Text med kommentar för varje dag
Måndag, 1 januari
Prisa Jah, ni människor!... Ty han har verkställt dom på den stora skökan [det stora Babylon], som fördärvade jorden genom sin otukt. — Upp. 19:1, 2; 17:3—5; NW.
I nitton hundra år har Kristi efterföljare bedit: ”Må ditt rike komma.” Och nu, då den himmelske Fadern har börjat att härska såsom konung i uppfyllelse av sitt i forntiden givna löfte och till svar på de kristnas böner, är det då inte rätt att prisa honom? Jo, förvisso! Ty hans konungsliga styrelse betyder vår befrielse från denna förtryckande värld och outsägliga välsignelser i den fria nya världen. När det forntida Babylon störtades, visade Gud sin allsvåldiga makt, men började inte då regera över hela jorden. Det är när han verkligen har börjat att härska såsom konung som han störtar och förstör det stora hemliga Babylon, vilket har världsomfattande makt. Den första plats, där ett rike som var anti-Jehova upprättades efter floden, var Babylon eller Babel. Hur tillbörligt är det inte därför, att det, när Jehova störtar det hemliga Babylon, blir tillkännagivet, att han härskar såsom konung!
Tisdag, 2 januari
Du upplåter din hand och tillfredsställer allt levandes åstundan. — Ps. 145:16, KJ.
Jehova Gud drar försorg om allt på ett underbart sätt. Han har givit människosläktet allt vad det behöver. Från första början, när han skapade Adam och Eva och satte dem i Eden, försåg han dem med ett vackert hem i ett paradis. Han gjorde mer än så. Gud lät inte sina första jordiska fömuftsbegåvade skapelser jaga efter föda, som skulle hålla dem vid liv. Nej, för allt sådant var det också sörjt. (1 Mos. 1:29) Då det på detta sätt var sörjt för allt, borde de ha haft tillräckligt. Men till och med efter det att det första människoparet hade syndat, utrustade Gud dem med kläder. (1 Mos. 3:21) Sedan den tiden för nära sex tusen år sedan har människan behövt dessa tre ting: husrum, mat och kläder, för att kunna dra sig fram i livet på normalt sätt. Med dem bör hon vara nöjd. När Gud sörjde för att alla dessa nödvändiga ting skulle finnas i överflöd, gjorde han inte människan till en dagdrivare. Nej, Gud höll människan sysselsatt alltifrån Adams skapelse, då Han satte denne i lustgården ”till att bruka och bevara den”. (1 Mos. 2:15) Så kommer det att vara med människan i den nya världen. VT 1/2 50
Onsdag, 3 januari
Min son, glöm icke min undervisning, utan håll mina bud i minne. — Ords. 3:1, AT.
Tilltagande effektivitet i studiet tjänar till att förhöja värdet av den tid som användes på detta sätt. Att läsa bibeln från pärm till pärm kommer visserligen utan tvivel att vidga ens insikt i sanningen, men man samlar kunskap snabbare genom att studera ämnesvis. Upplysningar som har inhämtats genom individuellt studium, rad efter rad, föreskrift på föreskrift, skänker ett förråd av upplysningar att ösa ur, när man diskuterar bibeln med andra. På de senare åren har Gud sörjt så rikligt för sina tjänare, att några kan vara benägna för att börja ta den andliga födan som någonting självfallet. De kristna löper fara att glömma, att den tid ännu inte är förbi, då motståndaren strövar omkring på jorden och söker vem han må uppsluka. Är det inte möjligt, att Satan kan komma att återigen göra såsom han har gjort så många gånger i flydda tider, undanhålla oss bibeln och med den besläktade publikationer? Om det blir så, då har den tid som avsatts till att stadigt inprägla Guds sanningar i minnet genom studium varit väl använd tid. VT 15/6 50
Torsdag, 4 januari
Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullständiga slutet komma. — Matt. 24:14, NW.
