Jag var en ”jättedödare”
DET var på våren 1965. Jag stod i brottningsringen mitt emot Taiho, en av sumobrottningens jättar genom tiderna. Vi hade sköljt våra munnar med reningsvattnet och kastat salt mot ringen som en reningsåtbörd. Fyra minuter av vår procedur att stega av och an och ställa oss ansikte mot ansikte hade gått. Vi ställde oss åter ansikte mot ansikte. Domarens solfjäder var utslagen, en signal som sade oss att vår tid var ute. Vi var tvungna att brottas — och brottades gjorde vi! För sjätte gången slog jag den store Taiho! Denna kamp förlänade mig tillnamnet ”Jättedödaren”. Detta var en dramatisk upplevelse för mig som japansk sumobrottare.
Sumo finns inte med bland de olympiska grenarna och är verkligen inte välkänd utanför Japan. Japan är faktiskt det enda landet där sumo är en nationalidrott. Men du kanske frågar: Vad är det som gör sumobrottningen speciell som idrott? En sumokamp går ut på att knuffa eller tvinga motståndaren till golvet eller driva ut honom ur ringen med hjälp av i regler beskrivna grepp eller kast.
Sumo — en uråldrig japansk idrott
Den är en mycket ålderdomlig idrott, som i Japan daterar sig åtminstone från det första århundradet före den vanliga tideräkningen, och den kan ha uppstått på det asiatiska fastlandet före denna tid. Under århundradenas gång har sumo haft nära band med shintoreligionen. En shintoritual ingick när tillbedjarna bönföll gudarna om välsignelse över risskörden. Under Heianperioden (794—1185 v.t.) utgjorde sumo ett nöje för medlemmarna av det kejserliga hovet och blev på så sätt en sport för kejsare. När den politiska makten på 1100-talet hamnade i militärernas händer, hade utövandet av sumo samma ställning i fråga om betydelse som bågskytte och fäktkonst och blev ett krav för krigare. Så småningom antog sumo den form som vi känner i vår tid. Från och med Tokugawaperioden (1603—1868) har sumo haft ett ordentligt fotfäste som publiksport.
Varför började jag med sumo?
Vid 12 års ålder var jag redan 175 centimeter lång och kunde med lätthet lyfta två risbalar, som vardera vägde 60 kilo. Min längd och min styrka födde stora förhoppningar hos mina föräldrar, eftersom de önskade att jag skulle ärva deras lantbruk och ta hand om det. När jag blev tonåring, betraktade jag personligen min längd som ett allvarligt problem för en lantbrukare, eftersom det var mycket besvärligt för mig att arbeta framåtlutad en hel lång dag på åkrarna.
Jag föddes och uppfostrades på den norra ön Hokkaido, och därför kan man säga att jag var född sumo. I vanliga fall har vi snö från november till april, och pojkar vars höfter blir styrkta av att gå i snö sägs vara förträffliga framtidslöften för denna idrott. Mot mina föräldrars vilja gav jag mig in i sumovärlden.
Hur ett ”sumostall” fungerar
Unga lovande förmågor börjar sin träning i sumoskolor som kallas stall. I mitt stall började dagen klockan 3 på morgonen. Den stränga träningen började med inledande övningar och övergick till riktiga sumokamper bland medlemmar i vår grupp. Livet i ett stall grundar sig på ett feodalsystem, där rangställningen är av allra största betydelse. Vi ”nya pojkar” förväntades utföra all städning och matlagning för de medlemmar som hade högre rangställning. Senioritet i stallet avgjorde vem som åt först och, när det gällde morgonen, vem som steg upp sist.
Träningen pågick fram till tolvtiden, då vi intog dagens första måltid — naturligtvis enligt rangordning. Och vilken måltid! Chanko-nabe är sumobrottarnas föda. En tjock, kraftig stuvning med kött eller fisk som huvudingrediens, till vilken morötter, lök, bönmassa, sojasås och socker har tillsatts. Vi åt detta tillsammans med stora kvantiteter ris och sköljde ned det med stora mängder öl.
