Vad cellen säger oss

FÖR att evolutionen skulle kunna ske måste livlösa kemiska ämnen förena sig och bilda en levande cell. Vetenskapsmannen Isaac Asimov säger i boken The Wellsprings of Life (Livets källflöden) att det gick till på följande sätt:

”Det hände en gång för mycket länge sedan, för kanske två och en halv milliarder år sedan, under en dödsbringande sols strålar, i ett ammoniakhaltigt hav under en giftig atmosfär, mitt i en blandning av organiska molekyler, att en nukleinsyremolekyl genom en slump blev till och att denna molekyl på något sätt kunde ge upphov åt ännu en molekyl av samma slag — och från denna begynnelse skulle allt annat följa!”

Men har man någonsin sett något sådant inträffa ”genom en slump”? Eller har ens de skickligaste vetenskapsmän kunnat åstadkomma att det inträffat?

Vad bevismaterialet visar

I boken Introduction to Geology förklaras det: ”Man har aldrig i verkligheten iakttagit något fall av självalstring.” Det är ett faktum. Aldrig i historien har någon iakttagit hur en levande cell ”genom en slump” bildats ur livlösa kemiska ämnen.

Vetenskapsmännen kan inte ens få detta att inträffa i sina bäst utrustade laboratorier. De har visserligen framställt en del kolhaltiga föreningar, men dessa föreningar är fjärran ifrån en levande cell som kan föröka sig. I boken The Cell medges det att sådana experiment ”inte förklarar hur livet i verkligheten uppstod ur livlös materia”.

Med tanke på detta skrev kemiingenjören M. S. Keringthan följande i Toronto Globe & Mail:

”Min uppskattning är att en amöba [ett encelligt djur] består av omkring 100.000 billioner atomer, huvudsakligen kol, väte, syre, kväve och mycket små mängder av andra grundämnen, såsom fosfor, kalcium och svavel. Alla dessa ingår i kemiska föreningar som inte sönderdelas så lätt.

Evolutionisten säger i själva verket att detta antal atomer i de rätta mängdförhållandena av en slump fördes samman, rycktes loss ur de existerande föreningarna och omgrupperades till en levande amöba. ...

Finner vi att amöbor uppstår på detta sätt? Kan vi hälla de kemiska ämnena i ett provrör och framställa en amöba? Svaret är nej, och det är därför fel att säga att detta har inträffat i det förgångna. ... Evolutionshypotesen bryter samman när det gäller livets uppkomst; vi behöver en annan förklaring av hur livet skapats.”

Vetenskapsmännen har också blivit förbluffade, när de funnit hur komplicerad en levande cell i verkligheten är. Evolutionisten F. Salisbury vid statsuniversitetet i Utah säger: ”Nu vet vi att cellen i sig själv är långt mer komplicerad än vi hade föreställt oss.” Han beräknar att kärnan i en cell i människokroppen ”innehåller omkring 10⁹ genetiska upplysningar. Om man tryckte dessa upplysningar med bokstäver av normal storlek, skulle de fylla omkring 1.000 bokband av normal storlek.”

Ytterligare kunskap om cellen har visat att alla de många delar den innehåller är inbegripna i komplicerade, sammanvävda funktioner. Om inte alla dessa funktioner ägde rum samtidigt, skulle det vara omöjligt för cellen att förbli vid liv. Salisbury säger därför: ”Det är som om allt skulle behöva inträffa samtidigt: hela systemet måste komma till i sin helhet, om det inte skall vara värdelöst.” Eftersom det är uppenbart att något sådant inte inträffar av en slump och inte heller kan åstadkommas av människan, klagar han: ”Det kan mycket väl finnas utvägar ur detta dilemma, men jag kan inte urskilja dem för ögonblicket.”

Biologen Joseph Wood Krutch gjorde följande intressanta iakttagelse beträffande denna sak:

”Man har spillt en massa bläck över den ’felande länken’ mellan [aporna] och [människan]. Men detta är att akta som intet i jämförelse med alla de länkar som felas — om de någonsin har existerat — mellan amöban och den första partikeln av nätt och jämnt levande materia. ...

Skillnaden mellan liv och icke-liv, diskontinuiteten mellan det levande och det livlösa, förblir något absolut.”

I boken The Cell heter det vidare: ”På många sätt är biologiska cellers uppkomst i en ofruktbar och fientlig värld mera otrolig än den efterföljande utvecklingen av primitiva celler till dinosaurier och primater. ... Den grundläggande vetenskapliga frågan om hur livet började förblir obesvarad.”

Livlösa kemiska ämnen frambringar alltså inte ”genom en slump” levande celler som kan föröka sig. Inte ens förnuftsbegåvade människor kan åstadkomma detta. Sådana encelliga djur som amöbor uppkommer i våra dagar endast från redan existerande amöbor — ja, ”efter deras arter”. Man har aldrig sett något undantag från denna regel.

