Att vara rockstjärna var inte tillräckligt
FÖR 18 år sedan var jag rockstjärna, och min popularitet var på väg uppåt. ”Vad du är lycklig, Bruce!” brukade mina vänner säga, när de med avund i blicken såg alla de ting som jag hade och som de bara kunde drömma om. ”Jag skulle gärna vilja vara i ditt ställe. Du ser bra ut; du är populär hos kvinnor; du har pengar; du är ensam och fri! Nästan var du än går känner människor igen dig. Inser du egentligen hur bra du har det?”
”Om allt detta som jag har är en måttstock för lycka”, tänkte jag, ”varför känner jag då inte inre frid och tillfredsställelse?” Senare kom jag att upptäcka att de som söker efter sann lycka genom att sträva efter ett sådant liv är på fel spår.
Låt mig förklara vad som hände.
Min karriär som sångare började på 60-talet. Jag gick i skolan i den fransk-kanadensiska provinsen Quebec och brukade sjunga vid skolkonserter, när jag lärde känna en annan elev som spelade gitarr. Vi bildade en liten popgrupp, som inte bara vann lokal popularitet, utan också en del publicitet.
En skoldansarrangör fick höra talas om mina talanger och erbjöd mig fem dollar per sång om jag ville sjunga tillsammans med ett populärt band på den dans han skulle anordna. Jag tackade ja. När jag anlände till danslokalen, fann jag att den var alldeles fullsatt, fylld av ivriga dansare. Men när orkestern började spela och jag började sjunga, glömde ungdomarna bort att dansa och började skockas framför scenen. Dansen hade förvandlats till en show!
Musikerna ville att jag skulle gå med i deras grupp som sångare. Jag tackade ja, och vi blev kända under namnet The Sultans. År 1965 anmälde vår manager oss till en rockbandstävling, som fick stor publicitet. Första pris var en varje vecka återkommande show hos ett av de största TV-bolagen i Quebec. Av 28 band från hela provinsen vann vi första pris! Det var början till vår karriär i TV.
Våra musikinspelningar på 45-varvsskivor kom snabbt upp i toppen på hitlistorna, och vårt TV-program började också sändas över andra stationer. På kort tid blev vi den populäraste gruppen i Quebec, och våra skivor såldes i över en halv million exemplar. Så småningom lämnade jag The Sultans och började sjunga ensam. Innan vi skildes åt, hade vi emellertid en serie avskedskonserter. Den sista konserten höll vi i Montreal 1968. En folkskara på 8.000 kom för att ta farväl av oss. Vi var imponerade. Så stor publik kunde inte ens Rolling Stones, Johnny Hallyday och Adamo (internationella stjärnor) uppbåda på den tiden.
Att vara soloartist gav mig större frihet och, naturligtvis, mycket mer pengar. Denna nyvunna frihet gjorde det möjligt för mig att tillbringa tio semesterveckor i Europa, vilket gav mig en chans att analysera mitt liv som rockstjärna ur en mer realistisk synvinkel. Det jag fann bekymrade mig. Jag var nu 21 år gammal och blev mer ärelysten för varje dag, och rivalitet hörde till ordningen för dagen om man ville komma framåt.
När jag hade återvänt till Quebec, kom snart två av mina skivor upp på toppen på hitlistorna. Vid ”La Gala des Artistes” år 1969 blev jag sedan utnämnd till Årets manlige artist. Trots allt strålkastarljus och glitter denna kväll kände jag mig fortfarande inte tillfredsställd innerst inne. Hela systemets ruttenhet och det sätt varpå unga människor behandlas inom musikvärlden fyllde mig med avsky. Men ändå var jag själv fångad i detta system. Vissa frågor dök ständigt upp i mitt sinne, till exempel: ”Vart är mitt liv på väg?” och: ”Varför ägnar jag mig åt denna levnadsbana?”
År 1969 hittades rockidolen Brian Jones i Rolling Stones död i sin swimmingpool vid 26 års ålder. År 1970 dog både den populäre bluessångaren och rockartisten Jimi Hendrix och Amerikas främsta kvinnliga rocksångerska, Janis Joplin, vid 27 års ålder till följd av drogmissbruk. Tio månader senare dog en annan stor rockstjärna, Jim Morrison, ledande sångare i The Doors, vid 27 års ålder. Alla dog på toppen av sin karriär! Jag insåg att jag själv också höll på att bli indragen i drogmissbruk och ett omoraliskt levnadssätt. Jag blev allt mer övertygad om att den väg som dessa superstjärnor slagit in på inte var någonting för mig.
Men jag frågade mig fortfarande: ”Vad är egentligen meningen med livet?”
Jag kunde se hur min mor, en kvinna som hade haft sin beskärda del av bekymmer och problem med att uppfostra två pojkar utan sin man, blev allt äldre. Hon hade varit tapper och tagit hand om sina förpliktelser, men för vilket syfte? För att fortsätta att åldras och försvagas, bli sjuk och dö? Var detta meningen med livet? Dessa obesvarade frågor gjorde mig nedstämd.
Under årens lopp hade jag förlorat all tilltro till och respekt för min kyrka och dess läror. Jag betvivlade starkt Guds existens. Jag hade experimenterat med olika nya droger, men de hade bara gjort mig deprimerad och ibland rent paranoid.
Eftersom jag trodde att en radikal förändring av mitt liv skulle göra mig gott, såg jag mig om efter ett arbete utanför musikvärlden. År 1975 fick jag anställning vid en stålkonstruktionsfirma på ett kontrakt som löpte i sju månader. Under dessa månader, då jag arbetade med stålkonstruktioner, lade jag särskilt märke till en äldre arbetare som, i motsats till de andra, tycktes vara så lugn och fridsam. Han berättade för mig att han läste bibeln, och jag beslöt mig därför för att köpa mig en bibel för att se om den kunde hjälpa mig att finna inre frid.
