Referensyë diˈib miimp mä Wiˈix njukyˈäjtëm ets nDiosmëduˈunëm tijaty yaˈëxpëkäämp ets yajtukjayëyäämp
3-9 ÄÄMBË ENEERË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | JUECES 15, 16
“¡Ninuˈun kyaˈoyëty ko jäˈäy tmëdëgoyë myëguˈuk!”
Ko jäˈäy tmëdëgoyë myëguˈuk yëˈë jatuˈugë ijxwëˈëmën
4 Nˈokˈijxëm jawyiinë yˈixpajtënë Dalila, ja toxytyëjk diˈib jyäjt wyinˈëënët, diˈibë Sansón tsyojkënyëˈäjt. Tyäˈädë fes yëˈë nety nyiwintsënˈataampy ja tsip diˈib myëdäjtypyë Diosë kyäjpn mëdë filisteety. Waˈan ja nimëgoxkpë filistee diˈib ijttëp wintsën, tnijäˈäjëdë ko Dalila kyaj ttsekyë Sansón ets ko mbäät tkëyaky, pääty tˈawäˈänëdë kajaa meeny sentääbë ets tpayoˈoyët tiko Sansón kyumëjääjëty parë dyaˈooktët. Dalila, ta tˈatsojky ja meeny ets tkupejky, per kyaj ttukˈoybyëtseemy ko tjayajtëëyë Sansón tëgëkˈok tiko kyumëjääjëty. Ta niˈigyë tmëˈoˈktëëy ets “kyaj tˈokmëboˈkxnë mëdë yˈää ayuk ets tjantsy tyuknigäjpxany”. Ta ja Sansóngë “myaˈkxtujkënë kyejxy ets axtë oogan”, ta ttukˈawäˈänë ko ninäˈänëmë netyë kyuwääy kyayajkeepy, ets ko yajkaabët, ta myëjää tyëgoyaˈany. Ko duˈunë Dalila tnijäˈäjë, ta ojts tniˈanaˈamë parë yajkukaabët mientrësë nety dyajmäˈäy pyuuygyëjxy, ta net tkëyajky mä ja myëtsipëty parë ttundët wiˈix ttimtsoktë (Jue. 16:4, 5, 15-21). ¡Jantsy axëëk extëmë Dalila yˈadëtsy! Mët ko tˈatsojky ja meeny, ta tkëyajky ja yetyëjk diˈibë nety tsojkëp.
w05-S 15/1 paj. 27 parr. 4
Puntos sobresalientes del libro de Jueces
14:16, 17; 16:16. Presionar a alguien con llantos y reproches puede perjudicar la relación con esa persona (Proverbios 19:13; 21:19).
Ko jäˈäy tmëdëgoyë myëguˈuk yëˈë jatuˈugë ijxwëˈëmën
15 ¿Ti mbäät ttundë kasäädë jäˈäy parë kyaj nyaymyëdëgoyëdët? Diosë yˈAyuk tˈatsoojëmbity: “Xondäˈäk mët ja mnëdoˈoxy [o ja mnyaˈay] diˈib mbëjk ko mˈënäˈkˈäjty”. Nanduˈun jyënaˈany: “Ixë mjukyˈäjtënë mët ja mnëdoˈoxy [o mnyaˈay] diˈib mtsejpy” (Pro. 5:18; Ecl. 9:9). Tsojkëp ttundët tijaty mbäät pyudëkëdë parë mëk yˈitët ja tsyënäˈäy jyukyˈäjtën. Tyäˈädë yëˈë yˈandijpy nyaygyuentˈatëdët nixim niyam, dyajnaxtëdë tiempë nimajtsk ets nyaymyëwingonëdët nixim niyam. Tsojkëp tkuentˈattët ja tsyënäˈäy jyukyˈäjtën ets nanduˈun parë oy yˈittët mëdë Jyobaa. Pääty jyëjpˈamëty ets nimajtsk xëmë tˈëxpëktëdë Biiblyë, nyëjkxtët nimajtsk käjpxwäˈkxpë ets nimajtsk tˈamdowëdë Jyobaa parë kyunuˈkxëdët.
KYAJ NMËDËGOˈOYËMË JYOBAA
16 Mä naymyujkën, ta nääk diˈib mëjwiin kajaa pokytyuundëp ets tsojkëp yajjëjwijtsëmbitët “amëjää [o mëk], es dëˈën wäˈäts tmëdattët ja mëbëjkën” (Titʉ 1:13). Ets nan taa diˈib tsojkëp yaˈëxkaxët mët ko të pyokytyuny ets kyaj jyodëmbity. “Pënaty duˈun të ttuknaxtë”, yëˈë pudëjkëdëp parë jatëgok oy yˈittët mëdë Dios (Heb. 12:11, Traducción del Nuevo Mundo). Ets ¿pën yëˈë tuˈugë nfamilyëˈäjtëm të yaˈëxkexy o tuˈugë mëtnaymyaayëbë? Ja net tsyekyëty ets nyaˈijxëm pën nmastuˈudäˈänëm, ja nmëguˈukˈäjtëm o ja Dios. Jyobaa wäˈäts xyˈijxëm ets nyijäˈäp pën nmëmëdoˈojëm ja yˈanaˈamën ets ninuˈun mëët ngataˈanmujk ngawäˈkmujkëm ja jäˈäy diˈib të yaˈëxkexy (käjpxë 1 Korintʉ 5:11-13).
