BONDBÖNOR

(hebr.: pōl)

Det hebreiska ordet motsvarar arabiskans ful och identifieras med bondbönan, Vicia faba, en ettårig växt som odlas i stor utsträckning i Syrien och Palestina. Den här arten av bönor har hittats i egyptiska mumiekistor, något som visar att den sedan urminnes tid har använts i Egypten.

Det är en tålig, ca 1 m hög växt med upprätt stjälk, och den avger en behaglig doft när den blommar. De mogna baljorna är stora och tjocka, och själva bönorna är bruna eller svarta. Bondbönor sås efter det tidiga regnet på hösten och skördas vanligtvis på senvåren vid slutet av korn- och veteskörden. Bönorna rensas ungefär på samma sätt som säd. Omogna gröna bönor kan kokas hela som en grönsak, medan de mogna bönorna ofta tillagas tillsammans med olja och kött.

När David på grund av Absaloms uppror drog ut från Jerusalem och gick över Jordan och kom till Mahanajim, togs han och hans följe emot av en delegation som erbjöd dem förnödenheter, bland annat bondbönor. (2Sa 17:24–29) Hesekiel fick anvisning om att blanda bondbönor med linser och olika sädesslag och baka ett grovt bröd som han skulle äta efter vikt för att skildra en kommande hungersnöd. (Hes 4:9, 10)