Från våra läsare

Reaktioner på en levnadsskildring  Tack så mycket för Larry Rubins gripande levnadsskildring: ”Inte längre en klippa eller en ö”. (22 november 1994) Många har ofta svårt att förstå och ta hänsyn till dem som har gått igenom plågsamma händelser tidigare i livet. En gång sade min egen son att om jag verkligen hade tro, så skulle jag inte vara så ängslig! Men alla kan inte helt enkelt lämna det förflutna bakom sig. Var snälla och fortsätt att lägga fram mänskliga erfarenheter av det här slaget. Det är min bön att det skall få några hjärtan att mjukna.

M. L., Storbritannien

Jag söker efter ord för att uttrycka min tacksamhet. Det är så ofta vi möter sådana som fått djupa ärr efter övergrepp i det flydda. Att hjälpa dem att fungera inom församlingen och att utveckla ett gott förhållande till Jehova är mycket svårt och en verklig utmaning. Artikeln visade att det är möjligt för sådana personer att lära sig att hysa kärlek och känna tillit.

J. D., Canada

Jag har varit en kristen i 25 år nu. Jag har tjänat Gud troget med min hjärna och mitt intellekt, men mitt hjärta har känts som om det vore omslutet av massiv betong. Jag växte upp i en alkoholistfamilj och fick utstå slag, sexuella övergrepp och andra traumatiska situationer. Jehova har gjort så mycket för mig, men jag kan inte känna kärlek till honom. Larry Rubins levnadsskildring gav mig en strimma av hopp om att jag också, kanske, kanske, en dag skall kunna gråta ut om mitt förflutna och visa känslor. Jag kanske också kan få vad Larry Rubin nu har fått — kärlek, tillit och erkännande.

A. F., Förenta staterna

En del tidigare levnadsskildringar har handlat om personer som tycks ha varit övermänniskor — orädda, utan inre konflikter, utan svagheter. Larry Rubins levnadsskildring berättades ur en annorlunda vinkel. Han var öppenhjärtig och avslöjade sina inre känslor. Den här sortens levnadsskildringar är verkliga för oss, eftersom de handlar om sådant som händer i vårt eget liv.

F. D. S., Brasilien

Rh-faktorn  Det sätt på vilket Vakna! behandlar sådana här kontroversiella ämnen är verkligen berömvärt. Den hållning man intog i artikeln ”Rh-faktorn och du” (8 december 1994) var inte en sådan man kan finna hos en religiös fanatiker. Ämnet behandlades med vetenskaplig exakthet, och man använde den senaste medicinska terminologin, men ändå på ett sätt som var både klart och förståeligt. Det motbevisar anklagelserna om att Jehovas vittnen skulle vara förblindade fanatiker som inte sätter värde på mänskligt liv.

I. R., Tyskland

Jag är gravid, och min läkare sade till mig att jag behövde en spruta för att hindra min kropp från att bilda antikroppar mot mitt barns blod. Jag visste ingenting om Rh-faktorn och gjorde inga invändningar. Senare, när jag fick höra att serumet i injektionen utvinns ur blod, blev jag rädd att jag hade överträtt Guds lag om blodet. Er artikel hjälpte mig genom att förklara att det är det egna samvetet som till sist får avgöra om man skall ta emot en sådan injektion eller inte.

C. W., Förenta staterna

Att tala om religion  Trots att jag uppfostrades som en kristen, har jag på grund av rädsla och blyghet mycket svårt att ta full del i den offentliga förkunnartjänsten, särskilt i områden där mina skolkamrater bor. De råd ni gav i artikeln ”Ungdomar frågar: Varför tala om Gud?” (22 september 1994) påminde mig om hur viktigt detta arbete är. Jag kommer att ta er uppmuntran att bli tillräckligt kvalificerad som undervisare i Guds ord till mitt hjärta.

K. K., Nigeria

Jag är 12 år, och jag har verkligen skämts över att säga att jag är ett Jehovas vittne. Jag hoppades att mina skolkamrater inte skulle se mig när jag tog del i tjänsten på fältet. Artikeln hjälpte mig att förstå att jag inte är den enda som har brottats med detta problem, och den hjälpte mig också att övervinna skamkänslorna.

M. V. S., Brasilien