Det konungsliga prästerskapet

”Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen; över dessa har den andra döden ingen myndighet, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola härska som konungar med honom i de tusen åren.” — Upp. 20:6, NW.

1. Vilka utgör det konungsliga prästerskapet, och vilka gagneliga verkningar kommer av att det blir insatt och träder i funktion?

MEDLEMMARNA av detta konungsliga prästerskap är Jehovas tjänare, som i kraft av det ämbete han givit dem kan brukas av honom i alla angelägenheter som rör hans universella organisation. En stor tjänst kommer för dem att bestå i att härska som konungar med Kristus Jesus i tusen år. Detta härskardöme kommer att utövas från himmelen över jordens inbyggare, som då lever under Guds rikes styrelse. Att detta konungsliga prästerskap insätts och fungerar är det som ger människor av alla nationer det hoppet, att Jehova är deras Gud och att det finns möjlighet till försoning med honom. Det konungsliga prästerskapet består av Kristus Jesus, den store Översteprästen, och underpräster till ett antal av 144.000. Det skall bli ett evigt prästadöme ”efter Melkisedeks sätt”. (Hebr. 5:6, NW) Lycka och helighet tillhör dem som hör med till detta prästerskap, ty de får del i den ”första uppståndelsen”, och över dem ”har den andra döden ingen myndighet”. Under det herravälde som detta rike av präster utövar skall frid, lycka och liv komma alla de människor till del, som välsignas med förmånen att vara undersåtar under Jehovas Konung och Präst för den nya världen.

2. Vilken sinnesinställning bör de ha som har kännedom om det konungsliga prästerskapet?

² Skriftens ord i Uppenbarelseboken 20:6 anger två klasser: de styrande och de styrda. Oavsett vilken klass du hoppas höra till, är lydnad och trohet beständiga krav. De blivande medlemmarna av det konungsliga prästerskapet behöver bevara sin syn klar och ogrumlad och sitt hopp ljust och strålande och fullständigt göra Guds vilja. De som hoppas på evigt liv på jorden i den teokratiska nya världen är ivriga att få vetskap om de fordringar som ställs på den konungsliga skaran av präster, vilken skall härska under de tusen åren, och om den trohet som kännetecknar den och är därjämte angelägna att själva lära sig att vara trogna. De som hör till den smorda skaran är lyckliga att få vetskap om Jehovas uppsåt att välsigna millioner människor och ge dem liv. Så kommer också de som ser fram emot att leva på jorden för evigt att vara lyckliga över att få kännedom om det konungsliga prästerskapet som de skall vara underställda.

3. När tillkännagav Jehova först sitt uppsåt att ha ett konungsligt prästerskap, och hur var det en teokrati?

³ Jehovas uppsåt att ha ett rike av präster tillkännagavs för hans förebildliga folk, Israel, vid Sinai berg. Mose blev inspirerad till att ge dem denna underrättelse: ”Nu, om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni förvisso bliva min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation.” (2 Mos. 19: 5, 6, NW) Israel skulle vara ett heligt rike under Jehova, en verklig teokrati, en konungslig nation, som skulle leva under den Högstes regler och rituella föreskrifter. Så som ordet ”rike” används i denna vers har det innebörden kungligt hus eller kunglig familj, dynasti, suveränitet. Det betydde att Jehova hade för avsikt att frambringa ett kungligt, prästerligt släkte, en dynasti av präster, där varje medlem har konungars och prästers kvalifikationer och egenskaper.

