Nehemja

9 Och på tjugofjärde dagen i denna månad+ samlades Israels söner under fasta+ och med säckväv+ och jord+ på sig. 2 Och Israels avkomma avskilde+ sig från alla utlänningarna*+ och trädde fram och bekände+ sina egna synder+ och sina fäders missgärningar.+ 3 Sedan reste de sig upp på sin plats,+ och de läste högt ur boken med Jehovas, sin Guds, lag+ under en fjärdedel av dagen;+ och under en fjärdedel avlade de bekännelse+ och böjde sig ner för Jehova, sin Gud.+

4 Och Jesụa och Bani, Kạdmiel, Sebạnja, Bunni, Serẹbja,+ Bani och Kẹnani steg upp på leviternas podium+ och ropade med hög röst+ till Jehova, sin Gud. 5 Och leviterna Jesụa och Kạdmiel, Bani, Hasabnẹja, Serẹbja, Hodịa, Sebạnja och Petạhja sade: ”Res er, välsigna+ Jehova, er Gud, han som är från oöverskådlig tid till oöverskådlig tid.+ Och må man välsigna ditt härliga namn,+ som är upphöjt över all välsignelse och lovprisning.

6 Du är Jehova, du ensam;+ du har gjort himlen,+ ja himlarnas himmel, och hela dess här,+ jorden+ och allt som är på den,+ haven+ och allt som är i dem,+ och du håller dem alla vid liv; och himlens här+ böjer sig ner för dig. 7 Du är Jehova, den sanne Guden, som utvalde Abram+ och förde honom ut från kaldéernas Ur+ och bestämde att hans namn skulle vara Abraham.+ 8 Och du fann att hans hjärta var trofast inför dig;+ så slöts* förbundet+ med honom om att ge honom kanaanéernas, hettiternas, amoréernas och perisséernas och jebuséernas och girgaséernas land, för att ge det åt hans avkomma;+ och du fullgjorde dina ord, för du är rättfärdig.+

9 Så såg+ du våra förfäders betryck i Egypten, och du hörde+ deras höga rop vid Röda havet. 10 Sedan gjorde du tecken och under mot farao och alla hans tjänare och allt folket i hans land,+ för du visste att de handlade förmätet+ mot dem; och du gjorde dig ett namn+ som är detsamma än i dag. 11 Och havet klöv+ du framför dem, så att de gick över mitt igenom havet på torr mark;+ och deras förföljare slungade du i djupet+ som en sten+ i mäktiga vatten.+ 12 Och med en molnpelare ledde du dem om dagen+ och med en eldpelare om natten+ för att lysa+ upp för dem den väg de skulle gå. 13 Och du steg ner på berget Sinai+ och talade med dem från himlen+ och gav dem rättrådiga rättsliga beslut+ och sanna lagar,+ goda förordningar+ och bud.+ 14 Och din heliga sabbat+ kungjorde du för dem, och bud och förordningar och en lag påbjöd du för dem genom din tjänare Mose.+ 15 Och bröd från himlen gav du dem när de var hungriga,+ och vatten ur den branta klippan lät du komma fram åt dem när de var törstiga,+ och du befallde dem vidare att dra in+ och ta i besittning det land som du, i det du hade lyft upp din hand i en ed, hade lovat att ge åt dem.+

16 Men de, ja våra förfäder, handlade förmätet+ och gjorde sin nacke styv,+ och de lyssnade inte till dina bud. 17 De vägrade alltså att lyssna,+ och de kom inte ihåg+ de underbara gärningar som du hade gjort med dem, utan de gjorde sin nacke styv+ och utsåg en anförare+ för att återvända till sitt slaveri i Egypten.* Men du är en förlåtande+ Gud,* nådig+ och barmhärtig,+ sen till vrede+ och rik+ på kärleksfull omtanke, och du övergav dem inte.+ 18 Och de gjorde sig en gjuten bildstod av en kalv+ och sade: ’Detta är din Gud* som förde dig upp från Egypten’,+ och de handlade mycket respektlöst, 19 men i din stora barmhärtighet övergav du dem likväl inte+ i vildmarken. Molnpelaren vek inte bort från platsen över dem om dagen, där den ledde dem på vägen,+ inte heller eldpelaren om natten, där den lyste upp för dem den väg de skulle gå.+ 20 Och du gav dem din goda ande+ för att ge dem insikt, och ditt manna undanhöll du inte deras mun,+ och du gav dem vatten när de var törstiga.+ 21 Och i fyrtio+ år försåg du dem med mat i vildmarken. De saknade ingenting.+ Deras kläder slets inte ut,+ och deras fötter svullnade inte.+

