Såsom en nyhetsredaktör betraktar det — rapport från Argentina

JEHOVAS VITTNEN i Argentina är fortfarande förbjudna av regeringen. Men inte alla godkänner vad regeringen gör.

Några medlemmar av den federala domarkåren har öppet försvarat vittnena. Och den 14 februari 1980 gav James Neilson på ledarsidan i tidningen Buenos Aires Herald bevis för att han inte var rädd för att framhålla vad han tyckte om situationen. Han skrev:

”Om man skall tro den officiella propagandan, är Argentina lyckligt fritt från de religiösa problem som hemsöker en stor del av den övriga världen. Men detta är ett mycket diskutabelt påstående. Det är sant att det argentinska folket som helhet är ganska tolerant när det gäller religion, och det är ingen större risk att medlemmarna av en religion sätter i gång en masslakt på medlemmarna av en annan religion. Men landet är inte utan trångsynta personer som gör allt vad de kan för att göra livet svårt för de religiösa samfund de inte tycker om. ...

Men även om situationen här på det hela taget är ganska bra i jämförelse med de dystra förhållanden som råder på en del andra håll i världen, ... kommer det som en chock att se regeringen vara så stolt över det. När allt kommer omkring är det inte så att regeringen på något sätt har bidragit till att avlägsna religiös diskriminering. Tvärtom har regeringen, alltsedan den kom till makten, gjort sitt allra bästa för att spruta in den religiösa intoleransens farliga virus i nationens blodström. Den har gjort detta genom väl uttänkta indoktrineringskurser för skolorna och genom att energiskt förfölja små och för det mesta oförargliga oliktänkande sekter — kristna och icke-kristna — av motiv som aldrig har blivit tillfredsställande förklarade.

Bland de främsta offren för regeringens nitiska kampanj är Jehovas vittnen, av vilka det tycks finnas omkring 30.000 i landet och mer än en million världen utöver. Vittnena är inte särskilt populära någonstans. De utgör ett oroande och ’svårsmält’ samfund, som i stor utsträckning betraktas som ett oroselement på grund av att dess anhängare envisas med att ta en del bibliska befallningar helt bokstavligt, vilket är mycket störande enligt deras uppfattning som tycker att religion är bra så länge den inte påverkar människors uppförande alltför mycket. När en religion gör det, blir den stämplad som en fix idé och förlöjligad. Men fastän vittnena har en irriterande vana att hejda och uppehålla andra med en föreläsning om vad man bör tro, är de i allmänhet tolererade. De lever otvivelaktigt ett påfallande hederligt, anspråkslöst och hårt arbetande liv och kan enligt vanlig måttstock betraktas som mönstermedborgare.

De skulle inte uppmärksammas, om de bara hade en lika anpassbar syn på sina principer som de flesta andra människor har, men det behöver inte sägas att så inte är fallet. De tror att det sjätte budet: ’Du skall icke dräpa’, skall tas bokstavligt och att det är tillämpligt under alla omständigheter. De välkomnar också Mikas profetia om att ’folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida’. Och de är absolut orubbliga i sin vägran att betyga vördnad för sådana halvreligiösa symboler som flaggor. De föredrar att lyda Guds befallning att ägna sin tillbedjan endast åt honom. I detta tjugonde århundrade, när till synes enkla principer kan bli uttänjda tillräckligt för att omspänna så gott som allting, är en sådan orubblig ståndpunkt ovanlig, och den har oundvikligen fört vittnena in i många sammanstötningar med de världsliga myndigheterna, som har sina egna mycket bestämda idéer om vad som är rätt och fel.

Både vittnenas pacifistiska inställning och deras vägran att göra någonting som de tror inbegriper tillbedjan av nationella symboler gör naturligtvis superpatrioter, som yrkesmässigt är engagerade i att utveckla krigskonsten, rasande. Deras vrede är förståelig. Men vad till och med sådana som på heltid försvarar regeringen måste finna svårt att förstå är den målmedvetna intensitet med vilken myndigheterna förföljer Jehovas vittnen. Vittnena blev officiellt förbjudna i och med tillkännagivandet den 31 augusti 1976 av förordning nummer 1867, vilken förklarade deras tro vara i ’strid mot nationell karaktär’, vad nu det betyder. Alltsedan dess har myndigheterna utsatt vittnena för en systematisk förföljelsekampanj, som inte har någon motsvarighet i det civiliserade Västerlandet sedan slutet av andra världskriget — en kampanj som har misskrediterat nationen och som kommer att med skam ihågkommas av senare generationer.

