Är det förnuftigt att tvivla på djävulens existens?

UNDER de första sjutton hundra åren av den vanliga tideräkningen fanns det bland de till bekännelsen kristna föga tvivel om att djävulen existerade. Folk förstod att detta ord hade avseende på en ond andevarelse, som bar namnet ”Satan”, Guds och människans störste fiende. Men absurda och motstridiga läror som utvecklades med avseende på djävulen vållade till slut mycken förvirring och otro.

Populära föreställningar om djävulen i våra dagar har till exempel ofta att göra med vanföreställningar, som utvecklades under de ”mörka tidsåldrarna”. Konstverk från denna tid avbildade denne Guds och människans ärkefiende såsom en grotesk, bevingad varelse med svans, horn i pannan och en högaffel i handen. Djävulen ansågs bära den direkta skulden för olika slags sjukdomar, och man trodde också att han var härskare över ett eldsglödande helvete.

Verkningarna av ”förnuftets tidsålder”

Sedan kom 1700-talet, som kallas ”upplysningens tidevarv” eller ”förnuftets tidsålder”. Tänkare under denna tid gick lös på de vanföreställningar som hade hållit folkmassorna i okunnighet. Den starka tonvikt som lades på vetenskapligt, ”rationellt” tänkande förde med sig förakt för det övernaturliga.

Längre fram förband psykoanalytikern Sigmund Freud tron på djävulen med att individen i fråga tidigt i livet fått lida ont på grund av att han haft en sträng far. Det blev populärt att mena att Satan, djävulen, i bibeln endast användes som en personifikation av det onda.

Många bibelforskare påstod till och med att bibelskribenterna lånat sina bilder av ”den onde” från hedniska trosföreställningar. En källa till sådana trosföreställningar anses vara religionen i det forntida Iran (Persien), som grundades av Zarathustra på 500-talet f.v.t. Zoroastrismen lär om en ”dualism”, enligt vilken den högste Guden, Ahura Mazdah, har en fiende, Ahriman, som Ahura Mazdah skall besegra vid tidens ände.

Andra forskare säger att när det i Skriften talas om Satan, djävulen, är det endast en avspegling av uppfattningar som var populära i det forntida Israel och kräver alltså inte att man tror på en djävul.

Nutida uppfattningar bidrar till förvirringen

Ytterligare förvirring har blivit följden av de nutida lärorna om djävulen. Även om många fortfarande menar att Satan är en ond andevarelse, säger andra att djävulen kan vara till verkligt gagn för människan. Medlemmar av den religiösa grupp som kallas ”Processen” säger till exempel att Satan ”har blivit förlåten och nu endräktigt samarbetar med Kristus”.

Det råder meningsskiljaktigheter även bland dem som hävdar att djävulen är en personifikation av något. Många menar att Satan personifierar onda krafter, men andra tror att de kan göra bruk av satanisk makt till sin egen fördel. En ”prästinna” inom ”Satans kyrka” förklarade: ”För oss är Satan bara en symbol av en livskraft, som vi kan använda till hjälp för oss att få det vi vill ha.”

Många tror alltså att djävulen är en person; åter andra att han är en kraft. Somliga betraktar Satan som en arvfiende till Gud och människan, medan andra betraktar samme person som en välgörare.

Är det förnuftigt att tvivla?

Utgör dessa motstridiga teorier tillräckliga skäl för att tvivla på att djävulen är en verklighet? Låt oss ta en närmare titt på dem.

Även om bibeln omnämner Satan, djävulen, många gånger, beskriver den aldrig djävulens utseende. Den populära föreställningen, att en bevingad djävul med spetsig svans och högaffel är härskare över ett brinnande helvete, är till stor del en produkt av olika konstnärers fantasi, och många av dessa har hämtat intryck från den italienske, katolske skalden Dante Alighieris Inferno.

Människor som har svårt att tro på något sådant kommer att bli glada när de får veta att bibeln inte lär sådana absurda ting om djävulen; den lär inte heller att det finns ett brinnande helvete. Tvärtom heter det uttryckligen i Skriften att ”de döda veta alls intet”; de äger inget som helst medvetande. (Pred. 9:5, 10) Populära föreställningar om djävulen har således ofta ingen som helst grund i bibeln.

Hur förhåller det sig då med det så kallade ”upplysta” förkastandet av allt övernaturligt? Har denna inställning verkligen förbättrat människans lott? Har människans förnuft på egen hand kunnat åstadkomma en tryggare, mera moralisk värld, i vilken människans grundläggande behov av föda, kläder, tak över huvudet och ett meningsfyllt liv blir väl tillgodosedda? Nej. Och det bör vara uppenbart för varje förnuftig människa att man inte kan motbevisa någots existens helt enkelt genom att förneka att det är en verklighet.

Det saknas också bevis för antagandet att bibeln fått sin lära om djävulen från zoroastrismen. Enligt Jacques Duchesne-Guillemin, som är professor i indo-iransk kultur, tycks både Ahura Mazdah (zoroastriernas högste gud) och hans fiende Ahriman ”ha existerat i all evighet”. Bibeln lär inte så om djävulen. Den lär i stället att djävulen hade en begynnelse och att han ”inte [stod] fast i sanningen”. — Joh. 8:44, NW.

Många av orsakerna till att människor tvivlar på djävulens existens har alltså ingen annan grund än populära vanföreställningar och godtyckligt resonemang. Detta utgör ingen tillräcklig grund för att förneka att djävulen är en verklighet eller för att vägra att ta del av pålitliga vittnesbörd i denna fråga. Men var kan man finna sådana vittnesbörd? Hur kan man med säkerhet veta om det verkligen finns en djävul?