Bedrägerier inom vetenskapen: Orent mjöl i påsen?

UPPSTÅNDELSEN var stor inom den medicinska forskningens värld. En 24-årig forskarstudent vid Cornelluniversitetet i USA hade lagt fram en ny teori om orsaken till cancer och experimentella bevis till stöd för den. Hans arbete verkade så imponerande att somliga trodde att det skulle ge honom och hans professor nobelpriset.

Bland dem som arbetade tillsammans med den unge mannen betraktades han som en lysande vetenskapsman. På några få veckor kunde han fullborda vissa experiment som andra hade kämpat med i åratal. Det verkade som om alla projekt lyckades bara när han var med. Det verkade nästan för bra för att vara sant.

Orsaken blev snart uppenbar. I juli 1981 upptäckte man bedrägligt förfarande i hans vetenskapliga arbete. Ett kemiskt ämne som inte borde ha funnits med fick tydligtvis experimenten att utfalla på det sätt som hade förväntats. Vetenskapliga artiklar som hade publicerats om hans forskningsarbete drogs snabbt in. Vid närmare undersökning uppdagades det att han på något sätt hade antagits som doktorand trots att han saknade akademiska grundexamina. Professorer vid andra läroanstalter där han hade studerat erinrade sig också att han inte hade kunnat upprepa experiment som han påstod sig ha gjort.

Denna händelse är bara en av många skandaler som har skakat vetenskapens värld under de senaste åren. Den innebar slutet på en till synes lovande karriär, men vid ungefär samma tid uppdagades ett annat fall som ledde till ”det strängaste straff som regeringen någonsin utmätt för vetenskaplig förfalskning”.

Efter bara sju år som färdig medicine doktor kunde en annan lysande forskare vid 33 års ålder berömma sig av att ha fått över hundra artiklar publicerade i de större vetenskapliga tidskrifterna. Hans arbete ansågs lysande och konstruktivt av hans kolleger, och han var på god väg att bli medlem av den medicinska fakulteten vid Harvarduniversitetet och föreståndare för ett eget forskningslaboratorium.

Men hans framgångar skulle snart få ett tvärt slut. Då han i maj 1981 ombads lägga fram sina lab-data för ett experiment som han påstod sig ha gjort, upptäcktes det att han hade förfalskat sina anteckningar för att få några få timmars arbete att se ut som om det tagit ett par veckor att utföra. Snart började fler av hans forskningsresultat betvivlas. Det upptäcktes också att han hade använt namnen på andra forskare som medförfattare till många av sina uppsatser utan deras vetskap, och somliga av de experiment på vilka uppsatserna grundade sig var helt och hållet uppdiktade. På något sätt hade han lyckats undgå upptäckt i 14 år.

Vad som gjorde dessa fall särskilt oroande var att de kom i dagen alldeles efter ett kommittéförhör i den amerikanska kongressen angående bedrägerier inom vetenskapen. Kongressförhören, som ägde rum 31 mars och 1 april 1981, hölls för att undersöka en rad vetenskapliga bedrägerier som hade uppdagats en kort tid dessförinnan.

I ett av dessa fall hade man funnit att en docent vid den medicinska fakulteten vid Yaleuniversitetet hade plagierat en annan forskares arbete samt förfalskat och tillrättalagt uppgifterna i sin egen redogörelse. I ett annat fall var en äldre forskare vid Massachusetts General Hospital inblandad. Vid ett studium av Hodgkins sjukdom, en form av cancer, hade han använt cellkulturer som visade sig komma från en apa och från en person som inte hade sjukdomen.

Förutom den chock, förlägenhet och besvikelse som nyheterna om sådana bedrägliga tillvägagångssätt framkallar, kastar de också en mörk skugga över vetenskapens och vetenskapsmännens trovärdighet och rykte i allmänhetens ögon. Hur kan sådana bedrägerier drivas så långt och pågå så länge innan de blir upptäckta?

Svaret från den vetenskapliga världen blir undantagslöst att dessa fall inte är något annat än en gnutta orent mjöl i påsen som fått orimliga proportioner i pressen. De hävdar att när det finns så många som bedriver vetenskaplig forskning i våra dagar, är de få fall av bedrägeri som upptäcks bara ett bevis på att vetenskapen har ett långt bättre genomsnitt än nästan alla andra verksamhetsområden. De hävdar bestämt att detta beror på att den vetenskapliga forskningen är ett självkorrigerande system och har en inbyggd mekanism som snabbt och effektivt upptäcker varje försök till förfalskning.

Det sätt varpå alla vetenskapliga arbeten vinner erkännande är genom publicering i någon facktidskrift. De uppsatser som skall publiceras utvärderas först av en särskild expertpanel, som kallas ”referee”. Detta förfaringssätt sägs vara den första försvarslinjen mot fusk och bedrägeri. När forskningsresultaten väl är publicerade, är de tillgängliga för hela den vetenskapliga världen, inte bara för granskning, utan för reproducering, det vill säga experimenten måste kunna upprepas av andra. Om något slag av bedrägeri är inbegripet, menar man, kommer det att uppdagas i detta skede.

På grund av de höga kostnader som är förbundna med vetenskaplig forskning i våra dagar finansieras dessutom en stor del av denna forskning med hjälp av statliga medel. Vidare granskas alla anslagsäskanden av statliga rådgivande kommittéer, som består av experter på området. Genom detta tillvägagångssätt kan oberättigade och tvivelaktiga projekt sållas bort innan de ens påbörjas.

Med ett sådant system — resonerar man — är det ytterst osannolikt att någon ens skulle försöka handla bedrägligt. Den som gör det måste i själva verket vara mentalt obalanserad eller störd, i stil med den ryktbare ”Dr Frankenstein” eller ”Dr Jekyll och Mr Hyde”.

Dessa argument verkar nog så välgrundade, åtminstone i teorin. Hur är det då i praktiken? Är bedrägerier verkligen sådana sällsynta undantag som vetenskapsmännen vill göra gällande? Är de som har ertappats mentalt avvikande eller schizofrena? Finns det något vi lekmän kan lära av detta fenomen — bedrägeri inom vetenskapen?

[Infälld text på sidan 4]

Oriktiga forskningsresultat, plagiering, förfalskningar och kongressförhör om bedrägeri inom vetenskapen