Psalmerna
Till musikledaren. En sång av David.
109 Min Gud, som jag lovprisar,+ tig inte.
2 För de onda och svekfulla talar emot mig.
4 De besvarar min kärlek genom att motarbeta mig,+
men jag fortsätter att be till Gud.
9 Låt hans barn* bli faderlösa
och hans hustru bli änka.
10 Låt hans barn* stryka runt som tiggare
som drar ut från ett hem i ruiner för att leta efter mat.
11 Låt hans fordringsägare ta* allt han har,
låt främlingar plundra hans egendom.
12 Låt ingen visa honom godhet,*
låt ingen bry sig om hans faderlösa barn.
14 Låt hans förfäders överträdelse kommas ihåg av Jehova,+
och låt inte hans mors synd bli utplånad.
15 Må Jehova alltid komma ihåg vad de har gjort,
och må han utplåna minnet av dem från jorden,+
16 för den onde ville inte visa godhet,*+
utan förföljde de förtryckta,+ fattiga och förtvivlade
för att slå ihjäl dem.+
17 Han älskade att förbanna, och därför drabbades han av förbannelse.
Han ville inte välsigna, och därför blev han inte välsignad.
18 Han tog på sig förbannelser som sin klädnad.
De trängde in i hans inre som vatten,
in i hans ben som olja.
19 Låt hans förbannelser bli som en mantel han sveper om sig,+
som ett bälte han ständigt bär.
20 Så ska Jehova löna min motståndare+
och dem som talar ont om mig.
21 Men Jehova, suveräne Herre,
grip in och hjälp mig för ditt namns skull.+
Rädda mig, för din lojala kärlek är stor.+
23 Jag försvinner som skuggan på kvällen,
som en gräshoppa skakas jag av.
24 Mina knän är svaga av fasta,
min kropp har magrat, och jag tynar bort.*
25 De hånar mig.+
De skakar på huvudet när de ser mig.+
26 Hjälp mig, Jehova, min Gud,
visa mig din lojala kärlek och rädda mig.
27 Låt dem inse att det är du som griper in,
att det är du, Jehova, som gör detta.
28 Välsigna, när de förbannar.
När de reser sig mot mig, så låt dem skämmas,
men låt din tjänare glädja sig.
30 Jag ska prisa Jehova innerligt,
jag ska prisa honom inför allas ögon.+
31 För han står på den fattiges högra sida
för att rädda honom från dem som fördömer honom.