Mexicos ekonomiska återhämtning — Hur framgångsrik är den?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I MEXICO

MÅNGA nationer världen över brottas med hög inflation, devalveringar, instabilitet och ängslan bland allmänheten. Till följd av de förändringar som ägt rum i Ryssland de två senaste åren tycks de ekonomiska problemen där i landet förvärras. Förenta staterna, som anses vara världens rikaste nation, försöker hämta sig från en konjunktursvacka. Japans högkonjunktur har nu avtagit, och japanerna blir allt försiktigare med sina tillgångar. Vad det gäller Latinamerika är ekonomiska problem en del av vardagen.

I det här sammanhanget kan det vara förvånande att läsa en del uppgifter om Mexicos ekonomiska återhämtning. Mexicos president, Carlos Salinas de Gortari, har sagt: ”Vi har redan minskat inflationen från nästan 200 procent år 1987 till en nivå på 10 procent, och den fortsätter att minska.” I sitt tal inför Foreign Policy Association i New York fortsatte han: ”Sedan år 1989 har tretton miljoner mexikaner fått tillgång till elektricitet, elva miljoner till rinnande vatten och åtta och en halv miljon till avlopp.”

Det uppstår därför några frågor. Vad består denna återhämtning i? Blir levnadsstandarden för Mexicos invånare högre?

Krisåren

Före 1970-talet betraktades Mexico som ekonomiskt stabilt. Med dess peso med en paritet på 12,50 per dollar var ekonomin på det hela taget stabil, och man hade utlandsskulden under tämligen god kontroll. Men när man under 1980-talet tycktes stå inför en ekonomisk högkonjunktur på grund av att man fann mer olja i Mexico, uppstod paradoxalt nog en kris, och år 1987 nådde Mexico sin högsta inflationstakt.

Vid den tiden var det inte lätt att hålla jämna steg med efterfrågan på pengar, och regeringen tryckte hela tiden nya sedlar, som förlorade i värde för varje dag. Stora penningsummor började flyta ut ur landet för att förvaras säkrare i utländska banker. Devalveringen av peson motsvarade ungefär inflationstakten. År 1992, när växlingskursen var 3.110 pesos för en dollar, hade devalveringen överstigit 24.000 procent sedan 1970-talet, då kursen var 12,50 pesos.

Flertalet av de åtgärder som regeringen hade vidtagit under två sexårsperioder före år 1988 för att lösa de ovan nämnda problemen tycktes ha motverkat sitt syfte och urholkat Mexicos ekonomi. Misstron bredde ut sig alltmer, både inom landet och i andra länder, särskilt när Mexico år 1982 aviserade att man inte längre ens kunde betala räntorna på sin utlandsskuld.

Drastiska förändringar i den mexikanska ekonomin

Sedan Carlos Salinas de Gortari tillträdde som president den 1 december 1988 har det skett förändringar. President Salinas, som är ekonom och utbildad vid Harvarduniversitetet i USA, ställdes, tillsammans med en grupp ekonomiska experter, inför uppgiften att omstrukturera Mexicos ekonomi. Man hade två valmöjligheter: blandekonomi eller marknadsekonomi. Blandekonomi är när staten kontrollerar en större del av industrierna och samhällstjänsterna, medan det samtidigt ges möjlighet till privat företagsamhet. Marknadsekonomi är när landet ges full frihet och när industrin och den privata sektorn tillåts verka med minsta möjliga inblandning från staten. Salinas’ regering valde blandekonomi, vilket vände på den kurs som man följt åren dessförinnan. Den förra regeringen hade lastat på sig många företag och serviceinrättningar som inte var produktiva, utan behövde statligt stöd för att överleva. Nu gavs privata företag större möjligheter, och därför började man sälja ut en del statliga företag — hittills nästan 400 — vilket skapade ett penningflöde och lättade statens finansiella börda.

Privatisering av företagen och den åtföljande politiken med inskränkningar av de allmänna utgifterna har gjort det möjligt för Mexico att återuppta avbetalningarna på sin utlandsskuld, vilken år 1993 uppgick till mer än 103 miljarder dollar. I det läget betraktar nu en del länder Mexico som ett säkrare land för tänkbara investeringar.

Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA)

Sedan år 1990 har man förhandlat om ett frihandelsavtal mellan Canada, Förenta staterna och Mexico. Under år 1993 pågick debatten om det slutliga godkännandet av fördraget, i synnerhet i Förenta staterna. Ratificeringen måste vara avslutad vid slutet av år 1993, så att överenskommelsen skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1994. Under den förre presidenten i USA, George Bush, förhandlade man om överenskommelsen, men under den nuvarande presidenten, Clinton, har många i Förenta staterna och Canada varit motståndare till pakten. Vad är det man tvistar om?

