Job
2 ”Hur länge ska du fortsätta så här?+
Det du säger är bara tomt prat!*
3 Skulle Gud döma orättvist?
Skulle den Allsmäktige döma orättfärdigt?
4 Om dina söner syndade mot honom,
straffade han dem bara för deras uppror.*
5 Om du ändå ville vända dig till Gud+
och vädja till den Allsmäktige om barmhärtighet
6 – om du verkligen vore ren och uppriktig+ –
då skulle han lägga märke till dig*
och låta dig återfå din rättmätiga plats.
7 Även om din början var ringa
skulle din framtid bli storslagen.+
8 Fråga tidigare släkten,
lägg märke till vad deras fäder kom fram till.+
9 Vi föddes ju först i går, och vi vet ingenting,
vår tid på jorden är blott en skugga.
10 Kommer inte de att undervisa dig
och berätta för dig vad de vet?*
11 Blir en papyrusplanta hög om marken inte är sank?
Skjuter vassen i höjden utan vatten?
12 Nej, den vissnar innan den blommat, innan den skördats,
den torkar bort före alla andra växter.
13 Så slutar det* för alla som glömmer Gud.
Den gudlöses* hopp grusas,
14 det han förlitar sig på är inget värt,
hans trygghet är lika skör som ett spindelnät.*
15 Han stöder sig på det,* men det håller inte,
han klamrar sig fast vid det, men det brister.
16 Han är en frodig planta i solens sken,
hans skott breder ut sig i trädgården.+
17 Hans rötter flätas in i ett stenröse,
han finner ett hem bland stenarna.*
18 Men när han rycks upp* från sin plats,
då förnekar platsen honom och säger: ’Jag har aldrig sett dig.’+
20 Gud förkastar aldrig dem som håller fast vid det som är rätt*
och ger aldrig sitt stöd åt de onda.*
21 Han ska än en gång fylla din mun med skratt
och dina läppar med glädjerop.
22 De som hatar dig ska kläs i skam,
och de ondas tält ska inte finnas mer.”