Vilka är i riskzonen?
VARIFRÅN kommer AIDS-viruset? I medicinska kretsar i Europa och Amerika anser man allmänt att det ursprungligen kommer från Centralafrika. Den afrikanska gröna markattan är bärare av ett liknande virus, och man tror att viruset överfördes till människor genom nära kontakt med infekterade apor.
Men de första AIDS-fallen konstaterades i Förenta staterna. Hur menar man att smittan spred sig dit? Via Haiti, anser man allmänt. Många haitier besökte Afrika i samband med ett kulturutbytesprogram i mitten av 1970-talet. Homosexuella som semestrade på Haiti sägs sedan ha fått AIDS-smittan där och fört den till New York.
Dessa teorier kritiseras emellertid häftigt av afrikaner, som kallar dem ”en propagandakampanj”. Doktor V. A. Orinda, redaktör för en afrikansk medicinsk facktidskrift, hävdar att turister från andra delar av världen förde med sig AIDS till Afrika. Och faktum är att ingen säkert vet varifrån AIDS-viruset kom.
I alla händelser låg denna dråpare, tyst och dödsbringande, på lur i Förenta staterna i flera år och spred sig som en löpeld. När den slutligen, för bara några år sedan, upptäcktes, blev den snart en medicinsk världskatastrof.
Riskgrupperna
AIDS sprids genom kontakt med kroppsvätskor, i synnerhet blod och sädesvätska. Var och en som har sexuellt umgänge med en person som är infekterad med HTLV-III löper således risk att bli smittad. De homosexuellas sexualvanor gör dem särskilt utsatta. I Förenta staterna är faktiskt över 70 procent av alla AIDS-offer manliga homosexuella, vilket föranlett somliga att kalla AIDS en ”gay”-sjukdom (”gay” är ett ord för homosexuell).
Men så, år 1982, dök det upp ett AIDS-offer som inte var homosexuell. Han var sprutnarkoman. Genom gemensam användning av osteriliserade sprutspetsar injicerade missbrukare inte bara narkotika, utan också AIDS-viruset från kamraters blod. Sprutnarkomaner blev snart den andra stora riskgruppen när det gäller AIDS.
Innebär detta att man kan bli smittad om man blir biten av en mygga som för med sig blod från en person som har AIDS? Det finns inga bevis för att AIDS överförs på detta sätt. ”Sjukvårdspersonal får mer blodkontakt genom förorenade sprutspetsar än man kan få genom en mygga”, konstaterar dr Harold Jaffe, föregångsman inom AIDS-forskningen. ”Men”, tillägger han, ”jag tror inte att man kan säga att det är omöjligt.”
Förutom homosexuella och narkotikamissbrukare började nu en annan grupp drabbas av AIDS — de blödarsjuka. De behandlas vanligtvis med ett koncentrat som går under namnet Faktor-VIII och är tillverkat av plasma som härrör från ända upp till 5.000 olika blodgivare. Den brittiska läkartidskriften The Lancet förklarade att ”i de länder där man använder faktor-VIII-koncentrat från USA kommer antalet fall troligen att öka”. Den procentuella andelen tyska blödarsjuka som uppges ha antikroppar mot AIDS-viruset sägs således ha stigit från noll procent år 1980 till 53 procent år 1984!
Men man har också funnit detta virus i urin, saliv och tårar. Kan man ådra sig sjukdomen genom kontakt med dessa kroppsvätskor? Det finns inga bevis för att någon har ådragit sig AIDS på detta sätt, och i medicinska kretsar anses det allmänt att smittan sannolikt inte kan spridas genom sådana vätskor. En neurolog i staden Washington, dr Richard Restak, säger emellertid: ”Om viruset förefinns i dessa vätskor, gör vi nog klokast i att tänka oss möjligheten att det också kan överföras via dessa kanaler.”
I november förra året omtalade tidskriften National Catholic Reporter att den utbredda förekomsten av AIDS har lett till att man uttryckt oro för att använda gemensam vinkalk vid nattvarden. När man riktade en förfrågan angående denna sedvänja till Förenta staternas central för sjukdomskontroll i Atlanta i Georgia, svarade tillförordnade direktören dr Donald R. Hopkins att det inte fanns något belägg för att AIDS kunde spridas på detta sätt. Han tillade emellertid att bristen på bevis ”inte bör tolkas så att det skulle vara riskfritt”.
Eftersom det är möjligt att ådra sig AIDS genom nära kontakt med AIDS-offer, är det då så underligt att människor är oroliga? Ändå försäkrar man ofta föräldrar att deras barn inte kommer att smittas av AIDS genom skolkamrater. För att bevisa detta hävdar man att AIDS-offer inte har överfört sjukdomen till andra familjemedlemmar, trots att de kysser varandra, äter med samma bestick och använder samma toalett. Skribenten William F. Buckley, som är verksam i New York, hyser emellertid full förståelse för föräldrarnas oro och säger:
”När [det välkända AIDS-offret] Rock Hudson skrevs ut, fick alla sköterskor som vårdat honom — och detta var på ett modernt sjukhus, inte i en medicinmans hydda — order om att bränna sina kläder. Patienten fick äta på pappers- och plasttallrikar, med plastgafflar och plastskedar — som sedan förstördes.” Varför sådana försiktighetsåtgärder om sjukhuspersonalen inte trodde att det fanns någon infektionsrisk?
