar mig från att bli döpt?” 37 *⁠—— 38 Och han gav order om att vagnen skulle stanna. Både Filippus och hovmannen steg ner i vattnet, och Filippus döpte honom. 39 När de kom upp ur vattnet förde Jehovas* ande snabbt bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer utan fortsatte sin resa och var mycket glad. 40 Filippus kom till Ashdod och gick igenom området och förkunnade de goda nyheterna i alla städerna tills han kom till Caesarẹa.+

9 Men Saul var mordlysten och fylld av hat mot Herrens lärjungar.+ Därför gick han till översteprästen 2 och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus för att kunna gripa alla han fann som tillhörde Vägen,*+ både män och kvinnor, och föra dem bundna till Jerusalem.

3 Men när han var på väg mot Damaskus och närmade sig staden var det plötsligt ett ljussken från himlen som strålade omkring honom,+ 4 och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” 5 Han frågade: ”Vem är du, herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus,+ den som du förföljer.+ 6 Res dig upp och gå in i staden, och där ska du få veta vad du måste göra.” 7 Männen som färdades tillsammans med honom blev helt förstummade, för de hörde ljudet av en röst men såg ingen.+ 8 Saul reste sig, och fast ögonen var öppna kunde han inte se någonting. Så de tog hans hand och ledde honom in i Damaskus. 9 Under tre dagar var han blind,+ och han varken åt eller drack.

10 I Damaskus fanns det en lärjunge som hette Ananịas,+ och i en syn sa Herren till honom: ”Ananịas!” Han svarade: ”Här är jag, Herre.” 11 Herren sa till honom: ”Res dig och gå till den gata som kallas Raka gatan, och gå hem till Judas och fråga efter Saul från Tarsos.+ Han ber just nu, 12 och i en syn har han sett en man som heter Ananịas komma in och lägga händerna på honom för att han ska kunna se igen.”+ 13 Men Ananịas svarade: ”Herre, många har berättat om allt ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14 Och nu är han här, och de främsta prästerna har gett honom myndighet att gripa* alla som anropar ditt namn.”+ 15 Men Herren sa: ”Gå till honom, för jag har valt ut honom som mitt redskap,+ och han ska bära mitt namn till nationerna+ och till kungar+ och till Israels folk. 16 Och jag ska tydligt visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull.”+

17 Då gav sig Ananịas av och kom in i huset, och han lade sina händer på honom och sa: ”Saul, min broder! Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit har sänt mig för att du ska få synen tillbaka och bli uppfylld av helig ande.”+ 18 I samma ögonblick föll det något som liknade fjäll från hans ögon, och han kunde se igen. Sedan reste han sig upp och blev döpt, 19 och han åt lite mat och fick nya krafter.

Han stannade en tid hos lärjungarna i Damaskus,+ 20 och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds son. 21 Alla som hörde honom blev förvånade och sa: ”Är det inte han som brutalt förföljer dem som anropar Jesus namn i Jerusalem?+ Kom han inte hit för att gripa dem och föra dem* till de främsta prästerna?”+ 22 Men Saul blev hela tiden mer kraftfull, och judarna som bodde i Damaskus visste inte vad de skulle säga när han logiskt bevisade att Jesus är Messias.*+

23 Efter en tid* kom judarna överens om att röja honom ur vägen.+ 24 Men Saul fick reda på deras planer. De bevakade också stadsportarna dag och natt för att komma åt att döda honom. 25 Så en natt firade hans lärjungar ner honom i en korg genom en öppning i stadsmuren.+

26 När han kom till Jerusalem+ försökte han ansluta sig till lärjungarna, men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. 27 Då hjälpte Bạrnabas+ honom och tog med honom till apostlarna. Han berättade i detalj för dem hur Saul hade sett Herren på vägen,+ att Herren hade talat till honom och att Saul modigt hade predikat i Jesus namn i Damaskus.+ 28 Sedan stannade Saul kvar hos dem och rörde sig fritt* i hela Jerusalem och talade utan fruktan i Herrens namn. 29 Han resonerade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen.+ 30 När bröderna fick reda på det förde de honom till Caesarẹa och skickade i väg honom till Tarsos.+

31 Församlingen i hela Judeen, Galileen och Samarien+ kom sedan in i en fridfull period och byggdes upp. För de vandrade i djup respekt för Jehova* och blev styrkta av den heliga anden,*+ och församlingen fortsatte att växa.

32 Petrus reste nu igenom hela området, och han kom ner till de heliga som bodde i Lydda.+ 33 Där träffade han en man som hette Enẹas och som hade varit sängliggande i åtta år eftersom han var förlamad. 34 Petrus sa till honom: ”Enẹas, Jesus Kristus gör dig frisk.+ Res dig upp och gör i ordning din säng.”+ Då reste han sig genast. 35 När alla som bodde i Lydda och på Saronslätten såg honom började de tro på Herren.

36 I Joppe fanns det en lärjunge som hette Tabịta, som kan översättas ”Dorkas”.* Hon gjorde många goda gärningar och gav många gåvor till de fattiga.* 37 Men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Man tvättade henne och bar upp henne till ett rum på övervåningen. 38 När lärjungarna fick höra att Petrus var i Lydda, som ligger nära Joppe, skickade de två män till honom och bad honom komma så fort som möjligt. 39 Då följde Petrus med dem. När han kom fram tog man med honom upp på övervåningen, och alla änkorna samlades omkring honom. De grät och visade många mantlar och andra kläder som Dorkas hade sytt medan hon levde. 40 Då sa Petrus att alla skulle gå ut.+ Han föll på knä och bad en bön, och sedan vände han sig mot kroppen och sa: ”Tabịta, res dig upp!” Hon öppnade ögonen, och när hon fick syn på Petrus satte hon sig upp.+ 41 Han räckte henne handen och hjälpte henne upp, och han kallade på de heliga och änkorna och visade dem att hon levde igen.+ 42 Det här blev känt i hela Joppe, och många började tro på Herren.+ 43 Petrus stannade kvar en längre tid i Joppe hos en garvare som hette Simon.+

10 I Caesarẹa fanns det en man som hette Cornelius, en officer* vid den italiska bataljonen,* som den kallades. 2 Han var en uppriktigt troende* man, och både han och hans hushåll hade djup respekt för Gud. Han gav många gåvor till de fattiga* och bad ofta innerliga böner till Gud. 3 Ungefär vid nionde timmen+ på dagen* fick han en syn. Han såg tydligt Guds ängel komma in till honom och säga: ”Cornelius!” 4 Cornelius stirrade förskräckt på honom och frågade: ”Vad är det, herre?” Han sa: ”Gud har hört dina böner+ och sett gåvorna du ger till de fattiga.* 5 Så skicka några män till Joppe och hämta en man som heter Simon. Han kallas också Petrus. 6 Han är gäst hos garvaren Simon, som bor i ett hus vid havet.” 7 Så fort ängeln som talade med honom hade försvunnit kallade Cornelius till sig två av sina tjänare och en soldat i hans tjänst som var troende.* 8 Han berättade allt för dem och skickade i väg dem till Joppe.

9 Nästa dag, samtidigt som de närmade sig staden, gick Petrus upp på taket ungefär vid sjätte timmen* för att be. 10 Men han blev mycket hungrig och ville ha något att äta. Medan man gjorde i ordning en måltid föll han i trans.+ 11 Han såg att himlen hade öppnats och att det var något* som sänktes ner på jorden. Det liknade ett stort linneskynke som hängde i sina fyra hörn. 12 I det fanns alla slags fyrbenta djur och kräldjur som lever på jorden och alla slags fåglar som flyger i himlen. 13 Sedan hördes en röst som sa: ”Res dig, Petrus, slakta och ät!” 14 Men Petrus sa: ”Absolut inte, Herre, för jag har aldrig ätit något som är otillåtet eller orent.”+ 15 Då talade rösten till honom igen, för andra gången: ”Sluta kalla det som Gud har renat för orent.” 16 Rösten hördes en tredje gång, och sedan lyftes allt* upp till himlen.

17 Medan Petrus fortfarande var förvirrad och grubblade över vad synen kunde betyda kom männen som Cornelius hade skickat. De hade frågat sig fram till Simons hus och stod nu vid porten.+ 18 De ropade och undrade om Simon, som också kallades Petrus, bodde där. 19 Medan Petrus fortfarande funderade över synen sa anden:+ ”Tre män söker dig. 20 Så res dig, gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har skickat dem.” 21 Då gick Petrus ner till männen och sa: ”Här är jag, det är mig ni söker. Varför har ni kommit hit?” 22 De sa: ”Vi har skickats hit av Cornelius,+ en officer som är en rättfärdig man med djup respekt för Gud, och han har gott rykte bland alla judarna. Genom en helig ängel har Gud uppmanat honom att sända bud efter dig och höra vad du har att säga.” 23 Då bjöd han in dem, och de stannade som hans gäster.

Nästa dag gav han sig i väg tillsammans med dem, och några av bröderna från Joppe följde med honom. 24 Dagen därpå kom han till Caesarẹa. Cornelius väntade naturligtvis på dem och hade samlat sina släktingar och nära vänner. 25 När Petrus gick in kom Cornelius emot honom och föll respektfullt på knä för honom.* 26 Men Petrus hjälpte honom upp och sa: ”Res dig upp, jag är också bara en människa.”+ 27 Och medan han pratade med Cornelius gick han in och såg att många hade samlats. 28 Petrus sa till dem: ”Ni vet ju mycket väl att det är förbjudet för en jude att umgås med någon från ett annat folk eller att besöka honom.+ Men Gud har visat mig att jag inte ska kalla någon människa oren.+ 29 Därför kom jag utan invändningar när ni kallade på mig. Och nu undrar jag varför ni har bett mig komma hit.”

30 Cornelius svarade: ”För exakt fyra dagar sedan, vid nionde timmen,* bad jag hemma i mitt hus, och då stod plötsligt en man i lysande kläder framför mig 31 och sa: ’Cornelius, Gud har hört din bön och lagt märke till dina gåvor till de fattiga.* 32 Så sänd bud till Joppe och be att Simon, som kallas Petrus, kommer. Han är gäst hos garvaren Simon, som bor vid havet.’+ 33 Därför skickade jag genast bud efter dig, och det var vänligt av dig att komma. Nu är vi alla samlade inför Gud för att höra vad Jehova* har gett dig i uppdrag att säga.”

34 Då tog Petrus till orda och sa: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte är partisk.+ 35 Han tar emot alla som visar respekt för honom och gör det som är rätt, vilket folk de än tillhör.+ 36 Gud sände sitt ord till Israels folk för att förkunna goda nyheter om frid+ genom Jesus Kristus, som är Herre över alla.+ 37 Ni vet vem som har varit samtalsämnet i hela Judeen, den som man började tala om i Galileen+ efter att Johannes förkunnade dopet, 38 nämligen Jesus från Nasaret, som Gud smorde med helig ande+ och kraft. Han gick omkring i hela landet och gjorde goda gärningar och botade alla som var förtryckta av djävulen,+ eftersom Gud var med honom.+ 39 Och vi kan vittna om allt han gjorde både i judarnas land och i Jerusalem, men de dödade honom genom att hänga upp honom på en påle.* 40 Gud uppväckte honom på tredje dagen+ och lät honom visa* sig, 41 inte för hela folket, utan för vittnen som Gud hade utvalt i förväg, nämligen för oss som fick äta och dricka med honom efter hans uppståndelse från de döda.+ 42 Och han befallde oss att predika för folket och grundligt vittna+ om att Gud har utvalt honom att döma de levande och de döda.+ 43 Alla profeterna vittnar om+ att de som tror på honom får förlåtelse för sina synder genom hans namn.”+

44 Innan Petrus hade talat klart fick alla som hörde ordet den heliga anden.+ 45 Och de troende som var omskurna och hade följt med Petrus dit blev mycket förvånade över att även folk från andra nationer fick ta emot den heliga anden.* 46 De hörde dem nämligen tala främmande språk* och upphöja Gud.+ Det fick Petrus att säga: 47 ”Kan någon hindra dem från att bli döpta i vatten?+ De har ju fått den heliga anden precis som vi.” 48 Sedan befallde han att de skulle döpas i Jesus Kristus namn.+ Och de bad honom stanna kvar några dagar.

