Massakern i Port Arthur — Hur kunde det hända?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN
SÖNDAGSEFTERMIDDAGEN den 28 april 1996 var det vackert väder i Port Arthur på den australiska ön Tasmanien. Här finns en fängelseruin, en historisk plats som är ett populärt turistmål. Broad Arrow Café alldeles i närheten var fullsatt med lunchgäster. Vid halvtvåtiden klev en 28-årig ljushårig man, som just hade avslutat sin lunch på kaféets uteservering, in i byggnaden och började skjuta.
Lunchgäster, som fortfarande hade mat i munnen, segnade ner döda i sina stolar. Polisen sade att det var som att se ”blodbadet på ett slagfält”. När den skjutgalne mannen trodde att alla var döda — han hade då massakrerat 20 personer — gick han lugnt ut. På några få sekunder hade han mördat fler människor än som hade blivit mördade under de fyra föregående åren i hela östaten Tasmanien.
Men massakern fortsatte. Mannen sköt systematiskt ihjäl sina offer. På väg till entrén till ruinen fick han syn på Nanett Mikac och hennes små döttrar. Han dödade Nanett och treåringen. När den andra dottern, som var sex år, försökte fly och sedan gömma sig bakom ett träd, smög mannen sig på henne och sköt ihjäl henne.
Vid entrén till ruinen sköt mannen därefter ihjäl tre personer i en BMW och tog sedan bilen. Lite längre bort mötte han ett par i en annan bil. Han tvingade in mannen i BMW:ns bagageutrymme och mördade kvinnan. Sedan körde han en kort sträcka till pensionatet Seascape Cottage, dit han kom omkring klockan två. Där satte han eld på BMW:n och höll den kidnappade mannen och det äldre par som ägde pensionatet som gisslan. Han hade då dödat 12 personer sedan han hade lämnat kaféet, så nu var dödssiffran uppe i 32. Många fler hade blivit skadade.
Predikotjänst på söndagseftermiddagen
Under tiden samlades Jenny Ziegler och hennes familj, som tillhör församlingen av Jehovas vittnen i Port Arthur, till ett möte för tjänst klockan halv två. Familjen begav sig sedan i väg mot ruinen. Jenny ville besöka den vänlige ägaren till pensionatet Seascape Cottage, David Martin. Tidigare hade hon och en annan kristen syster haft ett samtal med honom om Bibeln.
Strax efter klockan två, när Jenny, hennes man och deras barn kom närmare pensionatet, såg de röken från en bil som brann på gräsmattan. Polisen stoppade dem och uppmanade dem att åka tillbaka samma väg som de hade kommit. ”Vi tyckte att det hela började verka olycksbådande”, sade Jenny. ”Vägarna kändes så egendomligt öde.”
Fortfarande ovetande om att allt inte stod rätt till tog familjen av från landsvägen och åkte ner mot en liten badstrand för att där fortsätta det planerade predikoarbetet. Där verkade allt vara normalt: Barn badade, vuxna promenerade längs stranden, och ett äldre par satt i sin bil och läste. Jenny sade: ”Min man gick fram till det äldre paret och hade ett trevligt samtal. Han talade om för dem att det verkade vara något problem på landsvägen och föreslog att de tog en annan väg när de skulle åka från stranden. Jag talade helt kort med en ung man, och strax därefter åkte vi därifrån.”
Familjen Ziegler fortsatte att åka mot ruinen. Jenny förklarar: ”Här var det flera bilar som spärrade vägen till ingången. Senare fick vi veta att de skulle hindra folk att se kropparna av de människor som hade blivit skjutna. En man talade om för oss: ’En man löpte amok och sköt ihjäl kanske 15 personer!’ Vi fick rådet att omedelbart lämna området.”
Ett hemskt slut
Pinan var långt ifrån över i och med det. Jenny sade: ”Det var en nervpärs att åka hem, för vi visste inte var den skjutgalne mannen var. Varje gång vi mötte en bil på vägen undrade vi om det möjligtvis var han som var i den. Inte ens när vi kom hem kände vi oss säkra, för vi bor lite isolerat, och en välorienterad person skulle lätt kunna ta sig till vårt hus för att gömma sig. Eftersom våra kristna bröder och systrar visste vart vi hade begett oss den eftermiddagen, började de genast ringa för att kontrollera att inget hade hänt oss.