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
w05-S 15/3 paj. 27 parr. 6
Sansón triunfa gracias a la fuerza de Jehová
Sansón tenía muy claro su objetivo: luchar contra los filisteos. Cuando se quedó en casa de una prostituta en Gaza, lo hizo para pelear contra los enemigos de Dios. Necesitaba un lugar donde pasar la noche en la ciudad enemiga y podía encontrarlo en la casa de una prostituta. Sansón no tenía ninguna intención inmoral. A medianoche salió de la casa, agarró las hojas y los dos postes laterales de las puertas de la ciudad, y llevó todo a la cima de una montaña próxima a Hebrón, que estaba a unos 60 kilómetros [37 millas]. Esta hazaña se realizó con la aprobación y el poder de Dios (Jueces 16:1-3).
10-16 ÄÄMBË ENEERË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | JUECES 17-19
“Ko ngamëmëdoˈowëmë Diosë yˈanaˈamën nnayajtëjkëm jotmayoty”
it-2-S paj. 398
Miqueas
1. Hombre de Efraín. En violación del octavo de los Diez Mandamientos (Éx 20:15), Miqueas le quitó a su madre 1.100 piezas de plata. Cuando lo confesó y las devolvió, ella dijo: “Sin falta tengo que santificar la plata a Jehová de mi mano por mi hijo, para hacer una imagen tallada y una estatua fundida; y ahora te la devolveré”. Luego llevó 200 piezas de plata a un platero, quien hizo una “imagen tallada y una estatua fundida” que después estuvo en la casa de Miqueas. Este tenía una “casa de dioses”, hizo un efod y un terafim, y autorizó a uno de sus hijos para que actuara como sacerdote a su favor. Aunque todo esto se hizo con la intención de honrar a Jehová, fue un grave error, pues violó el mandamiento que prohibía la idolatría (Éx 20:4-6) y pasó por alto el tabernáculo y el sacerdocio de Jehová. (Jue 17:1-6; Dt 12:1-14.) Tiempo después Miqueas llevó a su casa a Jonatán, un descendiente de Guersom, el hijo de Moisés, y contrató a este joven levita como su sacerdote. (Jue 18:4, 30.) Sintiéndose satisfecho por ello, aunque equivocadamente, Miqueas entonces dijo: “Ahora sí sé que Jehová me hará bien”. (Jue 17:7-13.) Pero Jonatán no era del linaje de Aarón, así que ni siquiera satisfacía los requisitos para ser sacerdote, lo que solo aumentó el error de Miqueas. (Nú 3:10.)
it-2-S paj. 399 parr. 1
Miqueas
Poco después, Miqueas persiguió a los danitas acompañado de una partida de hombres. Una vez los hubo alcanzado, los hombres de Dan le preguntaron qué pasaba, a lo que Miqueas respondió: “Mis dioses que yo hice, ustedes los han tomado, al sacerdote también, y ustedes se van, ¿y qué me queda ya?”. Ante eso, los hijos de Dan le advirtieron que podían volverse contra él si continuaba siguiéndoles y dando voces. Como Miqueas vio que los danitas eran mucho más fuertes que su grupo, regresó a su casa. (Jue 18:22-26.) Posteriormente los danitas derribaron y quemaron Lais, y sobre su ubicación edificaron la ciudad de Dan. Jonatán y sus hijos fueron sacerdotes de los danitas, que “mantuvieron erigida para sí la imagen tallada de Miqueas, que él había hecho, todos los días que la casa del Dios verdadero [el tabernáculo] continuó en Siló”. (Jue 18:27-31.)
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
Tuˈugë Biiblyë diˈib nidëyë jäjtp mä jot korasoon
6 Ta ja tuk pëky diˈib xytyukˈijxëm ko jëjpˈam etsë Diosë xyëë yajkujayët mä Biiblyë. Mä Traducción del Nuevo Mundo, diˈib të pyëtsëmy inglés mä jëmëjt 2013, ja jap myinyë Diosë xyëë 7,216 ok. Ja mëgoxkˈok të yˈakˈyajkujayë mä 1 de Samuel. ¿Tiko? Yëˈko mä ja Rollos del mar Muerto duˈun jap myinyë Diosë xyëë. Ets ja tuˈuk të yˈakˈyajkujayë mä Jueces, mët ko të yajpayoˈoy këkpäät mä kanäägë nekyxyaatsy diˈib tëëyëp yajjääy.
17-23 ÄÄMBË ENEERË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | JUECES 20, 21
“Nˈokˈëxtäˈäyëm xëmë Jyobaa nyaybyudëkë”
w11-S 15/9 paj. 32 parr. 2
¿Encarará usted las situaciones difíciles como Finehás?
En cierta ocasión, los hombres de Guibeah, ciudad de la tribu de Benjamín, violaron y asesinaron atrozmente a la concubina de un levita. Como represalia, las demás tribus salieron a combatir contra Benjamín (Jue. 20:1-11). Aunque oraron antes de ir a la batalla, sufrieron dos derrotas y grandes pérdidas (Jue. 20:14-25). ¿Caerían en el error de pensar que sus oraciones eran inútiles y que Jehová no deseaba que castigaran ese atropello?
w11-S 15/9 paj. 32 parr. 4
¿Encarará usted las situaciones difíciles como Finehás?
