Jordens hyresgäster förvärrar de redan dåliga förhållandena

Det är inte bara så att deras botemedel slår tillbaka som en bumerang; de sätter också i gång olycksbringande kedjereaktioner som kräver millioner offer

RACHEL CARSONS gripande bok Tyst vår markerade den vändpunkt då miljöskyddsdebatten började ta fart över hela världen. Det var hennes bok som första gången väckte världen till insikt om farorna med biocider eller bekämpningsmedel. Men människor i allmänhet lyssnade inte, och de redan dåliga förhållandena fortsatte att förvärras.

Skadeinsekter fördärvar grödor. För att döda skadedjuren sprutar lantbrukare med biocider. Insekter dör i milliontal, men några få har naturlig immunitet och överlever. De vidarebefordrar denna immunitet till sina avkomlingar, och inom kort finns det en stam resistenta insekter som äter upp grödorna. Botemedlet har slagit tillbaka som en bumerang. De redan dåliga förhållandena har förvärrats.

Men botemedlet har inte bara slagit tillbaka som en bumerang; det har också utlöst en rad kedjereaktioner, som skapar nya katastrofer och kräver nya offer. Biociderna dödar värdefulla insekter, som levde på skadedjuren. Regnet sköljer ner gifterna i marken, där de skadar bakterierna i jorden. Vattnet för gifterna till sjöar och hav, där de dödar mikroorganismer och plankton och besmittar fisken. Rovfåglar äter fisken, och till följd därav kan de inte kläcka några ägg. Människor äter fisken och därmed också biociderna. Eller också kommer gifterna in i människorna genom en annan näringskedja — biociderna faller ner på gräs, som boskapsdjur äter, och gifterna kommer in i deras mjölk och kött, som vi människor dricker eller äter.

Biocider utgör bara en liten del av miljöförstöringsproblemet. Enbart tidningsrubrikerna avslöjar miljöförstöringens världsvida omfattning. Det är inte vår avsikt att här upprepa vad som redan har blivit vitt och brett publicerat. Men en del människor blir alltmera medvetna om de större kriser som hotar, nämligen förlusten av matjord, förlusten av växt- och djurarter och den allt större bristen på omsorg om andra människor. Låt oss helt kort betrakta dessa problem.

Matjord går förlorad över hela världen, men låt oss begränsa oss till Förenta staterna, som har kallats ”brödkorgen för världens hungriga folkmassor”. Varje år går mer än en million hektar åkerjord förlorad, antingen genom att den blir asfalterad, uppdelad i tomter eller bebyggd med industrier. Omkring en och en halv million hektar förloras varje år genom erosion. I staten Illinois går omkring 180 millioner ton åkerjord förlorad varje år — för varje liter majs som produceras går två liter jord förlorad. För hundra år sedan var matjordsskiktet i staten Iowa i genomsnitt 40 centimeter; nu är det snart bara 20 centimeter. Varje sekund försvinner 15 ton matjord ut genom Mississippiflodens mynning. ”Iowas bästa matjord”, säger lantbrukare, ”återfinns nu i Mexikanska golfen.”

Och den matjord som finns kvar håller på att förstöras. Frisk jord myllrar av liv — alger, maskar, insekter, bakterier, högre svampar, mögelsvampar, jästsvampar, urdjur och andra små organismer. Det är detta stora samhälle av levande organismer — enligt en del beräkningar finns det fem milliarder sådana organismer i en tesked jord från den tempererade zonen — som bryter ner organiska ämnen till humus. Humusen är livsviktig. Den ger näring åt växterna och förhindrar erosion.

En auktoritet sade: ”I och med [att man började med] intensivt jordbruk i början av 1970-talet ökade jordförlusterna med 22 procent.” Handelsgödsel ersätter inte humus. När man använder ammoniumsulfat, övergår sulfatet till svavelsyra, som dödar de organismer i jorden som bildar humus. Biocider kräver också sin tribut av livet i jorden. Djupplöjning för ner jordorganismerna under deras naturliga förekomstställe — de översta fem centimeterna av matjorden. Det utsätter också den lösa jorden för eroderande vindar och vatten. Växterna använder inte all nitratgödsel som tillförs — upp till hälften av den kommer ner i grundvattnet och ut i sjöarna. Där framkallar den riklig algtillväxt, och när algerna dör och bryts ner, tar syret i vattnet slut, och fisken dör. På detta sätt skapas döda sjöar.

