Teokratiska sammankomster i Sverige och Norge

Konventet i Stockholm den 14—16 september hade länge sysselsatt Rikesförkunnarnas tankar. Bröderna överallt i Sverige var mycket angelägna att komma till detta konvent, inte minst på grund av de entusiastiska skildringar de fick höra av de 270 svenska bröder som hade varit med vid ”Den rena tillbedjans” sammankomst i London. Järnvägsstyrelsen beviljade 25 procents nedsättning i biljettpriset för konventresenärerna, och detta gjorde resan möjlig för somliga som inte hade så gott om slantarna.

Anordningarna för annonsering av det offentliga föredraget omfattade de vanliga hjälpmedlen, smärre affischer som förkunnarna hade på sig i gatuarbetet och större sådana som bars på stänger, 200.000 löpsedlar och annonser i dagstidningarna. Därjämte önskade bröderna annonsera i spårvagnarna och bussarna, och bolaget som sköter denna annonsering var mycket villigt att ta dessa annonser. Men innan ett kontrakt om sådan annonsering kan träda i kraft, måste det underställas Spårvägsbolaget för godkännande. När det kom till dem, vägrade de att godkänna annonserna.

Spårvagnarna själva bar alltså inga annonser om det offentliga föredraget, men detta hindrade inte att det blev annonserat i spårvagnarna och bussarna, som ordföranden vid konventet framhöll för de församlade då konventet öppnades. Alla deltagarna försågs med tryckta pappersmärken att fästa på rockuppslaget eller kappan, och eftersom de flesta av dem måste begagna spårvagnarna och bussarna många gånger fram och tillbaka, så fick dessa transportmedel föra levande annonser, och detta i inte ringa omfattning. Märkena tjänade också som legitimation i rätt oväntade situationer. En broder gick till ett postkontor för att hämta ut en rekommenderad försändelse, och eftersom han inte hade något annat till hands att legitimera sig med, så pekade han på märket och förklarade, att han var ett Jehovas vittne, varpå hans namnteckning godtogs utan bevittning. En annan förkunnare hade förlorat sin biljett, då han skulle ha övergång till tunnelbanan, men fick passera tack vare att han bar märket, som identifierade honom som konventdeltagare.

Man hade väntat högst 4.000 deltagare till konventet i Eriksdalshallen, en idrottslokal, men det blev en glad överraskning att få se den egentliga hallen praktiskt taget fylld redan vid öppningsmötet. På fredagskvällen hade antalet stigit till 3.335 och på lördagen växte det till 4.050. Den kvällen döptes 141. Med undantag för det offentliga mötet var högsta antalet närvarande på söndagskvällen, då 4.205 fyllde lokalen och alla gångar och andra utrymmen, där man hade fått ställa upp högtalare.

Ämnet ren gudstjänst kom på tal i någon del av alla föredragen, och åhörarna fick påpekat för sig, vilka plikter och förmåner de hade i förbindelse med den. Bröderna gav många uttryck för sin tacksamhet och glädje över de kraftiga och eftertryckliga framställningarna i broder Knorrs tal över ämnena ”Att göra om sinnet för liv i överensstämmelse med den nya världen” och ”Den rena, obesudlade tillbedjans triumf”. Bröderna Henschel och Jensen från Bethel i Brooklyn gav ypperliga råd och anvisningar. Tre svenska bröder, som utexaminerats från Gileadskolan och tjänar i Sverige, talade i ett symposium över ämnet ”Visa full gudaktig hängivenhet” — i hemmet, på arbetsplatsen och i gruppen av Jehovas vittnen. Broder Eneroth, landstjänaren, gav bröderna råd om, hur de borde handla i överensstämmelse med den rena gudstjänsten, när den nya lagen om religionsfrihet träder i kraft i januari och det blir möjligt att utträda ur statskyrkan utan att behöva ansluta sig till något annat av staten erkänt samfund. En annan mycket uppskattad programpunkt var en intervju med fem unga förkunnare i åldern nio till fjorton år.

Det offentliga föredraget ”Skall religionen klara världskrisen?” hölls på söndagseftermiddagen. Den oro som arrangörerna känt vid tanken på, om det skulle bli möjligt att låta dem som inte fick plats inne i hallen sitta utanför på fotbollsplanen, hade skingrats då solen lyste fram och en lätt bris sopade undan molnen som dröjt sig kvar på himlen. Varje tumsbredd av utrymmet inne i hallen var upptaget av sittande eller stående människor, och på fotbollsplanen satt över tusen personer, så att allt som allt 6.211 hörde det väckande föredraget, som mottogs med stor uppskattning.