¿Qué pueden aprender de este episodio los ancianos que lidian con problemas persistentes en su congregación? Cuando vean que no logran solucionarlos a pesar de sus esfuerzos y continuas oraciones, no deben desesperarse. Más bien, han de recordar este consejo de Jesús: “Sigan pidiendo [en sus oraciones], y se les dará; sigan buscando, y hallarán; sigan tocando, y se les abrirá” (Luc. 11:9). Tal vez les parezca que la respuesta de Jehová tarda en producirse, pero llegará en el momento que él vea más oportuno.
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
¿Mnijäˈäwëbë nety?
¿Wiˈix ijty tëëyëp dyajtundë tiˈpxn ko jäˈäy tsyiptundë?
David ojts dyaˈoogyë Goliat mët tuˈugë tiˈpxn. Waˈanë David ja ttukjäjty dyajtunët ko byorreegë kuentˈäjty (1 Samuel 17:40-50).
Tyäˈädë tiˈpxn kyëxëˈëky mä ja dibujë diˈib yaˈoˈoyëdëbë Egipto jäˈäy etsë Asiria mä ja tiempë diˈibë Biiblyë myaytyakypy. Ko dyaˈoyëdë tyäˈädë tiˈpxn, yëˈë yajtuundëp tuk pedasë poˈo o wit ets pëˈääy bëˈääy tkëxtsuumdë ja tejpxyny. Ja diˈib yajtuumpy ja tiˈpxn, ta tpëjtaˈaky ja tsää itkujky mä të nyigojë, ja tsää naa mutsk duˈun extëm tuˈugë narankë diˈib jeˈemtsy naa tuk kuartë. Ta ja jäˈäy tmatsy ja tejpxyny tukˈaduˈumgëˈë ets kanäkˈok tjëduuˈawdity, ko tnasmatsë tuˈugë tejpxyny jëjp, ta ja tsää amëjää nyijkxy ets tëyë jyaˈty.
Mä kanäägë paˈis diˈib myëwingonˈäjtypyë Israel, të mayë tsää yajnitäjtuˈuty diˈib ijty tëëyëbë jäˈäy yajtuundëp mëdë tiˈpxn ko tsyiptundë. Tuˈugë jäˈäy diˈib jyajtypy tsyiptunët, amëjää ijty ja tsää dyajnëjkxy, naa ja 160 ets 240 kilometrë tuk oorëbë. Kyaj yajxon yajnijawë pën ja tiˈpxn nanduˈun ijty tyuny extëm ja arkë diˈib nanduˈun yajtuktiˈpxp, per nan yaˈoˈkp ijty (Jueces 20:16).
24-30 ÄÄMBË ENEERË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | RUT 1, 2
“Nˈokˈëxtäˈäyëm ja tsojkënë diˈib ninäˈä kyakugëxë”
Nˈokpanëjkxëmë yˈijxpajtën pënaty ojts nyaymyayëdë mëdë Jyobaa
5 Rut ojtsxyëp twinmay ko mas oy jyëmbitët Moab, pes tam ja fyamilyë diˈib mbäät kyuentˈatyëty. Tsyëënët nyaxooty kyäjpnoty, nyijäˈäwëp ja kostumbrë, jyajtypy ja yˈayuk, etsë Noemí kyaj nety tii yˈawanëty jam Israel. Nan jyëjptsëˈkëbë nety wiˈix tˈokpudëkët ja Rut parë tpäädët pën pyëkëp o fyamilyëˈatëp, pääty tˈanmääy ets jyëmbitët Moab. Extëm të nˈijxëm, ja Orpá jëmbijt “mä kyäjpn ets mä dios” (Rut 1:9-15). Perë Rut kyaj jyëmbitany ets nan kyaj tnekyˈawdatany ja diosëty diˈib kyaj tyëyˈäjtënëty.
Nˈokpanëjkxëmë yˈijxpajtën pënaty ojts nyaymyayëdë mëdë Jyobaa
6 ¿Wiˈixë Rut tˈixyˈajtyë Jyobaa? Waˈan yëˈë tyukˈixyˈäjtë ja myëmëjjäˈäy o Noemí. Yajtuknijäˈäwë ko Jyobaa kyaj dyuˈunëty extëm ja diosëty diˈibë jäˈäy yˈawdäjttëp Moab. Ta ogäˈän myëjwindëjkë ja tsyojkënë mä Jyobaa ets tjaygyujkë ko yëˈëyë nitëjkëp ntsojkëm ets nˈawdäjtëm. Pääty jantsy oy diˈib wyinˈijx ttunäˈäny. Pes duˈun tˈanmääyë Noemí: “Yëˈë mgäjpn yëˈëjëts ngäjpnˈataampy, etsë mDios yëˈëjëts nDiosˈataampy” (Rut 1:16). ¿Këdii tim wiingë jot korasoon njäˈäwëm ko nmëdoˈowëm wiˈixë Rut ttsejkyë Noemí? ¡Per mas niˈigyë ko nnijäˈäwëm wiˈix tsejkyë Jyobaa! Pääty okë Boaz myëjkumääyë ko tˈaˈoˈkë Jyobaa “kyaknbatkëˈëy” (käjpxë Rut 2:12). Extëmë Boaz tˈanmääyë Rut, yëˈë xytyukjamyajtsëm wiˈixë këtseyˈuˈunk tˈaˈoogë tyääk kyaknbäˈtkëˈëy (Salmo 36:7; 91:1-4). Etsë Jyobaa duˈunën tkuentˈäjtyë Rut, kyunuˈkx ko duˈun myëbëjkë, etsë Rut ninäˈä kyawinmääy ko kyaj yˈoyëty diˈibë nety të ttuny.
