Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja”
VILKEN tacksamhet känner inte Jehovas folk över att det var Guds vilja att Hans vittnen skulle vara samlade från den 27 juli till den 3 augusti 1958 i New York för att avge ett storslaget vittnesbörd om hans namn genom Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja”!
Har det någonsin hänt tidigare att kristna människor hållit en liknande sammankomst, en sammankomst av sådan storlek och betydelse? De myllrande skarorna av delegater från 123 länder, som fyllde New Yorks två största baseballstadion — Yankee Stadium och Polo Grounds —, kände sannerligen att denna sammankomst hade blivit ojämförligt välsignad i så många avseenden.
Från första dagen slog denna sammankomst alla rekord i fråga om antalet närvarande! En skara om 180.291 personer fyllde Yankee Stadium, Polo Grounds och en del av tälten, som slagits upp utanför de båda stadion, under eftermiddagsmötena den första dagen. Hur glada och förundrade var inte alla över att så många var där! Och det var inte att undra på, ty siffran översteg mycket den högsta siffran för antalet närvarande vid Jehovas vittnens förra internationella sammankomst på Yankee Stadium år 1953.
Trohetens dag
När konventdeltagarna strömmade in på Yankee Stadium och Polo Grounds på öppningsdagen, tog de glatt emot ett exemplar av det trettiotvåsidiga programmet med sitt tilltalande omslag. Det upptog programmet för båda stadion. Varje programpunkt framfördes två gånger, i det att var och en av talarna framträdde i båda stadion, på några få undantag när. Vid en hastig, ivrig titt igenom det synnerligen intressanta programmet lade konventdeltagarna märke till att varje dag hade ett särskilt tema. Så kallades öppningsdagen, den 27 juli, för ”Trohetens dag”. Vilket lämpligt tema!
På söndagsmorgonen klockan 9.15 öppnades konventet med musik och sång, och så följde kommentarer till texten för dagen. Välkomsttalet emotses alltid med spänning, och de närvarande inspirerades av ordförandens, M. G. Henschels, välkomstord. ”Eftersom den största sammankomst som sanna kristna någonsin har hållit öppnas i dag”, sade han, ”är vi förvissade om att Jehova är med oss och att det är Guds vilja att vi skall vara här.”
Klockan 13.20 tog så eftermiddagsmötena sin början med musik och sång. Gileadskolans president, N. H. Knorr, drog i ett väckande tal de närvarandes uppmärksamhet till de 1.461 Gileadeleverna ur de tidigare utexaminerade kurserna, som satt runt spelplanen på Yankee Stadiums löparbana. Vilket exempel på trohet var inte dessa!
Och vilken färgstark syn utgjorde inte den avgående kursen, där den satt framför plattformen! Klädda i färgrika nationaldräkter lyssnade de 103 eleverna från sextiofyra olika länder, jämte de andra konventdeltagarna, ivrigt till uppmuntrande tal som lärarna vid Gileadskolan höll. Så följde ett tal av skolans vice president, F. W. Franz. I sitt tal ”Missionärer för Guds rike, som nu härskar” förklarade han vad en sann kristen missionär är: ”Den kristne missionärens uppgift är inte att fullgöra ett ekonomiskt hjälpprogram i olika efterblivna eller handikappade länder”, sade Franz. ”Vi har ett mera betydelsefullt, religiöst hjälpprogram.”
Examenshögtidligheternas höjdpunkt var talet ”Förbliv vid dessa ting”, som hölls av skolans president, N. H. Knorr, och utdelandet av diplom till eleverna, som omedelbart följde. Vid denna Gileadavslutning, den största i sitt slag, underströk Knorr träffande temat trohet. ”Att göra Guds vilja och att hålla fast vid att göra den är det enda verk som betyder något”, framhöll han.
Att vi har hållit fast vid predikoverket har medfört stor tillväxt i många länder, påvisade Knorr. Dånande applåder hälsade Knorrs tillkännagivande att kommunistlandet Polen nu är det tredje landet i storlek när det gäller antalet Jehovas vittnen! De långvariga applåderna vittnade om hur mycket konventdeltagarna beundrar sina bröder i Polen.
