Jag är tacksam att jag överlevde
OM DU har sett filmen ”Bron över floden Kwai”, kan du lätt göra dig en föreställning om mina upplevelser. Jag var fånge hos japanerna under andra världskriget och hörde till dem som blev tvungna att bygga järnvägen längs floden Kwai (nu Khwae Noi).
Våra holländska och inhemska trupper kapitulerade i Bandung på Java i mars 1942 efter att dag efter dag ha retirerat inför en överlägsen japansk armé. Vi fick sitta i ett civilt fängelse några veckor. Tidigt en morgon fick vi så veta att vi skulle göra oss redo för en lång marsch.
Men först fördes vi med tåg från Bandung till Batavia (nu Djakarta), Javas huvudstad. Där sattes vi på ett fartyg för att forslas till Singapore. I Singapore skuffades vi upp på ett tåg och fördes omkring 1.500 kilometer till Siam (nu Thailand). Strax innan vi kom till huvudstaden, Bangkok, slog vårt tåg in på ett sidospår och for sedan västerut till Kanchanaburi, nära gränsen till Burma (nu Myanmar).
Man hade planerat att järnvägen skulle följa floden Kwai, eftersom floden gav dricksvatten och badmöjligheter. Vi halvsvultna fångar skulle bygga järnvägen in i Burma var det tänkt. Med lastbil fördes vi så långt vägen var asfalterad och sedan vidare på en grusväg till det första fånglägret. Nästa morgon kördes vi till ett annat fångläger.
Det var från detta andra fångläger som vår långa marsch började. Men innan jag berättar vad som hände, skall jag berätta något om min bakgrund och hur jag kom att bli japansk krigsfånge.
Kriget kommer till Nederländska Indien
Min mor var av tysk härkomst, och min far var holländare. Vi bodde på en vacker gård i rik grönska på sluttningen till vulkanen Bukit Daun på Java, den fjärde största av de mer än 13.600 öar som ingick i Nederländska Indien (nu Indonesien). Min far hade en gummiplantage, och jag gick i skola i den stora staden Bandung. När andra världskriget bröt ut år 1939, flyttade vi omkring 550 kilometer bort till staden Lahat på Sumatra.
Min mor var romersk katolik, och därför sändes mina två bröder och jag till en katolsk internatskola. Under en lektion frågade jag en dag prästen: ”Varför förföljer Hitler judarna, när Jesus också var jude?” Han blev arg och svarade att Jesus inte var jude och sade hårt och bestämt att han var Gud och var en del av treenigheten.
”Men”, frågade jag, ”var Jesu mor, Maria, judinna?”
Prästen blev ännu argare och svarade: ”Det skall jag berätta för dig när du blir äldre. Det är för svårt för dig att förstå nu!”
I Europa invaderade den tyska armén Nederländerna i maj 1940. Nederländska Indien var då en koloni som lydde under Nederländerna. Min far hade tidigare gått med i NSB (Nationaal-Socialistische Beweging), för han tänkte att detta politiska parti skulle kunna ge Nederländska Indien ett bättre försvar om det blev krig. Men när Nederländerna invaderades av Tyskland, började NSB gynna Hitler. Min far gick omedelbart ur partiet, men det var för sent. Alla medlemmar av NSB, bland dem min far, greps av den holländska armén i Nederländska Indien och fördes till ett koncentrationsläger.
När det tyska krigsfartyget Bismarck sänktes i maj 1941, blev många elever vid vår internatskola glada. Eftersom de visste att min mor var av tysk härkomst, skrek de: ”De enda goda tyskarna är de döda!” Under en lektion frågade jag prästen: ”Innebär detta att alla katolska biskopar och präster i Tyskland borde vara döda?” Han lämnade genast rummet. När han kom tillbaka en timme senare, förbjöd han oss att nämna något om politik och kriget igen.
Eftersom min far var politisk fånge och min mor tyckte att det var svårt att klara gården ensam, återvände jag hem för att hjälpa henne, medan mina två bröder stannade kvar i skolan. I ett av sina brev berättade min far om en medfånge som var vapenvägrare och som lärde honom intressanta saker i Bibeln.
Ungefär vid den tiden blev min äldre bror inkallad för att tjäna i armén, och tre månader senare gick jag med som frivillig. Jag fick ett skrivbordsarbete på ett civilt kontor, men när japanerna angrep Pearl Harbor i december 1941, blev jag omedelbart inkallad för att tjäna i Nederländska Indiens armé och fick träning i djungelkrigföring. Vi lärde oss att gräva ner ammunition i djungeln och markera ställena på armékartor. Därigenom var vi, med hjälp av dessa kartor, säkra på att vi alltid hade tillgång till ammunition i djungeln, om det blev strid.