Risker i samband med blodtransfusion
Det råder å andra sidan inget tvivel om att AIDS kan överföras genom transfusion av blod från en smittad person. Även blodgivare som är smittbärare, men som själva ännu inte har några symptom, kan överföra AIDS till andra.
Doktor Arthur Ammann rapporterade att ett spädbarn i San Francisco som hade fått flera blodtransfusioner strax efter födelsen senare insjuknade i AIDS. En av blodgivarna, som då kände sig frisk, insjuknade inte i AIDS förrän sju månader efter blodgivningen. Både blodgivaren och spädbarnet som fick hans blod dog.
Fyra för tidigt födda australiska barn utvecklade AIDS efter att ha mottagit blod från en gemensam donator, vars blod senare befanns innehålla antikroppar mot HTLV-III. Tre av de fyra barnen dog inom sju månader.
En pojke i staten Georgia i USA dog av AIDS fem och ett halvt år efter det att han fått en enda blodtransfusion från en homosexuell man som inte hade några symptom men vars blod senare visade sig innehålla antikroppar mot HTLV-III-viruset. Sorgligt nog rapporterar läkarna vid Medical College of Georgia: ”Många har fått donatorns blod efter vår patients transfusion.” — The New England Journal of Medicine, 9 maj 1985, sidan 1256.
En undersökning visade att nära 40 procent av alla patienter ”med transfusionsrelaterad AIDS ... var 60 år gamla eller äldre” och ”hade i de flesta fall fått sina transfusioner i förbindelse med operativa ingrepp, ofta bypass-operationer av coronarkärlen”. — The New England Journal of Medicine, 12 januari 1984.
Detta väcker en viktig fråga: Finns det inte något säkert sätt att hålla AIDS-viruset borta från transfusionsblod?
En tillförlitlig testmetod?
I och med att man lyckades isolera det virus som förorsakar AIDS blev det möjligt att utveckla ett blodtest med vars hjälp man åtminstone kunde konstatera huruvida en person vid något tillfälle utsatts för HTLV-III-smitta och utvecklat antikroppar. Nu kunde man således utarbeta noggrannare metoder för att kontrollera blodgivare.
Pressen och många fackmän inom medicinens område tycktes nu anse att problemet var löst. I tidskriften Newsweek för 12 augusti 1985 sades det till exempel om detta test att det ”garanterar, enligt de flesta experters uppfattning, att AIDS inte längre kommer att spridas via nationens blodförråd”.
Men i den omarbetade upplagan av de amerikanska hälsovårdsmyndigheternas riktlinjer för personer tillhörande de ”stora riskgrupperna” sägs det inte så. I stället sägs det: ”Testet kommer inte att avslöja alla människor som kan vara bärare av detta virus, eftersom inte alla som har smittats av viruset har antikroppar. ... Det finns en möjlighet att antikroppar mot viruset inte upptäcks när ens blod testas, även om man har blivit smittad. Om detta skulle hända, skulle blodet användas för att behandla patienter som sedan skulle löpa risk att drabbas av en HTLV-III-infektion och av AIDS.”
I maj 1985 förklarade Förenta staternas livsmedels- och läkemedelsförvaltning, FDA, i sin tidskrift FDA Consumer: ”Ett negativt ... testresultat garanterar inte att en person är fri från viruset. ... Detta beror på att antikroppar kanske ännu inte har utvecklats om kontakten med viruset inträffade nyligen.”
Doktor Myron Essex, chef för den cancerbiologiska institutionen vid Harvard School of Public Health, citerades nyligen i The New York Times, där han säger: ”Det är ytterst osannolikt att testet upptäcker mer än 90 procent [av det infekterade blodet], och jag skulle snarare gissa att det ligger mellan 75 och 80 procent. Jag skulle bli mycket förvånad om det är bättre än så.”
Inte nog med att man med dessa testmetoder inte kan upptäcka allt virussmittat blod, utan, som tidskriften Time förklarade: ”Testmetoderna är så kostsamma att många länder inte kan genomföra dem i någon större skala.”
I en intervjuundersökning som utfördes av tidskriften Newsweek framkom det att 21 procent av de tillfrågade sade att de eller personer de kände, om de själva fick välja, skulle tacka nej till operationer som kräver blodtransfusion. Kanske fler människor nu kommer att välja läkare som har lärt sig utnyttja de noggrannare metoder som används av specialister inom det allt större område som den blodfria kirurgin utgör.
[Bild på sidan 5]
Kan en patient vara säker på att det blod han får är fritt från AIDS-virus?
[Bildkälla]
H. Armstrong Roberts
[Infälld text på sidan 6]
Världshälsoorganisationen (WHO) har diskuterat nya riktlinjer för information om AIDS. Bland förslagen finns rekommendationer om att vissa yrkesgrupper skall få särskild information om riskerna. Det gäller bland annat frisörer och kosmetologer och personer som sysslar med akupunktur, tatuering, håltagning i öron, fotvård, manikyr och massage. — Svenska Dagbladet, 9 februari 1986.