Jag levde i landsförvisning i Sibirien

I NOVEMBER 1955 kunde jag såsom tysk medborgare återvända till mitt hemland efter fyra och ett halvt års landsförvisning i Sibirien. Många av Jehovas vittnen från Memelområdet, Litauen, Lettland, Estland, Bessarabien och Ukraina såväl som andra delar av Ryssland, som inte har tysk medborgarrätt, befinner sig alltjämt i detta kalla land. Många av dem bad mig sända en redogörelse till Jehovas vittnen i andra delar av världen.

Medan ryska trupper ockuperade olika delar av Tyskland, bodde jag i ’Ostpreussen, i Memel. Därför att jag var ett Jehovas vittne hade jag redan tillbragt över sex år i olika fängelser och inrättningar under Hitlerregimen. När Hitler befallde att Memel [nu Klaipeda] skulle evakueras, flydde nästan alla invånarna i detta område till Tyskland. Jag tog inte del i denna flykt. Jag kunde inte förlika mig med tanken att söka tillflykt under Hitlerregimen, som hade åsamkat Jehovas vittnen sådan obeskrivlig sorg. Jag menade också att kommunisterna skulle visa någon skonsamhet mot Jehovas vittnen, som hade fått lida så mycket under Hitlers regim. Hur misstog jag mig inte! Jag är nu mera övertygad än någonsin att denna världen styrs och dirigeras av sin osynlige härskare, Satan.

Vad förföljelse av Jehovas vittnen angår, har den kommunistiska Styrelseformen avslöjat sig som en sannskyldig efterapare av Hitler och hans nationalsocialistiska parti. När ryssarna nalkades, flydde prästerna och predikanterna och lämnade sina får kvar utan vård. Vid den tidpunkten hade många av Jehovas vittnen, som såg hur folket var i nöd och svårigheter, tillfälle att predika för dem om Guds rike. Jehovas vittnen blev ofta anmodade att predika för folk. Resultatet blev att ett antal nya församlingar bildades i denna del av landet. Många människor överlämnade sig åt Jehova och blev döpta i vatten. De få exemplar av Vakttornet vi hade studerades vid möten, som hölls regelbundet. De blev där inte bara studerade utan avskrivna och spriddes bland folket. Allt detta försiggick inte dolt för den ryska säkerhetspolisens ögon. Många gånger togs vi i förvar och släpptes först efter långvariga förhör angående Jehovas vittnens läror och organisation. Vi visste att hemliga polisen skickade spioner in i församlingen för att få reda på vad det var vi dryftade. Vi hade ingenting att dölja. Vi predikade Guds ord och såg hän emot Guds rike som det enda hoppet för världen. Så sent som 1949 kunde jag tala till nära 300 personer som var närvarande vid ett möte. Jesaja 25:6—8a var min utgångstext. Jag påvisade från dessa Skriftens ord hur Jehova skall rikligen välsigna dem som tjänar honom och att döden skall uppslukas i seger och att Jehova skall torka tårarna från människomas ögon och att den smälek som hans folk blev utsatt för skulle tagas bort från jorden, ty så har Jehova talat.

Nästa dag blev jag anhållen, då jag gick gatan fram. Jag tillbragte två dagar i polisarresten och blev sedan försatt på fri fot igen efter många, långa timmars förhör. Flera dagar senare måste jag på nytt infinna mig hos säkerhetspolisen. Där blev jag tillsagd att skriva en noggrann och korrekt redogörelse för Jehovas vittnens organisation. Jag redogjorde för Jehova Guds redan upprättade rike jämte många andra aktuella sanningar. Jag framhöll också att Jehovas vittnen hade blivit fruktansvärt förföljda under Hitlerregimen och att den 7 oktober 1934 telegram hade avsänts från Jehovas vittnens församlingar i många länder till rikskansliet i Berlin, alla med samma lydelse: ”Eder hårda behandling av Jehovas vittnen upprör alla anständiga människor på jorden och vanärar Guds namn. Upphör med all vidare förföljelse mot Jehovas vittnen, i annat fall kommer Gud att förgöra Eder och Edert nationalsocialistiska parti.”