Japanska styrkor landsattes snart på öarna Billiton (nu Belitung) och Sumatra. Här mötte våra underlägsna styrkor dem. Japanerna intog snart Palembang, en av Sumatras större städer. Vi fick order om att retirera över Sundasundet till Merak på Javas västkust, och därifrån retirerade vi till Batavia. Till sist kapitulerade vi, som jag nämnde tidigare, och överlämnade oss åt japanerna i Bandung och blev så krigsfångar.
Jag träffar min far
Genom en serie oväntade händelser frigav de ockuperande japanska styrkorna min far, och alla andra politiska fångar, från fängelset där i Bandung. Han begav sig då till min fasters hem i Bandung. Där fick han veta att jag satt fängslad i närheten, och han besökte mig. Jag kunde tala om för honom var vår familj bodde nu och att min äldre bror hade rapporterats vara saknad.
Min far började entusiastiskt berätta för mig om vad han hade lärt sig om Bibeln av sin medfånge. Han berättade för mig att Guds namn inte var Jesus, utan Jehova — ett namn som lät främmande för mig då. Tyvärr fick min far inte besöka mig igen för japanerna, och därför fick jag inte tala med honom någon mer gång. Min fars frihet var kortvarig. Efter kriget fick jag veta att han hade dött i ett japanskt koncentrationsläger i närheten av Bandung i oktober 1944.
Järnvägen byggs
Som jag sade inledningsvis skulle vi krigsfångar transporteras till gränsen mot Burma. Vi delades upp i grupper, och tanken var att varje grupp skulle bygga omkring 20 kilometer av järnvägen. Den första gruppen skulle arbeta sig fram dit där den andra gruppen hade börjat 20 kilometer längre bort. När alla grupperna med fångar var färdiga med sina avsnitt, skulle de till sist möta de grupper av fångar som anlade järnvägen på andra sidan gränsen inne i Burma.
Att bygga järnväg för hand, utan praktiskt taget någon mekanisk utrustning, i den tropiska värmen och fuktigheten var fruktansvärt jobbigt, och skulle vara det också för män i god fysisk kondition. Men i vårt halvsvultna tillstånd var det nästan mer än en människa kan klara av. Och eländet bara ökade. Snart fick vi arbeta barfota och nästan helt nakna, för på bara några veckor hade de ständiga monsunregnen gjort att våra kläder och kängor ruttnade.
Vi hade praktiskt taget ingen medicin och inga förbandsartiklar, vilket gjorde saken ännu värre. I förtvivlan använde vi våra moskitnät som bandage. Men eftersom vi då inte hade några nät, blev vi angripna av flugsvärmar under dagen och massor av moskiter på natten. Sjukdomar började snart sprida sig. Malaria, dysenteri och hepatit drabbade många av de stackars fångarna.
Sedan var det många som fick hemska tropiska rötsår, även några av dem som verkade vara lite starkare. Eftersom vi inte hade medicin, fick de få läkarna bland oss behandla såren med teblad, kaffesump och lera. Den enda medicin som japanerna hade var kinintabletter mot malaria. Det var därför inte underligt att antalet dödsfall ökade snabbt under dessa förhållanden. Det var vanligt att ända upp till sex personer dog per dag — främst av malaria och tropiska rötsår. Det häpnadsväckande var att järnvägen in i Burma till sist blev klar, trots all denna förlust och allt detta mänskliga lidande!
Men sedan började de allierade styrkorna bomba järnvägen. Dessa bombraider skedde för det mesta på natten. Ofta använde man tidsinställda bomber, och morgonen därpå hade de alla i allmänhet exploderat. Vi fångar fick då reparera de skador som hade uppstått under natten. När järnvägen var färdig, fick vi också bygga kulsprutetunnlar i berget vid foten av Tre Pagodernas pass vid gränsen mellan Burma och Siam. Två broar gick över floden Kwai just här. Det var här jag befann mig, då kriget tog slut.
På våren år 1945 kapitulerade japanerna i det området, och då hade jag slavat i mer än tre år som krigsfånge. Jag var mycket sjuk och led av malaria, amöbadysenteri och hepatit. Jag hade gått ner i vikt och vägde mindre än 40 kilo. Men jag var ändå tacksam att jag överlevde dessa hemska år.