4. Vad gjorde Israel i själva verket genom att begära en konung? Hur behandlade de Jehovas Konung och Son?

⁴ Israels folk blev missnöjt och bad domaren Gideon härska över dem som konung. Gideon svarade: ”Jag själv skall icke härska över eder, och icke heller skall min son härska över eder. Det är Jehova som skall härska över eder.” (Dom. 8:23, NW) På Samuels tid sade de äldste i Israel till honom: ” ’Så sätt nu en konung över oss till att döma oss, såsom alla andra folk hava.’ Men det misshagade Samuel. ... Då sade HERREN [Jehova] till Samuel:’ ... Det är icke dig de hava förkastat, nej, mig hava de förkastat.’ ” (1 Sam. 8:5—7) Som förebild betraktat var Israel Jehovas rike, men israeliterna var otrogna och olydiga. Längre fram, när Jehova sände sin Son, Kristus Jesus, arvingen till Riket, till dem, förkastade de honom, stenen i Sion. Detta förebildliga Israels hus hade förlorat Jehovas uppsåt ur sikte och höll på att bygga i motstånd mot Guds vilja. Jesus sade till dem: ” ’Den sten som byggningsmännen förkastade är den som har blivit den förnämsta hörnstenen. Från Jehova har detta skett, och det är underbart i våra ögon.’ Det är därför jag säger till eder: Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt en nation som frambringar dess frukter.” — Matt. 21:42, 43, NW.

Goda nyheter till nationerna

5. Hur förklarade apostlarna Petrus och Paulus Jehovas uppsåt med att sända de goda nyheterna om Riket till hedningarna?

⁵ Att Jehova förkastade Israels nation och tog Riket ifrån den öppnade dörren för människor av nationerna till att få det stora privilegiet att bli en del av den prästerliga nationen. Kornelius av de oomskurna hedningarna var den förste, och när Petrus besökte honom sade han: ”Ni veta väl hur olovligt det är för en jude att sluta sig till eller nalkas en människa av ett annat folkslag, och likväl har Gud visat mig att jag icke bör kalla någon människa besudlad eller oren. ... Förvisso förnimmer jag att Gud icke är partisk, utan i varje nation är den man som fruktar honom och övar rättfärdighet välbehaglig för honom.” (Apg. 10:28—35, NW) Paulus fick i uppdrag att gå till nationerna, såsom Jesus sade om honom: ”Denne man är ett utvalt redskap åt mig till att bära mitt namn till nationerna såväl som till konungar och Israels söner.” Vidare ser vi att Paulus och Barnabas sade till judarna: ”Det var nödvändigt, att Guds ord skulle talas till eder först. Eftersom ni stöta bort det ifrån eder och icke akta eder värdiga evigt liv, se, då vända vi oss till nationerna! Jehova har nämligen lagt ett bud på oss i dessa ord: ’Jag har satt dig till ett ljus för nationer, för att du skall bliva till frälsning intill jordens avlägsnaste del.’ ” — Apg. 9:15; 13:46, 47; NW.

6. På vilket sätt började Jehova uppfylla sina löften till Abraham?

⁶ Med särskild tonvikt på nationerna skrev Paulus: ”Det är skrivet: ’Det är därför som jag öppet vill erkänna dig [Jehova] bland nationerna och vill lovsjunga ditt namn.’ Och återigen säger han: ’Gläd eder, ni nationer, med hans folk.’ Och återigen: ’Prisa Jehova, alla ni nationer, och må alla folk prisa honom.’” Till kolosserna sade Paulus: ”[Låt eder icke] rubbas från det hopp som finnes i de goda nyheter som ni hörde och som hava predikats i hela den skapelse som är under himmelen. Åt dessa goda nyheter har jag, Paulus, blivit en tjänare.” (Rom. 15:9—11; Kol. 1:23; NW) ”Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skola alla nationer bliva välsignade.’ ” Återigen: ”Abrahams välsignelse skulle komma att förmedelst Jesus Kristus gälla för nationerna.” (Gal. 3:8, 9, 14, NW) Jehova brukade den blivande konungslige prästen Paulus till att verkställa sitt storslagna uppsåt, att de goda nyheterna skulle föras ut till människor i andra nationer än Israel efter köttet.