11 Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att även folk från andra nationer hade tagit emot Guds ord. 2 Så när Petrus kom upp till Jerusalem började de som höll fast vid omskärelsen+ kritisera honom 3 för att han hade gått hem till män som inte var omskurna och ätit med dem. 4 Då redogjorde Petrus noga för det som hade hänt:

5 ”När jag var i staden Joppe och höll på att be föll jag i trans och fick se en syn. Det var något* som liknade ett stort linneskynke som sänktes ner från himlen. Det hängde i sina fyra hörn och kom ända ner till mig.+ 6 När jag tittade närmare fick jag se jordens fyrbenta djur, vilda djur, kräldjur och himlens fåglar. 7 Jag hörde också en röst som sa: ’Res dig, Petrus, slakta och ät!’ 8 Men jag sa: ’Absolut inte, Herre, för jag har aldrig låtit något som är otillåtet eller orent komma in i min mun.’ 9 För andra gången talade rösten från himlen: ’Sluta kalla det som Gud har renat för orent.’ 10 Rösten hördes en tredje gång, och sedan lyftes allt upp till himlen igen. 11 I samma stund stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarẹa.+ 12 Då sa anden till mig att följa med dem utan att tveka. De här sex bröderna följde också med, och vi gick in i mannens hus.

13 Mannen berättade för oss att en ängel hade visat sig i hans hus och sagt: ’Sänd några män till Joppe och hämta Simon, som kallas Petrus.+ 14 Han kommer att berätta för dig hur du och hela ditt hushåll kan bli räddade.’ 15 Och när jag började tala kom helig ande över dem, precis som den kom över oss i början.+ 16 Då kom jag ihåg att Herren brukade säga: ’Johannes döpte med vatten,+ men ni ska döpas med helig ande.’+ 17 Gud gav alltså dem samma gåva som han har gett oss som tror på Herren Jesus Kristus. Så hur skulle jag ha kunnat hindra Gud?”*+

18 När de hörde detta kom de inte med fler invändningar,* och de ärade Gud och sa: ”Nu har Gud också gett folk från andra nationer möjlighet att ändra sig* och få liv.”+

19 De som hade skingrats+ på grund av förföljelsen i samband med Stefanus död kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokịa, men de förkunnade bara för judar.+ 20 Men några av de troende från Cypern och Kyrẹne kom till Antiokịa, och där började de förkunna de goda nyheterna om Herren Jesus för dem som talade grekiska. 21 Jehova* var med dem, och många började tro och följa Herren.+

22 Församlingen i Jerusalem fick höra vad som hade hänt och sände i väg Bạrnabas+ till Antiokịa. 23 När han kom fram och såg att Gud hade visat dem generös omtanke, blev han glad och uppmuntrade dem att fortsätta vara trogna mot Herren av hela sitt hjärta.+ 24 För han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och många fler började tro på Herren.+ 25 Sedan gav han sig av till Tarsos för att leta upp Saul.+ 26 När han hade hittat honom tog han med sig honom till Antiokịa. Och under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade många människor. Det var i Antiokịa som Gud såg till att lärjungarna började kallas kristna.+

27 Vid den tiden kom några profeter+ från Jerusalem till Antiokịa. 28 En av dem hette Ạgabos,+ och han förutsade genom anden att hela den bebodda jorden skulle drabbas av stor svält.+ Det inträffade mycket riktigt när Claudius var kejsare. 29 Då bestämde sig lärjungarna för att samla in det som var och en hade råd med+ och skicka det som nödhjälp+ till bröderna och systrarna i Judeen, 30 och så blev det. Och de skickade hjälpen till de äldste med Bạrnabas och Saul.+

12 Vid den tiden gick kung Herodes* till angrepp mot några i församlingen.+ 2 Han lät avrätta Jakob, Johannes bror,+ med svärd.+ 3 När han märkte att det uppskattades av judarna grep han även Petrus. (Det här hände under det osyrade brödets högtid.)+ 4 Efter att ha gripit honom satte han honom i fängelse,+ och fyra vaktstyrkor med vardera fyra soldater fick i uppgift att bevaka honom i skift. Efter påsken tänkte han nämligen ställa honom* inför folket. 5 Medan Petrus satt i fängelse bad församlingen intensivt för honom.+

6 Natten innan Herodes tänkte föra ut honom sov Petrus bunden med två kedjor mellan två soldater, och vakter stod utanför dörren och bevakade fängelset. 7 Men plötsligt stod Jehovas* ängel där,+ och fängelsecellen lystes upp av ett ljussken. Ängeln väckte Petrus med en knuff i sidan och sa: ”Skynda dig upp!” Då föll kedjorna från hans händer.+ 8 Ängeln sa: ”Klä på dig* och ta på dig sandalerna.” Han gjorde det, och sedan sa ängeln: ”Ta på dig manteln också och följ efter mig.” 9 Och Petrus följde efter honom ut, men han förstod inte att det ängeln gjorde faktiskt hände i verkligheten. Han trodde att det var en syn. 10 De passerade både den första och den andra vaktposten och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades av sig själv. När de hade kommit ut gick de en bit längs gatan, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11 Då insåg Petrus vad som hade hänt, och han sa: ”Nu förstår jag verkligen att Jehova* sände sin ängel och befriade mig ur Herodes hand och från allt som judarna hoppades skulle hända.”+

12 När han nu hade förstått det gick han till huset där Maria bodde, hon som var mor till Johannes, som kallades Markus.+ Många var samlade där och bad. 13 Han bultade på dörren i porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att ta reda på vem det var. 14 När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon glömde att öppna, och i stället sprang hon in och berättade att Petrus stod utanför. 15 De sa till henne: ”Du är galen.” Men hon gav sig inte, utan insisterade på att det var så. Då sa de: ”Det måste vara hans ängel.” 16 Under tiden stod Petrus kvar och bultade. När de öppnade såg de till sin stora förvåning att det verkligen var han. 17 Men han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och sedan berättade han i detalj hur Jehova* hade befriat honom ur fängelset, och han sa: ”Berätta allt det här för Jakob+ och de andra bröderna.” Sedan gav han sig av till en annan plats.

18 På morgonen blev det stor uppståndelse bland soldaterna, som undrade vart Petrus hade tagit vägen. 19 Herodes gjorde allt för att få tag på honom men kunde inte hitta honom. Då förhörde han vakterna och befallde att man skulle föra bort dem och straffa dem.+ Sedan lämnade han Judeen och gav sig av till Caesarẹa och vistades där en tid.

20 Nu var det så att folket i Tyros och Sidon hade kommit i onåd hos kung Herodes och bestämde sig för att söka upp honom. De övertalade Blastos, kungens kammarherre,* att hjälpa dem, och sedan anhöll de om fred. Deras land var nämligen beroende av kungen* för sin livsmedelsförsörjning. 21 På en bestämd dag klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på domarsätet och började tala till folket. 22 Alla ropade: ”Det är en gud som talar, inte en människa!” 23 I samma ögonblick slog Jehovas* ängel honom med en sjukdom, eftersom han inte gav Gud äran. Han blev uppäten av maskar och dog.

24 Men Jehovas* ord fortsatte att ha framgång och spridas.+

25 Efter att Bạrnabas+ och Saul hade fullgjort sitt uppdrag och lämnat nödhjälpen i Jerusalem+ tog de med sig Johannes,+ som också kallades Markus, och återvände.

13 I församlingen i Antiokịa fanns det profeter och lärare:+ Bạrnabas, Simeon, som kallades Niger, Lụcius från Kyrẹne, Mạnaen, som hade utbildats tillsammans med landsdelshärskaren Herodes, och Saul. 2 Medan de tjänade* Jehova* och fastade sa den heliga anden: ”Avskilj Bạrnabas och Saul+ åt mig, så att de kan utföra den uppgift som jag har kallat dem till.”+ 3 När de hade fastat och bett lade de sina händer på Bạrnabas och Saul och sände i väg dem.

4 Så dessa män, som hade blivit utsända av den heliga anden, tog sig ner till Seleukịa, och därifrån seglade de till Cypern. 5 När de kom till Sạlamis började de förkunna Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som medhjälpare.+

6 De färdades över hela ön och kom till Pafos, och där träffade de en judisk man som hette Bar-Jesus. Han var trollkarl och falsk profet, 7 och han var i tjänst hos prokonsuln* Sẹrgius Paulus, som var en klok man. Prokonsuln kallade till sig Bạrnabas och Saul och ville gärna höra Guds ord. 8 Men Ẹlymas, trollkarlen, började motarbeta dem och försökte hindra prokonsuln från att bli troende. (Namnet Ẹlymas betyder ”trollkarl”.) 9 Saul, som också kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande, spände ögonen i honom 10 och sa: ”Du djävulens son,+ full av allt slags svek och bedrägeri, fiende till allt rättfärdigt, ska du aldrig sluta göra Jehovas* raka vägar krokiga? 11 Jehova* ska straffa dig! Du kommer att vara blind en tid och inte se solens ljus.” I samma ögonblick föll ett kompakt mörker* över honom, och han började gå omkring och leta efter någon som kunde leda honom. 12 När prokonsuln såg vad som hände blev han troende, för han tog djupt intryck av Jehovas* lära.

13 Paulus och hans reskamrater seglade nu ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Men Johannes+ lämnade dem och återvände till Jerusalem.+ 14 Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiokịa i Pisidien, och på sabbaten gick de in i synagogan+ och satte sig. 15 Efter högläsningen ur lagen+ och profeterna sa föreståndarna i synagogan till dem: ”Bröder, om ni har något uppmuntrande att säga, så gör det.” 16 Paulus reste sig, gav tecken med handen och sa:

”Israeliter och ni andra som har djup respekt för Gud, lyssna! 17 Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra förfäder. Och han upphöjde folket när de levde som utlänningar i Egypten och förde ut dem därifrån med stor kraft.*+ 18 Och i omkring 40 år hade han tålamod med dem i vildmarken.+ 19 När han hade tillintetgjort sju nationer i Kanaan lät han dem överta deras land och bosätta sig där.+ 20 Allt detta hände under en period på omkring 450 år.

Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid.+ 21 Men sedan krävde de att få en kung,+ och Gud gav dem Saul, son till Kis, en man av Benjamins stam,+ och han regerade i 40 år. 22 Gud förkastade* honom och gjorde David till kung,+ och han vittnade om honom och sa: ’Jag har funnit David, Isais son,+ en man som gläder mitt hjärta.+ Han kommer att göra allt jag önskar.’ 23 Det är från hans avkomlingar som Gud enligt sitt löfte har gett Israel en räddare, Jesus.+ 24 Innan Jesus kom hade Johannes predikat för hela Israels folk att de skulle döpa sig för att visa att de hade ändrat sinne.+ 25 Men i slutet av sin tjänst sa Johannes: ’Jag är inte den ni tror. Men det kommer en efter mig, och jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandaler.’+

26 Bröder, ni avkomlingar till Abraham och ni andra som respekterar Gud, budskapet om vår räddning har sänts till oss.+ 27 Jerusalems invånare och deras styresmän ville inte erkänna honom. Men när de dömde honom uppfyllde de det som profeterna hade sagt+ och som man högläser varje sabbat. 28 De fann inte någon grund för dödsstraff,+ men ändå krävde de att Pilatus skulle avrätta honom.+ 29 Och när de hade fullbordat allt som står skrivet om honom tog de ner honom från pålen* och lade honom i en grav.*+ 30 Men Gud uppväckte honom från döden,+ 31 och under en tid visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem. De är nu hans vittnen inför folket.+

32 Vi förkunnar alltså för er de goda nyheterna om det löfte som gavs till våra förfäder. 33 Gud har fullständigt uppfyllt det åt oss, deras barn, genom att uppväcka Jesus.+ Det är som det står i den andra psalmen: ’Du är min son, i dag har jag blivit din far.’+ 34 Och Gud uppväckte honom från döden, så att han aldrig skulle bli en dödlig människa igen.* Och det uttryckte Gud så här: ’Jag ska visa er den trofasta* och lojala kärlek som jag lovade David.’+ 35 Och i en annan psalm sägs det: ’Du tillåter inte att din lojale förmultnar.’*+ 36 David tjänade ju Gud* på sin tid, somnade in i döden och begravdes hos sina förfäder, och hans kropp förmultnade.+ 37 Men den som Gud uppväckte har inte förmultnat.+

