”Ett underverk” på två dagar
DESSA RIKETS SALAR ÄR INTE MONTERINGSFÄRDIGA. DE ÄR TILL 90 PROCENT FÄRDIGBYGGDA AV MATERIAL SOM FÖRTS TILL EN I FÖRVÄG GJUTEN BETONGPLATTA
NÄR Bill körde förbi ett fält i närheten av vägen, märkte han knappast folksamlingen kring den murade grunden med ett träbjälklag. Det var tidigt på morgonen. Föga anade han vilken chock han skulle få när han kom tillbaka.
Fyra timmar senare, när Bill närmade sig samma fält, fick han syn på det. Han tappade fullständigt hakan. På husgrunden stod nu en byggnad! Den var inte helt färdig, men den hade redan fått papptak, väggar och fönster. Chocken fick honom att förlora kontrollen över bilen när han svängde, och den for av vägen. Tack vare sin snabba reaktion undgick han att hamna i diket.
Bill hade sett början av ”ett underverk” på två dagar. En Rikets sal för Jehovas vittnen höll på att byggas av en svärm ivriga arbetare som praktiskt taget skulle fullborda den — både invändigt och utvändigt — på bara två dagar. Snart visste hela staden Grafton i North Dakota om det. ”De flyttade hit en byggnad under natten!” sade en av stadsborna. ”Omöjligt”, sade en annan. ”Nej, de byggde den faktiskt!”
En man i Memphis i Tennessee, som läste om ett annat av dessa projekt, sade att det här gav ”en strimma hopp om mänsklighetens tillstånd”. Varför det? När man betraktar mänsklighetens tillstånd i vår tid blir man ju inte särskilt hoppfull. Hur skulle ett byggnadsprojekt kunna ha sådana vittgående konsekvenser? Du skall få se.
Bara en av många
En av organisatörerna, Stanley Peck, beräknar att man byggt mer än 60 Rikets salar så snabbt. Det hela började med en sal för 10 år sedan i Webb City i Missouri. På två dagar satte ett lag på 50 man upp väggarna och taket på en Rikets sal där. ”Det verkade då som om vi skulle kunna göra hela arbetet på ett veckoslut, om vi bara organiserade saker och ting på rätt sätt”, sade Peck. ”Det var då vi fick idén.” För varje ny sal man byggde kom man allt närmare fullbordan av den på de två dagar man hade till förfogande. ”De sista 20 salarna eller så lyckades vi färdigställa till 90 procent”, förklarade en annan av organisatörerna, John Langan.
”Nittio procent” innebär vanligen en murad, värmeisolerad, luftkonditionerad byggnad, och då och då till och med en anlagd trädgård. Salen är ofta målad, tapetserad och dekorerad med en vacker handgjord väggmålning som effektfullt bryter av mot färgerna på en ny matta. Salarna är inte monteringsfärdiga och slås inte bara upp som baracker, utan byggs omsorgsfullt enligt konstens alla regler. De har varit ända till 18 x 21 meter stora med plats för 250 personer. De är alla individuellt planerade och utformade och har flera rum, däribland toaletter, ett bibliotek och en hörsal. Alla högtalarledningarna är också färdigdragna. En sal i Oklahoma har till och med öppen spis! De värderas vanligen till tre gånger byggkostnaden eller ännu mera.
”Jag tror det inte!”
När man står bredvid och ser på — och det finns gott om åskådare från trakten runt omkring — märker man att verksamheten samordnas väl. Arbetet börjar klockan sju på lördagsmorgonen. Efter en timme är väggarna uppe! Sedan följer takstolarna. Kvinnor bär dit skivor som skall täcka utsidan av väggarna, och skivorna spikas fast. Elektrikerna börjar dra ledningar. Inom tre timmar muras den första tegelstenen. De som skall ordna med luftkonditionering och uppvärmning väntar på att få börja installationen. Allting bara faller in på sin rätta plats. ”Jag ser det”, sade en av arbetarna, ”men jag tror det inte.” Men något annat gör det till ett ännu större ”underverk”.
”Inte en cent har betalats för deras kärleksverk”, skrev en tidningsreporter i Tulsa i Oklahoma. Människor som arbetar så här hårt och ändå inte får en cent i lön är ingenting mindre än ett ”underverk”.