7. Vad innebär det att ta emot de ”goda nyheterna”? Nämn några av de förmåner det skänker.

⁷ Dessa ”kallade” får erfara förening med Kristus, den konungslige prästen. Paulus skrev: ”Förut voro [ni] människor av nationerna, vad köttet angår, ’icke-omskärelse’ ... utan Kristus, gjorda främmande för Israels stat och främlingar för löftesförbunden, och ni hade intet hopp och voro utan Gud i världen. Men i förening med Kristus Jesus hava nu ni, som en gång voro avlägsna, kommit att befinna eder nära genom Kristi blod.” Och åter säger han: ”Ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhöra Kristus, äro ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” (Ef. 2:11—13; Gal. 3:28, 29; NW) De goda nyheterna till nationerna innebär att de bringas i harmoni med Jehova Gud och blir välsignade med den tillförsikt som hans löften skänker. Detta är sann tjänst av Guds store överstepräst, Kristus Jesus, ty han inte endast för människorna av nationerna nära Gud, utan för också Gud nära dem. Ren och helig gemenskap blir följden. Dessa goda nyheter har sänts ut till alla nationer, men det är inte alla människor som tar emot dem. Gentemot dem som gör det uppfyller Jehova sitt löfte, att ”alla nationer [skola] bliva välsignade” på grund av Abraham och hans säd. Dessa goda nyheter förkunnas alltjämt. Ja, i denna tid kungörs de till och med på ett ännu mera mångsidigt och vittomfattande sätt än någonsin tidigare. I nuvarande tid kallar de goda nyheterna ut en annan klass ur nationerna, men verket utförs fortfarande av det konungsliga prästerskapet.

Det andliga konungsliga prästerskapet

8. Förklara hur Guds uppsåt att ha ett konungsligt prästerskap fullbordas, fastän det naturliga Israel svek.

⁸ Jehovas uppsåt att ha ett konungsligt prästerskap fullbordas, fastän det naturliga Israel svek. Paulus skriver: ”Ty icke alla som härstamma från Israel äro verkligen ’Israel’. Icke heller äro de alla barn, därför att de äro Abrahams säd. ... Det är som han säger också hos Hosea: ’Dem som icke varit mitt folk vill jag ”kalla mitt folk”, ... de [skola] kallas ”den levande Gudens söner”. ’ ” ”Gud förkastade icke sitt folk, som han först erkände. ... Just det som Israel allvarligt söker, det uppnådde han icke, men de utvalda uppnådde det. De återstående fingo sin mottaglighet för intryck avtrubbad.” (Rom. 9:6, 7, 25, 26; 11:2, 7; NW) Att judarna blev förkastade tillförde andra rikedom, ty fastän några av det sanna konungsliga prästerskapets medlemmar utvaldes från det naturliga Israel, skulle likväl flertalet utväljas från nationerna. Det är på det sättet som Jehovas ursprungliga uppsåt att ha en kunglig nation av präster blir verkställt. Om dem skrev Paulus: ”Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älska Gud, dem som äro de kallade enligt hans uppsåt; ty dem som han först erkände förutbestämde han också till att formas efter hans Sons avbild, för att denne måtte bliva den förstfödde bland många bröder. Vidare: ... de som han kallade äro de som han också förklarade vara rättfärdiga. Slutligen äro de som han förklarade rättfärdiga också de som han förhärligade.” ”Om vi alltså äro barn, äro vi också arvingar: Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus, såvida vi lida tillsammans, på det att vi också må bliva förhärligade tillsammans.” — Rom. 8:28—30, 17, NW.

9. Hur identifierar aposteln Petrus det konungsliga prästerskapet?

⁹ Aposteln Petrus skriver ”till dem som äro utvalda enligt Guds, Faderns, förutvetande” och säger: ”Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, ty enligt sin stora barmhärtighet gav han oss en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obesudlat och oförvissneligt arv. Det är förvarat i himlarna åt eder, som av Guds kraft skyddas genom tro till en frälsning som är färdig att uppenbaras i den sista tidsperioden.” Petrus säger vidare till dem: ”I det ni komma till honom [Kristus] såsom till en levande sten, förkastad, det är sant, av människor, men utvald, dyrbar, för Gud, bliva ni också själva såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus. Ty det heter i Skriften: ’Se, jag lägger i Sion en sten, utvald, en grundhörnsten, dyrbar; och den som med tro förtröstar på den skall ingalunda bliva besviken.’ ” (1 Petr. 1:3—5; 2:4—6; NW) Denna andliga byggnad är det kungliga huset, ty den är byggd på den sanna grundvalen, Jehovas smorde konung, den konungslige Sonen, Guds arvinge. Aposteln visar här, att den kungliga nationen av präster, Guds konungsliga prästerskap, är Kristus Jesus och hans kropps lemmar, ett himlarnas prästerskap.