38 Därför förkunnar vi för er, bröder, att ni kan få förlåtelse för era synder genom honom.+ 39 Tack vare er tro blir ni förklarade oskyldiga till allt det som ni under Moses lag+ inte kunde förklaras oskyldiga till.+ 40 Akta er därför så att ni inte drabbas av det som står skrivet i profeterna: 41 ’Se vad jag gör i era dagar, ni som visar förakt. Ni ska häpna och gå under. För det jag gör kommer ni aldrig att tro, inte ens om någon ingående berättar om det.’”+

42 När de gick ut bad man att de skulle berätta mer om detta nästa sabbat. 43 Många av judarna och proselyterna som tillbad Gud följde med Paulus och Bạrnabas efter mötet i synagogan. Och Paulus och Bạrnabas talade med dem och uppmanade dem att fortsätta leva på ett sådant sätt att Gud kunde visa dem sin generösa omtanke.+

44 Nästa sabbat samlades nästan alla i staden för att få höra Jehovas* ord. 45 När judarna fick se alla som samlats blev de avundsjuka och började hånfullt säga emot Paulus.+ 46 Då sa Paulus och Bạrnabas frimodigt: ”Det var ni som först skulle få höra Guds ord.+ Men eftersom ni förkastar det och på det sättet visar er ovärdiga det eviga livet vänder vi oss nu till de andra nationerna.+ 47 För Jehova* har gett oss den här befallningen: ’Jag har utvalt dig till att vara ett ljus för nationerna, för att du ska ge räddning överallt på jorden.’”+

48 När de som kom från andra nationer hörde detta blev de glada och började tala entusiastiskt om Jehovas* ord. Och alla som hade rätt inställning för att få evigt liv blev troende. 49 Och Jehovas* ord spreds i hela området. 50 Men judarna påverkade djupt religiösa kvinnor som var framstående i staden, samt stadens ledande män, och hetsade dem+ mot Paulus och Bạrnabas. De förföljde dem och drev bort dem från området. 51 Då skakade de dammet av sina fötter* och gick till Ikọnion.+ 52 Och lärjungarna fortsatte vara uppfyllda av glädje+ och helig ande.

14 I Ikọnion gick de tillsammans in i judarnas synagoga och förkunnade på ett sådant sätt att många judar och greker började tro. 2 Men de judar som inte trodde hetsade upp folk från andra nationer så att de vände sig emot bröderna.+ 3 Därför stannade de där en längre tid, och Jehova* gav dem kraft att tala frimodigt. Genom att låta dem utföra tecken och under* bekräftade han budskapet om sin generösa omtanke.+ 4 Men invånarna i staden delades i två läger: en del höll med judarna, och andra höll med apostlarna. 5 Folket från andra nationer och judarna med sina styresmän bestämde sig nu för att misshandla och stena dem.+ 6 När apostlarna fick höra det flydde de till Lykaonien, till städerna Lystra och Derbe med omnejd.+ 7 Där fortsatte de förkunna de goda nyheterna.

8 I Lystra fanns det en man som var förlamad i benen. Han hade varit förlamad från födseln och hade aldrig kunnat gå. 9 Han satt och lyssnade på Paulus. Paulus såg uppmärksamt på honom och förstod att mannen hade tro och kunde bli botad,+ 10 så han sa med hög röst: ”Ställ dig upp.” Då hoppade han upp och började gå.+ 11 När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de på lykaoniska: ”Gudarna har blivit som människor och har kommit ner till oss!”+ 12 Och de började kalla Bạrnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. 13 Och prästen i Zeustemplet, som låg vid ingången till staden, förde tjurar och blomsterkransar till portarna och ville offra tillsammans med folket.

14 Men när apostlarna Bạrnabas och Paulus fick höra det slet de sönder sina mantlar och rusade in bland folket och ropade: 15 ”Vad håller ni på med? Vi är bara människor och har samma svagheter som ni.+ Och vi förkunnar de goda nyheterna för er, så att ni kan sluta upp med allt detta meningslösa och börja tillbe den levande Guden, han som har gjort himlen och jorden och havet och allt som de rymmer.+ 16 Förr i tiden lät han alla nationer gå sina egna vägar,+ 17 men han har ändå visat vem han är+ genom att göra gott. Han har gett er regn från himlen och tider med goda skördar,+ han har gett er mat i överflöd och fyllt era hjärtan med glädje.”+ 18 Trots att de sa detta kunde de med nöd och näppe hindra folket från att offra åt dem.

19 Men det kom några judar från Antiokịa och Ikọnion som lyckades få över folket på sin sida,+ och de stenade Paulus och släpade ut honom ur staden eftersom de trodde att han var död.+ 20 Men när lärjungarna ställde sig runt honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag gav han sig av till Derbe+ tillsammans med Bạrnabas. 21 Där fortsatte de att förkunna de goda nyheterna och hjälpte många att bli lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikọnion och Antiokịa. 22 De styrkte lärjungarna+ och uppmuntrade dem att hålla fast vid tron och sa: ”Vi måste gå igenom många prövningar för att komma in i Guds rike.”+ 23 De tillsatte dessutom äldste åt dem i varje församling+ efter att ha bett och fastat,+ och de anförtrodde* dessa äldste åt Jehova,* som de hade kommit till tro på.

24 Sedan färdades de genom Pisidien och kom till Pamfylien,+ 25 och när de hade förkunnat Guds ord i Perge fortsatte de ner till Attaleia. 26 Därifrån seglade de till Antiokịa. Bröderna där hade tidigare bett Gud visa dem* generös omtanke så att de skulle kunna utföra det arbete som de nu hade genomfört.+

27 När de kom fram samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade uträttat genom dem och att han hade öppnat trons dörr för andra nationer.+ 28 Och de stannade där hos lärjungarna en längre tid.

15 Några män kom ner från Judeen och började undervisa bröderna: ”Om ni inte blir omskurna enligt Moses lag*+ kan ni inte bli räddade.” 2 Men Paulus och Bạrnabas höll inte med dem, och efter en hel del diskuterande blev det bestämt att Paulus, Bạrnabas och några av de andra skulle bege sig upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem+ och lägga fram saken* för dem.

3 Församlingen följde med dem en bit på vägen. Sedan fortsatte männen vidare genom Fenicien och Samarien och berättade i detalj hur folk från andra nationer hade blivit omvända, och bröderna och systrarna blev mycket uppmuntrade. 4 När de kom fram till Jerusalem blev de varmt välkomnade av församlingen, apostlarna och de äldste. De berättade om allt som Gud hade uträttat genom dem. 5 Men några från fariséernas parti* som hade blivit troende reste sig från sina platser och sa: ”Det är nödvändigt att omskära dem och säga till dem att hålla Moses lag.”+

6 Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. 7 Efter en lång och intensiv diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet mycket väl att Gud från början utvalde mig bland er för att folk från andra nationer skulle få höra de goda nyheterna genom mig och komma till tro.+ 8 Gud, som känner hjärtat,+ visade att han godkände dem* genom att ge dem helig ande,+ precis som han gav oss helig ande. 9 Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem,+ utan han renade deras hjärtan genom tron.+ 10 Så varför utmanar ni Gud genom att lägga en börda på lärjungarna+ som varken våra förfäder eller vi har klarat av att bära?+ 11 Nej, vi tror att vi blir räddade genom Herren Jesus generösa omtanke+ på samma sätt som de.”+

12 Då tystnade alla, och de lyssnade på Bạrnabas och Paulus när de berättade om alla tecken och under som Gud hade gjort* genom dem bland nationerna. 13 När de hade talat färdigt sa Jakob: ”Bröder, lyssna på mig. 14 Simeon*+ har nu berättat utförligt om hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till andra nationer, för att från dem ta ut ett folk som ska bära hans namn.+ 15 Och detta stämmer med det profeterna har skrivit: 16 ’Därefter ska jag vända tillbaka och återuppbygga Davids fallna hus,* jag ska bygga upp det som ligger i ruiner och återställa det, 17 så att de som är kvar uppriktigt ska söka Jehova* tillsammans med folk från alla andra nationer, folk som bär mitt namn, säger Jehova,* han som gör detta+ 18 som har varit bestämt sedan länge.’+ 19 Därför menar jag* att vi inte ska göra det svårare för människor från andra nationer som vänder sig till Gud,+ 20 utan bara skriva till dem att de ska hålla sig borta från kött som har blivit orent genom avgudar,+ från sexuell omoral,*+ från köttet från kvävda djur* och från blod.+ 21 Tiderna igenom har ju det som Mose skrev predikats i alla städer, eftersom man läser hans ord i synagogorna varje sabbat.”+

22 Då bestämde apostlarna, de äldste och hela församlingen att de skulle utse några män och skicka dem till Antiokịa tillsammans med Paulus och Bạrnabas. De valde Judas, som kallades Barsạbbas, och Silas,+ ledande män bland bröderna, 23 och skickade med dem följande brev:

”Från apostlarna och de äldste, era bröder, till de bröder i Antiokịa,+ Syrien och Kilikien som är från nationerna. Ta emot våra hälsningar! 24 Vi har hört att några har kommit från oss och att de har skapat oro och förvirring bland er på grund av vad de har sagt,+ men vi hade inte gett dem några anvisningar. 25 Därför har vi enats om att utse några bröder som vi skickar till er tillsammans med våra kära bröder Bạrnabas och Paulus, 26 män som har vågat livet för vår Herre Jesus Kristus namn.+ 27 Vi sänder alltså Judas och Silas så att de muntligen kan ge er samma besked.+ 28 Den heliga anden+ och vi själva har nämligen beslutat att inte lägga någon ytterligare börda på er utöver detta nödvändiga: 29 att ni avhåller er från kött som är offrat åt avgudar,+ från blod,+ från köttet från kvävda djur*+ och från sexuell omoral.*+ Om ni undviker allt sådant kommer det att gå bra för er. Vi önskar er allt gott!”*

30 Sedan skickade man i väg dem, och när de hade kommit ner till Antiokịa samlade de alla lärjungarna och överlämnade brevet. 31 När de hade läst det kände de sig glada och uppmuntrade. 32 Och eftersom Judas och Silas även var profeter, så uppmuntrade de bröderna och systrarna med många tal och styrkte dem.+ 33 De stannade där en tid, och sedan tog bröderna farväl av dem. Och de återvände till dem som hade sänt ut dem. 34 *⁠—— 35 Men Paulus och Bạrnabas stannade i Antiokịa och undervisade, och tillsammans med många andra förkunnade de Jehovas* ord, de goda nyheterna.

36 Efter några dagar sa Paulus till Bạrnabas: ”Vi borde resa ut igen och besöka bröderna och systrarna i alla städer där vi har förkunnat Jehovas* ord för att se hur de har det.”+ 37 Bạrnabas ville absolut ta med sig Johannes, som kallades Markus.+ 38 Men Paulus tyckte inte att han skulle följa med, eftersom han hade lämnat dem i Pamfylien och inte hjälpt till med arbetet.+ 39 De grälade så hetsigt om saken att de gick skilda vägar. Bạrnabas+ tog med sig Markus och seglade till Cypern, 40 men Paulus valde att ta med sig Silas. Bröderna bad Jehova* visa Paulus generös omtanke,+ och sedan gav han sig av. 41 Och han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.

16 Paulus kom sedan till Derbe och även till Lystra.+ Där fanns det en lärjunge som hette Timoteus.+ Hans mor var en troende judisk kvinna, men hans far var grek. 2 Bröderna i Lystra och Ikọnion hade bara gott att säga om Timoteus. 3 Paulus ville gärna att han skulle följa med honom, så av hänsyn till judarna i de områdena såg han till att Timoteus blev omskuren.+ Alla visste nämligen att hans far var grek. 4 De reste från stad till stad och överlämnade de bestämmelser som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade enats om och som lärjungarna skulle följa.+ 5 Så församlingarna fortsatte att stärkas i tron och växte från dag till dag.

6 De reste också genom Frygien och Galatien,+ för den heliga anden hindrade dem att förkunna i provinsen Asia. 7 Och när de kom ner till Mysien försökte de ta sig in i Bithynien,+ men det tillät inte Jesus ande.* 8 Så de passerade* Mysien och kom ner till Troas. 9 Och under natten såg Paulus en syn. En makedonisk man stod och bönföll honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss!” 10 När han hade sett synen försökte vi genast ge oss av till Makedonien, eftersom vi drog slutsatsen att Gud ville att vi skulle förkunna de goda nyheterna där.

