Filippi — källornas plats

VI HADE just strukit ovanför vågorna i Egeiska havet medan vi närmade oss Tessalonika, det nutida Thessaloniki. Plötsligt framträdde flygfältets landningsbana vid vattenbrynet och rusade under oss — så nära flygplanet att min hustru trodde att vi redan befann oss på marken. ”Det var den mjukaste landning vi någonsin har varit med om!” sade hon. Då tog hjulen mark med en stöt.

Macedonien, Grekland! Jag tänkte på Alexander den stores värld och den senare striden på Filippislätten som avgjorde Roms framtid. Och jag undrade hur mycket inflytande de hade haft på den kristne aposteln Paulus’ liv och tjänst. Som ”en apostel till nationerna” förde Paulus in kristendomen i Europa vid Filippi. (Romarna 11:13) Skulle vi se någonting där som skulle vara upplysande för oss? Eller hade historien svept över slätten utan att lämna något spår?

Två timmars färd ostnordost om Tessalonika rullade vår buss fram på bergsvägen ovanför hamnstaden Kaválla. Även om Kaválla främst är känt för tobaksexport, utgjorde fiskarna som lagade nät på kajen det slags scen som vi föreställer oss att Paulus såg när Kaválla kallades Neapolis. — Apostlagärningarna 16:11.

Även om Paulus inte stannade i Neapolis, kunde vi några meter under oss se den branta kullerstensväg han färdades fram på. Sedan var vi igenom det smala, skogbeväxta passet och fick vår första glimt av vad som hade varit staden Filippi. Vi kunde urskilja den massiva klippa som kännetecknar platsen, nästan halvvägs uppför dalen.

Vi såg ner på mognande tobaksfält. Paulus hade sett på sumpmarker och de första bosättarna på täta skogar. Aposteln kanske stannade för att hämta andan tid efter annan under sin vandring uppåt. Men han torde ändå ha skyndat på, kanske lika ivrig som vi var.

Vattenkällorna

Filippi existerade innan Filip II kom år 356 f.v.t. för att hugga ner skogarna, utvidga staden och uppkalla den efter sig själv. Fem år tidigare hade bosättare från Thásos kommit för att utvinna de rika malmfyndigheterna i Asyla och Pangaeusberget. De kallade sin by Krenides, ”de små källornas plats”. Varför det? Därför att vattenådror flöt fram överallt, vilket gjorde dalen i stort sett till en sumpmark.

Först på senare tid har landet blivit framgångsrikt dränerat. Men källorna finns där fortfarande, och vattendragen flyter fortfarande. På ett ställe korsar den gamla romerska vägen Gangitesfloden. Floden hade varit av speciellt intresse för Paulus, och vi ville se den.

Ädelmetallens källor

Filip befäste Krenides för att skydda gruvarbetarna från Thásos mot Trakien. Han behövde Krenides som en militär utpost. Men framför allt behövde han guld för att bekosta sina ärelystna krigsplaner. Guldgruvorna berikade Filip och Alexander den store med mer än ett tusen talenter om året. När guldet var slut, föll Filippi i obemärkthet.

Blodkällorna

Mer än hundra år förgick. Grekland gav vika för Roms makt. Det romerska riket begärde vägar, och Via Egnatia byggdes genom Macedonien. Fjorton kilometer från kusten skar den mitt igenom Filippi, så att staden vaknade upp genom kommersiell och militär trafik.

Filippi hade blivit strategiskt. År 42 f.v.t. spilldes mycket blod där i två ursinniga strider mellan Rom och upprorsmakare som sökte tillvälla sig makten över riket. Men den republikanska konspirationen misslyckades, och det kejserliga riket räddades. Till minne av detta gjorde den segerrike Octavianus Filippi till romersk koloni. — Apostlagärningarna 16:12.

Livets källor

Ingen bor nu i Filippi. Det är bara en arkeologisk plats. När vi flanerade längs Via Egnatia, undersökte vi hjulspår i stensättningen. Vi strövade omkring på torget och tittade in på allmänna avträdet med dess 50 sitsar. I biblioteket fanns inga böcker, liksom det inte fanns några brottare i gymnastiklokalen (egentligen en paléstra, dvs. en brottningsskola). Vi såg lämningarna av romerska tempel, grekiska nischer och till och med en egyptisk helgedom halvvägs uppför Akropolis. När vi satt i friluftsteatern, förundrade vi oss över akustiken. Vi stod i forum, domstolen, och tänkte oss ledamöterna av rikets magistrat träda ut ur sina kammare, föregångna av tjänare som bar spöknippen fastspända kring yxor — ett tecken på deras myndighet. För vår inre syn försökte vi återskapa Filippi från år 50 v.t. som hade blivit så romerskt.

