Kanadensiska domstolar hindrar diskriminering
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada
INGEN tycker om att bli diskriminerad. Många lagar har stiftats för att sätta stopp för diskriminering. Men ändå händer det då och då att personer med lokal myndighet försöker hindra tillämpningen av dessa lagar mot diskriminering. Så förhöll det sig när en religiös minoritet i British Columbia i Canada nyligen skulle börja bygga en vacker men blygsam möteslokal.
De hade köpt en jordlott på tre hektar på landsbygden i den natursköna kommunen Surrey nära Vancouver. Den planerade byggnaden skulle rymma sittplatser för 1.800 personer och skulle användas som sammankomsthall för speciella sammanslagna möten för åtskilliga församlingar av Jehovas vittnen.
Skulle de lokala bestämmelserna om stadsplan tillåta att man byggde en sådan lokal för gudsdyrkan? Jehovas vittnen gladde sig, då de fick veta att en kyrka eller sammankomsthall kunde byggas var som helst i distriktet. Och den 3 januari 1974 fick de besked om vilka handlingar som krävdes för att de skulle få byggnadstillstånd.
Med iver började man göra ritningar och planera hur byggnaden skulle konstrueras. Ritningarna var färdiga i april och hade kostat mer än 34.000 dollar att framställa. Man sände genast in ritningarna och begärde att få byggnadstillstånd. Men ivern övergick snart i besvikelse. Man fick inget byggnadstillstånd, och några nya ritningar begärdes ej. Varför detta dröjsmål?
Nya bestämmelser om stadsplan!
Svaret kom i maj, då Surreydistriktets kommunstyrelse bestämde att byggnadstillståndet skulle fördröjas ”i avvaktan på eventuell ändring av de kommunala bestämmelserna”. Den föreslagna ändringen, nr 4294, talade om en ny zon kallad ”P-3” (Offentligt bruk nr 3) och skulle kräva att kyrkor och sammankomsthallar byggdes endast i denna zon.
Men det fanns ingen sådan zon någonstans! Det var endast en tänkt zon, som inte omfattade något landområde! Om kyrkor kunde byggas endast i zon P-3, skulle ändringen innebära att det blev omöjligt att bygga sådana! Varför skulle en kommunstyrelse vilja göra något sådant?
Svaret kom vid offentliga sammanträden som hölls den 10 och 24 juni 1974. Det blev snart uppenbart att vissa grannar i området var motståndare till sammankomsthallen. De framhöll att det skulle bli problem med trafik, parkering och avlopp. Men de ritningar som inlämnats hade angett fullt tillräckliga lösningar på just dessa problem och var i överensstämmelse med alla föreskrifter.
Stadsarkitekt L. Kleyn försökte förklara den föreslagna restriktionen genom att säga att en kyrkotomt var större än en tomt för ett enfamiljshus och därför gjorde att det blev besvärligt att planera vägar i området. Men han höll ändå fast vid att sjukhus, skolor och andra offentliga eller halvoffentliga byggnader fortfarande kunde byggas utan några restriktioner.
Men skulle inte sjukhus eller skolor hindra en ny väg lika mycket som en kyrka? Varför sätta stopp för kyrkobygge när man tillåter andra stora offentliga byggnader? Den verkliga stridsfrågan bakom dessa inkonsekvenser framkom under samtalets gång, då borgmästaren lär ha sagt: ”Grannarna skall inte behöva dras med en religion som de inte vill veta av.”
Borgmästaren hävdade också att alla grannarna skulle underrättas om eventuella planerade kyrkobyggen och få tillfälle till ett offentligt sammanträde för att sätta sig emot projektet, om de så önskade. Men den framstående stadsplaneringsexperten Richard Babcock betecknar i sin bok The Zoning Game sådana sammanträden som ”styrelse genom skrikande” och ”grannarnas rättegång”. På så sätt skulle man kunna diskriminera minoriteters kyrkobygge i sådan utsträckning att det blev praktiskt taget omöjligt!
