Vad händer med fängelserna?

HISTORIEN igenom har det varit samhällets erkända rätt att bestraffa brott. Nästan alla länder i våra dagar tar itu med individer som begår allvarliga brott genom att spärra in dem i fängelser. Somliga blir kvar där resten av sitt liv.

Hur många människor varje år får se insidan av ett fängelse på detta sätt? Enbart i Förenta staterna uppgår detta antal till omkring 2.500.000. Varje given dag väntar omkring 1.250.000 människor på rättegång eller avtjänar straff i fängelser, på uppfostringsanstalter och på arbetsläger eller står under villkorlig dom. De får omvårdnad av omkring 120.000 personer. Hur mycket kostar detta skattebetalarna? Omkring en milliard dollar om året.

På senare år har fängelser i många länder väckt allmänhetens uppmärksamhet genom uppror och blodsutgjutelse i stor skala. Detta gäller särskilt i Förenta staterna, där fängelserna befinner sig i en krissituation. I september 1971 exploderade denna kris i de blodigaste fängelsestriderna under detta århundrade.

Scenen var statsfängelset i Attica i New York, där 1.200 revolterande interner höll 38 fångvaktare och civila fångna. Efter fyra dagar stormades fängelset av mer än 1.000 statspoliser och nationalgardister. Den skottlossning som följde krävde följande slutliga tribut: 32 fångar och 10 vakter och civila, som hölls som gisslan, dödade och över 200 interner sårade. Nio av de personer som hölls som gisslan blev oavsiktligt dödade av de invaderande polisernas kulor.

Eftersom fängelserna på många platser befinner sig i svårigheter, är det lämpligt att ställa följande frågor: Hur uppstod våra dagars fängelser? Åstadkommer de vad de var ämnade att göra? Bidrar fängelselivet till att förbättra brottslingar? Hur blir det med brottslingarnas offer — vem ger dem kompensation? Finns det något bättre sätt att ta itu med brott mot samhällets lagar? Skall den tid någonsin komma då fängelser blir överflödiga?

Hur uppstod de?

Du kanske blir förvånad när du får höra att fängelserna i sin nuvarande form är av relativt sent ursprung. I forna tider fanns det mycket få fängelser. Före 1700-talet spärrade man i allmänhet inte in människor i fängelse som straff för brott. Det var endast speciella förbrytare som blev bestraffade i fängelser, kanske genom att beläggas med bojor där eller tvingas arbeta hårt i fängsligt förvar eller på annat sätt bli brutalt behandlade medan de befann sig i fängelse.

Längre tillbaka i tiden var fängelserna för det mesta bara arrestlokaler för att hålla sådana personer i förvar som hade blivit anklagade för ett brott men ännu inte hade rannsakats. Efter rättegången ådömde man dem ett straff, om de befanns skyldiga. Men med få undantag var detta inget fängelsestraff. De blev antingen avrättade, vanligen genom halshuggning eller hängning, eller också fick de kroppsstraff, vilket kunde innebära prygel, brännmärkning eller stympning, och därefter blev de frisläppta.

En del brottslingar straffades genom att sättas i stocken, som bestod av en träram med hål för vristerna och ibland också för handlederna. Sittande på detta sätt blev den skyldige utsatt för allmänhetens spott och spe under en viss tid, och därefter blev han frisläppt. Skampålen var en liknande anordning, som kunde bestå av en träram på en stolpe med hål som låste fast förbrytarens huvud och händer medan han befann sig i stående ställning. Också den användes för att utsätta honom för allmänhetens löje under en kort tid, varefter han blev frisläppt. Ibland dömdes brottslingar till att bli slavar, ofta på galärer. Detta var skepp som drevs framåt med hjälp av ett lag roddare. Förbrytaren, som i allmänhet var fastkedjad, fick tjäna en viss tid vid åran.

I Förenta staterna och England tillämpade man i början av 1700-talet dödsstraff på mer än två hundra olika förbrytelser. För mindre förseelser fick förbrytarna kroppsstraff, till exempel prygel, stympning eller stockstraff. Men därefter blev de frisläppta. Mycket få avtjänade vad man i våra dagar kallar fängelsestraff.

I det forntida Israel innehöll den lag som Gud gav genom Mose inga som helst bestämmelser om fängelser. Det enda tillfälle då man tillfälligt höll individer i förvar var då ett fall var särskilt svårbehandlat och måste vänta på att bli uppklarat. (3 Mos. 24:12; 4 Mos. 15:34) Men det fanns ingen i det forntida Israels tidigare historia som fick avtjäna ett fängelsestraff.