10. Visa med hjälp av skriftställen, hur någon kan få hoppet om att bli en del av det himmelska konungsliga prästerskapet.

¹⁰ Ett sådant underbart hopp är långt utöver vad människor förmår föreställa sig. Det kan endast vara inspirerat av Jehova och möjliggjort av den heliga andens kraft. Det är denna ande från Skaparen som gör sinnet levande för himmelska förhoppningar. Därför är det skrivet till dem som har detta hopp: ”Det [är] eder som Gud har gjort levande, fastän ni voro döda i edra överträdelser och synder.” ”Men om ni hava blivit uppväckta med Kristus, så fortsätt med att söka de ting som äro ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida”, ”på grund av det hopp som förvaras åt eder i himlarna”. De som kan glädja sig åt detta hopp utgör ett andligt tempel i Kristus: ” I förening med honom växer hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad, upp till ett heligt tempel för Jehova ... en plats som Gud kan bebo genom ande.” Det heliga, himmelska templet är det konungsliga prästerskapet. — Ef. 2:1; Kol. 3:1; 1:5; Ef. 2:21, 22; NW.

11. Varför bör allt Jehovas folk känna stor tacksamhet över Rikets fullbordan? Och vilken ställning kommer Riket att inta i universum?

¹¹ Alla de medlemmar av denna klass som ännu är på jorden, tillika med de hundratals tusentalen av Herrens andra får, är djupt tacksamma för denna underbara anordning, som Gud har frambragt, nämligen himmelriket. Det betyder en boning där Jehova kan dväljas genom ande, och detta är någonting som den Högste inte har ägt förut. Ja, om vi också har svårt att föreställa oss det, så är det dock sant. Det är det heliga himmelska templet. Riket av präster är templet och kommer att vara den högsta platsen i universum, ty det är skrivet om Kristus, att Gud satte honom ”långt ovan varje regering och myndighet och makt och herradöme och varje namn som nämnes, icke endast i denna tingens ordning, utan också i den som skall komma. Han lade också allting under hans fötter och gjorde honom till huvud över allting för församlingen, som är hans kropp.” Bibeln kallar honom därför ”Härskaren över jordens konungar”. Aposteln Johannes talar om honom såsom en ”som älskar oss och som löste oss från våra synder medelst sitt eget blod — och han gjorde oss till att vara ett rike, präster åt hans Gud och Fader”. Lägg särskilt märke till uttrycket ”och han gjorde oss till att vara ett rike”, ja, till och med ett rike av präster. Dessa kungliga och heliga värdigheter är de två högsta, som möjligtvis kan existera bland människor, och anger tydligt den övermåttan höga ställning som kommer att tillhöra Guds söner. — Ef. 1:21—23; Upp. 1:5, 6; NW.