Följderna av att människan missbrukar jorden är vittomfattande. Men ännu mera vittomfattande är förlusten av växternas och djurens genetiska material.

De spannmålssorter med hög avkastning som utvecklats under de 20 senaste åren kommer från varieteter som har vuxit vilt under tusentals år. De vilda växterna har en naturlig motståndskraft mot sjukdomar och skadedjur, men människans nya korsningar, som odlas intensivt i skadad jord, måste få sitt skydd från herbicider och insekticider. I många fall har de vilda sorter, som från början användes för att få fram de nya hybridsorterna, utrotats och därmed också de kanhända mest värdefulla substanserna på jorden, deras arvsmassa. Utan ett stort förråd av detta genetiska material från vilda växter kommer människan inte att ha de råmaterial som behövs för att utveckla nya korsningar, som kan möta de nya utmaningar som resistenta insekter, växtsjukdomar, väder och ökande befolkning utgör.

Mer än 95 procent av mänsklighetens näringsbehov tillgodoses av 30 olika grödor och sju slag av djur. Det ligger en fara i att vara beroende av så få födoämneskällor, speciellt med tanke på att det intensiva jordbruket och inaveln försvagar motståndskraften mot skadedjur, sjukdomar och klimatförändringar. Ett exempel på värdet av vilda sorter är vildkålen (Brassica oleracea). Från den har man utvecklat broccoli, brysselkål, kålrabbi, grönkål, vitkål och blomkål. Vidare hoppas man på att från en släkting till majs, en vild perenn eller flerårig växt, kunna utveckla fleråriga majssorter med hög avkastning, som man inte behöver så om varje år.

När en växt- eller djurart en gång har blivit utrotad, har dess genuppsättning för alltid gått förlorad. Och det är vad som händer över hela jorden. Mer än 200 djurarter har utrotats under de tre eller fyra senaste århundradena. Mer än 800 arter är för närvarande i farozonen. Det största hotet mot både växter och djur är att allt fler av deras naturliga miljöer går förlorade.

Varje år går omkring 11 millioner hektar tropisk skog förlorad. I jordens tempererade zoner finns det 1,5 millioner arter av olika organismer — de tropiska skogarna innehåller 3 millioner. De kan bidra mycket till utvecklingen av nya mediciner och nya födoämneskällor. Men skogarna håller på att försvinna och med dem deras genuppsättningar. Vi kommer kanske aldrig att få veta om det fanns en okänd växt på Filippinerna som kunde bota cancer eller en föga känd svamp i Amasonområdet som kunde förebygga hjärtattacker. Bortsett från kärnvapenkrig är detta kanhända den värsta kris människan har åstadkommit.

Vad mera är: När de tropiska skogarna är borta, sköljer regnet bort jorden, som i vilket fall som helst är mager och högst under några år skulle kunna användas för att odla grödor eller föda upp boskap. Sedan fortsätter lantbrukare och boskapsuppfödare att skövla ytterligare skog och upprepar förödelsens kretslopp. Prognosen är att det som en gång var Amasondjungeln kommer att bli Amasonöknen. Och vidare: När man bränner ner skogar, avges stora mängder koldioxid till atmosfären. Dessa läggs till de redan stora mängder koldioxid som industrierna spyr ut i luften. Sedan början av den industriella revolutionen under senare delen av 1700-talet har koldioxidhalten i luften ökat med nästan en fjärdedel. Den växande ansamlingen av koldioxid skulle kunna förändra klimatet och äventyra produktionen av föda och våra möjligheter att överleva.

