Job
4 Då tog temanén Ẹlifas+ till orda och sade:
5 Men den här gången drabbar det dig, och du blir trött,
det når också dig, och du blir bestört.
8 Efter vad jag har sett kommer de som tänker ut det som är till skada
och de som sår vedermöda att själva få skörda det.+
9 Genom Guds andedräkt förgås de,
och genom hans vredes ande får de sitt slut.
10 Det hörs ett lejons* rytande och ett ungt lejons läte,
men tänderna bryts på manprydda unga lejon.
12 Ett förstulet ord framfördes nu till mig,
det nådde mitt öra som en viskning,+
13 i oroande tankar från nattens syner,
när djup sömn faller över människorna.
14 Skräck och bävan kom över mig,
de många benen i min kropp skälvde av skräck.
15 Och en ande strök förbi mitt ansikte;
håret på min kropp reste sig.
16 Sedan stod den stilla,
men jag kände inte igen dess utseende;
en gestalt var inför mina ögon;
det rådde stillhet, och jag hörde nu en röst:
17 ’En dödlig människa* – kan hon vara mer rättfärdig än Gud?*
Eller kan en kraftfull man vara renare än den som har gjort honom?’
19 Hur mycket mer då hos dem som bor i lerhus,
dem som har sin grundval i stoftet!+
Man krossar dem* snabbare än en mal.
20 De sönderkrossas från morgon till kväll,
de förgås för alltid utan att någon lägger det på hjärtat.
21 Har inte deras tältlina ryckts upp hos dem?
De dör av brist på vishet.