När motstånd leder till att bibelns sanning får spridning

FASTÄN de första kristna måste värja sig mot motstånd och falska anklagelser, hindrade inte detta uppriktiga människor från att bli efterföljare till Jesus Kristus. Detta har också varit fallet bland Jehovas vittnen i dag.

● Ett Jehovas vittne på Mauritius hörde, sedan han gått till sängs, genom sitt öppna fönster ljudet av ett avlägset samtal om ett bibliskt ämne. Han klädde på sig, gick hemifrån och följde ljudet av samtalet till den plats varifrån det kom — det fjärde huset längs vägen. Fastän det var sent knackade han på och blev inbjuden.

Han fick ett långt samtal med damen i huset. Vid midnatt beslöt man att fortsätta samtalet en annan gång, men då i närvaro av hennes adventistpastor. Under detta dryftande bevisade vittnet att den mosaiska lagen fick sin fullbordan i Kristus. Han visade också att Guds straffdom över Kain för mordet på Abel inte var något bevis för att lagförbundet fanns före Mose tid, eftersom straffet inte var detsamma som det som Mose lag krävde. Då började pastorn ropa i vredesmod. Skrämde detta kvinnan, så att hon upphörde att samtala med vittnet i fortsättningen? Nej. Hon påminde sin pastor om att inte vara lik Kain, som blev förbannad för sin vrede. Då gick pastorn.

Denna kvinna blev ett döpt vittne för Jehova. Hennes make och son förenade sig också med henne i att dela med sig av bibelns sanning åt andra.

● På Ceylon (som numera kallas Sri Lanka) talade ett Jehovas vittne i oktober 1970 med en romersk-katolsk lärare, och det gjordes anordningar för ett bibelstudium. I december började denne lärare tala med sina lärarkolleger och släktingar om vad han hade lärt. Några av dem förenade sig med honom i studiet av bibeln. Därefter talade han med sin fästmö, också hon katolik och nitiskt verksam inom politiken, liksom han hade varit. Även hon samtyckte till att studera och lärde sig mycket fort.

I januari hade läraren slutat med rökning och hasardspel, trätt ut ur kyrkan och börjat ta del med Jehovas vittnen i deras predikoarbete. Han och hans fästmö studerade fyra gånger i veckan och blev döpta i april.

Mycket snart fick de röna motstånd. Prästen på orten fördömde vittnena och uppmanade alla att inte befatta sig med dem. Detta väckte bara mera intresse, eftersom några i byn ville ha reda på varför prästen uttalade sig mot Jehovas vittnen.

Eftersom några av lärarens systrar var nunnor, anordnade prästen ett möte i ett försök att föra läraren ”tillbaka till fållan”. Omkring tjugofem personer var närvarande under diskussionen, som varade ungefär två timmar. Under den tiden blev prästens brist på bibelkunskap mycket uppenbar.

Likväl fortsatte prästen med sina förkastelsedomar och varningar. Men detta hindrade inte uppriktiga personer från att fortsätta sin undersökning av bibeln. Ett tiotal av lärarens släktingar gjorde därefter en rundtur på omkring fyrtio kilometer för att besöka Jehovas vittnens möten. Några av dem började nitiskt förkunna bibelns sanning för andra.

● På en tropisk ö i Stilla havet gjorde Jehovas vittnen anordningar för att hålla en sammankomst. Men sessionerna försenades en dag på grund av att religionsdepartementet på anstiftan av det protestantiska prästerskapet inte beviljade tillstånd att hålla sammankomsten. Jehovas vittnen riktade då underrättelsedepartementets uppmärksamhet på förhållandet. Chefen för detta departement, en muhammedan, lyssnade intresserat när vittnena förklarade varför de inte kunde godta treenighetsläran. Han blev överraskad av att få veta att prästerna sökte motstå denna kristna grupp.

Tillstånd att hålla sammankomsten beviljades. Protestanterna uppmanades att sluta med sina provokationer, som hade utvecklats så långt att en pöbelhop hotade att förstöra det hotell där sessionerna skulle hållas. Flera ur regeringens personal vid underrättelsedepartementet var närvarande vid sammankomsten och tog upp talen på band. Efter sammankomsten förklarade departementschefen: ”De rykten som är i omlopp om att Jehovas vittnen utgör en verklig fara är falska. Jag har själv sett att deras undervisning är praktisk och logisk. De liknar inte de andra som bara sjunger. Jag förstår inte varför de andra kyrkorna motstår dem.”

Dessa erfarenheter belyser att motstånd i själva verket inte kan skada utbredandet av den sanna tillbedjan. — Jes. 54:17.