År 1980 sade miljöförkämpen Norman Meyers vid en internationell konferens: ”Av jordens 5 millioner arter kan vi mycket väl ha förlorat åtminstone 1 million vid slutet av detta århundrade. Vi förlorar redan en art om dagen, och mot slutet av 1980-talet kan vi förlora en art i timmen. ... Utrotningshotade arter och hotade tropiska skogar är de stora ännu inte uppmärksammade problemen under den senare delen av det tjugonde århundradet. Det är svårt att tänka sig två problem som skulle kunna vara av större betydelse för mänskligheten, men likväl är det så att människor i allmänhet och deras politiska ledare inte inser vidden av dessa problem.”

Vare sig världens politiker inser detta eller inte, gör de andra prioriteringar. Det rapporteras att president Reagan har kallat miljöbestämmelserna en black om foten för den amerikanska industrin. Hans övergripande målsättning är färre begränsningar, färre tvångsåtgärder, lägre normer och mildare straff. Den amerikanske inrikesministern James Watt har börjat med att avskaffa miljöskyddsbestämmelserna för växter, djur, luft, vatten och jord — och för människor. I andra länder gör man också omvärderingar och sätter ekonomin före miljön.

Men i den årliga rapporten från Förenta nationernas miljöprogram hävdas det att miljöförstöringens skador i industriländerna kostar mera än miljöskyddet. I rapporten anges det också att det blir allt vanligare att man flyttar industrier som förorenar från industriländer till utvecklingsländer. Det uppges att japanerna gör detta. Också amerikanska industrier, som är farliga för miljön, flyttas till Mexico, Brasilien och andra utvecklingsländer.

Visar inte detta en känslokall likgiltighet för människors välfärd, en brist på omsorg om andra? Uppenbarar inte detta att det inte finns någon kärlek till nästan, utan bara kärlek till pengar? Är det inte så att man sätter vinster före människor? Ett belysande exempel på denna likgiltighet för andra människor är staden Cubatão i Brasilien. Utländska industrier har förorenat staden så mycket att dess fyra floder är döda. Fiskar som fångas i havet strax utanför flodernas utlopp är blinda eller vanställda på grund av allt kvicksilver de fått i sig. Det finns inga fåglar, inga fjärilar, inga insekter av något slag, och när det regnar, är regnet surt. Många barn föds vanställda eller döda, många andra dukar under inom en vecka. Eftersom sådan uppenbar förorening inte är tillåten i industriländer, sade den verkställande direktören för ett av stålverken i Cubatão mycket kallsinnigt att ”järnhantering är en verksamhet som bättre lämpar sig för länder i tredje världen”.

Vi måste gå tillbaka till gamla värderingar. Kärlek till nästan är den enda praktiska levnadsvägen. Våra möjligheter att överleva beror på hur vi tar vård om miljön. Alltför ofta är det så att innan man inser faran är skadan redan skedd. Och även efter det att man insett faran, fortsätter man att vålla skador. Livets väv är tät. Hotas några få livsformer, så hotas många. Till att börja med är det några få fjärilar, sedan är det vi själva. Till slut är alla drabbade.

”Är det verkligen nödvändigt”, frågar Romain Gary, ”att fortsätta att påpeka att ingen människa kan isolera sig som på en ö? Hur många varningar behöver vi? Hur många bevis och statistiska uppgifter, hur många dödsfall, hur mycken förlorad skönhet, hur många ’sista exemplar’ i dessa bedrövliga zoologiska trädgårdar? ... Antingen talar hjärtat, eller också talar det inte. ... Det är så vansinnigt att fylla våra museer med konst och lägga ut milliarder kronor på skönhet och sedan låta skönheten bli hänsynslöst fördärvad i all dess levande prakt.” — Från inledningen till boken Vanishing Species (Utdöende arter).

Men den absolut viktigaste frågan är: Vad kommer jordens ägare att göra åt föroreningen av hans jord?

[Infälld text på sidan 6]

”Iowas bästa matjord återfinns nu i Mexikanska golfen”

[Infälld text på sidan 8]

”Hur många dödsfall, hur mycken förlorad skönhet, hur många ’sista exemplar’ i dessa bedrövliga zoologiska trädgårdar?”

[Infälld text på sidan 9]

Varje år går omkring 11 millioner hektar tropisk skog förlorad

[Bild på sidan 7]

Från vildkålen kommer

Broccoli

Brysselkål

Kålrabbi

Grönkål

Vitkål

Blomkål