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
Jyobaa yaˈˈawäˈätspëtsëëmpy pënaty mëk mon mëk tuk yajpattëp
8 Noemí mëdë Elimélec jamë nety tsyëënëdë Judá ets tamë nety nimajtskë myäänk. Per ta jyamˈäjtyë mëk yuu, ta ojts nyëjkxnëdë Moab. Jamë Elimélec yˈoˈky, ta Noemí ojts wyëˈëmnë mët nimajtsk ja myäänk. Ko tiempë nyajxy, ta niduˈuk ja myäänk pyejky mëdë Rut ets jatuˈuk mëdë Orpá, diˈibë nety kugäjpnˈäjttëp Moab. Naa kyum mäjk jëmëjt, ta nanduˈun yˈoˈktë ja nimajtskpë myäänk (Rut 1:1-5). Okpawinmay wiˈixë tyäˈädë nidëgëëkpë toxytyëjkjäˈäy dyajnäjxtë jäj jëmuˈumën. Rut mëdë Orpá, mbäädë nety pyëjktëgatstë, perë Noemí të nety myëjjäˈäyënë, ¿pënë nety mbäät yˈokˈijxˈity yˈokkuentëˈatyëty? Axtë jäjtë tiempë mä nyayjyäˈäwë mëk mon mëk tuk ets jënan: “Këdiijëts xytyijtë Noemí. Tijtëgëts Mará, mët ko ja diˈib myëdäjtypy tukëˈëyë mëkˈäjtën të dyajtäˈämëtyaˈayëtsë njukyˈäjtën”. Noemí, ta ttuknibëjtakë jyëmbitäˈäny Belén oyë nety amäˈäts tukmäˈätsë tjawë kyorasoon, ets yëˈë jamyëdäjtë Rut (Rut 1:7, 18-20).
31 ÄÄMBË ENEERË AXTË 6 ÄÄMBË FEBREERË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | RUT 3, 4
“Nˈoktuˈunëmë mëjääw parë oy nyajnimaytyakëm ets nˈokjäˈäyˈäjtëm xëmë oy”
“Tuˈugë toxytyëjkë jantsy oyjyaˈaybyë”
18 Boaz ta tˈanmääyë Rut tsuj yajxon ets yuunk naxypy: “Jyobaa mgunuˈkxëdëp uˈunk jaˈa. Të mas niˈigyë mˈoyjyaˈayˈäjtënë xyaˈixyëty mä tim okpë ets kyaj dyuˈunëty mä jawyiimbë, mët ko kyaj të xypyanëjkxyë ënäˈktëjk, oy yëˈëjëty diˈib ayoop o diˈib mëkjäˈäy” (Rut 3:10). Rut ja dyaˈijxë “jawyiimbë” yˈoyjyaˈayˈäjtën, o ja tsojkënë diˈib ninäˈä kyamastuˈuty, ko tpamiinyë Noemí jam Israel ets ojts wyeˈemy parë tkuentˈatäˈäny, ets ja “tim okpë” mä dyaˈijxë yˈoyjyaˈayˈäjtën, ja ko tpëkäˈänyë Boaz oy të myëˈˈënäˈkënë. Boaz pyëjkë kuentë ko Rut mbäätxyëp yëˈë tpëkyë myëduknax, diˈib mëkjäˈäy o diˈib ayoop. Perë Rut kyaj yëˈëyë ttukmëdunanyë oyˈäjtënë Noemí, nanduˈunën ja Noemí nyaˈay diˈibë nety të yˈoˈknë. ¿Wiˈix? Ko dyajwëˈëmët ja xyëë mä nyax kyäjpn. Yä nˈijxëm tiko Boaz tmëjkumääyë Rut ko yˈoyjyaˈayëty ets ko tmëmay tmëdäjˈyë wiink jäˈäy.
“Tuˈugë toxytyëjkë jantsy oyjyaˈaybyë”
21 Seguurë ko Rut jantsy jotkujk nyayjäˈäwë ko Boaz yˈanmääyë ko niˈamukë nax käjpn myaytyaˈagyëty ko yëˈë “tuˈugë toxytyëjkë jantsy oyjyaˈaybyë”. Ets waˈan duˈun yajnimaytyaky mët ko jyantsy yˈixyˈataambyë netyë Jyobaa ets myëdunaampy. Nan jantsy oyë nety yˈity mëdë xyakxy, ets të nety tˈijxwëˈëmnë ja kostumbrë diˈib myëdäjttëbë israelitëty, diˈibë nety ninuˈun tkanijawë. Ëtsäjtëm, nan mbäädë jäˈäy jantsy oy xynyimaytyakëm pën nmëdäjtëmë mëbëjkën extëmë Rut, ets pën nwintsëˈkëm ja nmëguˈukˈäjtëmë kyostumbrë diˈib myëdäjttëp mä yˈit lugäär.