Efter kriget
På sommaren år 1945 fördes jag tillbaka till Siam, där jag fick mat och medicin, men det tog ungefär tre månader innan jag var någotsånär frisk. Sedan fortsatte jag att tjäna i armén — först i Bangkok och sedan i Nederländska Indien på öarna Sumbawa, Bali och Celebes (nu Sulawesi).
Jag försökte få kontakt med min mor och min yngre bror. När jag hade lyckats få kontakt med dem, ansökte jag om tjänstledighet, eftersom min mor skulle sändas till Nederländerna på grund av en svår sjukdom. Jag fick ledigt tre veckor och var överlycklig över att få träffa henne igen i Batavia. Min mor lämnade Nederländska Indien i februari 1947 för att fara till Nederländerna och blev kvar där till sin död år 1966. Jag beslöt mig också för att flytta till Nederländerna, och där lämnade jag armén i december 1947 efter sex års tjänstgöring som soldat.
Att få tag i ett bra arbete var inte lätt, men efter tre års aftonskola fick jag till sist en examen och blev mariningenjör. Den familj som jag bodde hos frågade mig vad jag ville ha som present då. Jag bad att få en bibel, och de gav mig ”Nya testamentet”, som jag ofta läste på kvällen när jag var ute till havs, varthelst mitt arbete förde mig.
År 1958 flyttade jag till Amsterdam, för jag planerade att studera för att få en högre akademisk examen. Men jag fann att de koncentrerade studierna var alltför krävande för min hälsa, som redan började visa tecken på skador av kriget. Jag kom ihåg en australisk krigsfånge som jag hade blivit god vän med när vi byggde järnvägen och beslöt mig för att flytta till Australien.
Jag börjar finna svar på mina frågor
Innan jag lämnade Amsterdam för att fara till Australien besökte jag ett antal kyrkor för att söka svar på mina frågor. Efter en gudstjänst frågade jag kyrkoherden om han visste vad Guds namn är. Han svarade att det är Jesus. Jag visste att det inte var rätt, men jag kunde inte komma ihåg vad min far många år tidigare hade talat om för mig att Gud heter.
En kort tid därefter kom ett gift par hem till mig och förklarade att de ville komma med goda nyheter från Bibeln till mig. Under samtalets gång frågade de om jag visste vad Gud heter. Jag svarade ”Jesus”. De förklarade att det var namnet på Guds Son och visade mig sedan i Bibeln att Guds namn är Jehova. (Psalm 83:19) Jag mindes genast att det var det namn som min far hade nämnt. När jag frågade vilken religion de tillhörde, svarade de: ”Jehovas vittnen.”
Vittnena besökte mig igen, men jag var inte lätt att övertyga. Några få dagar senare träffade jag en kyrkoherde i reformerta kyrkan och frågade honom vad han ansåg om Jehovas vittnen. Han svarade att han inte gillade dem, men han berömde dem på en punkt — de tog inte del i krig. Efter alla hemskheter som jag hade sett under andra världskriget imponerade det på mig.
Några dagar senare, år 1959, begav jag mig till Australien, och där fick Jehovas vittnen återigen kontakt med mig. Jag skar av banden med katolska kyrkan, eftersom jag då bland annat hade insett att kyrkans läror om ett brinnande helvete och treenigheten var falska. Kunskapen i Bibeln hjälpte mig att övervinna de mardrömmar och de skuldkänslor som jag hade haft i åratal som en följd av mina krigsminnen. Sanningen som jag fann i Bibeln gjorde mig fri. — Johannes 8:32.
Jag överlämnade mig åt Jehova Gud och blev döpt år 1963. Strax därefter flyttade jag till Townsville, som ligger vid kusten i norra Queensland. Där började jag predika på heltid, och där träffade jag Muriel, ett troget medvittne, som jag sedan gifte mig med år 1966. Vi har tjänat Jehova tillsammans sedan dess och då ofta i heltidstjänsten.
När vi hörde att det fanns ett större behov av evangelieförkunnare i Australiens ökenområden, anmälde vi oss som frivilliga för att tjäna i Alice Springs, mitt i detta vidsträckta land. Vi har haft glädjen att få tjäna här tillsammans i många år. Under dessa år har min hustru och jag haft privilegiet att hjälpa ett antal andra in på vägen till andlig frihet och evigt liv. — Berättat av Tankred E. van Heutsz.
[Bild på sidan 21]
Tankred E. van Heutsz och hans hustru