Den avkopplande middagssömn som följer efter denna fest är en viktig faktor när det gäller att uppnå en brottares mål — att gå upp i vikt och få reservstyrka för att kunna vinna tävlingar. En sumobrottares framgångar beror på hur mycket och hur snabbt han kan gå upp i vikt och vinna styrka. Att tonvikten läggs på den kroppsliga fysiken belyses av det förhållandet att en blivande sumo måste uppfylla vissa normer beträffande längd och vikt för sin åldersgrupp för att få börja träna. Och det krävs stor uthållighet för att klättra uppför sumostegen. Den unge sumobrottaren får chans att visa sin skicklighet under sex 15-dagars turneringar varje år.
Sumo — där ringen inte är en fyrkant
I centrum av den väldiga sumolokalen finns en estrad av jord som är 60 centimeter hög och 5,5 meter i fyrkant. Eftersom området där kampen äger rum är cirkelformat, ter sig detta mer som en ring än vad man ser i samband med brottning i västvärlden. Det kallas dohyō och omges inte av några avgränsande rep. En krans, 4,6 meter i diameter, av jordfyllda risbalar finns nedsänkt i estradens översta del, som täcks av ett tunt lager sand. Denna sand kan vara till mycket stor hjälp vid en jämn match. Hur då? Man kan kontrollera om det finns avtryck i den och avgöra vem som är vinnaren!
Reningssalt och reningsvatten finns till hands. Ett trätak i shintostil hänger över estraden, och lyckofetischer är nedgrävda under ringen. Förutom detta finns den ständigt vaksamme domaren, som är klädd i en krigarliknande klädedräkt, vilken kompletteras med en svart hjälm av shintoursprung.
Pompa och ståt härskar när de främsta brottarna kommer in för den dagliga ceremonin i samband med att ringen tas i bruk. De är klädda i konstrika, brokadstickade förkläden, som väger 4 kilo eller mera! Brottarna ställer sig runt ringen och utför en handklappningsceremoni. Snart skall matcherna börja. Varje dag under turneringen framträder brottarna i tur och ordning från den lägsta rangen till den högsta. Med undantag för stormästaren, vars rang aldrig ändras när han en gång uppnått den, kan rangordningen skifta till nästa turnering beroende på antalet segrar och förluster.
Vem vinner?
I sumo är hjärtats och sinnets tillstånd likställda i betydelse med kroppslig fysik och teknik. Ett talesätt som träffande beskriver kampandan är följande: ”Börja med en bugning och sluta med en bugning.” När brottaren stiger upp på estraden, bugar han med huvudet åt ringen. När en segrare fastställts, bugas det ännu en gång.
Varje brottare bär en torimawashi, eller silkesgördel, som är 11,6 meter lång. Denna viks på längden sex gånger och lindas runt midjan och mellan benen. Den knyts sedan baktill i en konstrik knut.
Brottare kan väga mer än 135 kilo. De tar sats som bandtraktorer mot varandra och får en anmärkningsvärd fart vid den första sammanstötningen, som kallas tachi-ai. Kollisionen är tillräcklig för att drabba som ett klubbslag. Vid kontakten försöker båda brottarna se till att de får tag i flera lager av den andres gördelband för att kunna kasta motståndaren. Samtidigt försöker var och en av dem skydda sig från motståndarens grepp. Det är verkligen ett riktigt konststycke! På grund av min förmåga att lyfta ut motståndare ur ringen blev jag känd som den mänskliga lyftkranen.
Hur avgör man vem som är vinnaren? I samma ögonblick som någon del av brottarens kropp berör golvet innanför eller utanför ringen är kampen över och han har förlorat. (Man får naturligtvis beröra golvet med fötterna innanför ringen men inte utanför.) Vinnaren sträcker ut sin hand och hjälper den besegrade på fötter. De är fortfarande vänner.
Under 16 års aktiv sumobrottning såg jag aldrig att någon använde slag av karatetyp eller andra oetiska metoder. Sådana handlingar skulle minst sagt vara oerhört ohyfsade.