Det hade börjat regna. Men skyddade av paraplyer gick de avgående eleverna fram till den vackra plattformen för att hämta sina diplom. Till konventdeltagarnas ökade förnöjelse talade Knorr om vart var och en av eleverna skulle bli sänd, när han hade överlämnat sig åt Gud och vilken religion han hade bekant sig till innan han lärde känna Guds sanning. Examenshögtidligheten hade visserligen slutat med regn, men de andliga välsignelsernas flöde hade vida överträffat regnskurarna.
Den odelade hängivenhetens dag
Ämnet odelad hängivenhet underströks hela måndagen. Mellan 9.30 och 11.30 hölls det under fyra olika dagar tal på tjugo språk, förutom engelska. Många deltog i tjänst på fältet. På eftermiddagen fick de församlade höra ”Vad odelad hängivenhet har åstadkommit i Nord- och Centralamerika” av bröder som representerade elva olika nationer. Fem halvtimmestal hölls också denna dag. Broder H. L. Brissett, som är områdestjänare, talade om ”Helhjärtad inställning till nya världens intressen”.
Efter honom talade vår käre broder Macmillan. I sitt tal ”Trohet i ringa ting” framhöll han att trohet i ringa ting inbegriper att man läser och begrundar dagens text och kommentarerna till den, yttrar sig vid mötena och för anteckningar under arbetet från dörr till dörr. Hans tal avbröts många gånger av hjärtliga applåder.
På eftermiddagen, då 151.003 var närvarande, höll N. H. Knorr talet ”Tecken och under i ändens tid”, som angav en av sammankomstens grundtoner. Knorr påpekade, såsom utgångspunkt för talet, hur Jehova Gud brukade profeten Jesaja såsom ett tecken och ett under för Israels nation.
Att Rikets goda nyheter nu predikas överallt av kvarlevan och dess följeslagare är ett tecken, sade Knorr, på att ”Guds rike har upprättats såsom universums huvudstad. Det är ett tecken som förebådar att denna världens nationer nu står inför slutet och skall möta det så snart vårt predikoverk är fullbordat enligt Guds vilja.”
Dagen ”Vårt förkunnarverk utvidgas”
Tidigt på tisdagsmorgonen strömmade skarorna till de båda stadion för att ta emot välsignelserna denna dag, då vårt förkunnarverks utvidgning skulle dryftas. Vilka nyheter om utvidgning fick de inte höra! Rapporterna från tolv länder i Sydamerika visade att Rikets verk i Sydamerika har ökat 100 procent på fem år. Brasilien t. ex. ökade mer än 100 procent, nämligen 106 procent, och Colombia kunde rapportera hela 150 procents ökning.
Därpå tillkännagavs det att ett nytt redskap till hjälp i utvidgningen hade kommit ut. N. H. Knorr talade över ämnet ”En läsehjälp för spansktalande”. Den spanska småskriften Lär dig läsa och skriva mottogs entusiastiskt av de många tusen som var där. F. S. Hoffmann, som är zontjänare i europazonen, talade över ”Hurudan är din andliga aptit?” På ett kraftigt, uppfordrande sätt visade han att liksom regelbundna matvanor är viktiga, om man vill åtnjuta god fysisk hälsa, så är regelbundna andliga matvanor av stor vikt.
Höjdpunkten denna dag var ett tal av Sällskapet Vakttornets vice president, F. W. Franz. Han talade om ”Guds kärleksfulla godhet i förbindelse med Riket”. Franz ryckte omedelbart med sig sina åhörare, som uppgick till 147.135 personer, då han på ett fängslande sätt ropade ut orden i Jesaja 55:1—4: ”Upp, alla I som ären törstiga, kommen hit och fån vatten; och I som inga penningar haven, kommen hit och hämten säd och äten. Ja, kommen hit och hämten säd utan penningar och för intet både vin och mjölk.” Han fortsatte så att citera de tre följande verserna och förklarade därpå hur detta ”var Jehova Guds kallelse, varigenom han inbjuder de törstiga och hungriga att komma. Vad kunde de törsta och hungra efter? En rättfärdig konung, en god styrelse i uppfyllelse av det förbund som Jehova Gud hade slutit med kung David.” Hans väckande och manande tal rörde sig omkring detta förbund om riket.
