Den var det allmänna samtalsämnet i staden
TRE Rikets salar och två lägenheter fördelade på tre våningsplan i en byggnad på 1.500 kvadratmeter, alltsammans byggt på tre dagar — detta var något som man talade om i Waterbury i Connecticut i USA. Under det långa veckoslutet 11—13 oktober fullbordades den av omkring 1.500 Jehovas vittnen på ett sådant sätt att The Sunday Republican i en rubrik använde ordet ”veckoslutsmirakel”.
Samarbetsvilliga tjänstemän från staden besökte byggplatsen. Borgmästaren sade: ”Det är en vacker byggnad. Ni är säkert mycket stolta över den.”
En direktör från en bank på orten iakttog detta med förvåning: ”Jag har försökt få en filial till vår bank byggd i två år, och här får ni upp er byggnad på tre dagar!”
Stadsarkitekten betraktade arbetslagens arbete och sade: ”Det är som en välsmord maskin.” Hans sekreterare tillade: ”Det verkar som om ni hade vägledning från Gud.”
Det juridiska ombud som hade handlagt det byråkratiska arbetet kom tillsammans med sin hustru, professor vid University of Connecticut. Hon sade: ”Det är förvånande vad människor kan göra när de arbetar tillsammans.” Han kom med följande erbjudande: ”Vi har tre tomma sovrum. Om ni behöver dem som logi för några av era arbetare, får ni gärna ta dem i anspråk.”
En av byggnadsinspektörerna sade: ”Fantastiskt, fantastiskt. Det är inte nog med att byggnaden följer bestämmelserna. Den går långt utöver vad som krävs.”
När vittnen sökte tillstånd för uppvärmningssystemet och luftkonditioneringen, studerade inspektören ritningarna och frågade sedan: ”Hur lång tid tänker ni ta på er för att sätta upp den här byggnaden?” ”Tre dagar.” Han kastade huvudet bakåt och skrattade hjärtligt. ”Tre dagar? Ni har två månaders arbete enbart med detaljerna på de här ritningarna!” Han skrattade på nytt.
Under byggnadsarbetet kom besökare i skaror, gruppresor anordnades, och kaffe och lunchmåltider serverades. På söndagen, den andra dagen, bespisades 3.000 personer på 12 minuter.
[Ruta på sidan 31]
Tro i förening med intensiva arbetsinsatser
”Det var tro som fick en tonåring att arbeta med att blanda betong, trots att hans far sade att han inte kunde få honom att klippa gräset hemma. Det var tro som fick guider för gruppresorna att tala med stolthet om arbetarnas prestationer. ... De uppförde en byggnad värd 2 miljoner dollar för kanske 700.000 dollar.
Svarta och vita, unga och gamla, män och kvinnor, alla visade de tro och arbetade sida vid sida, var och en efter sin förmåga. Små barn kunde hjälpa till med att plocka stenar; kvinnor kunde arbeta i köket; en del kunde köra bil; alla kunde göra något. Det som betyder något är att detta är deras kyrka och alltid kommer att vara det. De har inget behov av att man önskar dem lycka till, eftersom de har visat att de har viljan att göra vad de har föresatt sig.” — Ledarartikel i The American (Waterbury, Connecticut), 15 oktober 1986.