11 Därför seglade vi ut från Troas direkt till Samothrạke och nästa dag till Neạpolis. 12 Och därifrån fortsatte vi till Filippi,+ en romersk koloni, som är den främsta staden i den delen av Makedonien. Vi stannade där några dagar. 13 På sabbatsdagen gick vi ut utanför porten till en flod, för vi tänkte att det fanns ett böneställe där. Och vi satte oss ner och började prata med kvinnorna som var samlade. 14 En av dem som lyssnade var Lydia, en kvinna som tillbad Gud. Hon var från staden Thyatịra+ och handlade med purpurfärgade tyger.* Jehova* öppnade helt hennes hjärta så att hon tog till sig det Paulus sa. 15 Hon och hela hennes hushåll blev döpta,+ och hon vädjade till oss: ”Om ni är övertygade om att jag tror på Jehova,* så kom hem till mig och bo i mitt hus.” Och hon bad oss så ivrigt att vi inte kunde tacka nej.

16 En dag när vi var på väg till bönestället kom en tjänsteflicka emot oss. Hon var besatt av en ande, en spådomsdemon,+ och hon gav sina herrar stora inkomster genom att spå. 17 Flickan följde efter Paulus och oss andra och ropade hela tiden: ”De här männen är slavar åt den högste Guden,+ och de förkunnar vägen till räddning för er!” 18 Så höll hon på i flera dagar. Till slut tröttnade Paulus och vände sig om och sa till anden: ”I Jesus Kristus namn befaller jag dig att fara ut ur henne!” I samma stund lämnade den henne.+

19 Men när hennes herrar såg att de hade förlorat sin inkomstkälla+ grep de Paulus och Silas och släpade dem till styresmännen på torget.+ 20 När de hade fört fram dem inför magistratens ledamöter* sa de: ”De här männen stör ordningen i staden.+ De är judar, 21 och de förkunnar seder och bruk som det inte är tillåtet för oss romerska medborgare att följa.” 22 Då blev de som var samlade rasande på dem, och magistratens ledamöter slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas med spön.+ 23 Man gav dem många rapp, kastade dem i fängelse och gav fångvaktaren order om att hålla dem i säkert förvar.+ 24 Eftersom han fick en sådan order satte han dem i den innersta fängelsecellen och låste fast deras fötter i stocken.

25 Vid midnatt satt Paulus och Silas och bad och sjöng lovsånger till Gud+ medan de andra fångarna lyssnade. 26 Plötsligt inträffade en stor jordbävning, och hela fängelset skakades kraftigt. Alla dörrar öppnades, och fångarnas bojor föll av.+ 27 Fångvaktaren vaknade och såg att fängelsets dörrar var öppna, och eftersom han trodde att fångarna hade flytt drog han sitt svärd och tänkte ta livet av sig.+ 28 Men Paulus ropade högt: ”Gör det inte, för alla är kvar!” 29 Då bad han om att få ljus och sprang in och kastade sig darrande ner inför Paulus och Silas. 30 Sedan förde han ut dem och sa: ”Vad behöver jag göra för att bli räddad?” 31 De svarade: ”Tro på Herren Jesus så ska både du och ditt hushåll bli räddade.”+ 32 Och de förkunnade Jehovas* ord för honom och alla i hans hus. 33 Medan det fortfarande var natt tog fångvaktaren med sig dem och tvättade såren efter piskrappen. Han och hela hans familj* blev genast döpta.+ 34 Han tog med dem in i sitt hus och satte fram mat åt dem, och han och hans hushåll var mycket glada över att de hade blivit troende.

35 När det blev dag skickade magistratens ledamöter i väg vakterna för att säga att männen skulle släppas fria. 36 Fångvaktaren berättade det för Paulus och sa: ”Magistratens ledamöter har meddelat att ni båda ska friges. Så kom ut nu och gå i frid.” 37 Men Paulus sa till dem: ”De har piskat* oss offentligt utan att vi var dömda* och kastat oss i fängelse, trots att vi är romerska medborgare.+ Tänker de nu släppa oss fria i hemlighet? Nej minsann! De får själva komma hit och släppa ut oss.” 38 Då rapporterade vakterna detta till magistratens ledamöter, och de blev rädda när de hörde att Paulus och Silas var romare.+ 39 Så de gick dit och ursäktade sig, och när de hade fört ut dem bad de att de skulle lämna staden. 40 Men när Paulus och Silas lämnade fängelset gick de hem till Lydia och uppmuntrade de troende,*+ och sedan fortsatte de sin resa.

17 De tog vägen genom Amfịpolis och Apollọnia och kom till Thessalonịke,+ där det fanns en judisk synagoga. 2 Paulus gick in i synagogan som han brukade,+ och under tre sabbater resonerade han med dem och utgick från Skrifterna.+ 3 Med hjälp av hänvisningar till Skrifterna förklarade och bevisade han att Messias* var tvungen att lida+ och uppstå från de döda.+ Han sa: ”Den här Jesus, som jag förkunnar om för er, han är Messias.”* 4 Det fick några av dem att bli troende och ansluta sig till Paulus och Silas.+ Det gjorde också många av grekerna som tillbad Gud, och dessutom flera av de framstående kvinnorna.

5 Men judarna blev avundsjuka.+ De såg till att några onda män som drev omkring på torget bildade en mobb och startade ett upplopp i staden. De trängde in i Jasons hus och letade efter Paulus och Silas för att kunna föra ut dem till mobben. 6 När de inte hittade dem släpade de med sig Jason och några av bröderna till stadens styresmän och skrek: ”De där männen som skapar oroligheter överallt* har kommit hit också,+ 7 och Jason har tagit emot dem som gäster. Alla de här männen går emot kejsarens påbud, för de säger att det finns en annan kung, nämligen Jesus.”+ 8 När folket och styresmännen fick höra om allt detta blev de förskräckta. 9 Jason och de andra betalade borgen, och då blev de frisläppta.

10 Redan samma natt sände bröderna i väg både Paulus och Silas till Berẹa, och när de kom dit gick de in i judarnas synagoga. 11 Judarna där hade ett mer öppet sinne* än de i Thessalonịke. De tog emot budskapet med stor villighet, och varje dag undersökte de Skrifterna för att ta reda på om det som de fick höra verkligen stämde. 12 Därför blev många av dem troende, och det blev också en hel del framstående grekiska kvinnor och några grekiska män. 13 Men när judarna i Thessalonịke fick veta att Paulus förkunnade Guds ord även i Berẹa, kom de dit för att hetsa folket+ och skapa oro där också. 14 Då sände bröderna genast i väg Paulus ner till kusten,+ men både Silas och Timoteus stannade kvar. 15 De som följde med Paulus tog med honom ända till Aten. Sedan gav de sig av tillbaka med ett bud från Paulus om att Silas och Timoteus+ skulle komma till honom så fort som möjligt.

16 Medan Paulus gick och väntade på dem i Aten blev han upprörd när han såg alla avgudabilder som fanns överallt i staden. 17 Så han började resonera med judarna och de andra som tillbad Gud i synagogan, och varje dag samtalade han med dem som råkade vara på torget. 18 Men några av de epikureiska och de stoiska filosoferna började diskutera med honom, och en del sa: ”Vad vill den här pratmakaren ha sagt egentligen?” Andra sa: ”Det verkar som att han förkunnar om främmande gudar.” Det berodde på att han förkunnade de goda nyheterna om Jesus och uppståndelsen.+ 19 Så de tog med honom till Areopạgen och sa till honom: ”Förklara vad den här nya läran som du förkunnar går ut på. 20 Du tar upp sådant som vi aldrig har hört förut, och vi vill gärna få veta vad det betyder.” 21 Atenarna och utlänningarna som bodde där* brukade faktiskt inte göra något annat på sin lediga tid än att lyssna på senaste nytt och prata om det. 22 Då ställde sig Paulus i mitten av Areopạgen+ och sa:

”Atenare, jag märker att ni i alla avseenden verkar vara mer religiösa* än andra.+ 23 När jag gick runt och betraktade det ni tillber* såg jag till exempel ett altare med inskriften: ’Åt en okänd Gud’. Så det ni tillber utan att känna till, det förkunnar jag nu för er. 24 Den Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är Herre över himmel och jord,+ han bor inte i tempel byggda av människor.+ 25 Han betjänas inte av människor som om han behövde något,+ eftersom det är han som ger alla människor liv och andedräkt+ och allt. 26 Och från en enda människa+ har han gjort alla folk och låtit dem bo på hela jorden,+ och han har fastställt bestämda tider och gränser för var de ska bo.+ 27 Detta har Gud gjort för att människor ska söka honom, ja leta efter* honom och verkligen finna honom,+ för han är inte långt borta från någon av oss. 28 Det är ju tack vare honom som vi lever, rör oss och finns till, precis som några av era egna diktare har sagt: ’Vi är alla hans barn.’*

29 Så eftersom vi är Guds barn*+ ska vi inte föreställa oss att det Gudomliga liknar något som är gjort av guld eller silver eller sten, något som människor har skulpterat eller formgett.+ 30 Gud har visserligen haft överseende med sådan okunnighet,+ men nu upplyser han människor överallt om att de måste ändra sig. 31 För han har bestämt en dag då han ska döma+ människorna på jorden med rättvisa* genom en man som han har utnämnt, och han har gett alla en garanti för detta genom att uppväcka honom från döden.”+

32 När de hörde honom tala om en uppståndelse från döden började några hånskratta,+ men andra sa: ”Vi vill gärna att du berättar mer om det här en annan gång.” 33 Då gick Paulus därifrån, 34 men några män anslöt sig till honom och blev troende. Det var bland annat Dionỵsios, som var medlem av Areopạgens domstol, och en kvinna som hette Dạmaris och några till.

18 Sedan lämnade han Aten och reste till Korinth. 2 Där träffade han en jude som hette Ạquila,+ som var från Pontos. Han hade nyligen kommit från Italien med sin hustru Priscịlla, eftersom Claudius hade gett order om att alla judar skulle lämna Rom. Paulus besökte dem, 3 och eftersom han hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade tillsammans med dem.+ De var nämligen tältmakare. 4 Varje sabbat+ höll han tal* i synagogan+ och övertygade både judar och greker.

5 När Silas+ och Timoteus+ kom ner från Makedonien började Paulus lägga all sin tid på att sprida ordet och försöka bevisa för judarna att Jesus är Messias.*+ 6 Men när de fortsatte att motarbeta och håna honom skakade han sina kläder*+ och sa till dem: ”Ni gör er skyldiga till er egen död.+ Men jag är utan skuld.+ Från och med nu går jag till folk från andra nationer.”+ 7 Sedan slutade han predika där* och började i stället hålla till hos Tịtius Justus, en man som tillbad Gud och bodde vägg i vägg med synagogan. 8 Men Crispus,+ föreståndaren för synagogan, började tro på Herren, och det gjorde också alla i hans hus. Och många av korinthierna som lyssnade började tro och blev döpta. 9 En natt sa Herren till Paulus i en syn: ”Var inte rädd, utan fortsätt tala och tystna inte, 10 för jag är med dig+ och ingen kommer att angripa dig eller skada dig. I den här staden finns det nämligen många som tillhör mig.”* 11 Så han stannade kvar där i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds ord.

12 Vid den tid då Gạllio var prokonsul* i Akạja gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus. De ställde honom inför domstolen 13 och sa: ”Den här mannen övertalar folk att dyrka Gud på ett sätt som strider mot lagen.” 14 Men när Paulus skulle börja tala sa Gạllio till judarna: ”Judar, om det gällde något orätt eller ett allvarligt brott skulle jag naturligtvis lyssna tålmodigt på er. 15 Men om det handlar om ord och namn och er egen lag+ så får ni sköta det själva. Jag tänker inte döma i sådana dispyter.” 16 Sedan skickade han i väg dem från domstolen. 17 Då kastade sig alla över Sọsthenes,+ synagogföreståndaren, och misshandlade honom framför domarsätet. Men Gạllio ville inte bli inblandad i något av detta.