I den bibliska berättelsen sägs det om Paulus och hans ressällskap: ”Vi stannade i den staden, där vi uppehöll oss några dagar.” (Apostlagärningarna 16:12) Det berättas inte att de stötte på något av intresse. Så hörde Paulus en dag om en liten grupp som inte följde vare sig gamla eller nya gudar och ändå sades vara fromma. De träffades bortom portvalvet, utanför staden, nära det ställe där vägen korsade floden.

”På sabbatsdagen”, skriver Lukas, ”gick vi ut utanför porten längs med en flod, där vi tänkte att det fanns ett böneställe; och vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade samlats.” Samtalet inbegrep hoppet om frälsning och evigt liv genom Jesus Kristus. Särskilt ”en viss kvinna vid namn Lydia som dyrkade Gud, en purpursäljerska ... , hörde på, och Jehova öppnade helt hennes hjärta till att ge akt på det som sades av Paulus”. — Apostlagärningarna 16:13, 14; jämför Filipperna 2:12, 16; 3:14.

Efter några dagar fick Paulus’ vistelse i Filippi ett dramatiskt slut. Medan han gick den omkring en och en halv kilometer långa vägen ut till bönestället stötte han på en besvärlig flicka, som var besatt av en ond ande. När Paulus drev ut demonen, blev flickans arbetsgivare ursinniga över att deras spådomsföretag fördärvats. Vad fick detta till följd?

”De [tog] fast Paulus och Silas och släpade dem till torget inför styresmännen.” De är judar, sade de anklagande. (Alla visste att Klaudius just hade förvisat alla judar från Rom.) De oroar i hög grad vår stad genom att de förkunnar sedvänjor som vi inte har lov att ta upp eller utöva, eftersom vi är romare, tillfogade de. Folkhopen skrek och larmade. Magistratens ledamöter avkunnade dom. I samband med detta löste tjänarna upp sina spön och gav Paulus och Silas ”många slag”. Sedan kastade de dem i fängelse, blödande och utmattade, och satte deras fötter i stocken. Samma natt ledde en stor jordbävning till att Paulus och Silas befriades och att deras fångvaktare och hans familj tog emot kristendomen. — Apostlagärningarna 16:16—34.

Morgonen därefter bad styresmännen så mycket om ursäkt för allt missförstånd, men skulle inte främlingarna vilja vara snälla och lämna staden? Paulus och Silas begav sig först till Lydias hem för att uppmuntra de medtroende innan de begav sig i väg till Tessalonika. Lukas stannade kvar för att ta hand om den nya församlingen. — Apostlagärningarna 16:35—40.

Givmildhetens källor

”Hon nödgade oss helt enkelt att komma” hem till henne, skrev Lukas om Lydia. Också Paulus’ fångvaktare var mycket gästvänlig så snart som han korrekt förstod situationen. (Apostlagärningarna 16:15, 33, 34) Under Paulus’ uppehåll i Tessalonika sände vännerna i Filippi två gånger till honom sådant som han behövde.

Senare, när han tjänade Gud troget i Korint, sökte filipperna återigen upp honom. Till och med flera år senare, när Paulus satt fängslad i Rom, kom en utsänd från Filippi med gåvor och ett erbjudande om personlig tjänst till gagn för aposteln. Paulus blev rörd. Han visste att filipperna inte hade mycket i materiellt avseende. Därför skrev han: ”Deras djupa fattigdom fick deras givmildhets rikedom att överflöda.” — 2 Korintierna 8:1, 2; 11:8, 9; Filipperna 2:25; 4:16—18.

Vår avfärd

Vi dröjde vid Gangites, och jag förde handen fram och tillbaka i vattnet. Det var förvånansvärt kallt. Vi såg oss omkring. Någonstans här i närheten var ”bönestället”, där Paulus och andra träffades för tillbedjan.

Men sedan frågade jag mig: Vad gör Filippi så speciellt för mig? Är det detta ställe vid floden? Kunde det vara torget med dess tomma bibliotek och gymnastiklokal och templen utan gudar och affärerna utan varor?

Är det källorna? Ja, Filippi är verkligen ”källornas plats”. Det flyter fortfarande vatten där. En gång flöt det guld och i en beklagansvärd tid blod. Men det fanns också en god tid, när livets, kärlekens och givmildhetens källor flödade från några mycket speciella människor, sådana som Paulus, Lydia, fångvaktaren och andra. Det är människorna, inte sant? Dessa speciella människor gör Filippi speciellt för mig. De gör mig eftertänksam. De får mig att reflektera. Jag önskar — min hustru rörde vid min arm. ”Kom”, sade hon dämpat. ”Det är dags att gå.” — Från en av våra läsare.

[Karta/Bilder på sidan 25]

Högst upp till vänster: ”bema” (domarsätet) i det forntida Filippi; högst upp till höger: där ”Via Egnatia” korsar Gangites; längst ner: Forum

[Karta Grekland/Filippi]

(För formaterad text, se publikationen)