Ungdomar frågar:
Varför försöker mina föräldrar bestämma över mitt liv?
”Jag längtar efter att få göra saker, pröva vingarna, lära känna min styrka. ... Jag vill själv smaka på skillnaden mellan gott och ont, inte bara höra om den. Jag hungrar efter erfarenheter; [mina föräldrar] matar mig med förmaningar.” — En 16-årig pojke.
”Det råder fullt krig mellan mamma och mig. ... Hon försöker behandla mig som en barnunge. ... Jag vill komma bort härifrån; jag står inte ut med att vara instängd. ... Jag försöker bli vuxen, men hon hindrar mig.” — En 17-årig flicka.
MAN hör ofta ungdomar klaga över att deras föräldrar försöker bestämma över deras liv. Kanske du har samma klagomål. Du säger att du vill stanna ute sent; de säger att du måste komma hem tidigt. Du säger att du är tillräckligt gammal för att sällskapa; de säger att du är för ung. Det känns som om varje ”får jag?” möts av ett ”nej, det får du inte”.
För att göra föräldrarna rättvisa måste dock sägas att de flesta ungdomar åtminstone ibland får sin vilja igenom, och du är förmodligen inget undantag. Dessutom är dina föräldrar säkert väl medvetna om att du inte längre är något barn; förr eller senare måste de ge upp den bestämmanderätt de har haft över dig ända sedan du föddes. Och liksom de flesta föräldrar vill de säkert att du skall bli en självständig och balanserad vuxen person.
Men då kanske du undrar: ”Om mina föräldrar tycker så här, varför visar de inte det då?” Det känns som om de har dig i ett järngrepp och inte alls tänker släppa taget. Att du kommer att få bestämma själv råder det dock knappast något tvivel om. Frågan är bara när. Du vill ha din självbestämmanderätt nu. Men dina föräldrar vill att det skall vara en process som sker gradvis.
En tonåring såg detta som ”en misstroendeförklaring” från föräldrarnas sida, en antydan om att hon skulle ha ett ”självdestruktivt drag som man måste hålla tillbaka”. Men kan det finnas goda skäl till att dina föräldrar handlar som de gör? Ökad förståelse av deras ståndpunkt kan i vilket fall som helst minska den upprördhet som du kanske känner över deras sätt att behandla dig. Det är som det sägs i Ordspråksboken 19:11 (NW): ”En människas insikt bromsar sannerligen hennes vrede.”
Varför de behåller kontrollen
Kom för det första ihåg att världen nu är ännu farligare och mer fördärvad än då dina föräldrar lotsade sig igenom sin egen ungdomstid. (2 Timoteus 3:1, 13) En förälder medgav: ”Den värld som vår son eller dotter möter vid 14 eller 15 eller 16 års ålder är farligare än den som fanns när vi växte upp. Det är mindre tryggt att vistas ute ensam. Fler tonårsflickor blir gravida än när vi var unga.” Det är kanske inte så underligt att dina föräldrar vill skydda dig!
Om du har föräldrar som fruktar Gud är de också djupt intresserade av din andliga hälsa. Bibeln befaller föräldrarna att ge sina barn ”den undervisning och tillrättavisning som hör till den kristna uppfostran”. (Efesierna 6:4, The New English Bible) Och de vet att du inte automatiskt kommer att omfatta den kristna tron och kristna värderingar bara därför att de gör det. De inser också att ”en pojke som får löpa fritt kommer att vålla sin mor skam”. (Ordspråksboken 29:15, NW) Även om de kanske inte betraktar dig som ett barn längre, kan de fortfarande känna att de måste bestämma ett klockslag när du måste vara hemma och även ställa upp andra gränser för dig.
Du tycker kanske att sådana regler är till för småbarn, att de är under din värdighet. Men kom ihåg att för inte alltför länge sedan var du själv ett hjälplöst spädbarn i dina föräldrars armar. Och nu vill de skydda dig mot moralisk skada, liksom de en gång skyddade dig mot fysisk skada. Kom också ihåg att dina föräldrar själva en gång i tiden har varit tonåringar, och de känner väl till de svårigheter ungdomar kan råka in i. Till och med den rättfärdige mannen Job medgav sin ”ungdoms missgärningar”. (Job 13:26) Och somliga föräldrar begick allvarliga misstag som unga, misstag som senare orsakat stora svårigheter i deras liv.
En mor erkände: ”Jag blev tvungen att gifta mig på grund av att jag hade stadigt sällskap när jag var mycket ung. Jag blev med barn när jag var sexton år. Nu har jag tre barn, och två av dem är i tonåren. Det känns som om jag var femtio i stället för trettiosju år gammal. Jag gick miste om min ungdomstid.”