“Tuˈugë toxytyëjkë jantsy oyjyaˈaybyë”
25 Ok, ta Boaz ojts pyëjknë mëdë Rut ets extëm jyënaˈanyë Biiblyë “ta Jyobaa tnasˈijxë ets wyëˈëmët uˈunkmëët ja Rut ets ta dyajmaxuˈunkˈäjty tuˈugë mixyuˈunk”. Ja toxytyëjkëty diˈib Belén myëjkumääytyë Noemí ets nanduˈun ja xyakxy, ets tˈanmääytyë: “Mas oyë tadë mxakxy ets kyaj dyuˈunëty nijëxtujkë uˈungë yetyëjkpë”. Ta ja tiempë nyajxy, ets ja yˈuˈungë Rut, yëˈë yˈokˈuˈunkˈäjtë rey David (Rut 4:11-22). Ets mä tyëëm yˈäätsë David ja myiinyë Mesías, Jesukristë (Mat. 1:1).
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
w05-S 1/3 paj. 29 parr. 3
Puntos sobresalientes del libro de Rut
4:6. ¿De qué forma podía un recomprador ‘arruinar’ su herencia al hacer la recompra? Para empezar, si la persona que había caído en la indigencia había vendido su herencia de tierra, el recomprador tenía que adquirir el terreno a un precio estipulado de acuerdo con el número de años que faltaban hasta el Jubileo (Levítico 25:25-27). Hacer esto reduciría el valor de su propio patrimonio. Además, en el caso de Rut, si le nacía un hijo, sería él quien heredaría el campo, no los parientes cercanos del recomprador.
7-13 ÄÄMBË FEBREERË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | 1 SAMUEL 1, 2
“Yaˈˈawäˈätsë mjot mgorasoon mä Jyobaa”
Yaˈˈawatsë jyot kyorasoon mä Dios
12 Ana yˈijxpajtënë yëˈë xytyukˈijxëm wiˈix mbäädë Jyobaa nmënuˈkxtakëm. Pesë Jyobaa xyˈanmäˈäyëm ets nmëgäjpxëm amumduˈukjot, ndukˈawäˈänëm wiˈix nnayjyäˈäwëm extëm tuˈugë mixyuˈunk ttukmëtmaytyaktäˈäyë tyeety wiˈix nyayjawëty (käjpxë Salmo 62:8 etsë 1 Tesalónikʉ 5:17, Ja Oibyʉ Tʉiˈya̱jtʉn [OTJ]). Apostëlë Pedro ojts tkujayë wiˈix mbäät nmënuˈkxtakëmë Jyobaa: “Tukëdëkë tëgekyë Dios diˈibë mjotmayˈajtypy, mët ko yëˈë naytyukjotmaytyuunëp mët miitsëty” (1 Peed. 5:7).
Yaˈˈawatsë jyot kyorasoon mä Dios
15 Wiˈixë Ana nyayjyäˈäwë ko nety të dyaˈˈawäˈätsyë jyot kyorasoon mä Jyobaa ets të tˈawdaty mä tyëjk? Biiblyë jyënaˈany ko ta “ojts nyijkxy mä ja nyëˈë tyuˈu ets kyaay yˈuky, ets mä ja wyiin jyëjp kyaj tnekyyaˈijxë mäˈäy täjën mët ja jyotmay” (1 Sam. 1:18). Ja tuˈugë Biiblyë duˈun jyënaˈany: “Ja wyiin jyëjp kyaj nety nyekykyëxëˈëky mon tuk” (Diego Ascunce). Ana kyaj ti tnekymyëmääy tnekymyëdäjy. Pes yëˈë nety të ttuknijëduyë jyotmay tuˈugë jäˈäy diˈibë kyëˈë kyejky mas mëk ets mas mëj: Yëˈë Tyeetyë tsäjpotmëdë Jyobaa (käjpxë Salmo 55:22). ¿Jadaa ti jotmay diˈibë Jyobaa kyaj tmëmadäˈägët? Kyaj, kyaj jyaˈˈaty nituˈuk ets ni kyajaˈˈatäˈäny.