Tisdagskvällens program sporrade alla att utvidga sin förkunnartjänst. H. W. Arnott, en av zontjänarna, talade om behovet av att tillägna sig andlig urskillning för att kunna fatta rätta beslut. I sitt tal ”Gör en kraftansträngning som Guds arbetare” framhöll D. Sydlik, som tillhör Betelfamiljen i Brooklyn, att var och en av Guds tjänare är en arbetare som måste vara intresserad av kvaliteten på det arbete han utför. ”Om det arbete vi utför är dåligt”, sade han, ”försvagar vi människors möjligheter att vinna frälsning.” Landstjänaren i Korea, D. L. Steele, som talade över ämnet ”Vad hindrar mig att bli döpt?”, yttrade: ”Om du vet att du borde överlämna dig åt Gud och bli döpt och inte gör detta, är ditt ansvar inför Jehova lika stort som om du hade gjort det.” Därefter talade G. R. Phillips, som är landstjänare i Sydafrika, över ”Mogenhet, ett mål för alla tjänare”. ”Hur yttrar sig mogenheten?” frågade Phillips. Genom regelbundenhet i tjänsten för Riket, svarade han.
Dagen ”Vi smakar att Gud är god”
Tusenden som var beredda att låta döpa sig hade tagit plats framför J. H. Eneroth på onsdagsmorgonen för att höra talet ”Dop i överensstämmelse med Guds vilja”. Hur många de var kunde man inte avgöra genast. Först när de som skulle bli döpta uppmanades att resa sig, såg man vilken stor skara det var, från den ena sidan av Yankee Stadium till den andra. Det var en gripande syn. När denna stora skara reste sig, bröt jubel ut och långvariga applåder. Glädjetårar flödade från mångas ögon, då de såg sina barn, äkta makar, fäder, mödrar och vänner ta ståndpunkt för Jehova. Sedan bön hade framburits, förde sextio bussar, som gick i skytteltrafik, dem som skulle döpas till Orchard Beach, där dopet ägde rum. När de lämnade stadion sjöngs sången ”Välj Jehovas sida!” Den glädje alla kände fördubblades, när ”man fick veta att 7.136 blivit döpta, dubbelt så många som blev döpta på pingstdagen år 33 och 2.496 flera än som blev döpta under 1953 års internationella sammankomst! Vilken glädje fyllde inte hjärtana! Sammankomstdeltagarna fick sannerligen smaka att Jehova är god.
Eftermiddagens tal av N. H. Knorr, ”Ned med det gamla, upp med det nya!”, rörde sig omkring den sanningen att profeten Jeremia förebildade kvarlevan av Kristi smorda efterföljare i denna tid, som predikar om slutet för den nuvarande världen och början av en ny värld, som Gud danar.
Vid slutet av sitt fängslande tal meddelade N. H. Knorr de 150.282 församlade att fjärde delen av Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna hade kommit ut (på engelska). Denna del innehåller böckerna Jesaja, Jeremia och Klagovisorna.
På kvällen talade, Knorr åter, denna gång över ämnet ”Var dugliga herdar för fåren!” I sitt tal underströk han deras ansvar, som är tillsyningsmän i församlingen, att rätt vårda sig om Herrens fårs andliga behov. Ett tal hölls också av F. W. Franz över ämnet ”Låt oss noga vaka över hur vi vandrar!” ”Vi måste alltid vandra såsom i Guds närvaro”, sade Franz, ”ty hans ögon skådar överallt och ger akt på de onda och de goda.”
Dagen ”Tjänstens rikedom”
I harmoni med torsdagens tema — ”Tjänstens rikedom” — samlades tusentals konventdeltagare vid de olika samlingsplatserna för tjänsten. New York fick ännu ett ofantligt vittnesbörd medelst gatuskyltar och löpsedlar och vittnande från dörr till dörr. Konventdeltagare som gjorde tjänst på fältet berättade att de träffat många människor av en god vilja som önskade att man skulle komma och studera bibeln med dem eller som hade frågor de ville ha svar på.
Fulla av förväntan strömmade konventdeltagarna från tjänsten på fältet tillbaka till stadion. Dagens program lovade rik välsignelse. Man skulle få lyssna till sådana tal som ”Tjäna där behovet är stort i andra länder”, ”Hur vi kan fylla behovet i vårt eget land”, ”Kan jag söka privilegiet att vara pionjär?” och ”Stanna där behovet är stort!” Detta ämne om att tjäna Gud belystes ytterligare av erfarenheter som representanter från många öar i världshaven berättade.