12. Hur vet vi att Jehovas lov kommer att sjungas i himmelen och på jorden? Gör detta oss lyckliga, och varför?

¹² De blivande medlemmarna av det konungsliga prästerskapet hyser en förtärande nitälskan och iver att få se Guds byggnad i himlarna fullbordad med dem som en del därav. Ty den kommer att bli Jehovas beständiga helgedom, templet, där hans namn skall prisas för evigt, och vi ser att detta är en helig ordning av 144.000 präster under Jesus Kristus, vilka lovsjunger Jehova. Hela himmelen kommer att höra deras glada och tacksamma sång, och alla jordens inbyggare kommer att lära känna denna den ljuvligaste melodien i universum, ty alla kommer att anföras av den ljuvligaste sångaren i det himmelska Sion, Herren Jesus, den konungslige prästen. Detta kommer i sanning att bli en körernas kör, som tillbeder Jehova i helig skrud och helig ordning, i helighetens skönhet, ja, i hans helgedoms helighet! På denna lyckliga dag kommer allting att vara på sin rätta plats, ty den teokratiska styrelsen kommer att genomtränga allt. Allt skapat kommer att tala om den Heliges, den högste Gudens, Jehovas, härlighet och majestät. Den dag är nu så nära, då all ohelighet skall undanröjas, då varje form och varje yttring av orättfärdighet skall upphöra, då intet ont kommer att finnas till! På denna underbara dag skall frid, ro och lycka vara allt levandes lott. ”Du är värdig, Jehova, ja, vår Gud, att mottaga härligheten och äran och makten, emedan du har skapat alla ting, och på grund av din vilja existerade de och blevo skapade.” — Upp. 4:11, NW.

13. a) Vad menade psalmisten, när han önskade finna ”en boning åt den Starke i Jakob”? b) Hur uppfylls denna profetiska bild, och vilka heliga önskningar hyser Jehovas folk?

¹³ Medlemmarna av det konungsliga prästerskapet åstundar att få se dessa mirakulösa ting inträffa, och därför arbetar de med all flit och strävar mot detta mål. Det blir ingen tillfredsställelse, ingen vila, förrän allt som lever talar till Jehovas lov och pris, förrän ”varje skapad varelse som är i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allting i dem ... säga: ’Den som sitter på tronen och Lammet må välsignelsen och äran och härligheten och makten tillhöra i evigheters evighet’ ” (Upp. 5:13, NW) David, som en gång var konung i Sion och som var en förebild av den store konungslige prästen, hade liknande önskningar, och de blev nedtecknade till gagn för oss. Han åstundade och längtade efter att få se Guds ark, som representerade Guds närvaro, installeras i trygghet och finna sin vila i helgedomen. Hör vad han sade: ”Jag skall icke gå in i den hydda, där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, förrän jag har funnit en plats åt HERREN [Jehova], en boning åt den Starke i Jakob.” (Ps. 132: 3—5) Ja, en vila för Jehova! Vilken underbart upplyftande och inspirerande tanke! Jehovas ande kommer dessa önskningar att uppstå i sinnet och hjärtat. Psalmisten fortsätter: ”Stå upp, HERRE [Jehova], och kom till din vilostad, du och din makts ark. Dina präster vare klädda i rättfärdighet. ... Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust [ty jag har åstundat det, AS].” (Ps. 132:8, 9, 13, 14) Sion är den kungliga staden, universums ”huvudstad”, som består av Konungen, Kristus Jesus, och de 144.000 ”levande stenarna”, och det är Jehovas utvalda, beständiga och högt älskade boning. Det har tagit tusentals är att bereda och bygga hans egen boningsplats eller hans eget tempel. Genom det konungsliga prästerskapet skall han stå i förbindelse med alla sina skapelser. Han gör Sions konungsliga prästerskap till en institution för frälsning, ty han bekläder dess präster med frälsning. Hela deras sätt att te sig, deras framträdande, förkunnar frälsning. De medlemmar som är kvar på jorden i vår tid förkunnar frälsning för tusenden och åter tusenden. ”Och frälsare skola draga upp på Sions berg till att döma Esaus berg. Och så skall riket vara HERRENS [Jehovas].” — Ob. v. 21.