När vi förkastar gissningarna om hur levande celler uppkommit, vilkendera tror du då bevismaterialet i verkligheten stöder — bibeln eller evolutionsteorin?

Uppför stegen

Evolutionisterna säger att nästa steg var att de ”enkla” encelliga organismerna, till exempel amöban, utvecklade sig till mångcelliga organismer. Finns det några bevis för en gradvis ökande sammansatt beskaffenhet bland sådana livsformer? I boken Earth’s Most Challenging Mysteries (Jordens mest uppfordrande mysterier) heter det:

”Det finns inga 2-celliga eller 3-celliga övergångsformer från protozoer [encelliga djur] till metazoer [mångcelliga djur]. Och dock är det så att evolutionsteorins hela stomme faller samman, om denna viktiga klyfta inte kan överbryggas.”

Den har inte kunnat överbryggas. Det finns inga vittnesbörd om att encelliga djur förändras till tvåcelliga eller trecelliga djur. Det finns i stället ett oerhört gap mellan en encellig protozo och den lägsta av de mångcelliga metazoerna. Och det finns inga som helst bevis för att protozoer övergår till metazoer.

Det är också intressant att lägga märke till att sådana livsformer i våra dagar förblir exakt som de är. Ingen av dessa ”enkla” livsformer visar någon åstundan att ”förbättra” sig. De strävar aldrig uppåt för att bli mera sammansatta livsformer. Vad är det då som berättigar oss att säga att detta har inträffat i det förgångna?

Den aktade publikationen Science kommenterade en bok som framlade en teori om den tidiga evolutionen från encelliga till mångcelliga livsformer och framhöll att bokens förklaring kunde räknas till ”science fiction”. Låt oss citera: ”Hur mångcelliga djur uppstått och huruvida detta steg inträffat en eller flera gånger och på ett eller flera sätt förblir svåra och ständigt omtvistade frågor, som kanske ’i den slutgiltiga analysen är helt och hållet omöjliga att besvara’, som John Corliss sade.”

Ja, ”science fiction” och ”helt och hållet omöjliga att besvara” från evolutionsteorins ståndpunkt. Men hur är det om vi granskar bevismaterialet som det är och utan att ta vår tillflykt till gissningar? Fakta passar då precis in i vad vi kan vänta oss av bibelns skildring. De visar att de encelliga livsformerna och de mångcelliga livsformerna skapades åtskilda från varandra och sedan förökade sig ”efter deras arter”.

Den alltmer invecklade beskaffenheten borde visa sig

Denna alltmer invecklade beskaffenhet borde vidare enligt evolutionsteorin visa sig på ett annat sätt, nämligen i cellens själva struktur. Vi borde kunna vänta oss att finna något mönster som avspeglade detta allteftersom cellerna avancerade ”uppför stegen”.

De levande cellernas kärnor innehåller de kroppar som bär arvsanlagen. Dessa kroppar kallas kromosomer. Om evolutionsteorin är sann, skulle det vara logiskt att vänta sig en regelbunden ökning av antalet kromosomer allteftersom livsformen blir mera komplicerad.

Beträffande detta berättar professor Moore vid Michigan State University:

”I min egenskap av föreläsande professor, som lär ut evolutionistiska begrepp till skarpsinniga, självständigt arbetande studenter, har jag ofta blivit visad olika listor över kromosomantal som sammanställts av många olika läroboksförfattare. ...

Mina självständigt tänkande studenter lade fram följande fråga eller problem: Om djuren förändrats från så kallade enkla former till komplicerade mångcelliga former (och de väckte samma tanke beträffande växterna), finns det då något mönster som visar en ökning av kromosomantalet?”

Finns det något sådant? Låt oss se. Människan har 46 kromosomer i sina kroppsceller. Då borde sannerligen mindre komplicerade växter och djur ha ett mindre antal. Men vi finner bland annat att vitfotsråttan har 48, skunken 50, kapucinapan 54, nötkreatur 60 och åsnan 62! Till och med den oansenliga potatisen har 48, och bomull har 52! Och den encelliga organism som kallas aulacantha har 1.600 kromosomer!

Det finns alltså inget mönster som visar ett ökande kromosomantal, som man skulle kunna förvänta om evolutionsteorin vore sann. Vi finner i stället att varje grupp av levande organismer har sin egen speciella kromosomuppsättning, som förblir som den är. Detta är vad vi kan vänta oss att finna, om varje art skapades för sig med sina egna särskiljande egenskaper och var obesläktad med de andra arterna.

[Bild på sidan 9]

En amöba kan bestå av omkring 100.000 billioner atomer. Skulle så många atomer genom en slump kunna sammanföras i de rätta mängdförhållandena och förena sig till en levande amöba?