I talet ”Tjäna där behovet är stort i andra länder” framhölls det att det finns ”elva länder med bara en förkunnare på från tio till hundra tusen invånare. Det finns nitton länder med bara en förkunnare på från ett hundra tusen till en million invånare. I tre länder finns det bara en förkunnare per en million invånare eller mera; Och det finns fjorton länder med mer än en million invånare, i vilka inget arbete utfördes under det gångna året.” Vilket djupt intryck gjorde inte dessa tal! Hur allvarligt dryftade inte de olika familjerna detta om att tjäna där behovet är stort!
På torsdagseftermiddagen väntade man med iver och spänning på att få höra broder Knorr tala om ”Hur vi bevarar vårt andliga paradis”. Knorr framhöll för alla de 145.488 församlade att när den heliga anden blev utgjuten över Kristi lärjungar vid pingsten år 33, vilket gjorde dem till Guds andliga söner, ”då hade ett andligt paradis blivit upprättat”. Men detta paradis bestod inte efter apostlarnas död. Knorr påpekade att efter deras död. ”åstadkom Satan, djävulen, att de kristnas andliga paradis gick förlorat”.
Från och med år 1919 har detta andliga paradis återställts, i och med att Jehovas vittnen blev befriade från babylonisk fångenskap och började frambringa andens frukt. De måste bevara detta andliga paradis.
De närvarandes förväntningar blev allt större, då Knorr sade att missionärer i Thailand en gång undrat om Sällskapet inte skulle kunna ge ut en studiebok som bara framhöll de sanna bibliska lärorna. För att fylla deras behov och andra bröders behov i många delar av världen, meddelade Knorr, hade en ny bok givits ut — From Paradise Lost to Paradise Regained (Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset).
Med vilken applådåska hälsades inte detta meddelande! Ty här var något som behövdes, och Sällskapet fyllde behovet! Jubel fyllde de båda stadion! Efter mötenas slut på eftermiddagen var delegaterna ivriga att förvärva den nya boken; somliga skaffade sig famnen full av denna nya bok med sina ljust orangefärgade pärmar! I flera timmar efter mötenas slut tycktes alla tala om nyttan av denna nya bok.
Dagen ”Oförskräckt förkunnelse”
Temat oförskräckt förkunnelse underströks på fredagen genom en resolution, som antogs. Dessförinnan talade F. W. Franz om ”Varför denna sammankomst bör fatta ett beslut”. Eftersom det fanns människor av så många raser och nationaliteter vid denna sammankomst, kallade Franz den ”en kristen mänsklig familjesammankomst”. Han yttrade: ”När vi nu är samlade i ett så ofantligt antal från så många platser jorden runt, är det synnerligen lämpligt att vi såsom en enad skara förenar oss i att ge ett kraftigt uttryck åt det förhållandet att vi har Guds odelade ande, att vi har blivit ’lärda av Jehova’ och uppnått enhet i kunskap och förstånd och att vi stärkts och befästs i vårt uppsåt att göra Guds vilja såsom en enad teokratisk organisation.” Han gick till rätta med kristenhetens präster och predikanter därför att de pekar på Förenta nationerna såsom mänsklighetens hopp för att vinna fred i stället för att framhäva att Guds rike utgör detta hopp.
Detta tal av F. W. Franz följdes av en märklig resolution, som N. H. Knorr förelade de 194.418 närvarande. Den beklagade att de religiösa ledarna har kommit folk att ignorera Guds ord. Den erkände att Gud har utsett sin egen regering till att styra jorden. Den tillkännagav att denna regering nu härskar från himlarna. I resolutionen påpekades det också att Jehovas vittnen bildligt talat har smitt sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar och att, fastän det är så, att vi är av så många olika nationaliteter, ”kommer vi inte att lyfta svärd mot varandra, ty vi är kristna bröder och medlemmar av en och samma Guds familj, och inte heller vill vi mera lära oss att kriga mot varandra”; och vidare sades det, att vi har avskilt oss från denna världen och från dess hatfyllda konflikter och har överlämnat oss åt vår gemensamme, ende Gud. Sedan framställdes förslaget att denna resolution skulle antagas, förslaget understöddes, och med stor entusiasm antog hela den församlade skaran resolutionen.
