Snabbt gjort långt norrut!

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Norge

”HELT fantastiskt. Det är det enda uttryck vi kan finna som täcker det Jehovas vittnen gjorde i helgen.”

Så inledde den norska tidningen Finnmarken ett reportage om en Rikets sal, en möteslokal för Jehovas vittnen, som byggdes i den lilla staden Kirkenes långt uppe i nordligaste Norge sommaren 1986. Vad var det som var så fantastiskt?

Den 210 kvadratmeter stora byggnaden, som rymmer cirka 100 sittplatser, byggdes på tre dagar av mer än 200 frivilliga arbetare från fem olika länder. Man var tvungen att göra huset välbyggt och välisolerat, eftersom Kirkenes ligger omkring 350 kilometer norr om polcirkeln, nära den punkt där Norge, Finland och Ryssland möts. Hur gick då detta snabbygge till?

Det började med att den lilla församlingen, som bara har omkring 30 medlemmar, frågade kommunen om man kunde få köpa en tomt. Först fick de beskedet att det inte fanns någon tomtmark för sådana ändamål. Men myndigheterna var positivt inställda till projektet och ändrade stadsplanen för ett helt område, så att församlingslokaler och liknande byggnader skulle kunna uppföras där. Tiden för tredagarsbygget fastställdes till veckohelgen 27—29 juni 1986.

Internationellt samarbete

Bottenplattan var redan färdiggjuten, och kvällen innan arbetet skulle börja fanns allt material på plats på tomten. Men hur var det med arbetarna? Förutom församlingens egna medlemmar hade andra Jehovas vittnen kommit från när och fjärran. Hela familjer hade kommit i bil med husvagnar. Från Oslo-området hade en hel buss med frivilliga arbetare anlänt, bland dem vittnen från Danmark, Förenta staterna och Canada. Dessutom hade det kommit en buss med 44 finska vänner. Sammanlagt var över 200 frivilliga på plats.

I den närbelägna idrottshallen, som församlingen hade hyrt under byggtiden, hölls samma kväll ett informationsmöte för alla som skulle vara med och arbeta. Allt som sades översattes till finska och engelska. Redan nu kunde man känna den kärleksfulla och samarbetsvilliga anda som skulle komma att prägla hela byggnadsarbetet.

Klockan sju på fredagsmorgonen dryftades dagens text på norska och finska. Efter bön och frukost var så alla redo att börja arbeta. Precis klockan åtta hördes de första hammarslagen. Klockan 9.45 var redan fem av de sex väggarna uppe. Sedan började man resa byggnadsställningarna. En timme senare sattes den första takstolen på plats.

Tidigt på morgonen hade en av grannarna tittat ut genom fönstret och sett en mängd människor ett stycke bort. Han gick ut i köket, gjorde i ordning en kopp kaffe och en smörgås och återvände till fönstret. Han höll på att tappa koppen när han såg att en byggnad redan började ta form.

Under ledning av yrkeskunniga hantverkare — som var och en hade ansvaret för en viss uppgift — gick arbetet snabbt framåt. Några arbetade till långt in på natten med att lägga på yttertaket. Eftersom solen vid den här årstiden är uppe 24 timmar om dygnet på de här breddgraderna, var det tillräckligt ljust för att arbeta. Invändigt färdigställdes arbetet med att täcka väggar och tak med gipsplattor.

De flesta språkproblem löstes med hjälp av teckenspråk. Förvånansvärt mycket kan sägas på det sättet. Och när det inte räckte, hjälpte finska vänner som kunde svenska eller engelska till som tolkar. Att man på det sättet kunde övervinna språkbarriärerna gjorde känslan av samhörighet ännu större.

Hjälp från ortsbor

Vad som också bidrog till att arbetet gick så smidigt var den stora välvilja man mötte från ortsborna. När vittnena till exempel vände sig till en trävarufirma och en elfirma och frågade om någon kunde öppna för dem om det var något de behövde under veckoslutet, gav man dem nycklarna och sade att de kunde skriva upp vad de tog och sedan lämna tillbaka det de inte behövde.

På lördagskvällen frågade vittnena kommunens trädgårdsmästare om man fick köpa blommor till rabatterna genom honom. Trots att han hade gäster, kom han — iförd kostym och slips — personligen till byggplatsen och planterade blommorna. ”Det här är kommunens gåva till ert bygge”, sade han.

Kommunens elinspektör kom på lördagen. Till brödernas stora förvåning frågade han om han kunde komma tillbaka följande dag för att koppla på strömmen. Det tar vanligtvis flera veckor att få det gjort, och det hade dittills aldrig skett på en söndag. När strömmen var påslagen och vittnena tackade elverkets folk för att de hade kommit, sade inspektören: ”Jag hade kommit om det så skulle ha varit klockan fem på söndagsmorgonen. Det måste ju vara fel på den som inte vill vara med på sådant här. Det händer ju bara en gång i livet.”

Arbetet fullbordas

När söndagen kom, var byggnaden nästan färdig utvändigt, och träden var redan planterade. Vid niotiden på morgonen besåddes gräsmattan. Inuti huset var arbetarna upptagna med målning, tapetsering, golvläggning och andra avslutande arbeten. En tidning skrev om den goda ordning som rådde under byggnationen: ”Alla vet hur en byggplats ser ut — med plast, brädbitar och annat skräp som ligger kringslängt överallt. Men när Jehovas vittnen byggde sin Rikets sal, fanns det inte en enda brädstump eller plastbit som låg och skräpade.”

Klockan 18.00 var denna nya Rikets sal färdig, så när som på en del rörmokeriarbeten och elektriska installationer. Förutom huvudsalen innehåller byggnaden också allrum, bibliotek, lager, foajé och toaletter.

Klockan 19.00 hölls det första mötet med 250 närvarande. Först gick man igenom veckans Vakttornsstudium, och sedan visades en videofilm som hade tagits under byggnationen. Alla uttryckte sin uppskattning av privilegiet att tillsammans få hjälpa sina kristna bröder långt uppe i norr att bygga en plats för tillbedjan så snabbt.

[Karta på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

POLCIRKELN

[Bilder på sidan 25]

Olika stadier i byggandet av Rikets sal från fredag till lördag