18 Paulus stannade kvar ett tag till i Korinth. Sedan tog han farväl av bröderna och systrarna och seglade i väg mot Syrien tillsammans med Priscịlla och Ạquila. I Kẹnkreai+ klippte han håret kort, eftersom han hade avlagt ett löfte. 19 När de kom till Efesos lämnade han dem och gick till synagogan och resonerade med judarna.+ 20 De försökte övertala honom att stanna kvar lite längre, men han ville inte det, 21 utan tog farväl och sa: ”Jag kommer tillbaka till er igen om det är Jehovas* vilja.” Sedan seglade han ut från Efesos 22 och kom ner till Caesarẹa. Och han gick upp* och hälsade på församlingen. Sedan reste han ner till Antiokịa.+

23 När han hade varit där en tid bröt han upp och reste från stad till stad i Galatien och Frygien+ och styrkte alla lärjungarna.+

24 En jude som hette Apollos+ kom till Efesos. Han var född i Alexandria och var en vältalig man, mycket insatt i Skrifterna. 25 Han hade blivit undervisad* om Jehovas* väg, och brinnande i anden berättade och undervisade han noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes dop. 26 Han började tala frimodigt i synagogan, och när Priscịlla och Ạquila+ hörde honom tog de sig an honom och förklarade Guds väg ännu mer ingående för honom. 27 Och eftersom han gärna ville fara över till Akạja skrev bröderna till lärjungarna och bad dem ta emot honom och välkomna honom. När han kom dit var han till stor hjälp för dem som hade blivit troende genom Guds generösa omtanke. 28 Grundligt och energiskt bevisade han nämligen offentligt att judarna hade fel, och med hjälp av Skrifterna visade han dem att Jesus är Messias.*+

19 Medan Apollos+ var i Korinth färdades Paulus genom inlandet och kom ner till Efesos.+ Där träffade han några lärjungar 2 och frågade dem: ”Fick ni helig ande när ni blev troende?”+ De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” 3 ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade han. ”Med Johannes dop”,+ svarade de. 4 Paulus sa: ”Johannes dop var en symbol för ånger,*+ och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom,+ det vill säga Jesus.” 5 När de hörde detta blev de döpta i Herren Jesus namn. 6 Och när Paulus lade händerna på dem kom den heliga anden över dem,+ och de började tala andra språk och profetera.+ 7 Tillsammans var de omkring 12 män.

8 Sedan förkunnade han modigt i synagogan+ under tre månader. Han höll tal och resonerade på ett övertygande sätt om Guds rike.+ 9 Men en del vägrade envist att tro, och de talade nedsättande om Vägen*+ inför alla närvarande, så han tog med sig lärjungarna och drog sig bort från dem.+ Därefter höll han tal varje dag i hörsalen i Tyrạnnos skola. 10 Han fortsatte med det i två år, så att alla i provinsen Asia fick höra Herrens ord, både judar och greker.

11 Och Gud fortsatte att utföra stora underverk genom Paulus.+ 12 Folk tog faktiskt tygstycken och förkläden som hade varit i kontakt med hans kropp och bar dem till de sjuka,+ och de blev friska och befriade från onda andar.+ 13 Men några judar som reste omkring och drev ut demoner försökte också använda Herren Jesus namn för att bota dem som hade onda andar. De sa: ”I Jesus namn, han som Paulus förkunnar om, befaller jag er att fara ut!”+ 14 Det var bland annat sju söner till Skevas, en av judarnas främsta präster, som gjorde detta. 15 Men den onda anden svarade: ”Jesus känner jag,+ och Paulus vet jag vem det är,+ men vilka är ni?” 16 Och mannen med den onda anden angrep dem, övermannade den ene efter den andre och misshandlade dem så att de flydde nakna och sårade ut ur huset. 17 Detta blev känt i hela Efesos bland både judar och greker. Alla kände stor fruktan, och Herren Jesus namn blev mycket upphöjt. 18 Och många som hade blivit troende kom och bekände öppet sina synder. 19 Många av dem som hade hållit på med magi samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt.+ När man räknade ihop allt kom man fram till att de var värda 50 000 silverstycken. 20 Därför nådde Jehovas* ord ut till fler och fler och verkade med allt större kraft.+

21 Efter detta bestämde sig Paulus för att resa genom Makedonien+ och Akạja och sedan till Jerusalem.+ Och han sa: ”När jag har varit där måste jag också resa till Rom.”+ 22 Han skickade i väg två av sina medhjälpare, Timoteus+ och Erạstos,+ till Makedonien, men själv stannade han kvar ett tag i provinsen Asia.

23 Vid den här tiden blev det stora oroligheter+ på grund av Vägen.*+ 24 En silversmed som hette Demẹtrios gjorde Ạrtemistempel i silver, vilket gav hantverkarna stora inkomster.+ 25 Han samlade dem och andra hantverkare och sa: ”Ni är ju medvetna om att vårt välstånd är beroende av den här verksamheten. 26 Men nu både ser och hör ni hur den där Paulus har fått många att ändra åsikt, inte bara här i Efesos+ utan i nästan hela provinsen Asia. Han säger att gudar som är tillverkade av människor inte är riktiga gudar.+ 27 Och det är inte bara vår verksamhet som kan få dåligt rykte. Den stora gudinnan Ạrtemis tempel riskerar också att tappa allt anseende, och hon själv, som dyrkas i hela provinsen Asia, ja i hela världen, kommer att förlora all sin storhet och ära.” 28 När männen hörde detta blev de rasande och började skrika: ”Stor är efesiernas Ạrtemis!”

29 Oroligheterna spred sig i hela staden, och allihop rusade till teatern och släpade med sig makedonierna Gajus och Aristạrkus,+ Paulus reskamrater. 30 Paulus var beredd att gå in till folksamlingen, men lärjungarna hindrade honom. 31 Det försökte också några i kommittén för fester och spel göra. De var vänligt inställda till honom och sände bud och vädjade till honom att inte ge sig in på teatern. 32 Folk var förvirrade och ropade olika saker i munnen på varandra, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats. 33 Judarna knuffade fram en man som hette Alexander. Han fördes ut ur folkmängden och gav tecken med handen, för han ville hålla ett försvarstal inför folket. 34 Men när de förstod att han var jude skrek alla på en gång: ”Stor är efesiernas Ạrtemis!” Och så höll de på i omkring två timmar.

35 Till slut lyckades stadens högste ämbetsman lugna folkskaran, och han sa: ”Efesos invånare, finns det någon människa som inte vet att staden Efesos är beskyddare av den stora Ạrtemis tempel och hennes gudabild som har fallit ner från himlen? 36 Ingen kan förneka detta, och därför ska ni hålla er lugna och inte göra något förhastat. 37 För männen som ni har fört hit har varken rånat templet eller hädat vår gudinna. 38 Så om Demẹtrios+ och hantverkarna vill väcka åtal mot någon har vi rättegångsdagar, och det finns prokonsuler* som kan döma i sådana frågor. Låt dem framföra sina anklagelser mot varandra inför dem. 39 Men om det är något mer ni yrkar på måste det avgöras i en laglig folkförsamling. 40 Vi riskerar ju faktiskt att anklagas för uppvigling på grund av det som har hänt i dag, för vi har inget att anföra som försvar för de här oroligheterna.” 41 Och när han hade sagt detta skingrade han folkskaran.

20 När nu oroligheterna hade upphört sände Paulus bud efter lärjungarna. Och när han hade uppmuntrat dem och sagt farväl gav han sig i väg på sin resa till Makedonien. 2 Där reste han från stad till stad och gav mycket uppmuntran till lärjungarna. Sedan kom han till Grekland. 3 Han var där i tre månader, men när han skulle segla till Syrien upptäckte han att judarna hade planer på att döda honom.+ Därför bestämde han sig för att vända tillbaka genom Makedonien. 4 De som följde med honom var Sọpatros, son till Pyrrhos från Berẹa, Aristạrkus+ och Secundus från Thessalonịke, Gajus från Derbe, Timoteus+ samt Tỵkikos+ och Trọfimos+ från provinsen Asia. 5 De här männen reste i förväg och väntade på oss i Troas. 6 Men själva seglade vi ut från Filippi efter det osyrade brödets högtid,+ och fem dagar senare kom vi till dem i Troas. Där stannade vi i sju dagar.

7 Första dagen i veckan hade vi samlats för att äta tillsammans. Då började Paulus hålla ett tal till dem som var där, eftersom han tänkte ge sig av nästa dag. Talet drog ut på tiden, ända till midnatt, 8 och det fanns många lampor i rummet på övervåningen där vi var. 9 I fönstret satt en ung man, Eutykos. Han somnade djupt under Paulus långa tal, och han ramlade ut från tredje våningen. När man lyfte upp honom var han död. 10 Men Paulus gick ner, böjde sig över honom, slog armarna om honom+ och sa: ”Var inte oroliga, för han lever.”+ 11 Sedan gick Paulus upp igen och började äta.* Han samtalade länge med dem, ända till gryningen, och sedan gav han sig av. 12 De tog med sig Eutykos därifrån och kände sig mycket tröstade av att han hade fått livet tillbaka.

13 Vi gick i förväg till båten och seglade mot Assos, där Paulus skulle gå ombord. Han hade bett oss om det, eftersom han ville gå dit landvägen. 14 När han kom till Assos tog vi honom ombord och seglade till Mitylẹne. 15 Nästa dag gav vi oss av och kom i höjd med Chios. Dagen därpå angjorde vi Samos, och ännu en dag senare kom vi till Milẹtos. 16 Paulus hade bestämt sig för att segla förbi Efesos+ för att inte förlora någon tid i provinsen Asia. Han hade bråttom, eftersom han gärna ville vara framme i Jerusalem+ på pingstdagen.

17 Från Milẹtos sände han bud till Efesos och bad församlingens äldste komma. 18 När de kom fram sa han till dem: ”Ni vet mycket väl hur mitt liv har sett ut från första dagen jag kom till er i provinsen Asia.+ 19 Jag har tjänat Herren som slav med stor ödmjukhet,+ under tårar och under svårigheter på grund av judarnas intriger, 20 men ändå har jag inte hållit mig tillbaka, utan jag har berättat om allt som kan vara till nytta för er* och undervisat er offentligt+ och från hus till hus.+ 21 Jag har vittnat grundligt för både judar och greker om att de ska ångra sig,+ vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.+ 22 Nu känner jag mig tvingad av anden* att resa till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som kommer att hända med mig där. 23 Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad och gång på gång låter mig förstå att bojor* och svårigheter väntar mig.+ 24 Ändå ser jag inte mitt liv som något betydelsefullt, bara jag får fullfölja mitt lopp+ och den tjänst som jag har fått av Herren Jesus: att grundligt vittna om de goda nyheterna om Guds generösa omtanke.

25 Hör nu, alla ni som jag har förkunnat om riket för. Jag vet att ingen av er kommer att få se mig igen. 26 Så denna dag vill jag att ni ska intyga att jag är ren från allas blod,+ 27 för jag har inte dragit mig för att berätta för er om allt vad Gud har beslutat.*+ 28 Var uppmärksamma på er själva+ och på hela den hjord som den heliga anden har satt er att vara tillsyningsmän+ över, så att ni kan vara herdar för Guds församling,+ som han har köpt med blodet av sin egen son.+ 29 Jag vet att när jag är borta ska blodtörstiga vargar komma in bland er+ och behandla hjorden skoningslöst, 30 och det ska träda fram män ur era egna led som förvränger sanningen för att få över lärjungarna på sin sida.+

31 Så håll er vakna och kom ihåg att jag i tre års tid,+ både dag och natt, aldrig upphörde att vägleda var och en av er under tårar. 32 Och nu överlämnar jag er i Guds händer och åt budskapet om hans generösa omtanke, det budskap som kan bygga upp er och ge er arvet som ska tillfalla alla de heliga.+ 33 Jag har aldrig bett någon om silver eller guld eller kläder.+ 34 Ni vet att jag har arbetat med mina egna händer för att täcka mina och mina reskamraters behov.+ 35 På alla sätt har jag visat er att ni ska hjälpa de svaga genom att anstränga er precis som jag har gjort.+ Och kom ihåg det Herren Jesus själv sa: ’Det är lyckligare att ge+ än att få.’”