När kontraktet löpte ut och jag blev friställd, beslöt jag att jag skulle försöka skaffa mig en hederlig försörjning som kompositör och textförfattare. På så sätt skulle jag kunna slippa stå i rampljuset och ändå känna tillfredsställelsen av att arbeta med musik, för jag älskade fortfarande att sjunga. Jag läste också ett kapitel ur bibeln varje morgon.
Jag var ofta hemma i min lägenhet under dagen och fick därför då och då besök av mormonerna, en församlingspräst och Jehovas vittnen. Jag började genast tala med dem om meningen med livet. Jag insåg ganska snart att Jehovas vittnen var annorlunda. De var ödmjuka och visade uppriktigt intresse för mig, och framför allt grundade de alla sina svar på bibeln, något som de andra religiösa representanterna inte gjorde.
Trots min skeptiska läggning gick jag med på att studera bibeln tillsammans med Roger, ett Jehovas vittne i min egen ålder. Jag försökte ofta slingra mig ifrån veckans bibelstudium, men Roger var ihärdig — vilket jag i dag är djupt tacksam för. Han hjälpte mig att finna svar på de frågor som hade plågat mig så länge.
Det första mötet jag var med vid i Rikets sal rörde verkligen mitt hjärta. Också här fann jag ödmjuka människor som hade ett uppriktigt intresse för sina medmänniskor. Och det stoff som presenterades var rakt på sak och hämtat från bibeln. För första gången började jag förstå Guds uppsåt för människan. Jag blev inte längre så upprörd över orättvisorna i denna gamla ordning, eftersom jag visste att Gud snart kommer att ingripa och göra jorden till en paradisisk och fridfull plats under Kristi rikes styre, som han har utlovat i Psalm 37:29 och Daniel 2:44.
Från och med då blev bibelns praktiska råd till hjälp för mig att ”korrigera” mitt liv. (2 Timoteus 3:16, 17) Jag gifte mig med den flicka jag älskade och som jag hade sammanbott med, Danièle. En kort tid därefter överlämnade jag mitt liv till att tjäna Jehova. Min hustru gick med på att studera bibeln, och så småningom överlämnade också hon sig åt Jehova.
”Det var inte lätt att göra förändringar i mitt liv”, erkänner Danièle. ”Men med Jehovas hjälp och Bruces stöd och goda föredöme kunde jag finna verklig lycka i att följa bibelns rättfärdiga principer.” Vi döptes båda år 1978.
Även om jag trivs med mitt arbete hos en tullagent vid Montreals internationella flygplats, så är det min huvudsakliga verksamhet som förkunnare som skänker mig den största tillfredsställelsen. Ja, att få hjälpa andra genom att studera bibeln med dem, precis som jag själv blev hjälpt, skänker mig mycket stor glädje. Sådant givande är verkligen ”lyckligare ... än att få”. — Apostlagärningarna 20:35.
Som biträdande tjänare i den lokala församlingen får jag också erfara stor glädje och tillfredsställelse genom att hjälpa andra. Jag lever ett rikt och mycket verksamt liv, och jag kan uppriktigt säga att jag nu har funnit den inre frid som jag sökte och verklig glädje i livet. Min karriär inom nöjesvärlden har visserligen nått sitt slut, men jag är verkligen tacksam mot Jehova Gud för att ett helt nytt liv — det ”verkliga livet” — har öppnats för mig. — 1 Timoteus 6:19.
Jag älskar fortfarande musik, det är sant. Jag tycker särskilt mycket om klassisk musik, folkrock och vissa former av jazz, men jag har nu blivit mer selektiv i fråga om det slags musik jag lyssnar på. En del av de moderna sångerna har omoraliska och drogcentrerade budskap. Den sortens musik kan inte hjälpa mig att bringa mitt liv och tänkesätt i harmoni med Guds vilja. Nu sjunger jag bara för nöjes skull. Därför finner jag nu stor glädje i att komma tillsammans med min hustru och mina vänner vid små enkla tillställningar, där vi alla har möjlighet att sjunga.
När jag nu ser tillbaka på min karriär som sångare, märker jag hur min lycka minskade i samma takt som min popularitet ökade. Men nu, när jag har lämnat nöjesvärlden och blivit ett Jehovas vittne, har visserligen min popularitet minskat, men min lycka har blivit större dag för dag.
Människor som inte känner till Jehovas vittnens internationella organisation tror att jag har drabbats av nedstämdhet eller att jag klänger mig fast vid bibeln som en krycka. Efter att ha spelat en av mina skivor sade en programledare i radio beträffande mitt liv: ”Tyvärr har det inte gått så bra för Bruce. Han har blivit ett Jehovas vittne.” Det enda jag kan säga som svar är: ”Pröva själv och se vad bibeln kan göra för dig. För mig var den det bästa som någonsin hänt mig.”
”Ja, verkligen”, instämmer Danièle, ”genom att lära känna bibelns sanning har Bruce och jag funnit verklig mening i livet.” — Berättat av Bruce Huard.
[Infälld text på sidan 21]
Två av mina skivor kom snart upp på toppen av hitlistorna
[Infälld text på sidan 22]
Ruttenheten i hela systemet fyllde mig med avsky
[Infälld text på sidan 23]
Bibelns praktiska råd har hjälpt mig att ”korrigera” mitt liv
[Infälld text på sidan 23]
Det är verkligen ”lyckligare att ge än att få”
[Bild på sidan 23]
Vårt predikande och studium av bibeln har bidragit till att göra Danièles och mitt liv lyckligt och meningsfullt