Temat oförskräckt förkunnelse underströks ytterligare på kvällen, då Sällskapets juridiske rådgivare, H. C. Covington, talade över ämnet ”Kompromiss leder till förlust av ostraffligheten”. Han förklarade att ”fruktan är vår störste fiende. Människofruktan leder oss in i en snara.” Han sade också: ”Vanan att kompromissa genom att överge det som är rätt är förbjuden i Jehovas stora rättssal.”
Samma kväll talade N. H. Knorr om ”Skola i teokratisk ämbetsutövning för oförskräckta förkunnare”. De goda nyheterna predikas troligen i denna tid av flera systrar än bröder, sade Knorr. De 173.079, som var närvarande, gladdes åt att höra Knorr förklara att systrarna från och med januari 1959 skall få övning i den teokratiska skolan. Systrarna skall få hålla sexnimuterspredikningar på demonstrationsmaner. Applåder, som nästan inte ville sluta, åtföljde nästan varje punkt i framställningen, vilket visade att de närvarande systrarna, i sanning var oförskräckta förkunnare av Guds ord. Denna kväll, liksom de andra kvällarna, var de myllrande skarorna ovilliga att bege sig till sina sovkvarter, ty de var så glada över att stanna på konventområdet, träffa vänner och tala om de välsignelser de mottagit under denna dag med temat ”Oförskräckt förkunnelse”.
Dagen ”Må din vilja ske”
Tidigt på lördagsmorgonen strömmade skarorna’ till stadion. Denna dag med temat ”Må din vilja ske” skulle bjuda på många intressanta ting. En av de rapporter som avgavs vid sammankomsten och som blev särskilt entusiastiskt mottagen framfördes av A. Rutimann från Schweiz. Han förde med sig hälsningar från mer än hundra tusen bröder i sju länder på andra sidan järnridån. Hjärtliga applåder hördes från alla delar av stadion, då han talade om brödernas trohet och verkets utvidgning i Rumänien, Ungern och Tjeckoslovakien. Men hur står det till med våra bröder i Ryssland? Trots den hätskaste förföljelse finns det nu fler Jehovas vittnen i Ryssland än någonsin förr, sade Rutimann! Till allas obeskrivliga glädje introducerade Rutimann en bandinspelning som hade kommit från Ryssland och innehöll hälsningar från våra ryska bröder. Bandet började med att de ryska bröderna sjöng två verser av sången ”Prisa evighetens Konung”, och därefter följde ett kort budskap om tro och ett beslut att stå fast. Det var också ett budskap om hopp och varm kristen kärlek som bars fram till hälsning. Denna hjärtevärmande rapport lockade fram glädjetårar och besvarades med kraftiga applåder.
På lördagseftermiddagen kom ett stort ögonblick. Under sitt tal ”Må din vilja ske” överraskade broder Knorr sammankomsten genom att meddela att ännu en ny bok givits ut — ”Your Will Be Done on Earth” (”Må din vilja ske på jorden”)! Vilken applådåska väckte han inte! Vilken glädje blev det inte, då Knorr sade: ”Det är nytt alltsammans!” Till den lyckliga skaran på 175.441 personer sade han så ytterligare: ”Ni kommer att tycka ofantligt mycket om den här boken!” Och det hade han verkligt skäl att säga! Den behandlar utförligt Daniels bok. När konventdeltagarna skaffade sig sina exemplar, kände deras glädje inga gränser. Vilken storslagen hjälp att förstå Guds vilja nu i ändens tid!
Höjdpunkten under lördagskvällen var ett tal av F. W. Franz, ”När Jehova står upp till sitt ovanliga arbete”. Han framhöll att Gud skall utföra sitt ovanliga arbete ända därhän att kristenhetens anhängare sopas undan och dess religiösa tempel förstörs, såsom det skedde med Jerusalem.
Guds rikes dag
Detta var den stora dagen, den dag som delegaterna så ofta hade talat om. Och nu var den inne. Konventdeltagarna kom tidigt till de båda stadion och väntade sig en rikt välsignad dag. Morgonprogrammet, som bjöd på tal av L. A. Swingle, G. Suiter och J. O. Groh från Betelhemmet i Brooklyn, nådde sin höjdpunkt då F. W. Franz framställde och besvarade bibliska frågor. Så kom eftermiddagen, och tiden var inne för det offentliga föredraget, som hade blivit bekantgjort genom 5.000.000 löpsedlar, 22.000 affischer i tunnelbanevagnar och bussar, 26.000 andra affischer som dels hängdes i skyltfönstren, dels bars av förkunnarna i gatuarbetet och 53.000 stötfångarskyltar, alla med texten ”Guds rike härskar — är världens ände nära?”, föredragets tema.
