Efter infarkten

EFTER en hjärtinfarkt är det normalt att känna en viss ängslan och oro. Kommer jag att få en ny infarkt? Kommer jag att bli invalidiserad eller handikappad på grund av värk och kraftlöshet?

John, som nämndes i den andra artikeln, hoppades att de dagliga besvären och bröstsmärtorna skulle avta med tiden. Men efter några månader sade han: ”Hittills har de inte gjort det. Hjärtat fladdrar och jag blir fort trött, och allt detta gör att jag undrar: ’Håller jag på att få en ny infarkt?’”

Jane, en kvinna i USA som nyligen hade blivit änka när hon fick sin hjärtinfarkt, erkänner: ”Jag trodde att jag inte skulle överleva eller att jag skulle få en ny infarkt och dö. Jag greps av panik, eftersom jag hade tre barn att ta hand om.”

Hiroshi, en man från Japan, berättar: ”Jag blev chockad när jag fick veta att mitt hjärta inte längre hade samma kapacitet som tidigare; pumpförmågan hade minskat med 50 procent. Jag var nästan säker på att jag skulle bli tvungen att göra vissa inskränkningar i min tjänst som ett Jehovas vittne, eftersom jag inte ens orkade göra hälften så mycket som före infarkten.”

När man märker att man inte orkar, är det lätt att känna sig nedstämd och värdelös. Marie, en 83-årig australisk kvinna som tjänade som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, sade: ”Jag var ledsen därför att jag inte kunde vara lika aktiv som tidigare. Förut hade jag kunnat hjälpa andra, men nu var det jag som behövde hjälp.” Harold, som bor i Sydafrika, förklarar: ”Jag kunde inte arbeta på tre månader. Det enda jag kunde göra var att gå omkring lite i trädgården. Det kändes mycket frustrerande!”

Thomas, ett Jehovas vittne i Australien, var tvungen att genomgå en bypass-operation efter sin andra hjärtinfarkt. Han berättar: ”Jag har svårt att fördra smärta, och jag blev förskräckt vid blotta tanken på att behöva gå igenom en stor operation.” Jorge, som bor i Brasilien, förklarar hur han kände det efter sin hjärtoperation: ”Jag var rädd att jag skulle lämna min hustru ensam och utblottad, eftersom vi hade det mycket dåligt ställt. Det kändes som om jag inte hade långt kvar.”

Vägen tillbaka

Vad har hjälpt många att återhämta sig och få sina känslor under kontroll? Jane berättar: ”När jag kände mig panikslagen, vände jag mig alltid till Jehova i bön. Jag kastade mina bördor på honom och lät dem förbli där.” (Psalm 55:22) Bönen hjälper oss att få den styrka och sinnesfrid som vi behöver när vi drabbas av bekymmer och problem. — Filipperna 4:6, 7.

John och Hiroshi deltog båda i ett rehabiliteringsprogram. Goda kostvanor och motion gjorde att deras hjärta successivt blev starkare, så att de kunde återgå till sitt arbete. Sitt mentala och känslomässiga tillfrisknande tillskrev de Guds andes uppehållande kraft.

Tack vare stöd och uppmuntran från sina kristna bröder fick Thomas mod att gå igenom en operation. Han berättar: ”Dagen före operationen kom en äldste och besökte mig och bad tillsammans med mig. I innerliga ordalag bad han att Jehova skulle hjälpa och styrka mig. På natten tänkte jag mycket på hans bön och kände mig lycklig över att ha sådana äldste, som genom att visa empati i svåra stunder är en läkedom i sig själva.”

Anna, ett italienskt vittne, förklarar hur hon försöker bekämpa känslor av missmod: ”När jag känner mig nedstämd, tänker jag på alla välsignelser som jag redan har fått i min tjänst för Gud och på de välsignelser som vi skall få under Guds kungarike. Det hjälper mig att återfå min sinnesfrid.”

Marie är tacksam för Jehovas hjälp. Hennes familj har stöttat henne hela tiden, och hon säger också: ”Mina andliga bröder och systrar, som alla har sin egen börda att bära, har tagit sig tid att besöka mig, ringa till mig och skicka kort. Hur skulle jag kunna vara ledsen, när alla är så snälla och omtänksamma?”

Inga ensamma hjärtan

Det har sagts att ett hjärta som håller på att läka inte bör vara ”ett ensamt hjärta”. Uppmuntran och stöd från familjemedlemmar och vänner spelar en stor och positiv roll i samband med tillfrisknandet för personer vars hjärtan måste repareras i både bokstavligt och bildligt avseende.

Michael, som bor i Sydafrika, säger: ”Det är svårt att förklara för andra hur det känns att vara missmodig. Men när jag kommer in i Rikets sal, är den omsorg som bröderna visar mycket hjärtevärmande och uppmuntrande för mig.” Henry i Australien blev också styrkt av den djupa kärlek och förståelse som hans församling visade. Han säger: ”Jag behövde verkligen dessa kärleksfulla och uppmuntrande ord.”