Hundratals vittnen har blivit arresterade för sådana ’brott’ som att komma tillsammans till bönemöten eller bibelstudiestunder. Många av dem har blivit misshandlade, och några har mot sin vilja blivit skilda från sina barn. Hundratals barn har blivit relegerade från skolan på grund av att de lytt sina föräldrar och vägrat att betyga sin vördnad för flaggan, och de har blivit nekade rätten att gå upp i sina tentamina, även sedan de har studerat hemma för dessa. Deras litteratur, som består av sådana tvivelaktiga verk som bibeln eller samlingar av bibliska berättelser, har blivit beslagtagen. De provinsiella myndigheterna har girigt dragit fördel av situationen och har konfiskerat deras egendom, vilken helt säkert kommer att återlämnas till dem när ett konstitutionellt styre upprättas. Unga vittnen har under flera år i rad ruttnat i militära fängelser, ofta i sällskap med tjuvar och lösdrivare, därför att de modigt har vägrat att överge sina pacifistiska övertygelser. Utlänningar har, trots att de inte har någon som helst brottslig bakgrund, blivit utvisade ur landet på grund av sina religiösa trosuppfattningar. För närvarande kämpar en ung peruan, Pedro Brousset Massey, en ensam laglig kamp i Córdoba för att kunna stanna kvar i landet och gifta sig med sin argentinska fästmö. Liksom så många andra vittnen får han erfara hur de olika myndigheterna, som han kontaktar, avsiktligt kommer med en massa undanflykter. Det är inte förvånansvärt att de olyckliga vittnena, av vilka de flesta tillhör arbetarklassen eller den lägre medelklassen, jämför sin belägenhet med de första kristnas i det hedniska romarväldet.

Denna helt ofattbara återgång till det förflutna äger rum nästan utan att ett ord av protest kommer från pressen eller från några andra institutioner som representerar landet. Inget av de politiska partierna, som så glatt och villigt fördömer regeringens ekonomiska politik, har brytt sig om att höja rösten till försvar för denna lilla och föga omtyckta sekt. Kyrkan har, trots påvens klara och tydliga maning till religiös tolerans, förblivit tyst, fast det finns många som till och med tror att den drivande kraften bakom förföljelsen av vittnena är den konservativa romerska katolicismen — de främsta regeringsmedlemmarna tycker ju om att identifiera sig själva som katoliker som nitiskt utövar sin religion. Men kyrkan som sådan tycks inte ha någonting alls att göra med denna sorgliga historia. Vittnena är inte så många till antalet, och de är inte heller rika och har inte något större inflytande, så det är väldigt lite man kan vinna på att försöka hjälpa dem. Men det orätta som åsamkas dem är så uppenbart, och den skada det åstadkommer för landet är så stor, att det skulle ha varit rimligt att förvänta sig att åtminstone några medborgare skulle ha funnit det tillbörligt att höja sin röst till deras försvar.

Regeringens syfte med att behandla vittnena på detta skamliga sätt är svårt för ett förnuftigt sinne att fatta. Denna behandling kan inte på allvar förväntas omvända dem. Inte ett enda vittne har hittills avsagt sig sin tro som ett resultat av regeringens hårdhänta kampanj — de är verkligen vana vid att stå emot hårdare och långt otrevligare fiender än de nuvarande myndigheterna. Jehovas vittnen — om det någonsin funnits ett hårdnackat folk så är det dessa — har överlevt behandlingsmetoder från sådana som Hitler och Stalin, och de kommer utan tvivel att överleva vadhelst president Videla har i beredskap åt dem. På andra håll har de gått i döden sjungande Herrens lov och pris, och de kommer att vara helt beredda på att göra detsamma här, om det någonsin skulle visa sig vara nödvändigt.

Om de styrande inte har någon förhoppning om att kunna omvända dem, vad är då deras syfte? Det är kanske att försöka avskräcka andra från att ställa sig i vittnenas led. Om så är fallet, går myndigheterna mycket felaktigt till väga, eftersom det orubbliga sätt på vilket vittnena har hållit fast vid sina principer — ett ovanligt fenomen i dessa dagar — bara kan förvärva dem nya anhängare. Det skulle inte alls vara förvånansvärt om deras antal i själva verket ökade i stället för att minska som ett resultat av regeringens ansträngningar.

Det finns knappast en stat i västvärlden som inte någon gång har haft bryderi med vittnena. Men överallt annars har de högsta domstolarna så småningom gett sitt utslag till deras förmån. Den argentinska högsta domstolen har också förklarat att det är i strid mot grundlagen att hindra vittnenas barn från att vara med vid skolundervisningen, även om de framhärdar i att stå tysta och stilla medan vördnadsbetygelser visas nationens flagga. De flesta militära domstolarna i världen har — trots att de ofrånkomligen tvekar — kommit fram till den slutsatsen att särskild hänsyn bör visas de människor som, liksom vittnena, hyser verkliga samvetsbetänkligheter mot militärtjänsten. Till och med de mest reaktionära har erkänt att vad pacifister än är, så är de sannerligen inte några fega stackare: många har föredragit avrättning framför att göra våld på sina trosuppfattningar.

Eftersom den mänskliga naturen är så stridslysten som den är, kommer verkliga pacifister alltid att vara en minoritet, men en som kommer igen, och att med våld försöka ändra dem till militarister är en fåfäng uppgift som gör mer skada än nytta för nationens säkerhet. ...”