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
ia rekuäädrë diˈib mä pajina 57
Majtskë nuˈkxtakën diˈib mbäät xypyudëjkëm
Majtskë nuˈkxtakën diˈibë Ana tyuun ojts wyeˈemy jääybyety mä 1 Samuel 1:11 etsë 2:1-10, ets kanäk pëky diˈib xytyukniˈˈijxëm. Min nˈokˈijxëm tuˈuk majtsk: Mä tim jawyiimbë nyuˈkxtakën, Ana jyënany: “Jyobaa diˈib mmëdäjtypyë mtsiptuumbëty”. Yëˈë diˈib tim jawyiin yajmaytyakp mä Biiblyë ko ojts duˈun ttijˈyë Jyobaa. Ets ja jap myinyë tyäˈädë ayuk 285 ok, diˈib xytyukˈijxëm ko Dios jantsy nimay tmëdatyë anklës diˈib yˈaneˈempy. Ja myëmajtskpë nuˈkxtakën, ja ttuunyë Ana ko mëdë Elqaná ojts tkëyaktë ja Samuel parë tmëdunëdë Dios jam Siló, kyaj jaajëty ko myaxuˈunkˈäjty. Pääty yajjaygyukë ko Ana jotkujkë nety nyayjawëty, per kyaj mët ko ja myëtsip dyaˈˈamoony, ja Peniná, yëˈë duˈun mët ko Jyobaa ojts kyunuˈkxyëty. Ko Ana jyënany: “Yëˈë nwäjëts të myëjpëtsëmy mä Jyobaa”, waˈan yëˈë twinmääy tuˈugë toorë, diˈib jantsy kumëjää ets dyajtunyë wyäj atsëˈëk ajawë. O duˈunxyëp extëm jyënany ko Jyobaa yëˈë mëk yaˈijtëp (1 Sam. 2:1). Ets ko jyënany “winˈixy”, o diˈibë Dios të twinˈixy, yëˈë diˈibë nety ok adëwäämp. Tyäˈädë ayuk diˈibë Ana yajtuun, nan yëˈë diˈib mä Biiblyë të yajkäjpxnaxy “mesías”, ets yëˈë Ana diˈib tim jawyiin yajtuun parë tmaytyaky ja rey diˈibë nety minäämp (1 Sam. 2:10). Ko nyajxy tuk mil jëmëjt, ta María, ja Jesusë tyääk, ojts tnikäjpxëmbity tuk pëky majtsk pëky extëmë Ana tˈanmääyë Jyobaa ko tmëjkumääy (Luk. 1:46-55). (Ixë kapitulo 17.)
14-20 ÄÄMBË FEBREERË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | 1 SAMUEL 3-5
“Jyobaa xykyuentëpëjtakëm”
Jyobaa myëdäjtypy tukëˈëyë mëjääw, per xykyuentëpëjtakëm
3 Samuel mutsk mixyuˈunknëmë nety ko tmëduuntsondakyë Jyobaa mä ja tabernakulo (1 Sam. 3:1). Mä tuˈugë koots, ko nety të nyaygyoˈkënë, ta tmëdooy ko yajmëgajpxy (1 Sam. 3:2-10). Samuel ta wyinmääy ko yëˈë ja mëjjäˈäy Elí mëgäjpxëp ets kom jyantsy myëmëdoopy, ta ojts nyijkxy pëyeˈegyë, ta tˈanmääy: Mijts të xymyëgajpxy, tyäts nminy. Ta Elí yˈanmääyë ko kyaj yëˈë të myëgajpxyëty. Ta myëmajtskˈok jatëgok duˈun jyajty. Ets mä ja myëdëgëkˈokpë, ta Elí tpëjkyë kuentë ko yëˈë Dios diˈib myëgajpxypy ja mixyuˈunk. Ta tˈanmääy ja Samuel wiˈix yˈatsowët, etsë Samuel ta duˈun ttuuny. Per ¿tiko Jyobaa kyaj ttukˈawäˈänë Samuel ko yëˈë diˈibë nety myëgajpxypy? Biiblyë kyaj tnigajpxy. Per waˈan mët ko Jyobaa tpaˈˈayooyë Samuel ko myutsknëmëty. Min nˈokˈijxëm tiko duˈun njënäˈänëm.
Jyobaa myëdäjtypy tukëˈëyë mëjääw, per xykyuentëpëjtakëm
4 Ja Ley diˈibë Jyobaa yäjk, duˈunë nety tniˈanaˈamë etsë ënäˈkuˈunk twingutsëˈëgëdët ja mëjjäˈäytyëjk ets mas niˈigyë ja diˈib nyiwintsënˈäjtypyë nax käjpn (1 Sam. 3:11-18; Éx. 22:28; Lev. 19:32). Pääty tsip nwinmäˈäyëmë Samuel pyëdëˈkojët jantsy tsojk ets jyotmëktäˈägët parë nëjkx tˈanëëmë Elí wiˈixë Dios yˈayoˈonmoˈoyaˈanyëty. Pesë Biiblyë jyënaˈany ko tsëˈkë parë ttukˈawanëdë Elí wiˈixë netyë Dios të jyënaˈany. Perë Dios ta ttuknijäˈäwë yajxon ja Elí ko yëˈë diˈibë nety myëgajpxypy ja Samuel. Päätyë Elí tˈanmääyë Samuel parë tyukmëtmaytyaktäˈäyëdët ets nitii tkakuyuˈutsët. Samuel ta duˈun ttuuny ets ttukmëtmaytyaktääy.
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
w05-S 15/3 paj. 21 parr. 6
Puntos sobresalientes del libro de Primero de Samuel
3:3. ¿Dormía Samuel realmente en el Santísimo? No. Samuel era un levita de la familia no sacerdotal de los qohatitas (1 Crónicas 6:33-38). Por lo tanto, no se le permitía “entrar para ver las cosas santas” (Números 4:17-20). La única parte del santuario a la que Samuel tenía acceso era el patio del tabernáculo. Allí es donde probablemente dormía. Parece ser que Elí también dormía en alguna sección del patio. La expresión “donde estaba el arca de Dios” debe referirse al recinto del tabernáculo.