Flera stadsbor i Guymon i Oklahoma tvivlade på arbetets kvalitet och ringde till byggnadsinspektören. ”Jag sade åt dem att om de ville se något som utfördes på rätt sätt, så borde de besöka salen!” sade inspektören. ”Ni utför ju till och med sådant riktigt som kommer att byggas in och inte kan ses!”
Och ändå är många av arbetarna inte byggnadsarbetare till yrket. De får då lära sig sina arbetsuppgifter på platsen. Bland medhjälparna vid ett byggnadsprojekt som inte var byggnadsarbetare fanns en farmaceut, en universitetslärare, en yrkesfotograf, två läkare och en trädgårdsmästare. För allas säkerhet går emellertid ett vittne, som är förtrogen med olycksriskerna på en arbetsplats, runt och söker efter sådant som kan ge upphov till en olycka.
Men går det alltid lika smidigt?
”Det kändes hopplöst”
Ett kritiskt skede är färdigställandet av taket och väggarna på byggnadens insida. En grupp arbetar med den saken hela lördagsnatten. Medan dessa män skyndade sig för att sätta upp resten av gipsskivorna i Elk City i Oklahoma, hördes plötsligt en kraftig smäll vid tretiden på morgonen. All belysning slocknade. Ännu en explosion skapade ett väldigt eldklot och förstörde helt och hållet elstolpen utanför huset. Elverket sade: ”Det blir ingen belysning här förrän i morgon!” Tiden gick. Om de inte var färdiga innan det blev morgon, skulle hela företaget lamslås.
”Det var verkligen nedslående”, sade en av snickarna. ”Det kändes alldeles hopplöst när lyset slocknade.” Men en av männen kom ihåg sin husbil som stod parkerad intill huset. Den hade egen elgenerator! På några minuter hade man kopplat en strålkastare dit. Det var allt man behövde för att bli färdig i tid.
”Emellanåt händer det att inte allt material vi behöver finns där från början”, sade Harold Cheek, en annan av organisatörerna. ”Ibland ser det riktigt kritiskt ut innan vi får det, men vi har aldrig behövt avbryta eller inställa något bygge.”
Man arbetar med självuppoffrande kärlek
”Jag vet inte mycket om den här sortens arbete, men jag gör precis vad ni vill”, förklarade ägaren till en stor svetsfirma som flög till byggplatsen i ett privatplan. Andra känner det på samma sätt. Han fick det kladdiga arbetet att blanda och bära murbruk. Hela familjer arbetade tillsammans. En blind arbetare var flitigt upptagen med att dra ledningar för ljudanläggningen — till största delen med hjälp av känseln. Åtskilliga medhjälpare tjänade som ”ögon” åt honom. Barnen höll golvet fritt från skräp och gick också runt med förfriskningar.
”Ingen kunde ha fått oss att arbeta i dag för pengar — absolut ingen!” utropade en av arbetarna i Vinita i Oklahoma, när temperaturen och blåsten gjorde att det kändes som 25 minusgrader! En del hade is i mustaschen när de arbetade! Ungefär samma manskap byggde salen i Purcell i Oklahoma när temperaturen gick över 45 plusgrader. Ibland öser regnet ner under hela veckoslutet, som det gjorde i Monmouth i Illinois. ”Inte en enda broder lämnade byggplatsen”, sade Harold Cheek. ”De bara fortsatte att arbeta tills det var färdigt.”
Men varför gör alla dessa sådana ansträngningar gång på gång? En vaken tonåring slog huvudet på spiken. Hon var själv inget vittne, men sade till familjen som hon åkte tillsammans med: ”Något gick just upp för mig. Vi känner inga av de här människorna. Vi går aldrig till deras sal. Men ändå gör vi allt det här hårda arbetet. Vi gör faktiskt uppoffringar för andra. Det är bra att göra det!”
Ja, de drivs av självuppoffrande kärlek. Det är den här sortens kärlek som Jesus sade skulle känneteckna hans sanna efterföljare, för de skulle älska varandra som han älskade dem. Jesus satte deras intressen framför sina egna. Han till och med dog för dem. — Joh. 13:34, 35.
Självuppoffringen märks också på de sträckor somliga färdas. ”Vi försöker hålla oss inom 800—1.000 kilometer från hemmet i Oklahoma, för det betyder för det mesta en dags körning”, förklarade Cheek. Men en familj reste mer än 2.500 kilometer fram och tillbaka. En annan åkte 1.500 kilometer bara för att komma till byggplatsen! I samband med ett bygge kom det arbetare från 10 olika delstater. De som kommer får normalt ingen ersättning för sina reseutgifter. För att förhindra att någon blir alltför betungad har John Langan ett register över namn och adresser på mer än 800 frivilliga, så att han kan välja ut dem som bor närmast den aktuella byggplatsen.