Vilka vill ha del i att avge det slutliga vittnesbördet om Jehovas rike och denna världens undergång i striden vid Harmageddon? Kristna som är invigda till att göra Guds vilja tar på sig förpliktelsen att ha del i det slutliga vittnesbördet, vilket är påbjudet av Jesus. Deras invigningslöfte är inte det snabbt förgätna babblet från ordrika dårar: ”En dåres röst har överflöd på ord. När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria.” (Pred. 5:2—4) Kristna samlas inte bara några minuter en enda dag i veckan i en tornprydd byggnad och betalar någon betitlad präst för att han skall predika för dem. Varenda kristen är en Ordets förkunnare och måste predika för andra. De gör ett effektivt bruk av tryckta biblar och böcker som är till hjälp vid bibelstudium och använder sig också av skrivning vid sitt predikande. VT 1/6 50
Fredag, 5 januari
När vi voro hos eder, brukade vi ju också giva eder den förhållningsordern, att om någon icke ville arbeta, så skulle han icke heller äta. — 2 Tess. 3:10, NW.
Det krävdes av alla de kristna, att de skulle arbeta. Sysslolösheten hos några av tessalonikerna var en följd av att de inte följde de lärdomar de fick av Paulus och de andra tjänarna som besökte dem. De arbetade inte, därför att de inte följde sanningens kunskap. På den tiden utgöt Gud sin ande över de kristna, men om några inte hade tro och den kunskap som de kunde grunda tron på, skulle de förvisso inte få anden. Utan tillbörlig kunskap kunde förvisso ingen arbeta på ett sätt som behagade Gud. Ingen kunde bära frukt till ära för Jehovas stora namn. Varför arbetar vi? Det är på grund av vår tro och därför att vi litar på Guds löfte, att han skall ge oss liv. (1 Tim. 4:10) För den som inte har tro kan detta tyckas vara ett slavgöra. Likväl är det i sanning källan till den största glädje för kristna på jorden. VT 1/7 50
Lördag, 6 januari
Jag är Jehova, det är mitt namn; och min härlighet vill jag icke giva åt någon annan, icke heller mitt lov åt beläten. — Jes. 42:8, AS.
Förenta nationerna har blivit ett beläte som representerar människans förmåga och bedrifter och hyllas såsom medlet till världens frälsning. Politiska och religiösa ledare skulle göra klokt i att undersöka det som är upptecknat från gångna tidsåldrar för att komma på det klara med, om liknande projekt för världens frälsning har rönt någon framgång. Efter syndafloden i Noas tid, då människorna försökte bygga en stad som skulle överträffa alla andra och ett torn som skulle nå upp till himmelen, allt i en strävan att hålla ihop världen och göra sig ett stort namn, höll Gud fast vid sin regel, att inte låta sitt lov och sin ära gå till någon annan. Han har inte förändrat sig från den tiden till nu, och han kommer inte att förändras i de dagar som ligger här emellan och Harmageddon, i detta krav att lovprisning skall ägnas honom. Det skulle vara till stor fördel för 1900-talets människor, som framhärdar i att resa upp avgudabilder, om de ville lägga märke till hur Gud blev retad till vrede och greps av nitälskan för de avgudabelätens skull, åt vilka Israel gav lovprisning, och hur han lät denna forntida nation ödeläggas. Gud kommer inte att låta den ära som tillkommer honom nu givas åt avgudabilden Förenta Nationerna. VT 15/7 50
Söndag, 7 januari
För övrigt må var och en som blir muntligen undervisad i ordet taga del i alla goda ting med den som meddelar denna muntliga undervisning. — Gal. 6:6, NW.
Den som får undervisning bidrar till att göra studiet lärorikt genom att för studieledaren upprepa de ”goda ting” som han håller på att inhämta. Detta fäster de nyligen inhämtade sanningarna i den studerandes minne och ger honom tillförsikt, i det han ger uttryck åt dem med sina egna ord. Han blir då så mycket bättre i stånd till att tala med sina medmänniskor om det som han håller på att tillägna sig. Nu blir han inbjuden att vara med om ett bibelstudium tillsammans med en större grupp människor i något hem i närheten. Detta gruppbokstudium ledes på samma sätt som det som hölls i hans eget hem. Men fler är närvarande, och större omväxling i fråga om kommentarer stimulerar hans sinne till verksamhet och till att komma ihåg det som han tidigare har lärt. Vässt och skärpt genom dessa kontakter med andra av Jehovas vittnen är nykomlingen angelägen om att komma till de större församlingsmötena i gruppens möteslokaler. Här kommer han att få röna ytterligare välsignelser, om han inte avhåller sig från att möta upp med andra på dessa sammankomster. VT 15/5 50
Måndag, 8 januari
Slutligen, fortsätt att förvärva styrka i Herren och i hans krafts väldighet. — Ef. 6:10, NW.