36 När Paulus hade sagt detta föll han ner på knä tillsammans med dem alla och bad. 37 Alla började gråta, och de kastade sig om halsen på honom och kysste honom ömt. 38 De var särskilt ledsna för att han hade sagt att de inte skulle få se honom mer.+ Sedan följde de honom till båten.

21 Efter vårt känslosamma farväl lade vi ut och seglade med rak kurs mot Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och sedan Pạtara. 2 Vi hittade en båt som skulle över till Fenicien, och vi gick ombord och seglade i väg. 3 Vi fick Cypern i sikte och passerade söder om ön* och satte kurs mot Syrien. Till slut lade vi till i Tyros, där lasten skulle lossas. 4 Vi letade upp lärjungarna, och sedan stannade vi där sju dagar. Med tanke på vad anden hade sagt till dem varnade de gång på gång Paulus för att fara till Jerusalem.+ 5 Efter de dagarna var det dags att resa vidare, och allihop, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden. Vi föll på knä på stranden och bad. 6 Efter att ha tagit farväl steg vi ombord på båten, och de andra gick tillbaka hem.

7 Från Tyros seglade vi till Ptolemạis, och där besökte vi bröderna och systrarna och stannade en dag hos dem. 8 Nästa dag for vi vidare till Caesarẹa. Där gick vi hem till evangelieförkunnaren* Filippus, som var en av de sju männen,+ och vi stannade hos honom. 9 Han hade fyra ogifta döttrar* som profeterade.+ 10 Vi hade varit där flera dagar när en profet som hette Ạgabos+ kom ner från Judeen. 11 När han kom till oss tog han Paulus bälte och band sina händer och fötter och sa: ”Den heliga anden säger: ’Den man som äger detta bälte ska bli bunden så här av judarna i Jerusalem,+ och de ska överlämna honom åt folk från andra nationer.’”+ 12 När vi hörde det började vi och alla som var där bönfalla Paulus att inte gå upp till Jerusalem. 13 Men han svarade: ”Varför gråter ni och försöker få mig att ändra mig?* Jag är inte bara beredd på att bli bunden, utan också på att dö i Jerusalem för Herren Jesus namns skull.”+ 14 När han inte lät sig övertalas slutade vi komma med invändningar* och sa: ”Må Jehovas* vilja ske.”

15 Sedan gjorde vi oss klara och fortsatte resan mot Jerusalem. 16 Några av lärjungarna från Caesarẹa följde också med. De tog med oss till Mnason från Cypern, en av de första lärjungarna, för det var där vi skulle få bo. 17 Vi blev varmt välkomnade av bröderna i Jerusalem. 18 Nästa dag följde Paulus med oss till Jakob,+ där alla de äldste hade samlats. 19 Han hälsade på dem, och sedan började han utförligt berätta om det Gud hade uträttat bland nationerna genom hans tjänst.

20 När de hade hört detta började de ära Gud. Men sedan sa de till honom: ”Broder, du ser själv att det finns tusentals troende bland judarna, och alla är noga med att följa lagen.+ 21 Men de har hört rykten om att du lär alla judar bland nationerna att de ska överge Moses lag* och sluta omskära sina barn och inte längre leva efter våra seder och bruk.+ 22 Så vad ska vi göra? För de kommer definitivt att få höra att du är här. 23 Vi vill ge dig följande råd: Här är fyra män som har avlagt ett löfte. 24 Ta med dig dem och rena dig ceremoniellt tillsammans med dem. Och bekosta deras utgifter så att de kan låta raka sina huvuden. Då kommer alla att förstå att ryktena om dig inte stämmer och att du följer lagen och lever efter den.+ 25 När det gäller troende från andra nationer så har vi skriftligen meddelat dem vårt beslut: att de ska avhålla sig från kött som är offrat åt avgudar,+ från blod,+ från köttet från kvävda djur*+ och från sexuell omoral.”*+

26 Nästa dag tog Paulus med sig männen och renade sig ceremoniellt tillsammans med dem.+ Och han gick in i templet för att ge besked om när den ceremoniella reningen skulle vara klar och när offret för var och en av dem skulle bäras fram.

27 När de sju dagarna närmade sig sitt slut fick judarna från Asia syn på honom i templet. De hetsade upp folkmassan, tog fast honom 28 och ropade: ”Israeliter, kom och hjälp oss! Detta är mannen som lär alla överallt att gå emot vårt folk och vår lag och den här platsen. Och nu har han till och med tagit med sig greker in i templet och vanhelgat den här heliga platsen.”+ 29 Tidigare hade de nämligen sett Trọfimos+ från Efesos tillsammans med Paulus i staden, och nu utgick de från att Paulus hade tagit med honom in i templet. 30 Oroligheterna spred sig i hela staden. Folk kom springande och tog Paulus och släpade ut honom från templet, och portarna stängdes genast. 31 Medan de försökte slå ihjäl honom fick befälhavaren för garnisonen reda på att hela Jerusalem var i uppror. 32 Han tog omedelbart med sig soldater och befäl och sprang ner till dem. När folket fick syn på militärbefälhavaren och soldaterna slutade de misshandla Paulus.

33 Militärbefälhavaren gick fram och grep honom och befallde att man skulle slå dubbla kedjor om honom.+ Sedan förhörde han sig om vem han var och vad han hade gjort. 34 Men folk ropade olika saker i munnen på varandra, och på grund av allt bråk kunde han inte få reda på hur det låg till. Därför befallde han att Paulus skulle föras till förläggningen. 35 Men när Paulus kom fram till trappan var situationen så hotfull att soldaterna var tvungna att bära honom, 36 för folkmassan följde efter och skrek: ”Döda honom!”

37 Just när Paulus skulle föras in i förläggningen frågade han militärbefälhavaren: ”Kan jag få säga något till dig?” Han svarade: ”Jaså, du kan grekiska? 38 Är du inte den egyptier som gjorde uppror för ett tag sedan och ledde de 4 000 lönnmördarna* ut i vildmarken?” 39 Paulus svarade: ”Nej, jag är jude,+ och jag kommer från Tarsos i Kilikien+ och är medborgare i en betydande stad. Så jag ber dig, tillåt mig att tala till folket.” 40 Paulus fick tillåtelse, och uppifrån trappan gjorde han ett tecken med handen till folket. När de tystnade började han tala till dem på hebreiska+ och sa:

22 ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar.”+ 2 När de hörde att han talade hebreiska blev de ännu tystare, och han sa: 3 ”Jag är jude,+ född i Tarsos i Kilikien,+ men utbildad i den här staden vid Gamạliels+ fötter,* fostrad att följa förfädernas lag till punkt och pricka,+ och jag var lika ivrig i min kamp för Gud som ni är i dag.+ 4 Jag grep dem som följde Vägen,* både män och kvinnor, kastade dem i fängelse och förföljde dem ända till döds.+ 5 Det kan översteprästen och hela äldsterådet intyga. De försåg mig också med brev till våra bröder* i Damaskus, så att jag kunde ge mig av för att gripa dem som var där och föra dem bundna till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

6 Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus vid middagstiden strålade plötsligt ett starkt ljussken från himlen omkring mig.+ 7 Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ 8 Jag svarade: ’Vem är du, herre?’ Han sa: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9 Männen som var tillsammans med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig. 10 Då sa jag: ’Vad ska jag göra, Herre?’ Herren svarade: ’Res dig upp och gå in i Damaskus, och där ska du få veta vad du är utsedd att göra.’+ 11 Men jag kunde inte se något på grund av det starka ljuset, så männen som var med mig tog min hand och ledde mig in i Damaskus.

12 Ananịas, en gudfruktig man som följde lagen och som hade gott rykte bland alla judar som bodde där, 13 kom till mig. Han ställde sig bredvid mig och sa: ’Saul, min broder, du får synen tillbaka!’ Då tittade jag upp, och jag kunde se honom.+ 14 Han sa: ’Våra förfäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och se den rättfärdige+ och höra hans röst, 15 för du ska vara ett vittne för honom och berätta för alla om det du har sett och hört.+ 16 Så tveka inte! Res dig, bli döpt och tvätta bort dina synder+ genom att anropa hans namn.’+

17 Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem+ och höll på att be i templet, föll jag i trans 18 och fick se honom. Han sa till mig: ’Skynda dig att lämna Jerusalem, för de kommer inte att ta emot det du förkunnar om mig.’+ 19 Och jag sa: ’Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra har fängslat och piskat* dem som tror på dig.+ 20 Och när man dödade ditt vittne Stefanus stod jag själv bredvid och samtyckte och vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’+ 21 Men han sa till mig: ’Ge dig av, för jag ska sända dig till nationer långt borta.’”+

22 Ända tills nu hade alla lyssnat på honom, men när han sa detta började de ropa: ”Utplåna honom från jordens yta, han förtjänar inte att leva!” 23 De skrek och skränade, slängde med sina mantlar i luften och kastade upp damm.+ 24 Därför gav militärbefälhavaren order om att Paulus skulle föras in i förläggningen och att man skulle förhöra honom under prygel,* så att man kunde få veta varför folket protesterade så upprört mot honom. 25 Men när de hade sträckt ut Paulus för att prygla honom frågade han befälet som stod där: ”Får man verkligen prygla någon som är romare* och inte har blivit dömd för något?”*+ 26 När befälet hörde detta gick han till militärbefälhavaren för att rapportera det och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare.” 27 Då gick militärbefälhavaren fram och frågade honom: ”Stämmer det att du är romersk medborgare?” ”Ja”, svarade han. 28 Då sa militärbefälhavaren: ”Jag har betalat en stor summa för det medborgarskapet.” Paulus sa: ”Men jag är född med det.”+

29 De som stod beredda att tortera och förhöra honom backade genast undan, och militärbefälhavaren blev rädd när han förstod att han hade bundit en romare.+

30 Nästa dag tog han av Paulus kedjorna och sammankallade de främsta prästerna och hela Sanhedrịn, eftersom han ville få klarhet i vad judarna anklagade honom för. Så han förde dit Paulus och ställde honom inför dem.+

23 Paulus såg med fast blick på Sanhedrịn och sa: ”Bröder, jag har levt mitt liv inför Gud med ett fullständigt rent samvete+ ända till denna dag.” 2 Då befallde översteprästen Ananịas att de som stod bredvid honom skulle slå honom på munnen. 3 Då sa Paulus till honom: ”Gud kommer att slå dig, din hycklare!* Här sitter du och ska döma mig efter lagen, men samtidigt bryter du mot lagen och befaller att man ska slå mig.” 4 De som stod bredvid sa: ”Förolämpar du Guds överstepräst?” 5 Paulus svarade: ”Bröder, jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte skymfa en ledare i ditt folk.’”+

6 Paulus visste att den ena hälften av Sanhedrịn var sadducéer och att den andra var fariséer, och därför ropade han: ”Bröder, jag är farisé+ och son till fariséer. Det är på grund av hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här inför rätta.” 7 När han sa detta blev fariséerna och sadducéerna oense, och de delades i två läger. 8 Sadducéerna säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller några änglar eller andar, medan fariséerna tror på* allt detta.+ 9 Då började alla skrika högljutt, och några av de skriftlärda i fariséernas parti reste sig och argumenterade hetsigt och sa: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något orätt. Och om det är en ande eller en ängel som har talat till honom, så+ ...” 10 De började gräla så häftigt att militärbefälhavaren blev rädd att de skulle slita Paulus i stycken, så han befallde soldaterna att gå ner och rädda honom från dem och föra honom till förläggningen.

11 På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd!+ Precis som du har vittnat grundligt om mig i Jerusalem ska du också vittna om mig i Rom.”+

12 När det blev dag konspirerade judarna och svor en ed* på att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13 Det var mer än 40 män som svor eden och deltog i sammansvärjningen. 14 De gick till de främsta prästerna och de äldste och sa: ”Vi har avlagt en högtidlig ed* på att inte äta något förrän vi har dödat Paulus. 15 Så nu ska ni tillsammans med Sanhedrịn informera militärbefälhavaren om att han ska föra Paulus ner till er. Säg att ni vill undersöka hans fall närmare. Men längs vägen ligger vi i bakhåll och dödar honom innan han kommer fram.”