Sedan följde avslutningstalet av broder Knorr, vilket varenda en av de närvarande efteråt sade sig aldrig skola glömma, även om en del annat av det de fick mottaga vid detta konvent med tiden kan komma att förflyktigas ur minnet. Det var den underbart enkla men innehållsrika berättelsen om den frånvarande Fadern, som skrev kärleksfulla brev — 66 stycken — till sin son, som blev uppfostrad av sin mor till att taga emot och förstå dessa brev, och de rannsakande frågorna till var och en av åhörarna: ”Tror du att dessa brev är från din Fader? Läser du dem om och om igen? Försöker du rätta dig efter de råd du får där?” Detta extemporerade, förtroliga tal gjorde den stora församlingen djupt gripen och allas hjärtan fylldes av innerlig tacksamhet och vördnadsfylld hängivenhet för den himmelske Fadern. Vid slutet av sitt tal satte så broder Knorr, bildligt talat, ett stort utropstecken efter alla uppmaningarna till fortsatt nitiskt arbete i den heliga tjänsten för Gud i Sverige, när han meddelade de församlade denna glada överraskning: Utvidgningen och tillväxten i Sverige skulle kännetecknas och understödjas genom att ett nytt och större Betelhem skulle byggas för att hysa familjen, expeditionen och tryckeriet. Ett inhemskt sällskap skulle också bildas för att verksamheten skulle kunna bedrivas på en permanent basis. Dessa goda och oväntade nyheter framkallade öronbedövande applåder. Till och med när bröderna fick höra, att de kunde förvänta att bli uppmanade att hjälpa till med att finansiera företaget genom att låna ut pengar till byggnadskostnaderna, gav de sitt bifall tillkänna genom mycket entusiastiska handklappningar. De hade varit inställda på utvidgning i Sverige som i andra länder. Då broder Knorr besökte landet år 1947 fanns det 3.092 förkunnare, men 1951 hade de nått en högsta siffra om 5.140.

Norge

Det största, mest uppmuntrande och bäst organiserade konventet i Norge hitintills! Att använda sådana uttryck om landskonventet i Lillehammer är inte att bruka överord. Sammankomsten hölls den 23—25 september. Staden Lillehammer, en rekreationsort ungefär mitt i södra Norge, ligger vid södra änden av Gudbrandsdalen, en av Norges största dalar. Den närbelägna sjön Mjösa och de omgivande gröna höjderna är obeskrivligt vackra.

För tusen år sedan var denna dal skådeplatsen för ett blodigt förtryck, som härledde sig från oren, besmittad religionsutövning. Olav, en norsk vikingakonung, hade blivit omvänd till katolicismen och satte i gång med att ”kristna” landet. Om bönderna i dalen inte ville avsvärja sig sin tro utan önskade tillbedja sina gamla hednagudar, Tor, åskguden; eller Oden, Allfadern, lät denne rödskäggige, katolske missionerande konung skära av tungorna på dem eller bränna sönder deras inälvor genom att man placerade glödande stenar på offrens magar. Genom sådana metoder lyckades han omvända landet till katolicismen och fick därför namnet Olav ”den helige”.

Men nu, år 1951, hördes ett glatt budskap ljuda genom denna dal, en ren, obesmittad religions budskap. Jehovas vittnen gick från hus till hus och predikade för människorna på ett fridsamt sätt, under det de sökte efter rum åt dem som skulle besöka den tillstundande sammankomsten.

Lillehammer är inte någon stor stad. Med sina förorter har den endast en befolkning av omkring 14.000 personer. Inkvarteringskommittéen måste skaffa 1.600 sovplatser. Det lyckades! 900 besökare inkvarterades i privata hem. Det enda skälet till att konventet hölls i Lillehammer var att det var omöjligt att få en tillräckligt stor lokal i Oslo. Lillehammers idrottshall som rymmer 1.300 användes nu.

Inne i hallen kunde man inte få plats för bokstånd, effektförvaring och andra ”expeditioner”, varför tält måste resas utanför byggnaden. Officerarna vid en närbelägen militärförläggning visade sig mycket hjälpsamma och lånade ut stora militärtält. En del av dessa var splitter nya amerikanska tält, som sänts från USA och utgjorde en del av den hjälp Norge erhållit genom ERP (Hjälpprogrammet för Europas återuppbyggande). På så sätt blev Jehovas vittnen de första som fick draga nytta av denna särskilda hjälp. När tälten slagits upp, kom representanter för den norska militären och tog reda på hur det skulle gå till att resa dem!

På torsdagen, dagen innan konventets början, strömmade bröderna till i hundratal. De kom med alla slags fortskaffningsmedel; de flesta med tåg och bussar. Enbart från västkusten kom 11 bussar. Några pionjärer cykla de hela vägen från västkusten, över fjäll och genom snöstormar, för att få vara med. Över hundra vänner hade färdats den långa vägen från trakterna norr om polcirkeln, däribland världens nordligaste förkunnare, som verkar i staden Hammerfest.