Men är det här ”underverket” bara resultatet av skicklig organisation och hängivna människors ansträngningar?
”Guds hand i verksamhet”
I Dumas i Texas bad ett par att få se den nya salen invändigt. ”När jag ser mig omkring”, sade kvinnan, ”ser jag hur Guds hand har varit i verksamhet.” Ett par som iakttog arbetet i Elk City i Oklahoma höll med om det. ”Det här liknar ingenting vi har sett förut! Vi är visserligen inte Jehovas vittnen, men vi vet att de här arbetarna drivs av Guds ande. Hur skulle de annars kunna uträtta så mycket?”
Ja, arbetarna skröt inte stolt över sin ”nästan omöjliga uppgift”. Man talade i stället hela tiden om ”det tydliga beviset på att Jehova välsignat ansträngningarna”.
Var det mödan värt?
I en ny Rikets sal stannade alla kvar på söndagskvällen för att vara med vid det första mötet. För bara några år sedan hade en av äldstebröderna på platsen varit det enda vittnet där i trakten. Han hade sett utvecklingen gå framåt så långt att de nu fått en splitter ny Rikets sal som byggts över ett veckoslut. Mycket intresse hade redan väckts i samhället tack vare bygget. Äldstebrodern uppmanades att frambära bön vid mötets slut. Under bönen kunde han inte behärska sig, utan brast i gråt. Han var överväldigad av tacksamhet. Den här salen skulle bli en sådan tillgång när den där lilla församlingen skulle sprida de goda nyheterna om Guds rike. (Matt. 24:14) Att byggtiden blev så kort gjorde att många timmar sparades, som nu i stället kunde användas i predikoarbetet.
De som kommer till mötena i salen blir för det mesta mer nitiska än tidigare. Som ett vittne sade när deras sal var färdig: ”Nu måste vi verkligen gå ut och tala med andra och fylla vår Rikets sal!” Värdefulla bibliska samtal har blivit följden av att grannarna lagt märke till dessa ”underverk”.
Men vad fick den tidigare omnämnde iakttagaren att säga att de här projekten ger ”en strimma hopp om mänsklighetens tillstånd”?
”En strimma hopp”
Han hade läst att i en stadsdel i Memphis i Tennessee, där det bodde enbart färgade, arbetade ”svart och vit, ung och gammal” tillsammans som en enda stor familj. En välkänd affärsman i Grafton i North Dakota sade sedan han sett en sådan Rikets sal byggas: ”Det här var verkligen helt annorlunda. Jag såg endräkt, broderlig kärlek. Jag tänkte i mitt hjärta: ’Det är så människor verkligen borde vara.’” Det gjorde så starkt intryck på honom att han började vidta åtgärder för att själv bli ett Jehovas vittne.
Ja, ”det är så människor verkligen borde vara”. En av arbetarna är till exempel indian, och han hatade tidigare de vita. ”Om en vit man stötte emot mig skulle jag slå ner honom”, hade den här reslige indianen sagt. Nu har han arbetat sida vid sida med många vita i samband med att flera Rikets salar byggts — och har gett kärlek och fått genkärlek. Hur mycket bättre skulle inte vår värld vara om alla hade sådan endräkt!
”Om jag samlade ihop hundra andra hantverkare”, sade en byggmästare som inte var något vittne, ”så skulle de svära och slåss med varandra inom 30 minuter.” Han blev imponerad över att se timmermän, murare, gipsskiveläggare och elektriker allesammans arbeta sida vid sida.
I stället för att uppvisa kall effektivitet tog en av organisatörerna tid från sitt krävande schema för att ta hand om en helt förlamad kvinna som med egna ögon ville se hur Rikets sal byggdes. Han bar henne från bilen, flyttade henne eller gjorde det bekvämare för henne. Hon skulle aldrig glömma den omtanken, för hon såg på med tårarna strömmande nerför kinderna.