21-27 ÄÄMBË FEBREERË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | 1 SAMUEL 6-8
“¿Pënën mreyˈäjttëp?”
it-2-S paj. 813 parr. 2
Reino de Dios
Los israelitas piden un rey humano. Casi cuatrocientos años después del éxodo y más de ochocientos después que Dios hizo un pacto con Abrahán, los israelitas solicitaron un rey humano que los acaudillara, como tenían las demás naciones. Con esa solicitud rechazaban la propia gobernación real de Jehová sobre ellos. (1Sa 8:4-8.) Es cierto que el pueblo tenía razones para esperar que Dios estableciera un reino en consonancia con las promesas dadas a Abrahán y a Jacob. Además, la profecía que pronunció Jacob respecto a Judá en su lecho de muerte daba más base para tal esperanza (Gé 49:8-10), así como la daban las palabras que Jehová dirigió a Israel después del éxodo (Éx 19:3-6), los términos del pacto de la Ley (Dt 17:14, 15) e incluso parte del mensaje que Dios hizo pronunciar al profeta Balaam (Nú 24:2-7, 17). Ana, la devota madre de Samuel, expresó esta esperanza en oración. (1Sa 2:7-10.) Sin embargo, Jehová no había revelado completamente su “secreto sagrado” concerniente al Reino; no había indicado cuándo llegaría el momento debido para establecerlo ni la estructura y los componentes de ese gobierno, o si sería terrenal o celestial. Por consiguiente, fue un atrevimiento el que el pueblo exigiera entonces un rey humano.
Kyaj yˈëxtëkëwaˈky ko tijaty kyapëtsëëmy extëmë nety tˈawixy
18 Ko Samuel ttukmëtmaytyakyë Jyobaa tyäˈädë jotmay, ta yˈatsoojë: “Tun extëmë käjpn mˈanëˈëmxëty xytyunët; mët ko kyaj mijts myaˈëxtijy, ëjtsë duˈun të xyˈëxtijtë extëmë ryey”. Duˈunë Jyobaa ttukˈijxyë Samuel ko kyaj tiko axëëk nyayjawëdët, pes yëˈë nety ja nax käjpn të yˈëxtijˈyëty. ¡Mëjwiin kajaa dyajtëgooytyë wintsëˈkën! Jyobaa ta jyaˈˈanmääyëdë wiˈixë nety wyimbëtsëmäˈäny ko tmëdattët tuˈugë ryey, per ta mëktaˈaky jyënandë: “Kyaj, yëˈë duˈun tuˈugë rey diˈibë jaˈˈatëp mä ëëtsëts”. Ta Dios twinˈijxy tuˈugë rey, ets tˈanmääyë Samuel parë nëjkx tnikäjpxpety, ets yëˈë ta myëdooy extëm xëmë (1 Sam. 8:7-19).
w10-S 15/1 paj. 30 parr. 9
Queda demostrado que el gobierno de Jehová es el mejor
9 La historia demostró lo acertada que había sido aquella advertencia. La monarquía ocasionó graves problemas en Israel, sobre todo cuando los reyes fueron infieles. A lo largo de los siglos se ha repetido en todas las naciones el mismo patrón: si un gobernante no reconoce a Dios, no consigue logros permanentes. Pero ¿y los políticos que afirman que él bendice sus gestiones encaminadas a lograr paz y seguridad? Como no se sujetan a Jehová, en realidad no cuentan con su apoyo (Sal. 2:10-12).
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
w02-S 1/4 paj. 12 parr. 13
¿Por qué bautizarse?
13 Antes de bautizarse como testigo de Jehová, es necesaria la conversión de la persona. Se trata de un acto libre y voluntario de parte de quien ha resuelto de todo corazón seguir a Cristo Jesús. Implica el rechazo de su mal proceder anterior y la decisión de hacer lo que es bueno a los ojos de Dios. En las Escrituras, los verbos hebreos y griegos relacionados con la conversión tienen el sentido de volver atrás, darse la vuelta, es decir, una acción que denota dejar el mal camino y acudir a Dios (1 Reyes 8:33, 34). Para que haya conversión, deben existir “obras propias del arrepentimiento” (Hechos 26:20). Es preciso abandonar la religión falsa, actuar en armonía con los mandamientos de Dios y dar devoción exclusiva a Jehová (Deuteronomio 30:2, 8-10; 1 Samuel 7:3). La conversión cambia nuestra manera de pensar, objetivos y modo de ser (Ezequiel 18:31). Nos “damos la vuelta” cuando sustituimos las características impías por la nueva personalidad (Hechos 3:19; Efesios 4:20-24; Colosenses 3:5-14).
28 ÄÄMBË FEBREERË AXTË 6 ÄÄMBË MARSË
TIJATY YAJPATP MÄ BIIBLYË TSOBATP MËJWIIN KAJAA | 1 SAMUEL 9-11
“Saúl yujy tudaˈaky yˈokjäˈäyˈajty”
Nˈokmëduˈunëmë Jyobaa mëdë yujyˈat tudaˈakyˈat
11 Nˈokpawinmäˈäyëm extëm jyajty ja rey Saúl. Ko yˈënäˈkˈäjty nëgooyë nety yujyˈäjt tyudaˈakyˈäjnë ets ninuˈun kyanayˈaˈijxë parë tyunët rey (1 Sam. 9:21; 10:20-22). Per ko waanë tiempë nyajxy mä nety të tyuundëkë rey, ta tyuktëjkë mëjˈat këjxmˈat ets ttuuny diˈibë nety kyaj pyaatyëty ttunët. Tëgok, yajtëgooy ja maˈkxtujkën mä nety tˈawixy tjëjpˈixy jyäˈtët ja kugajpxy Samuel parë dyakët ja wintsëˈkën. Saúl kyaj dyaˈijxë yujyˈat tudaˈakyˈat ets kyaj ttukjotkujkˈäjtyë Jyobaa ko yëˈë diˈibë nety pyudëkëyaampy ja nyax kyäjpn, ta dyajky ja wintsëˈkën diˈibë nety kyaj pyaaty nyitëkëty. Jyobaa kyaj nyekykyupëjkë ets ta yajpëtsëëmë mä nety tyuny rey (1 Sam. 13:8-14). Oy ko tyäˈädë ijxpajtën nˈijxkujk njaygyujkëm ets kyaj nduˈunëm diˈib kyaj xypyat xynyitëjkëm.