Ett antal andra kyrkliga grupper förutom Jehovas vittnen, vilka drabbades den här gången, var fullt medvetna om detta hot och kom därför till de offentliga sammanträdena. Alla urskilde hotet mot religionsfriheten bakom kommunalpamparnas förbindliga ord.
Pastorn i North Surrey Gospel Chapel lär ha sagt att de föreslagna sammanträdena för grannar öppnade vägen för ”beslut grundade på religiösa fördomar, där trångsynta människor skulle kunna påverka vad som sker”. En talesman för de romersk-katolska Columbusriddarna protesterade också mot detta, som han kallade att ”öva våld i lagens namn”. Han sade: ”Vi har utkämpat två världskrig för att slå vakt om vår medborgerliga frihet och vår religionsfrihet.”
Men trots allt detta antog man den 11 juli 1974 kommunbestämmelse nr 4294. Därefter meddelades: ”På grund av den nyligen tillkomna P-3-zonen ... är vi således ur stånd att utfärda byggnadstillståndet.”
Kommunalpamparna hade alltså fått Jehovas vittnen att till ingen nytta ge ut mer än 34.000 dollar förutom tid och energi. Man försökte få tag i en annan tomt, men ingenting tycktes finnas att få. Vad skulle man nu göra? Sedan man kontaktat en advokat fattade man beslutet — rättsliga åtgärder.
Inför domstol!
Omkring sex månader senare kom målet slutligen upp inför domare Ruttan, en erfaren domare vid Högsta domstolen i British Columbia. Under en och en halv dag fick de båda parterna lägga fram sina argument. Härvid lär domare Ruttan ha sagt:
”Att höra allmänhetens mening har den verkan att det låter grannarna avgöra om en kyrka skall uppföras eller inte. Detta öppnar dörren för inkonsekvens och diskriminering på den grunden att de ’inte tycker om det kyrkosamfundet eller de människorna’.”
Den 11 februari 1975 tillkännagav han sitt fjortonsidiga utslag. Domare Ruttan skrev om den nya kommunbestämmelsen:
”Den kallas felaktigt en ’zonindelning’, ty den skapar i verkligheten ingen ny zon. ... Att skapa en zonindelning utan någon angiven zon leder ofrånkomligen till diskriminering av individen och måste göra den föregivna zonindelningen meningslös och ogiltig såsom varande ultra vires [utanför Surreys kommunstyrelses lagliga myndighet].”
Han beordrade sedan Surreydistriktet att utfärda byggnadstillstånd för en sammankomsthall åt Jehovas vittnen.
Men kommunstyrelsen i Surrey skulle inte så lätt överge sitt diskriminerande handlingssätt. Man överklagade hos appellationsdomstolen i British Columbia. Ytterligare dröjsmål! Jehovas vittnens advokat begärde omedelbar rannsakning med tanke på de snabbt ökande byggnadskostnaderna. Rätten bestämde då att saken skulle behandlas vid första möjliga tillfälle.
Den 5 juni 1975 började alltså advokaten för Surreys kommunstyrelse sin plädering inför tre domare i appellationsdomstolen i British Columbia. Under förhandlingarna lär chefsdomaren Farris ha sagt till advokaten att ”sjuttionio kyrkor har byggts i kommunen utan några svårigheter. Men plötsligt kan ni inte bygga några kyrkor! De ansökande har uppfyllt alla kraven, men då säger kommunstyrelsen [i Surrey] egenmäktigt: ’Nej, ni får inte bygga!’ Det här är ett mycket egenmäktigt beslut. ... Rätten att bygga en kyrka blir beroende av kommunstyrelsens nycker.”
Domare Seaton tillade: ”Ni har försatt er i ett dilemma. Ni behövde en stege för att komma dit; nu vill ni att vi skall hjälpa er därifrån.”