Jag hyser intet tvivel om att denna redogörelse sändes till säkerhetspolisens högkvarter i Moskva. Det första allvarliga slaget drabbade Jehovas vittnen i denna del av Ryssland i september 1950. En natt blev alla bröder, som inte hade några svårare kroppsfel, och åtskilliga systrar gripna av säkerhetspolisen och skickade till säkerhetsdepartementets fängelser i Vilna. Här hölls de i förvar i ett halvt år, till dess domsluten till sist kom från Moskva att nästan allesammans skulle hållas i tukthus i tio år. Efter sex månaders uppslitande förhör och hård behandling hade många drabbats av nervchocker. Många hade lidit allvarligt på grund av den behandling de hade måst utstå under förhören. Somliga av dessa fördes nu från tukthuset och placerades i arbetsläger. Många måste arbeta under jorden i kolgruvor. Somliga skickades så långt norrut som till det ökända lägret Vorkuta. Några av våra bröder arbetar alltjämt där.

Det är mycket kallt där. Det finns ingen växtlighet av något slag där uppe, och vintrarna är långa, somrarna mycket korta. Många av bröderna blev vanföra invalider på grund av den grymma kommunistiska regimens övermänskliga fordringar. Somliga av dessa skickades till sina familjer i Sibirien.

Mot slutet av mars 1951 kom den andra vågen av förföljelse. De som inte förut hade blivit arresterade, gamla män, kvinnor, barn och till och med småbarn och andra, som inte förut blivit hopsamlade, togs nu i förvar av ryssarna. Ingen skonades, utan alla kördes på lastvagnar till godståg som var destinerade till Sibirien. De kunde ta med sig bara mycket få personliga ägodelar, litet mjöl, några klädespersedlar, och somliga kunde få med sig några sängkläder. Allt annat föll i polismyndigheternas händer. Kommunisterna genomletade nu allt bagaget mycket noga, för att se om det fanns några biblar eller skrifter från Vakttornet undanstuckna där.

Från Vilna såg vi två långa godståg, vardera om omkring femtio boskapsvagnar. Det var i dessa som Jehovas vittnen från alla de olika områdena fördes bort till ett land där de skulle dö eller försöka leva. Vagnarna var överfulla. Det fanns ingen plats att sitta. Maten var märkvärdig och mycket undermålig. Jehovas vittnen uppsände tacksägelse och lovprisning till sin himmelske Fader under alla dessa svåra tider. Den ene uppmuntrade den andre. Genom att man talade om Jehovas ord, fick alla tröst och mod att hålla ut, vad som än inträffade. De ord som de hade talat till andra människor för att trösta dem i denna ändens tid för världen blev nu till stor tröst för dessa Jehovas vittnen själva, där de var hopstuvade i boskapsvagnar. De sjöng högt och kraftigt sina Rikets sånger, men längre fram blev till och med detta förbjudet av sovjetsoldaterna.

Efter tretton dagar nådde alla Jehovas vittnen sin bestämmelseort, sedan de färdats dag och natt i boskapsvagnarna. Då fick vi besked: ”Som statsfiender är ni förvisade för livstid till Sibirien. Låt allt hopp fara om att någonsin kunna återvända till ert hemland.”

Jehovas vittnen blev nu skingrade som arbetsslavar till olika kollektivjordbruk mellan Tomsk och Irkutsk och några ännu längre bort. Det var endast och allenast Jehovas beskydd och hjälp som gav oss kraft att möta denna situation. Framför oss låg ett liv med ständig hungerplåga. De små förråd som somliga av oss hade fört med sig var snart förbrukade. Kollektivjordbruken var inte precis i gott skick. Ledarna för dessa sovjetska agitationscentraler hade ingen tanke på att förse de undernärda, lidande människorna med bröd, till dess den nya skörden blev bärgad. Några välfärdsinstitutioner existerar inte i ”sovjetparadiset”.

Men bland Jehovas vittnen råder broderskärlek. På så sätt fick till och med de fattigaste hjälp ur de skrala matförråd vi hade. Under de första två åren dog ett antal av de landsförvista av de svåra lidanden de fick utstå. Särskilt kvinnorna fick sig ålagt mycket tungt arbete. På vintern, då snön låg överallt på marken, skickades de ut i skogen att hugga ved, ty det fanns ingen tid att ägna åt detta under den korta sommaren. Vintern varar i Sibirien i sju månader utan avbrott. Vår och höst är okända begrepp. Därtill kommer köldknäppar, då temperaturen sjunker till —50 grader och därunder (Celsius). Det går åt mycket ved där i landet, och detta är ett av de stora problemen för de landsförvista i Sibirien. Det finns många stora skogar i Sibirien, men att forsla veden från skogen till bostaden är mycket svårt. För att få hem sin ved behöver man häst och släde, men dessa stackars tvångsförflyttade människor måste anhålla, ja, i själva verket tigga den som för befälet om minsta hjälp av detta slag. För de äldre är detta liv nästan outhärdligt. De har inte krafter nog för att arbeta i lantbruket, och när man är sextio eller sjuttio år, är det inte någon lätt uppgift att bära hem en börda ved på ryggen.