Ingen individ, grupp eller världsorganisation skulle i sin egen kraft kunna framhärda i ett tillstånd av kallsinnighet gentemot denna ”närvarande onda tingens ordning”. Mänskligt uthärdande kan gå endast till en viss gräns. Ingen individ av kött och blod kan stå emot djävulen och hela världen och tjäna tillsammans med en impopulär, föraktad organisation någon längre tid, om han inte förvärvar kraft från den högsta källan, den allsmäktige Jehova. Det måste läggas eftertryck på apostlarnas ord, ”fortsätt att förvärva styrka”. Det är alltså mycket tydligt, att Guds kraft inte kommer att falla på oss, som om vi blev insvepta i en kappa, och göra oss skickade att utföra väldiga gärningar, utan tvärtom måste varje individ göra någonting för att styrka sig i Herren. Mycken tid måste användas till studium, för att man skall lära känna var kraften kommer ifrån, vem som redan har vunnit den och hur han har gjort det. Varje kristen önskar förvisso vara en tapper kämpe för Herren, utföra hans heliga verk utan fruktan. Förvärva därför styrka. VT 1/8 50
Tisdag, 9 januari
Allting i världen — köttets begärelse och ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda — det har icke sitt ursprung hos Fadern, utan har sitt ursprung hos världen. — 1 Joh. 2:16, NW.
Jesu förstånd gjorde det möjligt för honom att klart inse, att Jehovas sätt att inbjuda människor av en god vilja till att underkasta sig hans principer, sådana dessa är uppenbarade i Kristus Jesus, för att de genom dem skall kunna bli förvandlade och för att de på det sättet skall få Hans lag skriven i sina hjärtan, var det bästa och enda rätta sättet. Den rad av frestelser som Jesus mötte i öknen omfattar de olika sätt på vilka djävulen närmar sig Guds tjänare, genom köttets begärelse, ögonens begärelse och åstundan att skrytsamt uppvisa, vad man har av livets goda, i sitt försök att vända dem bort från att troget tjäna Jehova. Det behövs förstånd för att kunna motstå dem. Studera dessa exempel noggrant, begrunda dem och förvärva förstånd för allt ditt förvärv. Djävulen hade kunskap och gjorde bruk av den. Jesus hade förstånd och gjorde bruk av det. Det är stor skillnad på hur de handlade. VT 1/9 50
Onsdag, 10 januari
Guds kunskap skall du då finna. — Ords. 2:5.
Vad människan förnämligast bör studera är Gud och hans främsta redskap, Jesus Kristus. Gud har gjort detta studium möjligt för människan förmedelst sitt skrivna ord och med hjälp av sin ande. Vi måste bedriva detta studium, om vi vill tillägna oss den kunskap som betyder evigt liv i den nya världen. Varför det? Därför att genom det inhämtar vi, tillägnar oss, kunskap om livets Källa, Jehova, den ende sanne Guden, och också kunskapen om det förnämsta redskap, som Gud brukar till att göra detta liv möjligt för oss, Jesus Kristus. När vi studerar människan, studerar vi en döende skapelse. När vi studerar Gud, studerar vi den livgivande Skaparen. Det är förvisso av större vikt att bli bekant med Skaparen och träda i gemenskap med honom än att studera syndiga, dödsdömda människor. Det är viktigare att lära känna hans förnämsta redskap i fråga om att ge liv än att intressera oss för människor som behöver liv och inte kan frälsa sig själva. Det högre studiet leder till evigt liv. VT 1/1 51
Torsdag, 11 januari
I ären mina vittnen, en försäkran från Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt. — Jes. 43:10, Yg.
