Problem i ”paradis”
HAR du någon gång, då du blivit trött på karriärjakten, drömt om att få flytta till en ö i Stilla havet för att komma bort från alltsammans? Kan du se dig själv njuta av sandstränderna, de djupblå lagunerna, de vajande palmerna och det varma, tropiska havet? Om det förhåller sig så, är kanske den plats du tänker på lik Belau.
Belau (som tidigare hette Palau), en grupp av mer än 200 till största delen obebodda tropiska öar, tycks ha många av de ingredienser som hör samman med ett paradis: en temperatur som för det mesta håller sig kring 27 grader, ett bördigt land, ett rikt fyllt hav, flitigt arbetande och vänliga invånare — och beläget långt, långt bort från Washington och Moskva, centra för internationell spänning.
Men tyvärr har Belau blivit märkt av 1900-talet. Ögruppen har i tur och ordning styrts av Tyskland, Japan och Förenta staterna, och den var centrum för stora blodbad och stor förstöring under andra världskriget. Denna lilla önation, som har mindre än 15.000 invånare, känner också nu pressen av de problem som stora nationer som ligger långt därifrån känner, och lokalbefolkningen tycker inte om det.
Föroreningar är ett nutida fördärv som kan få dig att vilja fly till en ö i Stilla havet, men detta problem eller hot har också Belau ställts inför. År 1975 tänkte en av världens främsta industrimakter, Japan, bygga en omlastningshamn för olja och en stor industriell anläggning just där i Belau. Den skulle bli världens största superhamn med oljeraffinaderier, petrokemiska fabriker och smälterier. Ön Kayangel, som kanske är den vackraste i hela Mikronesien, skulle bli platsen för ett kärnkraftverk. Om sådana kolossala industrianläggningar skulle byggas, skulle det kräva att ett stort antal utländska arbetare med familjer flyttade dit, ett nästan lika stort antal som antalet infödda invånare i nationen.
Som man kan förstå blev de flesta arga och gjorde invändningar mot projektet, därför att de fruktade att det skulle förstöra luften, de vackra stränderna och det rika livet i havet. De vet att deras oförstörda korallrev och laguner har uppehållit dem så långt tillbaka i tiden man kan minnas. De vill inte att de skall bli förstörda av föroreningar i utbyte mot materiella lyxartiklar. En av deras ledare sade: ”Utlänningar frestar oss med olika artiklar som vi inte har av den anledningen att vi inte behöver dem. De ser på Belau och förväxlar enkelhet med fattigdom.” På grund av det starka motståndet avvärjdes detta hot.
Frågan om kärnvapen
Men du kanske skulle vilja slå dig ner på en tropisk ö för att slippa ifrån hotet om krig och kapprustningen i fråga om kärnvapen. Om det förhåller sig så, kan Belau visa sig bli en besvikelse för dig. Under år 1983 var just den frågan uppe till het debatt i den lilla nationen.
År 1947 blev nationen ett amerikanskt förvaltarskapsområde. Det skedde då Japan, som tidigare styrde Belau, fråntogs mandatet. På senare tid har Förenta staterna föreslagit att dess uppgift som administratör för nationen skulle upphöra. I ett förslag till avtal erbjöds den lilla nationen självstyre, men supermakten skulle få behålla alla militära rättigheter. Detta skulle ge befolkningen på Palauöarna många materiella fördelar, men i gengäld skulle Förenta staterna få ha militära anläggningar på öarna. Och i avtalet ingick att Förenta staterna skulle ha rätt att förflytta kärnvapen genom landet.
Avtalsfördraget hade följande lydelse: ”Förenta staternas regering skall tillåta närvaron av kärnvapen i Belau endast då dessa tillfälligtvis måste föras igenom eller flygas över landet i händelse av nationell fara förklarad av Förenta staternas president eller krigstillstånd förklarat av kongressen i syfte att försvara sig emot en verklig eller en överhängande väpnad attack mot Förenta staterna eller Belau.” Men folket på Palauöarna kände sig oroligt för vad som menades med uttrycken ”föras igenom” och ”flygas över”.
Belau är kanske den enda nationen i världen som har en konstitution som förbjuder kärnvapen (såväl som kemiska och biologiska vapen) inom sitt land- och vattenområde. Därför var öborna vaksamma när det gällde ett avtal som skulle tillåta att militära anläggningar, och möjligen också kärnvapen, infördes i stor skala. En kvinna från öarna sade: ”Belau får inte bli indraget i någon militär verksamhet som skulle kunna inbjuda till aggressioner mot det.” En hemmafru sade: ”Jag är rädd att det skall ske en olycka eller explosion med kärnvapen.” Många fruktade den ogynnsamma inverkan som närvaron av amerikanska soldater skulle få. Andra oroade sig för att avtalet skulle göra landet alltför ekonomiskt beroende av Förenta staterna.
Men i denna tvist tycks folket i Belau inte vara helt enigt. En 58-årig mor ville ha igenom avtalet, så att hennes barn skulle ”kunna åka till Förenta staterna för att få vidareutbildning”. En före detta polischef sade: ”Människor talar en hel del om öarnas skönhet. Men om du skulle lägga fram pengar och skönhet för dem, skulle de flesta välja pengarna, för de är nödvändiga. Jag vill att befolkningen på Palauöarna skall uppleva goda tider.”
Den 10 februari 1983 röstade en majoritet för det 50-åriga avtalet med Förenta staterna. Men i en särskild sluten omröstning var det bara 52 procent som röstade för att kärnvapen skulle få finnas i deras republik — långt ifrån de 75 procent som behövdes för att ändra konstitutionen. Följaktligen antogs inte avtalet just då. Dödläget bröts inte förrän förhandlare undertecknade ett avtal som tillät Förenta staterna att transportera kärnvapen genom landet, men inte lagra eller pröva dem inom önationens gränser.
Frågan om Guds rike
Även om du flyr till en tropisk ö, finns det som vi sett tyvärr ingen garanti för att du skall kunna fly bort från de bekymmer och den press som 1900-talet erbjuder. Men vad den omedelbara framtiden än kommer att bli för Belau, har Jehovas vittnen varit strängt upptagna på öarna med att tala med människor om en annan fråga som är aktuell nu på 1900-talet och som kan medföra stora välsignelser för dem.
År 1967 kom det första missionärsparet av Jehovas vittnen dit. De kunde inte det språk som talades där, och de fann mycket få människor som kunde förstå engelska. Men det dröjde inte länge förrän de hade lärt sig så pass mycket av språket att de på bruten palauanska kunde tala om för sina nya grannar att Guds rike har upprättats och att detta rike till sist skall lösa problemet med kapprustningen i fråga om kärnvapen, problemet med föroreningarna och alla andra till synes olösliga problem som finns nu på 1900-talet och som stör deras lugn. — Uppenbarelseboken 11:18.
Nu finns det en församling av 30 Jehovas vittnen i Belau, och de berättar följande för sina grannar: ”Jehova själv har blivit konung! Må jorden vara glad. Må de många öarna fröjda sig.” — Psalm 97:1, NW.