Dina föräldrar kanske aldrig råkade så illa ut. Men de oroar sig säkert ändå över riskerna med alltför tidiga träffar, och de kanske förbjuder dig att ha sällskap. Blir du upprörd över sådana restriktioner? Om du blir det, tänk då på orden i Ordspråksboken 27:12: ”Den kloke ser faran och söker skydd, de oförståndiga löper iväg och får plikta för det.” Om du lyssnar till dina föräldrars råd kan du verkligen undvika många faror.
En personlighet i förändring
Du kanske ändå känner det som en ung människa som sade: ”Jag vet vad jag gör. Jag kommer inte att förstöra mitt liv. Varför kan ni inte låta mig leva mitt eget liv?” Men problemet kan ligga i att du ger dina föräldrar motstridiga signaler utan att själv veta om det. Ibland uppträder du som en vuxen människa; vid andra tillfällen kanske du visar ett barnsligt behov av föräldrarnas hjälp.
I boken How to Single Parent (Hur man lyckas som ensamstående förälder) berättar dr Fitzhugh Dodson om vad en mor som var ute och handlade med sin 15-åriga dotter fick uppleva. Sedan dottern valt ut tre klänningar, frågade hon vilken som tog sig bäst ut på henne. Hennes mor tänkte efter ett ögonblick och svarade sedan: ”Jag tycker absolut att den blå klänningen är finast.” Hur reagerade dottern när hon fick svar på sin fråga? ”Men mamma, att du alltid skall försöka bestämma över mig och tala om för mig vad jag skall göra!”
Flera månader senare gick de ut och handlade igen. Dottern valde ut några klädesplagg och frågade: ”Mamma, vilken av de här klänningarna ser bäst ut på mig?” Mamman, som erinrade sig den tidigare episoden, tog det säkra för det osäkra och svarade: ”Det vet du säkert bäst själv”, varvid hennes dotter skrek: ”Mamma, du hjälper mig aldrig när jag behöver dig!”
Föräldrar blir förvirrade när barnens humör pendlar mellan trotsighet och barnslig osjälvständighet. Alla ungdomar plågas i mer eller mindre hög grad av sådana svängningar i humöret; de är en naturlig del av uppväxandet. Men även om det är något naturligt, visar det dina föräldrar att du fortfarande har en del ”barnsliga drag” att komma över och att du ännu inte är redo att helt börja bestämma själv. — 1 Korintierna 13:11.
Att vinna större bestämmanderätt
Du tycker kanske ändå att du skulle kunna klara dig utan åtminstone en del av detta stöd och denna uppmärksamhet. Och i hopp om att få din hett eftertraktade frihet kanske du ibland till och med frestas att ta till bedrägliga metoder. ”Jag vet att jag inte borde ljuga”, skrev en flicka i tonåren, ”men jag försökte bara underlätta saker och ting lite. [Mamma] är så sträng, och hon skulle aldrig ha låtit mig gå ut om jag hade talat om sanningen för henne.” Att lura sina föräldrar underlättar emellertid aldrig saker och ting. Om lögnen uppdagas (vilket är högst sannolikt), kan det komplicera situationen avsevärt.
Författarna till boken Options (Valmöjligheter) gör följande kloka konstaterande: ”Att ljuga [för dina föräldrar] när du vill att de skall lita på dig är ungefär lika förnuftigt som att stjäla för att bevisa hur ärlig du är. När de kommer på dig, kommer de förmodligen att hålla dig i ännu stramare tyglar, bara därför att du försökte föra dem bakom ljuset.” Och vad som är ännu viktigare — om man ljuger ådrar man sig Guds misshag. Ordspråksboken 3:32 (NW) säger: ”Den som är på avvägar är något avskyvärt för Jehova.”
Var därför uppriktig mot dina föräldrar. Ge dem fullständiga och korrekta upplysningar om vart du tänker gå och vem du skall gå ut med. Lyd dem om de säger att du måste komma hem en viss tid på kvällen. Då ser de att du verkligen kan ta ansvar. De kommer då inte att oroa sig lika mycket när du är ute, och med tiden kan de känna att de utan risk kan ge dig ännu större frihet. Det är som bibeln säger: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” — Lukas 12:48, 1981.
Snart nog får du själv ta ansvaret för ditt liv. Visa under tiden en smula tålamod. Gläd dig åt din ungdom. (Predikaren 11:9) Acceptera dina föräldrars beslut när det gäller sällskapande, att inte komma hem för sent osv. Att du gör det nu kan bespara dig många sorger och bedrövelser i framtiden. Börja inte protestera vilt om du tycker att du är för gammal för vissa förbud eller att förbuden är oskäliga. Diskutera lugnt och stilla igenom saken med dina föräldrar. Kanske de helt enkelt inte har tänkt på hur pass gammal du blivit eller hur du växt till dig. Hur som helst kommer du antagligen att upptäcka att dina föräldrar inte alls är särskilt intresserade av att bestämma över dig. De vill bara att du skall få en lycklig framtid.
[Bild på sidan 23]
Hur ser du på hemkomsttider och andra restriktioner?