Dessa tidiga metoder att behandla brottslingar innebar att mycket litet av de allmänna medlen gavs ut på förbrytare. Det fanns få fängelser att hålla i stånd och få fångvaktare att avlöna.

Straffbegreppen förändras

Under 1700- och 1800-talen började reformrörelser att förändra metoderna att behandla lagbrytare. Dessa reformer avskaffade så småningom dödsstraffet för många brott. På senare år har många länder helt och hållet avskaffat dödsstraffet. Man avskaffade så småningom också kroppsstraffet. I stället kom fängelsestraffet att bli ersättningen för dödsstraffet och kroppsstraffet.

Detta innebar att fängelserna nu måste hysa många människor, somliga under långa tidsperioder. Därför måste man bygga många fängelser för att kunna inrymma alla dessa förbrytare. Somliga fängelser som byggdes i Förenta staterna kallades ”tukthus”, därför att man ansåg att brottslingarna där skulle bli ångerfulla och botfärdiga. Man hoppades att den skyldige skulle få tid att begrunda sitt brott och ångra det, så att han inte skulle vilja begå något mer brott sedan han blivit frisläppt.

Men dessa tidiga fängelser var ofta skräckkammare. Till en början förde man samman både dem som fått sin dom och dem som väntade på rättegång (däribland de oskyldiga), män och kvinnor, gamla och unga, friska och sjuka, förstagångsförbrytare och förhärdade brottslingar. Fängelserna var i allmänhet smutsiga, överfyllda och hemsökta av ohyra. De blev snabbt centra för fysiskt och moraliskt förfall. The Gentleman’s Magazine av år 1759 sade om ett typiskt fängelse i England:

”Det har blivit en utbildningsanstalt för ondskan i alla dess former. När den late lärlingen överlämnas till tukthuset, börjar han umgås med stråtrövare, inbrottstjuvar, ficktjuvar och kringdrivande prostituerade, han blir vittne till den vidrigaste ogudaktighet och den mest otyglade liderlighet, och han förlorar i allmänhet alla goda egenskaper han hade när han kom dit, och dessutom sin hälsa.”

År 1834 reste en ämbetsman till Norfolk Island, en straffkoloni som ligger drygt 1.400 kilometer nordost om Sydney i Australien. Han sändes dit för att trösta några män som skulle avrättas. Senare skrev han om denna upplevelse:

”När jag läste upp namnen på de män som skulle dö, inträffade det märkliga att den ene efter den andre, allteftersom deras namn uttalades, föll på knä och tackade Gud för att de skulle bli befriade från denna fruktansvärda plats [genom att avrättas], medan de andra, de som beviljades uppskov, stod tysta och grät. Det var den mest fruktansvärda händelse jag någonsin bevittnat.”

Ända fram på 1900-talet rådde ofta vedervärdiga förhållanden i fängelserna, till och med i Förenta staterna. Vid en fängelseinspektion i början av 1920-talet blev en ämbetsman så fylld av fasa över fångarnas behandling att han förklarade: ”Det var rena skändligheterna vi ställdes inför.”

Fängelserna blev alltså i allt större utsträckning bestraffningsorter i stället för arrestlokaler i väntan på rättegång, som de hade varit under många hundra år. Fångenskapen, förhållandena och inställningen till fångarna utgjorde alltsammans en fruktansvärd skärseld. Men de flesta människor tycktes godta detta som ett bättre sätt att avskräcka andra från att begå brott och också avskräcka den som hade avtjänat ett fängelsestraff från att begå ytterligare brott. Man ansåg att han säkert inte skulle vilja genomgå denna skärseld ännu en gång. Men föga eller inga försök gjordes för att få förbrytarna att bättra sig, så att de blev nyttigare medborgare i samhället.

På detta stadium betraktades alltså fängelserna som ett beklagansvärt men nödvändigt ont. När andra människor protesterade mot de vedermödor som fångarna fick utstå fick de ofta svaret: ”De borde ha sett till att de inte kom dit.”

Men visade sig fängelserna enligt denna uppfattning vara ett kraftigare avskräckande medel mot brott? Var de överlägsna det tidigare förfaringssättet med dödsstraff och kroppsstraff?

[Bild på sidan 6]

Skampåle och straffstock