Det råder delade meningar om vilka verkningar NAFTA kan få. Det är förståeligt att man från Mexicos sida är positiv. Jaime José Serra Puche, Mexicos handels- och industriminister, sade inför en grupp amerikanska affärsmän i Detroit: ”NAFTA betyder oerhört mycket. NAFTA kommer att hjälpa oss att skapa fler arbetstillfällen, göra oss mer konkurrenskraftiga och dessutom bidra till en bättre miljö.” Detta senare påstående är något som många amerikaner betvivlar — de gör gällande att mexikanska affärsföretag längs gränsen till Förenta staterna inte har tagit någon som helst hänsyn till miljön. Det rapporteras även att de amerikanska fackföreningarna befarar att NAFTA kommer att orsaka betydande förluster av arbetstillfällen för den amerikanska arbetskraften. President Salinas’ svar är: ”Mexico är den snabbast växande marknaden för amerikansk export.” Han sade att Mexico är ”den tredje största köparen av amerikanska varor, näst efter Canada och Japan”.

Förutom att Mexico får Förenta staterna och Canada som handelspartners öppnar landet också dörren för andra länder. Japan har visat intresse för att investera i Mexico. Ett av de företag som privatiserades (Teléfonos de México) förvärvades med huvudsakligen japanskt kapital.

Mexicos Nuevo Peso (nya peso)

En av regeringens strategier för att få bättre kontroll över ekonomin var att modifiera den mexikanska valutan. Med devalveringen av peson gentemot den amerikanska dollarn krävdes det stora summor i pesos för affärstransaktioner. Fram till år 1992 gick det 3.150 pesos på en dollar, vilket betydde att man behövde 3.150.000 pesos för att få 1.000 dollar. Kan du föreställa dig vad som skulle behövas för större summor, till exempel en miljon eller hundra miljoner dollar? Det skulle kräva alltför många siffror för att vara praktiskt i affärstransaktioner. Därför beslutade man år 1993 att ta bort tre nollor från peson. Nu är kursen 3,20 pesos per dollar, och det har återigen blivit möjligt att använda centavos (en peso är hundra centavos) i den inhemska ekonomin.

Den nya ekonomin — återverkningar i landet

I ett försök att reglera priserna har det i Mexico under några år rått en överenskommelse mellan arbetsgivare, industri och bankväsende. Dessutom har man från fackföreningshåll samtyckt till att inte kräva löneökningar. Detta har varit ett sätt att få kontroll över inflationen. Men hur effektiv har den här kontrollen varit? En del menar att medan man hållit tillbaka löneökningarna har priserna stigit. Fastän inflationen enligt officiell statistik inte översteg 10 procent år 1993, ansåg folk i allmänhet, däribland husmödrar, att de för varje dag fick allt mindre för sina pengar. I Londontidningen The Economist sammanfattade man situationen med orden: ”Fiesta i ekonomin har ersatts av siesta.”

Detta väcker frågan: Har den ekonomiska förbättringen lett till någon verklig förbättring i det mexikanska samhället? Tyvärr ökar fattigdomen snabbt. Det sägs att minimilönen för en arbetare, vilken nätt och jämnt överstiger 150 dollar i månaden, på många platser inte ger någon möjlighet att undvika fattigdom. I en del mexikanska stater är minimilönen ännu lägre. En genomsnittlig grovarbetare eller en murare tjänar kanske motsvarande 200 eller 300 dollar i månaden, men det är ändå svårt för honom att försörja en familj. ”Av de 91,9 procent av Mexicos befolkning som räknas till de fattiga lever”, enligt en nyligen gjord undersökning, ”omkring 30,1 procent i yttersta fattigdom.” — El Universal, 31 mars 1993.

Under de här förhållandena predikar mer än 380.000 Jehovas vittnen ett positivt budskap för Mexicos 85 miljoner invånare — att fattigdom och orättvisor snart skall upphöra över hela jorden under Guds kungarikes styre under ledning av den uppväckte Kristus Jesus. I Bibeln utlovas det: ”Se, jag skapar nya himlar och en ny jord; och de förra tingen kommer inte att bli ihågkomna, inte heller kommer de att stiga upp i hjärtat.” ”De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem; och de kommer sannerligen att plantera vingårdar och äta deras frukt. De kommer inte att bygga och en annan bo; de kommer inte att plantera och en annan äta. Ty som ett träds dagar kommer mitt folks dagar att vara; och av sina egna händers verk kommer mina utvalda att göra fullt bruk.” (Jesaja 65:17, 21—24) Då kommer det att vara slut på fattigdomen, var den än har förekommit.

[Infälld text på sidan 20]

”Mexico är den snabbast växande marknaden för amerikansk export.” — President Salinas