Jorge uppskattade verkligen den omtanke som andra visade genom att hjälpa hans familj i ekonomiskt avseende tills han kunde återgå till sitt arbete. Olga, ett svenskt vittne, satte också stort värde på den praktiska hjälp som hon och hennes familj fick av många andliga bröder och systrar. Somliga gick och handlade åt henne, medan andra hjälpte henne att städa.

Ofta måste hjärtpatienter begränsa sitt engagemang i olika typer av aktiviteter som de tidigare tyckt mycket om. Sven, också han ett svenskt vittne, förklarar: ”Ibland måste jag avstå från att ta del i tjänsten när det är kallt eller blåsigt ute, eftersom jag lätt får kärlkramp i sådant väder. Jag uppskattar verkligen den förståelse som många av mina medvittnen visar i sådana sammanhang.” Även när Sven måste ligga till sängs kan han lyssna på mötena, eftersom bröderna är vänliga nog att spela in dem på band. ”De håller mig informerad om det som händer i församlingen, och det får mig att inte känna mig utanför”, förklarar han.

Marie, som numera är bunden till sängen, gläder sig åt att flera personer som hon studerar Bibeln med kan komma hem till henne. På så sätt kan hon fortsätta att tala om den fantastiska framtid som hon ser fram emot. Thomas är också tacksam för den omtanke som visats honom. Han säger: ”De äldste har varit mycket hänsynsfulla och inte gett mig så många uppgifter som tidigare.”

De anhörigas behov av hjälp och stöd

Vägen tillbaka kan vara lika svår för de anhöriga som för hjärtinfarktpatienten själv. De har också utsatts för stor stress och oro. Alfred i Sydafrika beskriver hur orolig hans hustru var den första tiden: ”När jag kom hem från sjukhuset, brukade min hustru väcka mig flera gånger under natten för att se om jag fortfarande mådde bra, och hon insisterade på att jag skulle gå till doktorn var tredje månad för att kontrollera hjärtat.”

I Ordspråken 12:25 sägs det att oro i hjärtat ”böjer ner det”. Carlo, ett Jehovas vittne i Italien, förklarar att hans kärleksfulla och lojala hustru ”har råkat in i en depression” efter hans hjärtinfarkt. Lawrence från Australien säger: ”En av de saker man måste vara uppmärksam på är att ens äktenskapspartner får hjälp och stöd. Den press som ens partner utsätts för kan vara mycket stor.” Vi bör därför visa omtanke om alla i familjen, även barnen. Situationen kan vara mycket krävande för dem i både fysiskt och psykiskt avseende.

James, som nämndes i den andra artikeln, blev tyst och inbunden efter sin fars hjärtinfarkt. Han berättar: ”Jag vågade inte koppla av och ha roligt längre, för jag var rädd att något skulle hända.” Genom att tala med sin far om sin rädsla och verkligen anstränga sig för att förbättra sitt kommunicerande med andra fick han hjälp att övervinna sin oro. Under den här tiden gjorde James också något annat som hade stor inverkan på hans liv. Han förklarar: ”Jag började ägna mer tid åt mitt personliga studium av Bibeln och åt förberedelse för våra kristna möten.” Tre månader senare överlämnade han sitt liv åt Jehova och symboliserade detta genom vattendop. ”Sedan dess”, säger han, ”har jag uppodlat ett mycket nära förhållande till Jehova. Jag har verkligen mycket att tacka honom för.”

Efter en hjärtinfarkt har man tid att fundera över sitt liv. John, till exempel, började se saker och ting ur ett nytt perspektiv. Han säger: ”Man inser det meningslösa i världsliga strävanden och förstår hur viktig kärleken till ens familjemedlemmar och vänner är och hur mycket vi betyder för Jehova. Mitt förhållande till Jehova, min familj och mina andliga bröder och systrar är ännu viktigare för mig nu.” Han tänker tillbaka på de traumatiska händelser som han har varit med om och tillägger: ”Jag tror inte att jag skulle ha klarat av den här tiden utan det hopp som vi Jehovas vittnen har om en tid då allting skall ställas till rätta. När jag känner mig lite nedstämd tänker jag på framtiden, och då känns det som händer nu inte längre så viktigt.”

I sin kamp mot sjukdomen har dessa hjärtinfarktpatienter sitt hopp fast förankrat i det kungarike som Jesus Kristus lärde oss att be om. (Matteus 6:9, 10) Guds kungarike kommer att skänka människor evigt liv under fullkomliga förhållanden på en paradisisk jord. Då kommer hjärtbesvär och alla andra sjukdomar att vara borta för alltid. Den nya världen är snart här. Ja, den lyckligaste tiden i vårt liv ligger ännu framför oss! — Job 33:25; Jesaja 35:5, 6; Uppenbarelseboken 21:3–5.

[Bild på sidan 12]

Uppmuntran och stöd från familj och vänner spelar en positiv roll i tillfrisknandet