Jehova har haft sina vittnen på jorden från den förste martyrens, Abels, tid. Efter alla dessa årtusenden har han alltjämt sina vittnen på jorden. Dessa kommer att bli ögonvittnen till den förkrossande seger som han kommer att vinna över fiendens värld i den annalkande universella striden, Harmageddonslaget! Till dess är de förpliktade att leva i överensstämmelse med det ärofulla namn de bär. Att leva i överensstämmelse med det betyder för dem att få Guds beskydd och av honom bli frälsta till evigt liv. Genom dem har han inte lämnat sig utan levande vittnesbörd i denna världen. De ger honom äran i överensstämmelse med hans egen försäkran: ”Jag Jehova, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan eller mitt lov åt belätena.” (Jes. 42:8, AS) Han är en uppsåtets Gud. Innebörden i hans namn, vilket är ensamt i sitt slag, är ”han ger upphov åt” eller ”han låter varda”, och därför skapar han allting i enlighet med sitt uppsåt, och hans ord slår aldrig fel. VT 1/10 50
Fredag, 12 januari
Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens. — Matt. 22:21, NW.
Kejsaren hade med vapenmakt erövrat Palestina och höll judarna underkuvade, men hans tjänare fullgjorde icke desto mindre ämbetsåligganden för landets styrelse. De åstadkom genom sin förvaltning många för allmänheten gagneliga ting och upprätthöll lugn och allmän ordning. För dessa fördelar och tjänster av social och ekonomisk art samt i förvaltningshänseende var till och med de förtryckta, frihetsälskande judarna, som strävade efter självständighet, pliktiga att betala tillbaka till kejsaren vad som tillhörde honom. En del av skattemedlen kom han kanske att använda för sina militära förehavanden, men fastän judarna inte hade någon sympati för dessa militära angreppsföretag och inte tog värvning i hans krigshärar, måste de likväl betala skatten, ty det var kejsarens sak och inte deras, vad han gjorde med sina egna pengar. Det mynt det här gällde, denaren, hade han och inte Jehovas teokratiska regering låtit göra. Bilden och inskriften därpå identifierade den politiska skattemyndigheten, och det var i detta mynt som skatten skulle betalas. För de gagneliga tjänster som kejsaren lät utföra åt de underkuvade folken, måste dessa gengälda honom, även om han krävde mer än nödvändigt.
Lördag, 13 januari
I det han säger ”ett nytt förbund”, har han gjort det förra föråldrat. — Hebr. 8:13, NW.
På pingstdagen år 33 e. Kr. invigde den uppståndne och förhärligade Jesus i himmelen det nya förbundet med avseende på sina efterföljare på jorden. De blev då pånyttfödda av Guds utgjutna ande och blev andliga israeliter eller judar i invärtes måtto. Borde då inte detta betyda, att en ny tingens ordning infördes? Detta måste inbegripas i innebörden av apostelns ord i 2 Korintierna 5:17, 18 (NW): ”Om någon är i förening med Kristus, så är han en ny skapelse; de gamla tingen försvunno, se, nya ting hava blivit till. Men allt är från Gud.” Någonting sådant som denna ”nya skapelse” i förening med Kristus, Huvudet, hade aldrig existerat förut, nej, inte i hela Guds universum. Det kunde alltså inte förhålla sig på annat sätt, än att en ny tingens ordning skulle införas och detta i samband med den kristna ”nya skapelsen”. Denna nya ordning blev införd. Gud angav detta, när han beskrev de gagneliga verkningarna av det nya förbundet och sade, att han verkligen skulle avlägsna synder.
Söndag, 14 januari
Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. — Hes. 34:23.