”En mycket större lärdom”
”Tack för den här lilla berättelsen om ödmjuka människor, som arbetar tillsammans för det goda, och för den mycket större lärdom den ger oss allesammans, som lever i en värld som behöver all hjälp den kan få”, avslutade mannen från Memphis i Tennessee sitt brev till tidningen. Detta exempel på människor som arbetar tillsammans i verklig frid och endräkt har mycket att ge.
”I våra dagar är människor trötta på allt prat. Så många lovande teorier fungerar helt enkelt inte. Folk vill se något”, sade ett vittne som varit med om många sådana byggen. ”Att se 200 människor, oavsett ras eller social bakgrund, som arbetar av hela sitt hjärta trots att de kanske fryser eller har det obekvämt på andra sätt och att se alla ta hand om varandra, det visar verkligen någonting. Det är påtagliga, synliga bevis på att ’ja verkligen, bibeln fungerar faktiskt!’”
En man som kom för att hjälpa till var inte något vittne, men han kände väl till deras läror. ”Under några år hade jag hört talas om sanningen, men nu fick jag för första gången se den!” sade den här mannen, som nu har blivit ett aktivt vittne.
Detta samarbete är också en förhandsglimt av något annat. Bibeln lär att Gud snart skall bringa ordning i ”mänsklighetens tillstånd” i vår tid genom att ta bort ondskan, så att ”de ödmjuka” som lyder bibeln kan leva på jorden i frid och endräkt. (Ps. 37:10, 11, 34) Vilket byggnadsarbete som än kommer att behövas i denna nya, rättfärdiga ordning kommer över hela världen att uppvisa samma kärleksfulla samarbete som när dessa Rikets salar byggdes. ”Det värmer hjärtat”, sade en av arbetarna, ”att tänka på att det är så här vi skall arbeta tillsammans i den nya ordningen.” Ja, det kärleksfulla lagarbete som är så uppenbart här gör det hoppet så mycket mer realistiskt. — 2 Petr. 3:13.
En ung man hade verkligen blivit rörd av vad han sett under de två dagarna. När han lastat bilen för den långa resan hem tog han sig en sista titt tillbaka. Oförmögen att uttrycka sina känslor i ord kastade han hatten upp i luften, hjulade två varv och hoppade sedan in i bilen där hans skrattande familj väntade. Han körde i väg och lämnade bakom sig en splitter ny 250 kvadratmeters Rikets sal, som kommit till tack vare 150 mäns, kvinnors och barns hängivenhet och kärlek — och som det tagit två dagar att bygga.
[Ruta på sidan 19]
KOMMENTARER FRÅN MYNDIGHETSPERSONER
”Får jag ... på Purcells medborgares vägnar uttrycka uppriktig beundran av er vackra Rikets sal och det sätt den byggdes på.” — Borgmästaren i Purcell i Oklahoma.
”Jag fann att elinstallationerna var prydligt och fackmässigt utförda med bästa elmaterial.” — Elinspektören i Lake Charles i Louisiana.
”Efter att ha arbetat på och med egna ögon sett de här människorna uppföra flera byggnader kan jag säga att bygget mer än väl uppfyller de flesta byggnormer.” — Chefen för allmännyttiga arbeten i Borger i Texas.
”Jag tycker att ni hade mycket duktiga hantverkare på bygget, och det ser man på byggnadens kvalitet.” — Förste byggnadsinspektören i Craig i Colorado.
[Bilder på sidan 17]
LÖRDAG 7.00
LÖRDAG 10.00
SÖNDAG 18.00
[Bild på sidan 18]
NYHETSMEDIA UPPMÄRKSAMMAR DESSA ”SNABBSALAR”. I MEMPHIS I TENNESSEE FILMADES BYGGET AV TVÅ OLIKA TV-STATIONER. I TULSA I OKLAHOMA VAR EN TIDNINGSREPORTER MED OCH BYGGDE UNDER TVÅ DAGAR OCH IAKTTOG ARBETET
[Bild på sidan 20]
VITTNEN AV OLIKA RASER ARBETAR SIDA VID SIDA I ETT KÄRLEKSVERK
[Bild på sidan 21]
MÄN OCH KVINNOR — UNGA OCH GAMLA — ARBETAR PÅ EN ”SNABBSAL”. INGEN FICK ETT ÖRE I LÖN
[Rubrikerna lyder i översättning på sidan 18]:
Rikets sal blir till i tvådagarsprojekt
”Ett underverk” på ett veckoslut, välorganiserat kärleksverk
Tro ... man bygger tillsammans
En kyrka byggs på 38 timmar