När vi tänkte på vad som hade hänt, förstod vi att vi skulle ha kunnat vara bland dem som blev dödade om vi hade kommit till pensionatets ägare några minuter tidigare. Vi blev alldeles kalla när vi tänkte på att mördaren också kunde ha haft oss i kikarsiktet, när vi talade med polisen där!”
Mer än 200 poliser omringade till sist pensionatet den söndagskvällen och försökte undgå att träffas av de skottsalvor mannen då och då avlossade. Han begärde tydligtvis en helikopter för att kunna fly, men förhandlingarna under natten bröt samman. Vid åttatiden på måndagsmorgonen kunde man se rök stiga upp från huset. Mannen kom ut levande, men med brännskador. Man fann de tre i gisslan, däribland pensionatets ägare som familjen Ziegler hade försökt besöka, döda i resterna av det nedbrunna huset, vilket gjorde att dödssiffran steg till 35.
Varför hände detta?
Omkring sju veckor tidigare, den 13 mars, hade en man i Dunblane i Skottland gått in i en gymnastiksal i en skola och skjutit ihjäl 16 barn och deras lärare. Denna nyhet skapade stora rubriker i hela världen. En del beteendeforskare menar att den australiske attentatsmannen kan ha tänkt döda fler än mannen i Dunblane dödade. I Förenta staterna sade den så kallade Zodiakmördaren, som i åratal terroriserade staden New York, att han hade försökt döda fler än andra mördare som han hade läst om, och det är något som anses vara betecknande för sådana mördare.
En annan faktor som många menar bidrar till det epidemiska dödandet är det sex och det våld som visas på film, dvs. i både biograf- och videofilmer. I den australiska tidningen Herald Sun kunde man läsa: ”Man har beslagtagit sammanlagt 2.000 videofilmer med våld och pornografi hemma hos Martin Bryant, ... massmördaren i Port Arthur. ... Videoförrådet upptäcktes då uppmärksamheten riktades på vilken roll våldsfilmer haft i Port Arthur-massakern.” På liknande sätt rapporterades det i New York-tidningen Daily News att ”två lådor med pornografiska videofilmer låg på enkelsängen” hemma hos Zodiakmördaren.
När massakern i Port Arthur blev känd, gjorde en del TV-stationer omedelbart ändringar i sitt program. Efteråt skrev kolumnisten Penelope Layland artikeln ”TV-skrymteri i fråga om våld och sorg” och påpekade: ”Att inte visa dessa våldsprogram kan på ett sätt liknas vid att man symboliskt håller en tyst minut. I morgon, nästa vecka, nästa månad kommer våldsprogram att visas som vanligt igen.”
För att få större insikt i varför det förekommer så mycket våld i vår tid måste vi emellertid gå till Bibeln. Den förutsade för länge sedan att ”i de sista dagarna skall kritiska tider som är svåra att komma till rätta med vara här. Ty människorna skall vara ... utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda.” (2 Timoteus 3:1–5) Att våldet ökar i vår tid visar att vi verkligen lever i de sista dagarna och att slutet för den här tingens ordning är nära. — Matteus 24:3–14.
Demonerna — de onda osynliga andemakterna — är, som så många kanske också misstänker, inblandade i att ett grymt och omänskligt beteende sprider sig som en epidemi. (Efesierna 6:12) Bibeln beskriver hur Satan, Djävulen, och hans demoner slungas ut från himlen och säger sedan: ”Ve jorden och havet, eftersom Djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist.” (Uppenbarelseboken 12:7–9, 12) Vi lever i den perioden av ve just nu, och Satan och hans demoner utnyttjar alla medel de kan för att förmå människor att begå allt fler våldsbrott.
Men snart kommer Satan, hans demoner och deras onda värld att vara borta och Guds kungarikes styre införa en ny, rättfärdig värld. (Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10; 2 Petrus 3:13; 1 Johannes 2:17; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jenny säger: ”Just nu gråter vi med dem som gråter, men vår önskan är att vi skall få berätta om hoppet om Guds kungarike för dem i samhället som har blivit djupt chockade av den här tragedin.” — Romarna 12:15.
[Bild på sidan 17]
Broad Arrow Café, där massakern började
[Bildkälla på sidan 16]
Mountain High Maps® Copyright © 1995 Digital Wisdom, Inc.