16 Men Paulus systerson fick höra talas om deras planer och gick till förläggningen och berättade det för Paulus. 17 Då kallade Paulus på ett av befälen och sa: ”Ta med dig den här unge mannen till militärbefälhavaren, för han har något att underrätta honom om.” 18 Då tog mannen med sig honom till militärbefälhavaren och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig föra den här unge mannen till dig, eftersom han har något viktigt att säga.” 19 Militärbefälhavaren tog honom åt sidan, och när de var för sig själva frågade han: ”Vad är det du har att berätta?” 20 Han sa: ”Judarna har kommit överens om att be dig föra ner Paulus till Sanhedrịn i morgon under förevändningen att de vill granska hans fall närmare.+ 21 Men låt dem inte övertala dig, för de har mer än 40 män som har planerat ett bakhåll och som har avlagt en ed* på att varken äta eller dricka förrän de har dödat honom.+ De står beredda och väntar bara på att du ska godkänna deras begäran.” 22 Då lät militärbefälhavaren den unge mannen gå och befallde honom att inte berätta för någon att han hade avslöjat detta.

23 Han kallade till sig två av befälen och sa: ”Gör 200 soldater redo att marschera till Caesarẹa vid tredje timmen* i kväll, och dessutom 70 ryttare och 200 spjutbärare. 24 Skaffa också fram hästar, så att Paulus kan rida och föras välbehållen till ståthållaren Felix.” 25 Och han skrev ett brev med följande innehåll:

26 ”Claudius Lysias till den högt ärade ståthållaren Felix: Var hälsad! 27 Judarna hade gripit den här mannen och höll på att döda honom, men jag ingrep snabbt med mina soldater och räddade honom,+ för jag fick veta att han var romare.+ 28 Och eftersom jag ville veta vad de anklagade honom för, tog jag honom till deras Sanhedrịn.+ 29 Jag förstod att anklagelserna gällde tolkningen av deras egen lag+ men att han inte var anklagad för något som förtjänar död eller bojor. 30 Men eftersom jag har blivit underrättad om en komplott mot mannen,+ sänder jag honom omgående till dig. Jag har också informerat hans anklagare om att de måste lägga fram sitt fall inför dig.”

31 Enligt sina order tog soldaterna Paulus+ och förde honom till Antịpatris under natten. 32 Nästa dag vände de tillbaka till förläggningen och lät ryttarna fortsätta med honom. 33 Ryttarna red in i Caesarẹa och lämnade brevet till ståthållaren och överlämnade Paulus till honom. 34 När ståthållaren hade läst brevet frågade han vilken provins Paulus kom ifrån och fick reda på att han var från Kilikien.+ 35 Han sa: ”Jag ska grundligt behandla din sak när dina anklagare kommer.”+ Sedan befallde han att Paulus skulle hållas under bevakning i Herodes palats.*

24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananịas+ dit tillsammans med några äldste och en offentlig talare* som hette Tertụllus, och de lade fram sin sak mot Paulus inför ståthållaren.+ 2 Tertụllus kallades in, och i sitt anförande mot Paulus sa han:

”Tack vare dig och ditt goda ledarskap, högt ärade Felix, har vi stor fred, och reformer genomförs i nationen. 3 Detta erkänner vi alltid med den största tacksamhet. 4 Jag ska inte uppta alltför mycket av din tid, men jag ber dig att du i din godhet lyssnar till vad vi helt kort har att säga. 5 Det har nämligen visat sig att den här mannen är en plåga.*+ Han ställer till oroligheter+ bland alla judar runt om i världen, och han är ledare för nasaréernas sekt.+ 6 Han försökte också vanhelga templet, så vi grep honom.+ 7 *⁠—— 8 När du själv förhör honom kommer du att upptäcka att våra anklagelser mot honom stämmer.”

9 Judarna ställde sig bakom angreppet och försäkrade att det som sagts var sant. 10 Sedan gav ståthållaren tecken* åt Paulus att tala, och han sa:

”Eftersom jag vet att du har varit domare över den här nationen i många år talar jag gärna till mitt försvar.+ 11 Du kan själv kontrollera att det inte är mer än 12 dagar sedan jag reste till Jerusalem för att tillbe,+ 12 och ingen har sett mig debattera i templet eller starta upplopp, varken i synagogorna eller på någon annan plats i staden. 13 De kan inte heller bevisa sina anklagelser mot mig. 14 Men jag medger för dig att jag följer den väg som de kallar en sekt, och på det sättet tjänar jag mina förfäders Gud.*+ För jag tror på allt som står skrivet i lagen och i profeterna.+ 15 Och precis som de här männen litar* jag på Guds löfte att det ska bli en uppståndelse+ för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.+ 16 Därför anstränger jag mig alltid för att ha ett rent samvete inför Gud och människor.+ 17 Efter flera år kom jag tillbaka till Jerusalem för att överlämna gåvor+ till mitt folk och frambära offer. 18 Medan jag höll på med det fann de mig i templet, ceremoniellt renad.+ Det var ingen folkmassa där, och jag skapade inga oroligheter. Men några judar från provinsen Asia var där, 19 och de borde stå här inför dig och anklaga mig om de har något emot mig.+ 20 Eller låt de här männen själva berätta vad de fann mig skyldig till när jag stod inför Sanhedrịn. 21 Det finns bara en sak de skulle kunna anklaga mig för. I domstolen ropade jag: ’Det är för att jag tror på en uppståndelse från döden som jag i dag står anklagad inför er!’”+

22 Men Felix, som var väl insatt i Vägen,*+ sköt upp rättegången och sa: ”När militärbefälhavaren Lỵsias kommer hit ska jag avkunna min dom.” 23 Och han gav befälet order om att Paulus skulle hållas fängslad men ha en viss frihet och att hans vänner skulle få tillåtelse att sörja för hans behov.

24 Några dagar senare kom Felix och hans hustru Drusịlla, som var judinna. Han lät hämta Paulus och lyssnade när han talade om tron på Kristus Jesus.+ 25 Men när Paulus började tala om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen+ blev Felix förskräckt och sa: ”Det räcker för den här gången, men när jag får möjlighet ska jag kalla på dig igen.” 26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle ge honom pengar. Därför sände han ofta bud efter honom och talade med honom. 27 När det hade gått två år efterträddes Felix av Pọrcius Festus, och eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna+ lät han Paulus sitta kvar i fängelset.

25 Tre dagar efter att Festus+ hade kommit till provinsen och tagit över styret gav han sig av från Caesarẹa upp till Jerusalem. 2 De främsta prästerna och judarnas främsta män lämnade då en anmälan mot Paulus+ till Festus. Och de bad honom 3 att visa sin välvilja mot dem och föra Paulus till Jerusalem. De planerade nämligen att lägga sig i bakhåll och döda Paulus längs vägen.+ 4 Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Caesarẹa och att han själv snart skulle resa tillbaka dit. 5 Han sa: ”Era ledare kan följa med mig, och om den mannen har gjort något som är fel kan de lägga fram sina anklagelser mot honom.”+

6 Festus hade inte varit hos dem mer än åtta eller kanske tio dagar när han reste ner till Caesarẹa. Dagen därpå satte han sig på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in. 7 När han kom in omringades han av judar som hade kommit ner från Jerusalem, och de kom med många allvarliga beskyllningar mot honom, men de hade inga bevis.+

8 Paulus sa till sitt försvar: ”Jag har varken syndat mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren.”+ 9 Festus, som ville hålla sig väl med judarna,+ sa till Paulus: ”Är du villig att resa till Jerusalem och dömas av mig där?” 10 Men Paulus sa: ”Jag står inför kejsarens domarsäte, och det är där jag bör dömas. Jag har inte gjort något orätt mot judarna, som du säkert förstår vid det här laget. 11 Om jag verkligen är en förbrytare och har gjort något som förtjänar döden,+ då är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser, då är det ingen som har rätt att utlämna mig åt dem bara för att göra dem till lags. Jag vädjar till kejsaren!”+ 12 Efter att ha talat med sina rådgivare svarade Festus: ”Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren ska du fara.”

13 Några dagar senare kom kung Agrippa* och Berenịke till Caesarẹa på ett officiellt besök hos Festus. 14 Eftersom de stannade där flera dagar lade Festus fram Paulus fall för kungen och sa:

”Vi har en man här som Felix har lämnat efter sig som fånge, 15 och när jag var i Jerusalem gjorde judarnas främsta präster och äldste en anmälan mot honom+ och krävde att han skulle dömas skyldig. 16 Men jag svarade att det inte är romersk sed att utlämna en anklagad förrän han har fått möta sina anklagare ansikte mot ansikte och fått tillfälle att försvara sig.+ 17 Så när de kom hit sköt jag inte upp saken, utan redan nästa dag satte jag mig på domarsätet och befallde att mannen skulle föras in. 18 Hans anklagare trädde fram, men de beskyllde honom inte för sådana brott som jag hade väntat mig.+ 19 Det hela gällde bara dispyter om deras egen religion*+ och om en man som hette Jesus, som hade dött men som Paulus påstod var i livet.+ 20 Och eftersom jag var osäker på hur jag skulle hantera den här dispyten frågade jag Paulus om han var villig att resa till Jerusalem och dömas där.+ 21 Men Paulus yrkade på att få bli kvar i fängelset och få sin sak avgjord av Hans Majestät,*+ och då befallde jag att han skulle bli kvar där tills jag kunde sända honom till kejsaren.”

22 Då sa Agrippa till Festus: ”Jag skulle gärna vilja höra den mannen själv.”+ Han svarade: ”Du ska få höra honom i morgon.” 23 Så nästa dag kom Agrippa och Berenịke under stor pompa och ståt och gick in i audienssalen tillsammans med militärbefälhavare och stadens framstående män. Festus gav befallning, och Paulus fördes in. 24 Festus sa: ”Kung Agrippa och alla ni som är närvarande här tillsammans med oss! Här ser ni den man som har fått hela den judiska befolkningen både här och i Jerusalem att vända sig till mig. De har högljutt krävt att han inte ska få leva längre.+ 25 Men jag kan inte se att han har gjort något som förtjänar döden.+ Så nu när han själv har vädjat till Hans Majestät* har jag beslutat att skicka i väg honom. 26 Men jag har inget påtagligt att skriva om honom till min herre. Därför har jag fört fram honom inför er, och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att jag kan ha något att skriva efter förhöret. 27 För det verkar orimligt att skicka i väg en fånge utan att ange vad han är anklagad för.”

26 Agrippa+ sa till Paulus: ”Du har min tillåtelse att tala för din sak.” Då lyfte Paulus handen och började tala till sitt försvar:

2 ”Kung Agrippa, jag är mycket glad över att det är inför dig som jag nu ska försvara mig mot allt som judarna anklagar mig för,+ 3 särskilt därför att du är så insatt i judarnas alla seder och tolkningsfrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod.

4 Alla judar känner till hur mitt liv har sett ut ända från min ungdom, bland mitt folk* och i Jerusalem.+ 5 De känner mig sedan tidigare, och om de bara vill kan de intyga att jag har levt som farisé+ enligt den strängaste riktningen i vår religion.*+ 6 Men nu står jag inför rätta för att jag tror på det löfte som Gud gav våra förfäder.+ 7 Det är just det löftet som vårt folks 12 stammar hoppas få se uppfyllas genom att troget tjäna honom* både dag och natt. Det är för det hoppets skull som judarna anklagar mig,+ ärade kung.

8 Varför menar ni att det är otänkbart att Gud kan uppväcka döda? 9 Själv var jag övertygad om att jag på alla sätt skulle bekämpa nasarén Jesus namn. 10 Det var precis det jag gjorde i Jerusalem, och jag kastade många av de heliga i fängelse+ eftersom de främsta prästerna hade gett mig myndighet att göra det.+ Och när man ville avrätta dem röstade jag för det. 11 Överallt i synagogorna har jag gång på gång straffat dem och försökt tvinga dem att avsvära sig sin tro. Jag var så rasande på dem att jag till och med förföljde dem i avlägsna städer.

