Döden — mänsklighetens gissel

VARJE år dör omkring 50 miljoner människor runt om på jorden. Det blir 137.000 om dagen, 5.700 i timmen, omkring 100 i minuten eller över 3 personer varannan sekund. Ingen familj är förskonad från dödens gissel. Höga och låga, rika och fattiga, män och kvinnor — alla dör.

”I denna värld är ingenting säkert utom döden och skatterna”, skrev den berömde amerikanske publicisten, uppfinnaren och diplomaten Benjamin Franklin till en vän år 1789. Han var emellertid inte den ende som gjort denna iakttagelse. Omkring 2.800 år tidigare konstaterade den vise kung Salomo i den forntida nationen Israel: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö.” Och hans ord var i sin tur bara en bekräftelse av något som sagts omkring 3.000 år tidigare till den allra första människan på jorden: ”Stoft är du, och till stoft kommer du att vända åter.” — Predikaren 9:5; 1 Moseboken 3:19; NW.

Men även om döden har varit människans ständiga följeslagare, är den ändå en källa till stor sorg. Det är så sant som det är sagt: vår normala önskan är att leva, inte att dö. De band som binder samman oss och våra närmaste är mycket starka, och vi önskar att de kunde bestå för evigt. Men med tiden bryts ett efter ett av dessa band genom döden. Våra far- och morföräldrar, våra föräldrar och våra vänner dör.

”Det verkliga förhållandet är att en människa ytterst sällan blir mer än 110 år gammal, och till dags dato finns det inget absolut säkert bevis på att någon har upplevt sin 121-årsdag”, sägs det i Guinness Rekordbok (1989). Det finns därför ingen nu levande människa som var med vid tiden för Winston Churchills födelse (1874) eller Mohandas Gandhis födelse (1869) eller som var med då Alaska såldes till Förenta staterna av Ryssland år 1867 eller då Abraham Lincoln mördades år 1865 — för att inte tala om alla de händelser som inträffat tidigare i historien.

Ja, trots alla moderna medicinska och vetenskapliga landvinningar är människans livslängd inte nämnvärt större än den som anges av den forntida mannen Mose: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det blir långt, och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, som om vi flög bort.” (Psalm 90:10) Detta var en genomsnittlig siffra. Mose själv blev 120 år gammal.

Men även om livet är fullt av bekymmer och problem, medför en anförvants död en alldeles speciell känsla av sorg och saknad. En sådan upplevelse har ofta en ogynnsam inverkan på de efterlevandes hälsotillstånd och kan till och med förorsaka sjukdom och död. Oavsett vilken familjemedlem det är som dör, känns saknaden mycket stor. Som en psykiater uttryckte det: ”När dina föräldrar dör, har du förlorat ditt förflutna. När ditt barn dör, har du förlorat din framtid.” Den smärta och känslomässiga spänning som en sådan händelse för med sig kan vara obeskrivlig. Den kan också medföra ekonomiska bekymmer, vilket gör saken ännu värre. Påtryckningar att hålla fast vid vissa ceremonier och ritualer i samband med begravningen kan ytterligare förvärra situationen.

Finns det då något sätt att lätta de bördor som tynger oss efter en kär anförvants död?