Det gör mig ont, när jag skall tala om bostadsförhållandena i Sibirien. Under större delen av min landsförvisningstid bodde jag i ett rum tillsammans med fyra familjer, som också hade barn. Förutom rummet hade vi ett litet kök med en surrogatspis av plåt att koka vår mat på. Så snart det var töväder och snön smälte, blev det översvämning i huset. Genom alla dessa förhållanden bistod Jehovas landsförvista vittnen varandra på alla sätt de kunde. Några satte i gång med att bygga egna små stugor under sin fritid från arbetet i lantbruket. Fastän de kunde åstadkomma egna bostäder på det sättet och göra dem litet mera lämpade att bo i, så lämnade dessa stugor ändå mycket övrigt att önska.

De första två åren medan jag var i ett av dessa slavläger i Sibirien var daglönen för en arbetare, man eller kvinna, på ett kollektivjordbruk ett halvt till ett kilo säd. Efter Stalins död har levnadsstandarden förbättrats något. Tilldelningen av säd har blivit större, och slavarbetarna har därjämte fått ett litet penningbelopp, så att de nu inte behöver hungra eller frysa lika mycket som förut. Under alla dessa förhållanden fortsätter Jehovas vittnen alltjämt att studera Guds ord, allteftersom de får tillfälle, och de får då i stor utsträckning lita på minnet, i det de talar med varandra och tröstar varandra då tillfälle ges. Vår önskan och bön är fortfarande: ”Om vi bara hade biblar och nya Vakttorn!”

Alla Jehovas vittnen i dessa slavläger på olika håll i Ryssland beder beständigt till Jehova Gud och har full och fast tro på att de en dag kommer att bli befriade ur dessa förhållanden. I dessa fångläger och utanför dem, överallt i Ryssland, tar det ryska folket emot sanningen i ständigt allt större antal. En syster meddelar: ”Jag har omkring trettio skolflickor att ta hand om, som ivrigt slukar vartenda ord jag talar till dem om Riket.” Det finns många människor i Ryssland som nu önskar få kunskap om Guds rike och ivrigt lyssnar till sanningen. Det är alltid en glädje att läsa ett brev från andra av Rikets förkunnare i Ryssland och höra om deras erfarenheter i fånglägren. Genom att de blivit dömda till fängelse har de blivit förda mycket närmare varandra och närmare Jehova. Dag för dag får var och en allt bättre förståelse i fråga om Jehovas teokratiska organisation, och alla är nu mera beslutna att inför den store Domaren bevisa sin trohet genom att predika. Genom Jehovas oförtjänta godhet är de beslutna att bevara sin ostrafflighet och bevisa sig värdiga evigt liv.

Jag vet att dessa deportera de vittnen på de kollektiva jordbruken inte sätter sitt ljus under en skäppa. De låter i stället sitt ljus lysa.

I november 1954 yttrade enligt den ryska Moskvatidningen Pravda en välkänd kommunistisk partiledare: ”Kommunismen har nu blivit så befäst utöver världen att kampen mot de olika religionerna kan upphöra. Under den tid som ligger bakom oss, sedan vi uppsteg till makten, var denna kamp nödvändig. Men nu, sedan i synnerhet ungdomen blivit rätt undervisad och tränad, måste förvisso var och en komma till den slutsatsen, att endast kommunismen kan åstadkomma verklig fred och välgång för mänskligheten.” Men Jehovas vittnen är fast övertygade om att verklig fred och välgång för hela mänskligheten kommer att åvägabringas endast genom Guds rike, som nu är nära, under deras store Fridsfurste, Kristus Jesus.

Jag är snart sjuttiosju år gammal. Sällskapet fick kontakt med mig genom sina förkunnare några månader före första världskrigets utbrott år 1914. Jag har haft förmånen att vara en Guds tjänare och förkunnare alla dessa år, och nu då jag har kommit tillbaka från Ryssland är min enda önskan att få använda återstoden av mitt jordeliv i Jehovas tjänst.

[Fotnot]