Kan fängelserna få slut på brottsligheten?
Kommer brottslingarna in fördärvade och går ut förbättrade?
”DET vi behöver mer än någonting annat är kanske inte en ny syn på domsutslag, utan en ny syn på moralen.” Dessa ord uttalades av chefsdomaren Alan Huggins i Hongkong.
Domare Huggins har verkligen, vid en tidpunkt då brottslighetsfrekvensen snabbt stiger och kraven på fler lagar eller åtminstone en revision av strafflagarna har ökat, kommit till kärnpunkten i frågan.
Vad kan göras för att få slut på brottsligheten eller åtminstone minska den? Var ligger svagheten i kriget mot brottsligheten? Rop hörs från vissa läger på strängare straff och bestämdare verkställande av dem. Andra förespråkar mindre stränga lagar och mildare domar. Många anser att fängelsestraff inte är ett botemedel mot brottsligheten. Under det senaste årtiondet har följaktligen vissa länder reviderat sina lagar och straffmetoder. De hetaste dispyterna har gällt dödsstraff. Ett antal länder har avskaffat det strängaste straffet, dödsstraffet, men i vissa länder höjs nu röster för att återinföra det. Vissa handlingar, till exempel äktenskapsbrott, har blivit så vanliga att man i en del länder helt har avskaffat straffet för dem.
Somliga som forskar i problemet med hur brottsligheten utbreder sig säger att det inte är lagarnas stränghet eller mildhet som avgör i vilken grad brottsligheten ökar. De säger att det i stället är så att ringaktning för lagen uppstår på grund av brist på jämlikhet i de beslut som domstolarna fattar, att korruption inom rättsväsendet är en viktig bidragande faktor och att fängelserna själva i många fall är grogrund för ytterligare brottslighet.
Dåliga fängelseförhållanden
I en rapport från ett större sydamerikanskt land framhåller en journalist angående förhållandena i ett stort fängelse där: ”Handlingar av sexuellt våld hörde till ordningen för dagen. En ung fånge föredrog att bli satt i en cell på endast en kvadratmeter för att undkomma grym behandling. Vad kan man förvänta av människors uppförande när de lever på kant med samhället, avskilda i ett fängelse där antalet fångar har tredubblats (omkring 5.200 i utrymmen som är byggda för att ta emot högst 1.800) och i celler som är överfyllda av dussintals människor i den mest otroliga blandning? Brottslingen kan inte föras in på rätt väg, om han vid slutet av sin fängelsetid lämnar fängelset mera fördärvad än han var när han kom in.”
En man som avtjänade 20 månader i ett europeiskt fängelse gjorde på liknande sätt följande iakttagelse: ”Det dagliga samtalsämnet var brott som man hade begått och brott som man skulle begå i framtiden när man kom ut. Det var ett utbyte av erfarenheter, förmågor och metoder som gjorde det möjligt för fången att nästa gång begå ett brott som lönade sig.”
En kristen, som på grund av sin kristna neutralitet fick sitta i fyra olika fängelser, sade: ”I stället för att vara en reforminstitution är fängelset en skola för brottslingar. Ett allmänt talesätt var: ’För att bli förbättrad kommer du in, och fördärvad går du ut.’ Det förekom fall då människor kom i fängelse för första gången för något vanligt brott, stöld eller förskingring, och sedan återvände som återfallsförbrytare och slutligen som vaneförbrytare. Jag kände en fånge som talade fem språk flytande och var romanförfattare. Han var i fängelse för upprepade brott. Han förklarade att samhället hade förkastat honom, och det hade också hans familj och vänner. Han hade inte heller något arbete, så vad skulle han göra? Begå ännu ett brott och återvända till fängelset, där han kunde arbeta, äta och sova.” Hans tankegång var naturligtvis felaktig, men missräkningarna gjorde honom så småningom till en oförbätterlig brottsling.
Vissa rehabiliteringsansträngningar görs
Oro över sådana alarmerande förhållanden som existerar i nästan varje land har fått människor att göra ansträngningar för att förbättra situationen genom rehabiliteringsprogram. Om dessa program genomfördes samvetsgrant, skulle ett stort antal brottslingar, i synnerhet förstagångsförbrytare, få hjälp till att bli hederliga och aktningsvärda medlemmar i samhället och bidra till den allmänna välfärden. Den stora utgiftsbördan, som läggs på allmänheten genom ett fängelsesystem som misslyckas med att rehabilitera brottslingar, skulle också i viss mån avlägsnas.
Sådana reformprogram har begränsad framgång — framgången beror av nit eller brist på nit från administratörers och lagens handhavares sida och på de ekonomiska anslag som ges. I vissa av de större fängelserna i de flesta av de 19 länder, som man granskat i en nyligen gjord undersökning, har man infört bättre fängelseförhållanden. Fängelserna har blivit renare; man har skilt dem som blivit dömda för mindre förseelser, i synnerhet förstagångsförbrytare, från dem som begått grövre brott och från de förhärdade brottslingarna och vaneförbrytarna. Man har fått till stånd lagbestämmelser som ger domarna mer frihet när de fastställer domar och möjligheter att fastställa lindrigare domar i fall där det finns förmildrande omständigheter för att skapa ett klimat som kommer att ge förbrytaren hjälp att bättra sig.
Organisationer har bildats för att ge fångarna biblar och för att samla dem till religiösa möten. Man har erbjudit dem ”sysselsättningsterapi”, så att de kan förkovra sig genom att lära sig ett nyttigt arbete. Vissa fängelser har olika utbildningskurser. Endast få av dem som blivit intagna utnyttjar anordningarna, medan de flesta ignorerar dem.
Trots välmenade ansträngningar har man inte genom fängelsestraffet sett något större resultat i att minska brottsligheten. Finns det över huvud taget någon lag som kan göra det? Kommer strängare lagar att göra det — eller kanske mildare? Hur förhåller det sig med religiösa lagar? Kan människor bli rättfärdiga genom att man stiftar nya lagar? Finns det något hopp om att brottsligheten kommer att avlägsnas och om att det skall bli en sådan befrielse som detta skulle åstadkomma? Följande artiklar tar upp dessa frågor, som påverkar oss alla.