Min hunger efter sanningen stillad genom änglars ledning

Berättat av Gudrun Gustafsson

FLYGLARMET vrålar över Oslo en vårdag 1940. Tunga tyska bombplan mullrar bland molnen. Bomber faller vinande. En spårvagn träffas. En man reser sig ur spillrorna och rusar chockad därifrån. Själv sitter jag skräckslagen i ett skyddsrum. Min lilla dotter stirrar oförstående på mig. Jag frågar mig: Vad är det för en värld vi lever i? Var finns Gud? Varför tillåter han detta?

Min hunger efter sanningen om Gud och hans mening med sin skapelse hade väckts. Den ökade allteftersom jag upplevde Nazisttysklands ockupation av Norge och hörde om Hitlers skräckvälde i land efter land. Skulle min hunger stillas?

Försommaren 1943 kom. Europa brinner. Min make och jag tar vår tillflykt till min föräldragård i Trysil, 25 mil nordost om Oslo. Nu har vi två barn. Vi behöver mat, och gården kan bjuda oss lite mer än de knappa ransoneringskupongerna kan. Men gården skulle framför allt komma att bjuda mig ett annat slags mat, den mat som så småningom skulle tillfredsställa min hunger efter sanningen.

Min mor började genast tala med mig om vad hon läst om Gud och hans uppsåt i några skrifter. Min far hade skaffat dem av ett Jehovas vittne, som hade gått runt där i trakten med böcker som Sällskapet Vakttornet gett ut. Min mor berättade att hon först tänkt bränna dem, eftersom de var förbjudna av nazisterna. Men hon läste dem i smyg och fann svar på sina frågor om livets mening. Jag hade aldrig hört talas om detta förut. Hon berättade att utgivarnas expedition i Oslo hade stängts av tyskarna. Jag minns hur ivrig hon var att tala om vad hon läst i böckerna.

När vi hösten därpå måste resa tillbaka till Oslo gav hon mig en bok. Den hette Befrielse! och var skriven av J. F. Rutherford, president för Sällskapet Vakttornet. Den boken glömmer jag aldrig. På första sidan under boktiteln stod: ”En livfull skildring av Guds plan, som särskilt framhåller huvuddragen av Guds progressiva inskridande mot det onda och visar det slutliga omstörtandet av djävulens makt och alla onda institutioner, folkens befrielse och upprättandet av den rättfärdiga regeringen på jorden.” Undra på att Hitler förbjudit den!

Jag var så entusiastisk över vad jag läste i den boken om bibelns framtidslöften att jag utbrast: ”Det här är sanningen! Det här måste ju varenda människa i hela världen begripa.”

Nu var min aptit på sanningen så retad att jag till varje pris ville ha tag i mer sådan litteratur. Men var skulle jag finna det i ett ockuperat Oslo? En dag fattade jag mod och gick in i närmaste stora bokhandel och frågade: ”Säljer ni böcker av Rutherford här?” Jag glömmer aldrig bokhandlarens förskräckta min, när han skakade på huvudet och skyggt såg sig omkring. Men jag fortsatte att söka.

Änglar visar vägen

En tid därefter flyttade vi till en annan lägenhet i Oslo. När jag ställde i ordning där, fann jag i en av garderoberna en bok i en kvarlämnad skräphög. Guds Harpa hette den. Jag vek upp pärmen. Där stod: ”Av J. F. Rutherford”! Ingen kan säkert riktigt förstå vad jag kände då. Änglar hade visat vägen.

Nu var jag ivrig att själv få slå upp i bibeln och se bevisen för vad boken kallade ”Avgörande bevis för att Millioner som nu leva aldrig skola dö”. Döden var det värsta jag visste. Fanns det verkligen hopp om att slippa dö? Men jag ägde bara Nya testamentet. Jag behövde hela bibeln. Jag gick till bokhandeln igen. Där fanns bara familjebiblar i jätteformat. Jag vågade inte köpa. Jag var rädd för att nazisterna hade förbjudit bibeln också.

Men än en gång skulle änglar visa vägen. Min man hade en butik i Oslo. Han köpte och sålde gammalt och nytt. En dag i affären frågade jag honom om han köpt något av intresse. ”Nej, bara en låda med skräp.” När jag förstrött tittade i lådan, fick jag se en bibel ligga där — en ”hel” bibel!

Mer skulle komma

På vårt sommarställe vid Oslofjorden beslöt jag att jag skulle börja tala med andra om vad jag lärt. Ett äldre par blev föremål för mina första försök. Mannen lyssnade och granskade mig uppifrån och ner, först misstänksamt, som om jag var spion, sedan mera förtröstansfullt. Plötsligt sade han: ”Du, jag har något som du behöver.” Han hämtade två böcker. Ljus hette de, Första Boken och Andra Boken. Innanför pärmen stod: ”Kommentarer av J. F. Rutherford”.

Så tog kriget slut. Norge blev fritt. Jag hade fått kontakt med församlingen av Jehovas vittnen i Oslo. Men min make som var svensk medborgare ville flytta till Sverige, till Göteborg. Fanns det Jehovas vittnen där? ”Du behöver ingen adress. Där står Jehovas vittnen med tidskrifter överallt i gathörnen”, försäkrade man mig i församlingen i Oslo. Men vi skulle komma att hamna på landet. Vi köpte ett litet ställe i Gunnilse, norr om Göteborg. Där stod inga Jehovas vittnen.

Men en vårdag 1947, när jag sneddade över Drottningtorget i Göteborg, stod jag plötsligt öga mot öga med två Jehovas vittnen som erbjöd mig tidskrifter. Det var Anton och Elsa Jansson från Lerum. Fröjd och glädje! ”Vi kommer till dig på söndag”, bedyrade de. De kom punktligt. För säkerhets skull hade de tagit en norska med sig, Daga Axelsson, bosatt i Redbergslid i Göteborg.

Genast bestämdes att det skulle hållas bibelstudium, ”gruppbokstudium”, hos oss i Gunnilse. Varje söndag! Och ofta hölls det offentliga föredrag utomhus i högtalare. Min familj fick många vänner. Entusiastiska och trosvissa bröder och deras familjer kom till oss. Ännu minns jag många som höll offentliga föredrag utanför vårt hem. Severin Henriksson, Viktor Eriksson, Sven Bengtsson, Erland Frimodig, Sven Säll, C. F. Karlsson, Axel Richardson, Olof Zackrisson och andra. Flera av dem bekände sig till den av Guds heliga ande smorda skara som jag fick lära om i bland annat Uppenbarelseboken 14:1—3. Nu flödade sanningen in i vårt lilla hem.

Åren har gått. Nu är jag sjuttiofem. Min make är död. Men mina döttrar lever och älskar sanningen. Min kropp darrar och stämbanden skälver när jag talar, sedan jag bröt bröstbenet i en bilolycka. Men jag är stark invärtes. Min tro och min förtröstan på sanningen ger mig kraft att ta mig över tröskeln här i mitt hem i Svärdsjö, sätta mig i bilen och köra ut på mitt förkunnardistrikt. Där låter jag mig ledas av änglar till andra som hungrar efter sanningen om livets mening. Sanningen är det bästa jag fått i livet!

[Bild på sidan 25]

Gudrun Gustafsson visar de böcker som kom att bli henne till så stor hjälp