När konventdeltagarna kom in i hallen fick de se den vackraste plattformsdekoration som någonsin arrangerats vid en norsk sammankomst. Motivet för dekorationen hade hämtats från Vakttornets omslag. Bakgrunden bestod av en målning av berget, älven och dalen, men tornet på vänstra sidan var ett riktigt torn, och på den högra sidan om plattformen hade en riktig gran placerats. Främst på plattformen var utomordentligt vackra blommor arrangerade på en låg upphöjning.

Sammankomsten började fredag morgon, och de olika programpunkterna visade sig medföra en ständig ström av andliga välsignelser. I sitt välkomsttal nämnde ordföranden att detta var det första landskonventet sedan 1947, att det var det största som någonsin hållits i Norge och att antalet förkunnare i landet hade ökats till väl dubbla antalet, sedan Sällskapets president, N. H. Knorr, besökte Norge för fyra år sedan. Då var högsta siffran 972 mot 2.066 nu!

Efter ett tal om den praktiska nyttan av bibeln talade broder M. G. Henschel om hur man kan övervinna de olika problem som de kristna möter i livet. De 1.475 åhörarna satte stort värde på hans råd, som gick ut på, att det enda sättet att övervinna svårigheterna är att hålla fast vid Guds ord och tjänst.

Under kvällens tjänstemöte poängterades behovet av större verksamhet och mera effektivt arbete under ”tidskriftsdagen”. Fyra norska gileaditer hade hand om denna del av programmet. Därpå följde broder Knorrs första föredrag vid konventet, ”Att göra om sinnet för liv i överensstämmelse med den nya världen”. Han påvisade att det är viktigt att lära känna Guds tankar, och därpå omdana sitt sinne i överensstämmelse med dessa Guds tankar. Att söka göra om världen är fruktlöst; om du försöker dig på det, är det mycket troligt att världen kommer att göra om dig. 1.603 personer var närvarande vid detta föredrag.

Lördagen, den 22 september, visade sig medföra stora välsignelser. Vädret var fint, och under morgontimmarna utfördes tjänst på fältet. Samtidigt blev 89 bröder och systrar döpta. Det var det största antalet som någonsin döpts vid ett norskt konvent!

Under eftermiddagen talade broder Klaus M. Jensen, som är norrman, och som under många år varit medlem av Betelfamiljen i Brooklyn, New York, om ”Hur vi motstår orättfärdigheten” och förklarade varför Sällskapet under de senaste åren, som aldrig förr, lagt vikt vid renhet i moraliskt avseende. Hans framställningar belystes kraftigt av illustrationer från Skriften.

Omedelbart efter detta tal ledde landstjänaren i Norge, M. F. Anderson, en mycket intressant programpunkt. Han lät Sällskapets alla kretstjänare komma fram till mikrofonen och berätta om behovet av pionjärer i sina respektive kretsar. Förutom den geografilektion man fick på det sättet, stod det klart för åhörarna att stora delar av Norge är obearbetade på grund av brist på pionjärer. På kvällen höll broder Knorr sitt tal ”Den rena, obesudlade tillbedjans triumf”. Detta angav grundtonen för hela sammankomsten. Det visade hur Satan om och om igen har försökt fördärva den rena tillbedjan men aldrig lyckats. Åhörarna fick sannerligen öronen på helspänn, då broder Knorr började tala om en liten skara missbelåtna människor i några av Oslo-avdelningarna, som försöker vilseleda de nya ”fåren” och kallar Sällskapet ”Satans organisation”. ”Och om några av dem är här vid detta konvent”, sade han, ”vill jag säga er att ni inte är välkomna, ty vi har inte någon del med er och ni har ingen del med oss.” Hans råd var att sådana människor genast skulle uteslutas. Vid slutet av sitt föredrag visade han ett nytt redskap att användas vid spridandet av den sanna, rena och obefläckade religionen, en norsk översättning av de behändiga små traktaterna, som först kom ut i London. Den kvällen var 1.644 personer närvarande.

På söndagsmorgonen berättades erfarenheter, och en pionjär talade då om att han mött en dam, som sade honom att hennes son var mycket intresserad, men att han var bortrest på ferier. Hon visade pionjären sonens egna exemplar av böckerna ”Sanningen skall göra eder fria” och Frälsning, och han lade märke till att de var mer slitna är sonens skolböcker. Brodern frågade hur gammal hennes son var. ”Tio år”, löd svaret.