När dagen nalkades sitt slut hann motparten bara tala helt kort över en enda punkt, och man sparade huvudpläderingen till nästa förmiddag. Men domarna brydde sig inte ens om att höra den! Nästa förmiddag fällde de i stället ett enhälligt utslag till Jehovas vittnens förmån och tillkännagav utan dröjsmål beslutet muntligen, direkt från domarskranket. Domare Seaton yttrade:
”Det fanns ingen mark i P-3-zonen, när kommunstyrelsen sade eller avsåg att säga: ’Kyrkor kan byggas endast i P-3-zoner.’ Jag anser att vi måste vända oss till kommunallagen för att se om den bemyndigar kommunen att förbjuda kyrkobygge, ty det är just detta som den nya bestämmelsen avser att göra.
Vårt avsnitt 702(1) (b) ... bemyndigar inte kommunen att förbjuda kyrkobygge inom kommunen.”
Kunde de bygga nu? Genom domstolsbeslut blev kommunalmännen i Surrey ”beordrade att utfärda byggnadstillstånd ... i enlighet med ansökan, som inbegrep detaljerade planer”. Ett telegram sändes sedan till kommunkontoret i Surrey och underrättade om att Jehovas vittnen skulle komma tisdagen den 10 juni för att få det byggnadstillstånd som beordrats av domstolen. Men så skulle det inte bli.
Ännu ett hinder
Kommunstyrelsen för Surreydistriktet sammanträffade på nytt måndagen den 9 juni och diskuterade öppet vilka åtgärder de kunde vidta för att förhindra uppförandet av sammankomsthallen trots domstolsbeslutet. En av de närvarande lade märke till följande uttalanden:
Ålderman Millar: ”Finns det något annat sätt att stoppa det här? ... De tänker uppföra en byggnad där med avlopp som räcker till för 1.800 personer.”
Ordförande Closkey: ”Vår hälsovårdsinspektör har redan godkänt det; jag tror inte vi kan göra någonting åt det.”
Borgmästare Vander Zalm: ”Jag tror att vi skulle kunna upprätta en hälsovårdsnämnd.”
Borgmästaren föreslog alltså att kommunstyrelsen i egenskap av självutnämnd ”hälsovårdsnämnd” ändå skulle kunna hindra byggnadsprogrammet. Men alla medlemmarna höll inte med om detta:
Ålderman Beale: ”Jag tycker det är som att gripa efter ett halmstrå. Jag skulle inte vilja stödja en hämndeåtgärd av det slaget.”
Ålderman O’Brien-Bell: ”Vi gör oss bara löjliga. ... Vi försöker gripa efter ett halmstrå. Vi lät en kompetent hälsovårdsinspektör granska saken och ge sitt utlåtande. Han fann inte något att anmärka på då.”
Men andra envisades:
Borgmästaren: ”Jag tycker vi bör göra styrelsen till en hälsovårdsnämnd. Vi skulle kunna ha ett möte två veckor från i kväll för att behandla saken.”
Ordförande Closkey: ”I telegrammet där de begär byggnadstillstånd nämner deras advokat att om vi inte utfärdar tillståndet, gör vi oss skyldiga till lagtrots.”
Ålderman McKitka: ”Vad får vi för straff? Två dagar i arresten?”
Lagtrots, vägran att lyda ett domstolsbeslut, är en allvarlig handling som kan bestraffas med böter eller fängelse. Den 11 juni presenterades domstolsutslaget för den ansvarige kommunale byggnadsinspektören. Han gav vittnena byggnadstillstånd — men det var inte i överensstämmelse med de planer som Högsta domstolen hade godkänt. I stället gavs tillståndet ”med reservation för omprövning och godkännande av avloppssystemet från den lokala hälsovårdsnämndens sida”.
Men den ”lokala hälsovårdsnämnden” var bara en annan titel, som vissa uppenbart fördomsfulla medlemmar av Surreys kommunstyrelse lagt sig till med! Den 13 juni underrättade därför Jehovas vittnens advokat kommunstyrelsen i Surrey om att det villkor man hade förknippat med byggnadstillståndet var olagligt och gjorde kommunen skyldig till lagtrots. Samtidigt körde grävmaskiner in på tomten och började göra förberedelser för byggnadsarbetet.