Nˈokmëmäˈäy nˈokmëdäjëmë wiinkpë
8 Extëmë Saúl jyajty, yëˈë xypyudëjkëm parë kyaj duˈun njäjtëm. Xytyukˈijxëm ko pën yëˈëyë nwinmäˈäyëm diˈib këˈëm ndukˈoyˈäjtëm, mbäät kyaj nekywyinmäˈäyëm ti wiinkpë tyukˈoyˈatëp. Saúl oy yˈanaˈamtsondaky, yujy tudaˈaky ets yuunk naxypy (1 Sam. 9:21). Kyaj ttukumëdooy ja israelitëty diˈib käjpxpatëdë ko yajnikäjpxpejty rey, mbäätxyëp jyanayjäˈäwë ko myëdäjtypyë madakën mët ko Diosë nety të tyuunkmoˈoyëty (1 Sam. 10:27). Saúl kyupëjk etsë Diosë myëjää tyuˈumoˈoyëdët mä tniwintsënˈäjty ko tsyiptuundë ja israelitëty mët ja jäˈäyëty diˈib Amón, ets yujy tudaˈaky tˈëxkajpy ko yëˈë netyë Jyobaa të yajmadäˈägëdë (1 Sam. 11:6, 11-13).
w95-S 15/12 paj. 10 parr. 1
Los ammonitas: un pueblo que respondió a la bondad con hostilidad
De nuevo los ammonitas habían respondido a la bondad de Jehová con hostilidad. Jehová no pasó por alto la sádica amenaza. “El espíritu de Dios entró en operación sobre Saúl cuando él oyó estas palabras [de Nahás], y se le enardeció mucho la cólera.” Guiado por el espíritu de Dios, Saúl reunió un ejército de 330.000 combatientes que infligió a los ammonitas una derrota tan aplastante que “no quedaron dos juntos de entre ellos”. (1 Samuel 11:6, 11.)
Nˈokˈëxtäˈäyëmë oorë platë diˈib ijtp yuˈutsy
Kyaj yˈëxtëkëwaˈky ko tijaty kyapëtsëëmy extëmë nety tˈawixy
19 Per ¿aguanëdaa Samuel myëdooy? ¿Ojtsëdaa tjawë täˈämë yˈää jyot mët ko kyaj tijaty yˈoybyëtsëëmy extëmë nety tˈawixy? Mbäät mayë jäˈäy duˈun nyayjawëdë, perë Samuel kyaj duˈun nyayjäˈäwë. Ojts tˈëxkapy ko Dios yëˈë nety të twinˈixyë Saúl parë tˈanaˈamëdë nax käjpn, pääty ojts tnikäjpxpety ets axtë ojts ttsuˈkxy, duˈun ttukˈijxy ko kyupëjkypyë nety ets ko kyaj tmastuˈudäˈäny. Nan ojts tˈanëëmë ja israelitëty: “¿Të xyˈixtë diˈibë Jyobaa të twinˈixy, ko nituˈuk kyajaˈˈaty extëm yëˈë mä nax käjpn?” (1 Sam. 10:1, 24).
20 Samuel yëˈë yˈijx ja oybyë jäˈäyˈäjtënë diˈibë Saúl myëdäjt, diˈibë Jyobaa wyinˈijx ets tyunët rey, kyaj yëˈë tˈijxy ja tyëgoˈoyën. Ets jamë jyot wyinmäˈäny tpëjtaky wiˈixë nety jeky të tmëdunyë Dios, kyaj tnasˈijxë ets axëëk yajnayjawëdët ko ja nax käjpn jyëjpkudijëty (1 Sam. 12:1-4). Tyuunˈadëts diˈibë Dios tuknipëjkë, pes ojts ja israelitëty ttukˈawanë tijaty mbäät tyukmëjagamgaˈagëdë Jyobaa, ets tpudëjkëdë parë kyaj tmastuˈuttët. Ta ja israelitëty tˈëxkäjptë ko të nety tyëgoytyë, ets tˈanmääytyë Samuel parë nyinuˈkxtäägëdët. Ta Samuel yˈanmääyë: “Niwiˈixtsoo kyaminy mäjëtsë njot nwinmäˈäny, nmëbokytyunëdëtsë Jyobaa kojëts miitsëty nganinuˈkxtäägëdët, ets tsojkëp nnëˈëmoˈoy nduˈumoˈoytyët mä ja nëˈë tuˈu diˈib oy ets mëdëy” (1 Sam. 12:21-24).