”Babylons vatikan”

I SIN bok Försvunna städer berättar Leonard Cottrell om utgrävningarna av Babylons ruiner, som Tyska orientaliska sällskapet påbörjade under dr Robert Koldeweys ledning. Han säger bland annat: ”En efter en frilades de viktigaste byggnaderna tack vare tyskarnas tålamod och metodiska tillvägagångssätt: Nimachs tempel, Ingur-Bels mur och vallgrav och det heliga område som omgav Ziqqurat (tornet) Etemenanki, ’grundstenen för himmel och jord’ — Babels torn självt. Det bestod av en väldig fyrkantig gård, omgiven av byggnader, av vilka några kanske var avsedda att hysa pilgrimer som kom till gudens helgedom, andra att vara rika och rymliga hem åt översteprästerna. Detta var, som Koldewey säger, ’Babylons vatikan’, den plats som Herodotos beskrivit som ’den mässingsportade helgedomen åt Zeus Belus’.

◆ I den ena änden av gården reste sig tornet självt i åtta våningar, men till vilken höjd det ursprungligen nått är osäkert. Både de av Nebukadnessar och hans far Nabopalassar lämnade inskrifterna framhäver dess höjd. Nabopalassar säger: ’Vid denna tid befallde mig Marduk ... Babels torn som före min tid hade försvagats och råkat i förfall, att lägga dess grund fast i jordens sköte medan dess topp sträckte sig mot himlen.’ Och hans son skryter att ’för att höja toppen av Etemenanki så att det når ända upp till himlen höll jag ut min hand’. ... Babylon självt hade efter en kort återuppståndelse på nytt blivit den oformliga massa av ruiner som Rich och Layard sett. Murar av lertegel vittrar nämligen snart, när de en gång blottlagts, och sedan tyskarna gav sig av har araberna, som byggde Hillah, schaktat bort praktiskt taget varenda tegelsten från Ziqqurat Etemenanki. Det existerar bara på sidorna i Koldeweys bok.”

◆ Peter Bamm, som nyligen besökt Babylons ruiner, säger i sin bok Early Sites of Christianity: ”Utgrävningarna är ett förvirrande och nästan ogenomträngligt ruinfält. ... När man kommer till platsen för utgrävningarna, stöter man först på den berömda Isjtarporten. Isjtar var fruktbarhetsgudinnan. Hon smälte senare samman med grekernas Demeter. Isjtarporten är ett omfattande byggnadsverk som är djupt förankrat i jorden. Jag gick mellan höga murar av tegel, femton meter höga, på vilka man alltjämt kan urskilja konturerna av ofantliga tjurar, drakar och lejon, som var placerade med jämna mellanrum. Relieferna var gjorda av emaljerat tegel i strålande färger. Alla dessa storslagna arbeten fördes till Berlin för femtio år sedan. Nebukadnessar fyllde själv upp en del av Isjtarporten för att bygga en processionsgata på ett högre plan.

◆ Större delen av Nebukadnessars processionsväg, som var belagd med stora stenplattor, har frilagts. Den är flera kilometer lång. Den börjar vid Isjtarporten och slutar vid ziqquraten, tornet på vars topp Marduks, Babylons guds, tempel var beläget. I högtidlig procession förde prästerna gudarnas beläten fram längs denna väg. Den heliga vägen kantades på ömse sidor av palats, och de grundmurar som man har grävt fram kan alltjämt ge ett begrepp om hur ståtliga de var. Vägen måste ha varit snarlik den del av Champs Élysées i Paris som sträcker sig från Louvren till Triumfbågen.”

◆ Dr Koldewey, som kallade tempelområdet för ”Babylons vatikan”, har skrivit om sina intryck i en bok som i engelsk översättning kallats The Excavations at Babylon och som Leonard Cottrell citerar i sitt här nämnda arbete: ”För vad är skrivna skildringar mot byggnaderna själva, även om de ligger i ruiner? Tornets väldiga massa, som Gamla Testamentets judar betraktade som kvintessensen av mänsklig inbilskhet, där det reste sig över prästernas stolta palats, de rymliga skattkamrarna, de otaliga härbärgena — de vita murarna, portarna av brons, de mäktiga befästningsmurarna runtom med höga portaler och en skog av 1000 torn — det hela måste ha gjort ett överväldigande intryck av storhet, makt och rikedom, som knappast kan återfinnas på annat håll ... i det [stora] babyloniska kungariket.

◆ Jag såg en gång den stora Mariabilden av silver i övernaturlig storlek, överhopad med votivgåvor, ringar, dyrbara stenar, guld och silver, buren på en bår av fyrtio män, komma in genom portalen i domen i Syrakusa, högt över den församlade mängdens huvuden. ... På samma sätt föreställer jag mig en procession till guden Marduks ära, då han kom ut ur Esagila, kanske genom peribolerna, för att fortsätta sin triumffärd längs Babylons processionsgata.”