Fyra dagar senare överlämnades en stämning för lagtrots till borgmästaren och kommunstyrelsens ledamöter med undantag av de två som röstade emot att man skulle bilda en ”hälsovårdsnämnd”. Målet beträffande lagtrots togs upp av domare Anderson den 20 juni 1975.
Efter att ihärdigt ha prövat kommunadvokatens kringgående argument framhöll domare Anderson att ”det finns föga eller inga bevis för att det var nödvändigt att anta de resolutioner som styrelsen antog måndagen den 9 juni 1975, annat än i den avsikten att förhindra att byggnaden uppfördes”. Domare Anderson drog därför slutsatsen:
”Det säger sig självt att kommunstyrelsens medlemmar inte bör göra någonting direkt eller indirekt för att besvära eller förfölja de sökande eller hindra dem från att på lagligt sätt fullfölja uppförandet av sin byggnad. Med alla parters goda vilja och sunda förnuft är jag säker på att alla tvistefrågorna kan lösas till ömsesidigt gagn för både de sökande och Surreydistriktet. Målet ajourneras sine die [på obestämd tid].”
Genom att målet ajournerades på detta sätt förblev ärendet vilande hos honom. Om man senare skulle komma att ”besvära eller förfölja” vittnena, kunde saken lätt tas upp på nytt inför samme domare. Kunde de bygga nu?
Efterverkningarna
Svaret kom vid nästa styrelsemöte den 23 juni. I tidningen The Columbian hette det:
”Borgmästare Bill Vander Zalm uppmanade styrelsen att ’låta hela ärendet falla’ och låta Jehovas vittnen vända sig till högre hälsovårdsmyndigheter för att lösa eventuella problem.
Styrelsen röstade sedan för att upphäva förbehållet i byggnadstillståndet och dra sig ur ärendet.”
Vad hände med Surreys ”hälsovårdsnämnd”?
”Styrelsen sammanträdde tidigare som planerat i egenskap av hälsovårdsnämnd och upplöste omedelbart mötet utan förhandlingar.
Det var det kortaste möte som någonsin hållits av en hälsovårdsnämnd.”
Surreydistriktets kommunstyrelse lät verkligen ”ärendet falla” och ”drog sig ur”. Jehovas vittnen satte stort värde på det därpå följande goda samarbetet med anställda och inspektörer i samband med byggnadens uppförande. Efter detta långa dröjsmål började de frivilliga arbetarna bygga med sådan entusiasm att byggnaden fullbordades på cirka sju månader!
Tre grannar, som lade märke till hur snabbt arbetet skred framåt, kom dit och sade: ”Vi har iakttagit er och är så imponerade av vad vi har sett att vi helt enkelt måste komma och ta oss en närmare titt på det.” En annan granne som bodde i närheten kom för att gratis erbjuda sitt bistånd, och han arbetade villigt och hårt. Han åtnjuter nu själv kostnadsfritt bistånd med ett bibelstudium i sitt hem. En annan person uttryckte sin uppskattning av ansträngningarna i rättsligt avseende och bidrog spontant med en ansenlig penningsumma till kostnaderna.
Jehovas vittnen i Vancouverområdet finner verklig glädje i att hälsa alla människor välkomna till sin nya, tilltalande sammankomsthall. När denna fina byggnad överlämnades den 13 mars i år, kunde de med tillfredsställelse konstatera att 2.480 personer från Vancouverområdet var närvarande för att dela deras glädje. De vet att byggnaden kommer att visa sig bli en tillgång för samhället, men viktigast av allt, den är ett centrum för tillbedjan av den sanne Guden, Jehova.
[Bild på sidan 17]
Teckning av Jehovas vittnens sammankomsthall i Surrey i British Columbia