22 Och du gav dem kungariken+ och folk och delade ut dem stycke för stycke,+ så att de tog i besittning Sihons land,+ ja det land som tillhörde Hesbons+ kung, samt det land som tillhörde Og,+ Basans+ kung. 23 Och deras söner gjorde du talrika som himlens stjärnor.+ Sedan förde du dem in i det land+ som du hade lovat deras förfäder+ att de skulle dra in i och ta i besittning. 24 Så drog då deras söner+ in och tog landet i besittning,+ och du kuvade+ landets invånare, kanaanéerna,+ inför dem och gav dem i deras hand, ja deras kungar+ och folken i landet,+ så att de kunde göra med dem som de behagade.+ 25 Och vidare intog de befästa städer+ och en bördig jord+ och tog i besittning hus fulla med allt gott,+ uthuggna vattencisterner,+ vingårdar och olivlundar+ och träd till föda i mängd, och de åt och blev mätta+ och blev feta+ och njöt av din stora godhet.+

26 Men de blev olydiga+ och gjorde uppror mot dig+ och kastade din lag bakom sin rygg,+ och de dräpte dina profeter,+ som varnade dem och sökte föra dem tillbaka till dig;+ och de handlade mycket respektlöst.+ 27 Därför gav du dem i deras motståndares hand,+ och de vållade dem nöd;+ men i sin nöd ropade de högt till dig,+ och du hörde det i himlen;+ och i din stora barmhärtighet+ gav du dem räddare+ som räddade dem ur deras motståndares hand.+

28 Men så snart de hade kommit till ro gjorde de på nytt det som var ont inför dig,+ och du överlämnade dem i deras fienders hand, och de trampade ner dem.+ Sedan vände de om och ropade till dig om hjälp,+ och du hörde det i himlen+ och befriade dem i din stora barmhärtighet, gång på gång.+ 29 Så varnade du dem*+ och sökte föra dem tillbaka till din lag,+ men de handlade förmätet+ och lyssnade inte till dina bud; och de syndade+ mot dina rättsliga beslut,+ som en människa* skall leva genom* om hon följer dem.+ Och de vände en motspänstig skuldra till,+ och de gjorde sin nacke styv,+ och de lyssnade inte.+ 30 Du var överseende mot dem i många år+ och varnade+ dem med din ande genom dina profeter, men de lyssnade inte.+ Slutligen gav du dem i händerna på ländernas folk,+ 31 men i din stora barmhärtighet gjorde du inte slut på dem+ och övergav dem inte;+ ty du är en nådig+ och barmhärtig+ Gud.*

32 Och nu, vår Gud, den Gud* som är stor,+ väldig+ och inger fruktan,*+ som håller fast vid förbundet+ och den kärleksfulla omtanken,*+ låt inte all den vedermöda som har drabbat oss,+ våra kungar,+ våra furstar+ och våra präster+ och våra profeter+ och våra förfäder+ och hela ditt folk från Assyriens kungars dagar ända till denna dag,+ vara något obetydligt inför dig.+ 33 Och du är rättfärdig+ i allt som har kommit över oss, ty du har handlat trofast,+ men vi har handlat ondskefullt.+ 34 Ja, våra kungar, våra furstar, våra präster och våra förfäder+ har inte handlat efter din lag,+ inte gett akt på dina bud+ eller på de vittnesbörd* varmed du har varnat*+ dem. 35 Och medan deras* kungadöme varade+ – och mitt ibland allt det goda+ som du hade gett dem och i det vidsträckta och bördiga land+ som du hade låtit dem få – tjänade de dig inte+ och vände inte om från sina onda gärningar.+ 36 Se! Vi är i dag slavar;+ och i det land som du gav våra förfäder för att de skulle äta dess frukt och dess goda, se, där är vi slavar,+ 37 och dess rika+ avkastning tillfaller de kungar+ som du har satt över oss för våra synders skull,+ och de härskar över våra kroppar och över våra husdjur som det behagar dem, och vi är i stor nöd.*+

38 I betraktande av allt detta sluter* vi nu ett bindande avtal,+ som vi låter nedteckna, och det är bekräftat med sigill+ av våra furstar,* våra leviter och våra präster.”+