12 När jag var på väg till Damaskus i ett sådant ärende, med myndighet och en fullmakt från de främsta prästerna, 13 såg jag vid middagstid ett ljussken från himlen, ärade kung. Det var klarare än solens glans, och det strålade omkring mig och dem som reste tillsammans med mig.+ 14 Alla föll till marken, och jag hörde en röst som sa till mig på hebreiska: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du gör det svårt för dig själv när du spjärnar emot pikstaven.’* 15 Men jag frågade: ’Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. 16 Men res på dig. Jag har visat mig för dig för att utse dig till en tjänare och ett vittne, och du ska förkunna både om det du redan har sett i förbindelse med mig och om det jag ska låta dig se.+ 17 Och jag ska rädda dig från detta folk och från nationerna som jag sänder dig till.+ 18 Du ska öppna deras ögon+ och vända dem från mörker+ till ljus+ och från Satans myndighet+ till Gud, så att de kan få förlåtelse för sina synder+ och få det arv som ska tillfalla dem som har blivit heliga därför att de tror på mig.’

19 Därför, kung Agrippa, har jag gjort det jag blev tillsagd i den himmelska synen. 20 Först i Damaskus+ och sedan i Jerusalem+ och över hela Judeens land och bland nationerna har jag förkunnat att man måste ångra sig* och vända om till Gud genom att göra gärningar som motsvarar ångern.+ 21 Det var därför judarna grep mig i templet och försökte döda mig.+ 22 Men eftersom Gud har hjälpt mig vittnar jag än i dag för både hög och låg. Och jag säger inget annat än vad både profeterna och Mose har förutsagt:+ 23 att Messias* skulle lida+ och att han som den förste som blev uppväckt från döden+ skulle förkunna ljus, både för det här folket och för andra nationer.”+

24 När Paulus sa detta till sitt försvar sa Festus med hög röst: ”Du håller på att bli galen, Paulus! Din stora lärdom driver dig till galenskap!” 25 Men Paulus sa: ”Jag håller inte på att bli galen, högt ärade Festus, utan det jag säger är rätt och riktigt. 26 Kungen känner mycket väl till allt detta, och det är därför jag kan tala så frimodigt inför honom. För jag är övertygad om att inget av detta har undgått hans uppmärksamhet, det har ju inte hänt i någon avkrok.+ 27 Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du gör det.” 28 Agrippa sa till Paulus: ”Det skulle inte ta lång tid för dig att övertala mig att bli kristen.” 29 Paulus sa: ”Oavsett om det tar kort eller lång tid är det min bön att både du och de som lyssnar till mig i dag ska bli som jag, bortsett från de här bojorna.”

30 Kungen reste sig nu, och det gjorde också ståthållaren och Berenịke och männen som satt tillsammans med dem. 31 Och när de var på väg ut sa de till varandra: ”Den mannen gör ingenting som förtjänar dödsstraff eller fängelse.”+ 32 Och Agrippa sa till Festus: ”Han hade kunnat friges om han inte hade vädjat till kejsaren.”+

27 När det var bestämt att vi skulle segla till Italien+ överlämnade man både Paulus och några andra fångar till en officer från den kejserliga garnisonen som hette Julius. 2 Vi gick ombord på ett skepp från Adramỵttion som skulle lägga till vid hamnar längs provinsen Asias kust, och så seglade vi ut. Aristạrkus,+ en makedonier från Thessalonịke, följde med oss. 3 Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius behandlade Paulus väl* och lät honom besöka sina vänner så att de kunde ta hand om honom.

4 Och när vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. 5 Sedan seglade vi över öppet hav utanför Kilikien och Pamfylien och gick in till Myra i Lykien. 6 Där fick officeren tag på ett skepp från Alexandria som var på väg till Italien, och han tog oss ombord. 7 Under många dagar gick resan långsamt, och det var med nöd och näppe vi tog oss till Knidos. Och eftersom vinden hindrade oss från att komma vidare seglade vi in i lä av Kreta vid Salmọne. 8 Vi seglade med svårighet längs kusten och kom till en plats som kallas Sköna hamnar, i närheten av staden Lasẹa.

9 Det hade nu gått en lång tid – försoningsdagens+ fasta var redan förbi – och det började bli riskfyllt att segla. Därför varnade Paulus dem 10 och sa: ”Ni män, jag ser att sjöresan kommer att bli svår och leda till stora förluster när det gäller både lasten och skeppet. Ja, vi kommer till och med att riskera livet.” 11 Men officeren litade mer på kaptenen och skeppets ägare än på Paulus. 12 Eftersom hamnen var olämplig för övervintring ansåg flertalet att man skulle lägga ut därifrån och försöka ta sig till Fenix och övervintra där. Det är en hamn på Kreta som är öppen mot nordost och sydost.

13 Eftersom det blåste en sydlig bris tänkte de att de var så gott som framme, och de lättade ankar och började segla tätt utmed Kretas kust. 14 Men det dröjde inte länge förrän en våldsam stormvind, den så kallade Euroạquilo,* drog in över ön. 15 Skeppet fångades av den och vi kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och började driva. 16 Vi kom i lä av den lilla ön Kauda, men ändå var det bara nätt och jämnt att vi kunde rädda skeppsjollen i aktern. 17 När de hade halat den ombord började de förstärka skrovet genom att slå trossar om det. Och eftersom de var rädda för att gå på grund i Syrten* halade de seglet* och lät skeppet driva. 18 Nästa dag började de lätta skeppet eftersom vi kastades hit och dit av stormen. 19 Och på tredje dagen kastade de skeppets tackling överbord.

20 Vi såg varken sol eller stjärnor på flera dagar, och stormen rasade så våldsamt att vi till slut började förlora allt hopp om att bli räddade. 21 Dessutom hade ingen ätit på länge. Då ställde sig Paulus mitt ibland dem och sa: ”Ni borde verkligen ha lyssnat på mig och inte lagt ut från Kreta. Då hade ni sluppit de här svårigheterna och förlusterna.+ 22 Men ge inte upp hoppet, för ingen av er kommer att mista livet. Det är bara skeppet som kommer att gå förlorat. 23 I natt kom det nämligen en ängel+ till mig från den Gud som jag tillhör och tjänar,* 24 och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren,+ och för din skull kommer Gud att rädda alla som är ombord.’ 25 Så ge inte upp! För jag litar på Gud och på att det ska bli som han har sagt. 26 Men vi kommer att vräkas upp på en ö.”+

27 Det 14:e dygnet kastades vi av och an på Ạdriahavet, och vid midnatt började sjömännen ana att vi närmade oss land. 28 De lodade djupet och såg att det var 20 famnar,* så de fortsatte en bit och lodade igen, och då var det 15 famnar.* 29 Eftersom de var rädda att vi skulle driva mot klipporna kastade de ut fyra ankare från aktern och önskade att det skulle bli dag. 30 Sjömännen försökte fly från båten och firade ner skeppsjollen under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31 Då sa Paulus till officeren och soldaterna: ”Om inte de här männen stannar kvar på skeppet kan ni inte bli räddade.”+ 32 Då kapade soldaterna linorna till skeppsjollen och lät den driva bort.

33 Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta lite och sa: ”Nu har ni väntat och oroat er i 14 dagar, och ni har inte ätit något på hela tiden. 34 Se till att få i er något nu, det behöver ni för att klara er. Inte ett enda hårstrå ska gå förlorat på någon av er.” 35 När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför alla, bröt det och började äta. 36 Då blev alla hoppfulla och började äta de också. 37 Allt som allt var vi 276 personer* på skeppet. 38 När de hade ätit sig mätta började de vräka all spannmål överbord för att lätta skeppet.+

39 När det ljusnade kunde de inte känna igen landremsan,+ men de fick syn på en bukt med en sandstrand, och de bestämde sig för att försöka sätta skeppet på grund där. 40 De kapade ankarlinorna och lämnade ankarna i havet. Sedan lossade de styrårornas surrning, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41 Men de drev mot ett rev som sköljdes av havet från båda sidor, och där gick skeppet på grund. Fören satt orubbligt fast, men aktern började brytas sönder i de kraftiga bränningarna.+ 42 Då bestämde soldaterna att de skulle döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i land och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att göra det. Och han befallde att alla som kunde simma skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land. 44 Sedan skulle de andra komma efter på plankor och vrakdelar från skeppet. På det sättet kom alla välbehållna i land.+

28 När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta.+ 2 Lokalbefolkningen* visade oss ovanligt stor medmänsklighet. De tog omtänksamt hand om oss och gjorde upp en eld eftersom det regnade och var kallt. 3 Paulus hade samlat ihop en hög torra kvistar och lade dem på elden när en huggorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När öborna såg giftormen hänga från hans hand sa de till varandra: ”Den mannen måste vara en mördare, och även om han har blivit räddad ur havet har Rättvisan* sett till att han ska mista livet.” 5 Men han skakade av sig ormen i elden utan att bli skadad. 6 Folket trodde att han skulle svullna upp eller falla ner död. Men när de hade väntat en lång stund och det fortfarande inte hade hänt något ändrade de sig och började säga att han var en gud.

7 Inte långt från den här platsen hade Pụblius, den främste mannen på ön, några jordegendomar. Han tog emot oss gästfritt, och vi stannade där i tre dagar. 8 Det råkade vara så att Pụblius far låg sjuk i feber och dysenteri. Paulus gick in till honom och bad, lade händerna på honom och botade honom.+ 9 Efter det började också andra öbor som var sjuka komma till Paulus och bli botade.+ 10 De gav oss många gåvor för att visa sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån kom de och försåg oss med allt vi behövde.

11 Efter tre månader på ön seglade vi ut med ett skepp som hade ”Zeus söner” som galjonsbild. Skeppet var från Alexandria och hade legat för ankar vid ön under vintern. 12 Vi lade till i Syrakụsa och stannade där i tre dagar, 13 och därifrån seglade vi vidare och kom till Rẹgium. En dag senare började det blåsa en sydlig vind, och dagen därpå var vi framme i Putẹoli. 14 Där träffade vi några bröder, och de fick oss att stanna hos dem en vecka. Sedan fortsatte vi mot Rom. 15 När bröderna i Rom fick höra att vi var på väg gick de till Tre värdshus för att möta oss, och några av dem gick ända till Ạppius marknadsplats. När Paulus fick syn på dem tackade han Gud och kände sig mycket uppmuntrad.+ 16 Till slut kom vi till Rom. Paulus fick tillåtelse att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som höll vakt över honom.

17 Tre dagar senare kallade han samman judarnas främsta män. När de hade samlats sa han: ”Bröder, trots att jag inte har gjort något ont mot vårt folk eller brutit mot våra förfäders seder och bruk,+ greps jag i Jerusalem och överlämnades åt romarna.+ 18 Efter att de hade förhört mig+ ville de frige mig, för jag var inte skyldig till något som förtjänar dödsstraff.+ 19 Men judarna motsatte sig det, och då blev jag tvungen att vädja till kejsaren,+ men jag var inte ute efter att anklaga mitt eget folk. 20 Det är anledningen till att jag ville träffa er och tala med er, för det är på grund av Israels hopp som jag bär dessa bojor.”+ 21 De sa till honom: ”Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och ingen av bröderna som har kommit därifrån har rapporterat eller sagt något ont om dig. 22 Men det är inte mer än rätt att du själv får berätta om dina uppfattningar. Vi vet ju att den här sekten+ blir motsagd överallt.”+

23 De bestämde vilken dag de skulle träffas hos honom, och då var det ännu fler som kom. Och från morgonen ända till kvällen förklarade han saken för dem och vittnade grundligt om Guds rike, och med hjälp av både Moses lag+ och profeterna+ visade han att de borde tro på Jesus.+ 24 En del av dem började tro på det han sa, men andra ville inte tro. 25 Eftersom de inte kom överens började de gå därifrån, men Paulus sa bara:

”Genom den heliga anden sa profeten Jesaja träffande till era förfäder: 26 ’Gå till det här folket och säg: ”Ni kommer visserligen att höra men inte alls förstå, och ni kommer att se men ändå inte uppfatta något.+ 27 För folkets hjärta har blivit oemottagligt. De har hört med sina öron utan att reagera, och de har stängt sina ögon och blundat. Därför kan de varken se eller höra, och de kan inte förstå med hjärtat och ändra sig så att de kan bli läkta av mig.”’+ 28 Därför ska ni veta att budskapet om räddning från Gud har sänts ut till folk från andra nationer.+ De kommer att lyssna på det.”+ 29 *⁠——

30 Han stannade kvar i hela två år i en egen hyrd bostad,+ och han tog vänligt emot alla som kom till honom. 31 Och utan att bli hindrad förkunnade han modigt+ om Guds rike för dem och undervisade om Herren Jesus Kristus.