Krav och förpliktelser som påvilar det konungsliga prästerskapet

14. Vilket är Jehovas främsta krav på sitt folk? Bör vi tjäna endast med tanke på belöning? Förklara.

¹⁴ Det första kravet har varit och är alltjämt lydnad. När det konungsliga prästadömet först omnämndes för israeliterna vid Sinai berg, sade Jehova: ”Om I nu hören [lyden, AS] min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos. 19:5, 6) Jehova sade till Israels förste överstepräst, Aron: ” I deras land skall du icke hava någon arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall vara din lott och arvedel.” (4 Mos. 18:20) De som hör till det trogna, konungsliga prästerskapet får inte tjäna endast för den himmelska belöningen, fastän deras hjärtan måste vara fästa vid den. Men den stora himmelska belöningen kommer att falla dem till, endast om de tjänar Jehova i fullständig lydnad och gör honom till sin arvedel.

15. Nämn några av de fel och lyten som var diskvalificerande, när det gällde det förebildliga prästerskapet. Blir någon nu diskvalificerad av fysiska fel? Om inte, vad för slags fel eller ohelighet har den verkan?

¹⁵ I det förebildliga prästerskapet återspeglade prästens hela yttre uppenbarelse den högsta renhet och odelad hängivenhet för Jehova. Lagen innehöll uttryckliga föreskrifter beträffande prästens kroppstillstånd och livsföring. Om en man hade en kroppslig defekt, så att han t. ex. var blind eller halt eller hade platt näsa eller en bruten fot eller var dvärg eller hade en fläck på ögat osv., så var han därigenom oduglig för prästtjänst. (3 Mos. 21:16—24) Det har sagts att det var ett hundra tjugo olika lyten och fel som diskvalificerade en präst. Om sådana stränga fordringar ställdes på det förebildliga prästerskapet, hur mycket strängare måste då inte kraven vara på det motbildliga? Det är sant, att fysiska fel inte gör någon oduglig för medlemskap i det himmelska, konungsliga prästerskapet, men andra fel gör det, ty ingenting besudlat skall komma in i himmelen. ”Kristus också älskade församlingen” och ”renade den med vattnets bad förmedelst ordet, på det att han måtte framställa församlingen för sig i dess prakt, utan någon fläck eller skrynka eller någonting dylikt; fastmer skulle den vara helig och utan vank”. ”Ingen otuktig, ingen oren människa, ingen girig — vilket betyder att vara en avgudadyrkare — har någon arvedel i Kristi och Guds rike.” ”Sträva efter frid med alla människor och den helgelse, förutan vilken ingen människa skall se Herren.” — Ef. 5:25—27; 5:5; Hebr. 12:14; NW.

16. Hur förblir Jehovas folk i ett renat tillstånd?

¹⁶ Det är en förskräcklig, skrämmande tanke att ens räkna med möjligheten att bli diskvalificerad för medlemskap i det konungsliga prästerskapet. Därför måste blivande medlemmar under bön ägna allvarlig och tillbörlig begrundan åt Jehovas fordringar. Alla måste förbli i ett genom Kristi Jesu dyrbara blod och hans tillgängliga rättfärdighet renat tillstånd. Genom vår himmelske Faders oförtjänta godhet bör också de som hoppas få tillhöra det konungsliga prästerskapet komma ihåg detta: ”Eftersom vi hava frimodighet angående vägen för inträde i det heliga rummet, genom Jesu blod, vilken han upplät för oss såsom en ny och levande väg genom förlåten, det vill säga sitt kött, och eftersom vi hava en stor präst över Guds hus, så låt oss nalkas med uppriktiga hjärtan i trons fulla visshet, sedan vi hava fått våra hjärtan stänkta rena från ett ont samvete och våra kroppar tvättade med rent vatten.” (Hebr. 10:19—22, NW) Den store konungslige prästen, Kristus Jesus, är vårt beskydd.