Den högsta rangen bland sumobrottare är stormästare. Jag hade nått två steg därunder, till ställningen som sekiwake, när jag besegrade Taiho. År 1969 drog jag mig av hälsoskäl tillbaka som aktiv deltagare, men jag fortsatte i sumoverksamheten som domare och instruktör. På så sätt var mitt livsuppehälle garanterat livet ut.
Bibeln eller sumo och shinto — vilketdera?
Mitt professionella sumoliv gjorde att jag var borta från hemmet sex månader om året. En dag år 1974 kom en kvinna, ett Jehovas vittne, till min dörr. Utan att tveka tog jag emot en broschyr och gav den till min hustru. Jag begav mig sedan i väg till en turnering på ön Kyushu. Under min frånvaro återvände kvinnan och fann att min hustru hade djup respekt för bibeln. Jag kom hem sex veckor senare och fann att min hustru höll på med att studera bibeln. Eftersom jag ogillade religion i allmänhet, motstod jag henne.
Trots detta fortsatte det vittne som studerade med min hustru att ihärdigt inbjuda oss att som familj besöka hennes familj. Jag hade den uppfattningen att det bara var någon som ville tala med ”sumobrottaren”. Jag kunde inte förstå varför de var intresserade av mig som person. När min hustru under tårar bönföll mig att vi skulle gå, gav jag med mig — men motvilligt. Under umgänget med denna familj som var vittnen kunde jag glädja mig åt en vänlig och god atmosfär. Men inte ens när min hustru blev döpt i augusti 1975, trodde jag att jag själv skulle komma att vandra sanningens väg.
En dag år 1976 fick jag besök av ett manligt vittne. Jag gjorde ingen ansträngning att samtala, men sedan sade jag plötsligt: ”Broder, skulle du vilja studera bibeln med mig?” Jag vet inte varför jag sade så, men jag gjorde det. Vårt studium började, och jag gjorde vissa framsteg, men det skulle snart komma prövningar.
I sumovärlden förväntas man anpassa sig till den. När jag var på turné, ville jag få ledigt för att få vara med vid Jehovas vittnens möten i varje stad. Att få sådant tillstånd var någonting alldeles speciellt, och jag blev förlöjligad. När jag trots allt träffade bröderna, blev jag emellertid uppmuntrad av att se den kärlek och den endräkt som finns bland Jehovas vittnen i hela Japan.
Min första önskan var att bli kristen och samtidigt stanna kvar i sumosällskapet med en garanterad inkomst. Allteftersom jag kom att lära känna Jehovas vilja på ett exaktare sätt, insåg jag att detta skulle vara omöjligt. Ja, det är sant att Jakob brottades med en ängel. (1 Moseboken 32:24—29) Jag måste emellertid ta i beaktande de starka anknytningarna till falsk religion inom sumo. Sumo, som beledsagas av ritualer från början till slut, uppstod inom helgedomars och tempels domäner. Även om en uppåtgående brottare sällan begrundar de religiösa aspekterna, är det omöjligt att skilja shintoism och sumo från varandra.
Därför fattade jag i januari 1977 det fasta beslutet att utträda ur sumosällskapet. Jag blev döpt samma år och har sedan dess blivit kvalificerad att tjäna som biträdande tjänare i församlingen. Efter att ha lärt mig att vara nöjd med min nuvarande situation försörjer jag nu min familj på fem personer genom städarbete.
Jag är inte längre sumobrottare, men man skulle kunna säga att jag fortfarande är en ”jättedödare”. ”Jättarna” är falska religiösa läror och vidskepelse. Dessa traditioner faller, när jag ”dödar” dem med andens svärd, Guds ord, bibeln. (Efesierna 6:17) Numera tjänar jag min Skapare i genomsnitt 90 timmar varje månad i min tjänst som reguljär pionjär. Hur då? Genom att predika de goda nyheterna om Guds rike. (Matteus 24:14) Skulle du vilja bli en ”jättedödare” som jag? Tillsammans med Jehovas vittnen kan du bli det. — Berättat av Kiyoshi Myobudani.
[Bild på sidan 17]
Förutvarande sumobrottaren Myobudani i aktion
[Bild på sidan 19]
Han är nu en kristen förkunnare