En annan broder hade varit på besök hos prästen i församlingen, och de hade resonerat om ”helvetet”. Då prästen fick klart för sig att Jehovas vittnen inte tror att Gud är grym och plågar människor i en helveteseld, sade han: ”Men det tror ju inte vi heller.” ”Men folk vet inte det, så det vore bra, om ni talade om det för edra församlingsbor”, genmälde brodern. Det gick lätt att tala med denne prästman, och sedan de samtalat en lång stund skaffade han det Vakttorn som behandlade liknelsen om ”Lasarus” och ”den rike mannen”. ”Jag skulle bara vilja bedja er om en sak”, sade han då förkunnaren tog avsked. ”Tala nu inte om här i samhället att kyrkoherden har skaffat sig Vakttornet, så att det blir reklam för edra skrifter.”

”Skall religionen klara världskrisen?” Det var den fråga som Lillehammers invånare oupphörligt blivit ställda inför under de senaste veckorna, och kl. 13 infann sig 700 av dem för att få lyssna till svaret. Hela antalet närvarande var 2.391; en ny rekordsiffra för ett offentligt föredrag i Norge.

Två förkunnare, som inte hade tillfälle att besöka denna sammankomst, var de två gileaditerna som bor i världens nordligaste missionärshem beläget i Vardö. De besökte däremot konventet i Helsingfors. Dessa bröder har sänt följande rapport:

”Vårt missionärsfält ligger alldeles på gränsen till Ryssland, långt uppe i den arktiska zonen. Därför är det mycket kallt här. På vintern sjunker temperaturen till minus 35 grader, och medeltemperaturen under sommaren är plus 10 grader. Människorna bor glest; i små byar på 1¹/₂ à 2 mils avstånd från varandra. Under det andra världskriget brände tyskarna ner nästan alla bostäder här uppe, innan de måste fly för de framträngande ryssarna.

Skidorna är vårt fortskaffningsmedel vintertid. Eftersom avstånden är så stora, kan vi aldrig komma tillbaka till vår bostad varje kväll, så vi tillbringar en hel vecka ute på distriktet. Under en sådan skidtur i april månad 1951 anlände vi, medan snöstormen rasade, till Kiberg, ett litet samhälle med c:a 350 invånare. Detta samhälle kallades också ’Lilla Moskva’, ty nästan alla där var kommunister. Vi hyrde en lokal och började annonsera ett föredrag, som skulle hållas på norska språket. Genast började folket tala om oss och påstod att vi var amerikanska spioner.

Ämnet för föredraget var, ’Hur överlever man universellt krig?’. 95 personer kom för att lyssna. De var mycket uppmärksamma och visade tacksamhet över att få veta sanningen om vad Jehovas vittnen tror.

Efter föredraget kom en av de ledande männen fram till oss och uttryckte sin glädje över att ha fått höra vårt budskap och sade att vi inte skulle behöva betala någon lokalhyra. De flesta var nu vänligt stämda mot oss och bad oss att vi skulle komma tillbaka snart och hålla fler föredrag. Vi placerade boken ’Låt Gud vara sannfärdig’ i nästan varje hem och tecknade 39 prenumerationer. Nu har vi studier med många av människorna där, och det är en stor fröjd att lägga märke till, hur de lämnar tron på kommunismen och ser fram emot Jehovas rike. Denna erfarenhet hjälper oss att förstå varför kommunismens ledare fruktar det budskap som Jehovas vittnen förkunnar.

Dryga 2 mil längre bort ligger Skalleelv, en by med omkring 300 invånare. Här fick vi hyra skolan för ett föredrag och satte genast i gång med att inbjuda till det. Denna by är finskspråkig, så broder Korttila fick tala till dem på deras eget språk. Salen var överfull, och många av de 75 närvarande hade tagit egna stolar med sig. De flesta av befolkningen är laestadianer, en sekt som är känd för en mycket fanatisk tro på helvetesläran.

När talet var slut, började en livlig diskussion. Många ställde frågor till talaren, som fick bråttom med att besvara dem, innan vi kunde bryta upp. De bad oss att stanna ytterligare en dag och hålla ett föredrag till. Vi kunde inte göra det, men lovade att komma tillbaka snart.”

Midnattssolens länder har fått besök av de arbetare som Jehova har sänt ut. Sanningens ”säd” har blivit utsådd och mycket har fallit i ”god jord”. Frukt har frambringats i myckenhet och mera kommer under de månader som ligger framför oss. (Matt. 13:1—13) Sanningen har trängt fram till alla delar av Nordeuropa, och den stora inbärgningen pågår. Snart skall församlandet av de fårlika människorna vara avslutat, och Jehova kommer då att sända ut sina förgörande krafter för att utrota Satans onda organisation. — Upp. 14:14—20.