17. Förklara Paulus’ ord i Hebréerna 5:1 och deras tillämpning på Kristus Jesus.

¹⁷ Några av de främsta förpliktelserna skall vi nu nämna. Paulus skriver: ”Ty varje överstepräst som uttagits bland människor förordnas till förmån för människor över de ting som tillhöra Gud, för att han må frambära gåvor och offer för synder.” (Hebr. 5:1, NW) Denna beskrivning visar att prästerskapet är förordnat av Gud och att grundtanken är den, att det skall tjäna å Guds vägnar och till gagn för fallna människor, och detta är själva ändamålet med prästadömet. Det sägs vidare: ”Ty varje överstepräst är förordnad till att frambära både gåvor och offer, varför det var nödvändigt för denne att också hava någonting att frambära.” ”När Kristus kom såsom överstepräst för de goda ting, som hava blivit verklighet genom det större och fullkomligare tält som icke är gjort med händer, det vill säga icke av denna skapelse, gick han in, nej, icke med blodet av bockar och av unga tjurar, utan med sitt eget blod, en gång för alla i det heliga rummet och vann en evig frigörelse för oss.” ”Kristus gick in ... i själva himmelen, nu för att träda fram inför Guds person för oss.” (Hebr. 8:3; 9:11, 12; 9:24; 10:12; NW) Det offer han frambar var hans eget liv, som han gav ut frivilligt, och värdet av det fullkomliga mänskliga livet överlämnade han åt sin himmelske Fader, och allt detta skedde till Jehovas pris och för att vi skulle kunna få röna Guds ynnest.

18. Visa hur ”prästens läppar förvara kunskap”.

¹⁸ De som tillhör det konungsliga prästerskapet måste vara Guds lags förkunnare och väktare. ”Ty prästens läppar skola förvara kunskap, och de skola söka lagen från hans mun, ty han är härskarornas Jehovas sändebud.” ”Och I skolen lära Israels barn alla de stadgar, som HERREN [Jehova] har kungjort för dem genom Mose.” (Mal. 2:7, AS; 3 Mos. 10:11; 5 Mos. 33:10; 17:9—11) Dessa förordnade lärare måste undervisa teokratiskt, ty ett oerhört ansvar vilade på deras skuldror, och Gud lät dem inte dra sig undan det. De var handhavare av Jehovas lag; följaktligen var han den verklige domaren i Israel. Trogna präster undervisade i lagen och höll Jehovas folk på de rätta stigarna. De vårdade sig verkligen om ”fåren”.

19. Visa hur det åligger prästerskapet att undervisa Guds heliga nation i lagen.

¹⁹ I kraft av teokratiens princip ålåg det översteprästen att undervisa Guds heliga nation i lagen, ty alla statens maktbefogenheter är förenade i Jehova. Till och med när församlingen handlar är det i Jehovas namn. Han är laggivaren. ”Ty Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung; han skall frälsa oss.” (Jes. 33:22, AS) Alldeles som den lagstiftande makten utövades genom Mose och endast den grundläggande lagen var giltig, så är det i teokratiens utveckling den profet som är större än Mose, nämligen Kristus Jesus, som förvaltar Jehovas lag. ”Ni måste lyssna till honom i fråga om allt som han talar till eder. Ja, varje själ som icke lyssnar till den Profeten skall bliva fullständigt utrotad ut folket.” (Apg. 3:22, 23, NW) Glädjefylld lydnad krävs i denna tid.

20. Nämn några av prästerskapets kvalifikationer och varför vi bör betrakta dem.

²⁰ Betrakta noga de kvalifikationer och plikter, som tillhör den store Konungen och Prästen, vilken utgör mönstret för sina underpräster. Han var ”i stånd till att handla måttfullt med de okunniga och felande”, ”i stånd till att också fullständigt frälsa dem som nalkas Gud genom honom, ty han är alltid vid liv för att föra deras talan. Ty en sådan överstepräst som denne var lämplig för oss, en överstepräst fylld av kärleksfull godhet, sveklös, obesudlad, skild från syndarna”, en som alltid är tillgänglig för tjänst, ty ”varje präst [intager] sin plats dag efter dag för att utföra offentlig tjänst”. Det fordras också av hans underpräster, att de skall frambära offer: ”Låt oss alltid genom honom frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn. För övrigt, glöm icke att göra gott och att dela med eder åt andra, ty i sådana offer har Gud välbehag.” — Hebr. 5:2; 7: 24—26; 10:11; 13:15, 16; NW.