Den store Herden Jehova håller dem för skyldiga till att ha lett fåren i hans hjord vilse, och hans brinnande vrede och våldsamma förtörnelse är upptända mot alla dessa. (Sak. 10:3) Genom sin överherdes, den större Davids, händer skiljer han fåren från de behornade förtryckarna. När han kom för att befria sin hjord ur de onda herdarnas våld, skilde han dem därför också från dessa behornade förtryckare, som stångar och stöter till de sjuka och svaga och som trampar Rikes-budskapet under fotterna och grumlar sanningens klara vatten. I det Jehova befriar sina får från alla dessa plågor, för han dem in på goda betesmarker bland Rikes-höjderna på sitt berg. Han har församlat ”kvarlevan” och dess följeslagare från kristenhetens avlägsna länder, dit de hade blivit kringspridda. Över dem har han satt sin tjänare Kristus Jesus, den större David; och denne ”ende herde” ger dem föda. Hans medhjälpare hjälper till med att ge hjorden föda. VT 15/8 50
Måndag, 15 januari
Han svarade dem: Vad har då jag uträttat i jämförelse med eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning? I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb och Seeb. — Dom. 8:2, 3.
Under 1920-talet inbjöds inte de ”andra fåren” i nämnvärd utsträckning att ta del i tjänsten, i det kallelsen utfärdades till dem senare, alldeles såsom den i förebilden kom senare till efraimiterna genom Gideon. Sedan de ”andra fåren” blivit undervisade, inser de varför deras insamlande måste vänta, att det var Jehovas uppsåt att till fullo samla in den ”lilla hjorden” först, och de är tillfredsställda med hans sätt att ordna saker och ting och överlyckliga över de tjänsteprivilegier som de nu äger. Så kommer det alltså till, att de ”andra fåren” nu kommer in i slutet av arbetet med att predika evangelium, sedan detta har pågått i nitton hundra år och efter det att de motbildliga förstfödda i Satans organisation dött. De gläder sig över att den avslutande ”efterskörd”, som de utför, så kraftigt bidrar till att samla in den ”stora skaran”. VT 1/11 50
Tisdag, 16 januari
När nu högtiden var till hälften förliden, gick Jesus upp i templet och började undervisa. Därför föllo judarna i förundran och sade: ”Hur har denne man skriftkunskap, då han icke har studerat i skolorna?” — Joh. 7:14, 15, NW.
Till uppfyllelse av denna förebild förkunnar nu Jehovas vittnen för människorna de stora sanningarna om Riket. Med ett visst förakt säger religionens förespråkare: ”Med vilket bemyndigande är det egentligen som ni undervisar folket? Ni har aldrig gått i någon av våra teologiska skolor, och inte heller har ni blivit förordnade av våra samfund.” De ting som vi förkunnar är emellertid från Guds ord, och vi är befallda att ”predika ordet” av en högre myndighet än den som några jordiska system, vare sig borgerliga eller religiösa, besitter. Jesus gav befallningen, och aposteln bekräftade den. För att denna befallning må kunna utföras, upprätthåller Sällskapet Vakttornet Bibelskolan Gilead, där hundratals missionärer undervisas och på det sättet utrustas för att fara till främmande länder och ”predika ordet”. Sålunda går nu denna detalj i lövhyddohögtiden, som gäller undervisning, i uppfyllelse. VT 15/11 50
Onsdag, 17 januari
Vem är i verkligheten den trogne och förståndige slav, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid? — Matt. 24:45, NW.
Profetian har inte avseende på vilken tjänare som helst, utan på en som har blivit särskilt utvald, en ”som hans herre har satt över sitt tjänstefolk”. (Murdock’s Syriac) Den förnämsta tjänst som omnämnes och som tjänaren skulle ägna uppmärksamhet åt var den ”att giva dem deras mat på dess tid” (Murdock) eller ”vid den rätta tiden”. Genom att denne tjänare troget, omtänksamt, lojalt och klokt verkställde sina anvisade plikter, erhöll han sin husbondes godkännande. Husbonden är mycket nöjd, likaså slaven. Vem är denne ansvarige slav nu? ”Himmelrikes”-klassen, de ”smorda”. De utgör endast en liten kvarleva av skaran på 144.000 medlemmar. Apostlarna var de första av dessa som blev kallade, och detta verk närmar sig nu sin fullbordan vid Jesu Kristi andra framträdande. De som i allmänhet benämnes den ”smorda kvarlevan” är ännu kvar på jorden. De ger nu föda åt Husbondens ”tjänstefolk” och ävenså åt hans hjord av ”andra får”. VT 1/12 50