Varför jag lämnade en lovande bana som gymnast

GYMNASTIK var mitt stora intresse. Det hela började när jag var femton år gammal. Kväll efter kväll tillbringade jag i ortens idrottshall. Jag gjorde snabba framsteg och vann snart priser i juniortävlingar för hela landet. Som flicka var min specialitet fristående och balansbom. Inom två år fick jag tävla med seniorerna, och min träning blev nu mer intensiv. Jag blev uttagen till landslaget i gymnastik för att representera Portugal i internationella tävlingar och uppvisningar.

Detta var det tillfälle jag väntat på. Jag grep chansen med ungdomlig iver. Nu kunde jag resa, skaffa mig större erfarenhet och senare få anställning som gymnastiklärare. Jag reste till många länder, bland andra till Brasilien och Spanien. I början av år 1966 åkte jag till Frankrike för att få speciell träning i två månader. Om jag klarade av den bra, skulle jag få delta både i Europamästerskapen och senare i de olympiska spelen i Mexico.

Jag återvände hem från Frankrike mer entusiastisk än någonsin, men jag märkte snart att en stor förändring ägt rum i vår familj. Min mamma och min syster hade börjat studera bibeln. De visste att de hade funnit sanningen, och de ville dela den med mig. De var taktfulla men ihärdiga. Under de få timmar jag var hemma, vid måltiderna, förklarade de för mig de spännande ting de lärde sig ur bibeln. Jag märkte att jag började bli intresserad.

Efter två månader var jag övertygad om att Jehovas kristna vittnen predikade sanningen från Guds ord. Detta var inte bara en annan religion — utan en levnadsväg, som kristendomen borde vara.

Jag håller fast vid mitt beslut

Jag förstod att jag inom kort skulle bli tvungen att fatta ett viktigt beslut. Just den sommaren skulle internationella tävlingar äga rum, och jag var just mitt uppe i uttagningstävlingarna för landslaget. Efter de obligatoriska övningarna den första dagen ledde jag med god marginal i min grupp. Detta betydde att jag skulle vinna även med en medelmåttig insats i de valfria övningarna den andra dagen.

Den natten kunde jag inte sova. Mina tankar kretsade hela tiden kring framtiden. Om jag fortsatte, skulle jag bli tvungen att under de närmaste åren endast ha lagets bästa för ögonen. Var detta vad jag innerst inne önskade? Skulle denna idrottskarriär tillåta mig att fullständigt tjäna Gud? Skulle jag inte komma att finna det ännu svårare att avstå, ju mer jag avancerade och skaffade mig förpliktelser? Jag vägde utsikterna för framtiden och fattade mitt beslut och bad till Jehova Gud om styrka att kunna hålla fast vid det.

Nästa morgon gick jag till tävlingarna, men inte för att delta! Jag talade om för ledarna att jag beslutat mig för att ge upp gymnastiken. Ingen trodde mig. De trodde att jag skojade. Men de insåg snart att jag menade allvar. Mina lagkamrater gjorde sitt bästa för att försöka övertyga mig om att jag borde fortsätta. Under de närmast följande dagarna ringde telefonen därhemma nästan utan uppehåll. Välmenande vänner försökte övertala mig att tänka över det hela och ändra mitt beslut. Två av ledarna i klubben besökte vårt hem för att tala med min mor i ett försök att övertyga mig om att jag kastade bort en verklig chans. ”Denna unga flicka, i sin bästa ålder och med mer än tjugo medaljer och priser, fattar ett alltför drastiskt beslut”, sade de.

Men jag hade fattat mitt beslut. Jag hade överlämnat mitt liv åt Jehova Gud, och efter mindre än en månad döptes jag som en symbol av mitt överlämnande.

Att vara realistisk i fråga om sport och gudsfruktan

Gymnastik hade tilltalat mig på grund av att stor vikt läggs vid god kroppsvård, näringsriktig kost och vid att vårda sin hälsa. Man visar på många fördelar för att uppmuntra människor att ta del i olika sportgrenar, som t. ex. den spänning som ligger i ett gott lagarbete, att lära sig vinna ärligt och med ödmjukhet och att förlora med fattning. God sportsmannaanda sägs i hög grad bidra till umgänget människor emellan.

Men jag har av personlig erfarenhet också sett medaljens frånsida. Ju mer jag deltog i tävlingar, desto tydligare såg jag att den våldsamma konkurrensen bragte i dagen avundsjuka, och det även bland medlemmar av samma lag. Ibland fälldes sårande kommentarer för att förringa den som var bäst eller vann första pris. En del visade ytterlig stolthet och inbilskhet över att ha sin kropp i topptrim. Det behövs ständig träning och timmar av övning för att man skall hålla sig i form. När man förbereder sig för internationella tävlingar kräver detta så gott som hela ens tid.

För många förmörkas själva glädjen över att delta i sund idrottsverksamhet av passionen att vinna. Om man verkligen vinner är priset personlig ryktbarhet och ett känt namn. Men är inte detta flyktig berömmelse? Är inte dagens rekord bortglömda i morgon, när de nya mästarna hyllas? Hur sanna fann jag inte de ord som är upptecknade i bibeln i 1 Timoteus 4:8 (NW): ”Ty kroppslig träning är gagnelig för något litet, men gudaktighet är gagnelig för allt, eftersom den har med sig löfte om livet nu och det som skall komma”!

Hur givande har inte de här två åren varit! Jag lider ingen brist på daglig motion. Den kristna tjänsten att besöka människors hem för att tala med dem om Guds underbara uppsåt ger inte bara rikligt med motion utan ger också ett utmärkt tillfälle att odla sådana kristna egenskaper som självbehärskning, ståndaktighet och ödmjukhet.

Det är sant att man känner tillfredsställelse över att vara bäst och vinna ett pris. Saknar jag den känslan av att sträva efter ett pris och bli belönad? Inte alls! Genom att ta del i tjänsten antar jag den största uppfordran som finns och sträcker mig fram mot priset — evigt liv. — 1 Joh. 2:25.

Och glädjeämnen finns det många i min nya levnadsbana. Jag blev till exempel mycket glad när en kvinna för flera månader sedan bad mig sätta i gång ett bibelstudium med henne. Hon gjorde snabba framsteg. Tidigare hade hon varit utsatt för våldsamma angrepp av demoner, och vid sådana tillfällen brukade grannarna springa till hennes hem med radband och olika ”helgon” för att försöka driva ut de onda andarna. En dag talade hon om för mig att hon hade gjort sig av med mer än tjugo sådana radband tillsammans med en 60 centimeter hög statyett av den heliga jungfrun i Fatima. När hennes man såg den välgörande förändringen hos sin hustru, bad han om ett bibelstudium. Nu förkunnar både man och hustru de goda nyheterna om Guds rike.

Ja, jag är mycket lycklig över att jag valde att bli heltidsförkunnare av Guds rike. Detta har givit mig en tillfredsställelse som jag aldrig känt förut. Under de gångna två åren har jag erfarit den största tänkbara glädje över att få hjälpa tjugo människor att bli förkunnare av Guds rike. Jag känner att jag använder mitt liv på det värdefullaste sätt som finns — till att söka berömmelse, inte för mig själv, utan för vår store Skapare. — Insänt.