Flera timmar innan föredraget skulle börja, strömmade folk till från tunnelbanestationerna för att fylla de båda stadion. Yankee Stadium blev snart fullsatt. Vilken glädjesyn när så de stora portarna öppnades och skarorna som väntade utanför fick komma in på den gröna bollplanen! Handklappningarna som detta utlöste vittnade om de närvarandes djupa glädjekänslor. Tiden var nu inne, och Knorr började sitt tal: ”Endast den bästa styrelsen i universum är god nog åt vår jord. Så tänker jordens Skapare om den. För detta kan alla människor som har en god vilja vara glada.”
Knorr besvarade frågan ”Är världens ände nära?” med ett eftertryckligt: Ja! De väldiga skarorna som fyllde båda stadion, flera tält utanför och ett närbeläget auditorium, New Rockland Palace, lyssnade entusiastiskt. Minst tjugofem gånger applåderade man det glädjande budskapet. ”Må därför alla människor av en god vilja nu blicka upp till Gud och förvänta en styrelse över jorden från honom!” sade Knorr i sin avslutning. ”Var välkommet, Guds rike, som nu härskar!”
När talet var till ända, meddelade Knorr att fria exemplar av en småskrift, som innehöll det han just hade sagt, skulle delas ut, till de många tusentalen som samlats för att lyssna till detta betydelsefulla ämne. Då Knorr nämnde hur många som var närvarande, ljöd glädjerop och ivriga handklappningar. Hur många var det då? Fler än man hade vågat drömma om! Antalet närvarande slog alla rekord: Inte mindre än 253.922 människor hade kommit för att höra detta viktiga offentliga föredrag!
Glädjen över denna rekordtillslutning hade inte hunnit lägga sig, förrän ytterligare välsignelser började flöda ned över de församlade, i och med att Knorr åter framträdde för att hålla ”Presidentens avslutande tal”.
Kunde något annat tal som hållits under hela denna sammankomst jämföras med detta? Åhörarna själva gav svaret genom att klappa i händerna mer än femtio gånger under talet! Vilka uppmuntrande ord talade inte Knorr! Vilka nyheter om utvidgning gav han inte! Han började tala om dessa nyheter sedan han låtit ordningsmännen dela ut ett färglagt vykort till var och en av de 210.778 som var tillstädes. Här syntes ett tydligt bevis på utvidgning, ty på kortet såg man det nuvarande Betelhemmet i Brooklyn och vid sidan av detta en vacker, anslående bild av ett tilltänkt nytt hus. Vilka applåder! Och än fler applåder följde, då Knorr beskrev andra nyheter: ett nytt övningsprogram skall igångsättas — områdes-, krets- och församlingstjänare skall få komma till Betel på en särskild övningskurs.
”Organisationen är stadd i utvidgning”, sade Knorr. ”Den behöver flera tjänare att leda verket i jordens alla länder.” Gilead skall bestå, men undervisningsprogrammet skall utvidgas. Vid expeditionerna i en del andra länder skall också övningskurser ordnas. ”Undervisningsverksamheten skall inte avta”, försäkrade Knorr sina förtjusta åhörare, ”den är i stället på frammarsch. Det har ni blivit varse under det här konventet.”
Vilken lämplig avslutande höjdpunkt utgjorde inte dessa nyheter om utvidgning! Och de hjälpmedel som kommit ut under sammankomsten kommer att vara till stort gagn, när det gäller att utvidga Rikets verk runt om i världen. Ja, nittioen nya skrifter hade givits ut, på femtiofyra olika språk! Konventdeltagarna kände verkligen att Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja” hade utrustat dem ”med alla goda ting till att göra hans vilja”. — Hebr. 13:21, NW.
När denna historiens största sammankomst av kristna hade avslutats med en sång och bön hade framburits av broder Knorr, var konventdeltagarna redo att bege sig på hemväg, oändligt glada över att vara Jehovas vittnen.
[Bild på sidan 515]
7.136 blev döpta såsom symbol av sitt överlämnande åt Jehova Gud
[Bilder på sidan 516 och 517]
Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja” i New York. 27 juli—3 augusti 1958. Närvarande: 253.922
Yankee Stadium
Polo Grounds