Upprinnelsen till ordspråken
DET har sitt intresse att jämföra utsagor i Ordspråksboken i bibeln med Mose lag. Mose nedskrev de direkta bud och befallningar som Jehova utfärdade för att leda sitt folk på trygghetens och livets väg. Salomo och andra, som bidragit till att nedskriva ordspråken i bibeln, framhäver inte direkt Guds bud men visar genom sina iakttagelser att dessa lagar på allra bästa sätt tjänar våra intressen. Lokala förhållanden jämförs ofta med människans sätt att uppträda för att hjälpa oss att skilja på gott och ont, vishet och dårskap. Om vi känner till upprinnelsen eller bakgrunden till ett visst ordspråk, hjälper detta oss att förstå den lärdom det är ämnat att ge.
”Gråhårighet är en skönhetens krona, när man finner den på rättfärdighetens väg.” — NW.
Bland en del av forntidens folk ansågs en äldre man, som var oförmögen att strida eller jaga, vara en black om foten. Somliga stammar dödade känslolöst åldringarna! Vilken kontrast till Jehova Guds godhet! Jehova hade befallt: ”För grått hår bör du resa dig upp, och du skall visa hänsyn för en gammal mans person, och du skall hysa fruktan för din Gud. Jag är Jehova.” (3 Mos. 19:32, NW) Ordspråket riktar uppmärksamheten på det förhållandet att en levnad i välgörande fruktan för Jehova är skön i Guds ögon och bör vinna aktning hos alla såsom ett tillbörligt exempel att följa. Men om man i sin ålders dagar befinns vandra på ondskans och ogudaktighetens väg, är ens uppförande för de många levnadsårens skull rentav mera avskyvärt än en ung ogudaktig människas.
”I skötet kastas lotten, men av Jehová beror dess utslag.” — Åk.
I ett stort antal nationer i forntiden avgjordes kinkiga frågor genom att man kastade lott. Stenar eller små tavlor som försetts med inskrift lades i ett kärl, varefter man först skakade om dem och sedan drog eller kastade fram dem. Det behagade Jehova att genom bruk av lottkastning göra sin vilja känd i början av sitt utvalda folks historia. Det förefaller som om lotterna brukade kastas i de hopsamlade vecken på en klädnad, varpå dragning skedde. Men först bad man till Jehova om att han måtte avgöra saken. Utslaget uppfattades såsom hans vilja. Till och med Jesu apostlar tillgrep lottkastning då de skulle välja en efterträdare till Judas Iskariot, men deras val upphävdes genom att Jesus utsåg Saulus. Alltsedan pingsten har den heliga anden väglett de kristna, men i den förkristna tiden godkände Gud lottkastning.
”Att börja träta är som när man släpper lös vatten; innan tvisten har brutit ut, bör du därför gå därifrån.” — NW, 1961 års upplaga.
I städerna i Österlandet var man ofta beroende av en reservoar för vattentillförseln. Om det uppstår ett litet hål i en strandbank eller damm, som innesluter en stor vattensamling, kan detta få vådliga följder. Om man inte täpper till den lilla läckan, blir vattnets påtryckning allt starkare, och till sist har alla hinder spolats bort. En liten rännil har vuxit till en skrämmande flod. Så är det också med missämjan. Om man ger efter det allra minsta för vreden, kan alla fördämningar brista, och så banas väg för en flod av vredgade ord och onda gärningar som kan leda till döden. Innan någon ordväxling tar en sådan vändning, är det bättre att gå ifrån ämnet eller den andra personen och därmed stärka fridens band.
”För vinterns skull vill den late icke plöja; han kommer att tigga i skördetiden, men där skall icke finnas något att få.” — NW, 1961 års upplaga.
I Palestina sådde man höstsäden så snart de tidiga regnen hade mjukat upp jorden — från slutet av oktober till början av december. Den kalla nordliga vinden blåser under denna plöjningstid på senhösten. Även om det i Palestina sällan råder mycket kallt väder någon längre tid, kan vissa dagar vara mycket kalla med häftiga vindar, regn och snöglopp. Sådant väder skulle inte förskräcka en verklig man, men en lat jordbrukare kanske försummade sin plöjning och skyllde detta på vädret. Utan höstplöjning och höstsådd kunde det inte bli någon skörd. Den late jordbrukarens strävsamma grannar kunde knappast förväntas hysa någon medkänsla med honom. På samma sätt är det med dem som söker ta ogynnsamma omständigheter såsom förevändning för att försumma de möjligheter och det ansvar de har. De får endast skörda vad de sår och måste bära följderna av sin lättja utan att få någon gottgörelse för den.
”En vis konung rensar bort de ogudaktiga såsom med en kastskovel och låter tröskhjulet gå över dem.”
På forna tiders trösklogar skilde man säden från agnarna genom att låta oxar trampa runt bland kärvarna eller genom att låta ett tandat, ”broddat”, tröskhjul gå fram över dem. Liksom hjulet tröskade sönder axen och pressade ur kornen, så krossar en opartisk rättskipning de onda, i det att den avskiljer dem från de rättfärdiga. En vis härskare vidtar mått och steg för att undertrycka onda element med samma okuvlighet som den med vilken tröskhjulet tröskar sönder sädesaxen.
”Ett läckande tak, som driver en bort på en dag med ihållande regn, och en trätlysten hustru likna varandra.” — NW.
Taken på de flesta husen i Österlandet, med undantag av dem som var lagda på de rikas stenhus, var gjorda av trädgrenar, käppar, palmblad och så vidare, och ovanpå detta var ett tjockt jordlager. Dessa platta jordtak blev det mycket lätt sprickor och läckor i. Föreställ dig det oupphörliga, enerverande ljudet av droppande vatten under ihållande regnväder, som gör att den som är olycklig nog att befinna sig under ett sådant tak varken kan sitta, stå, arbeta eller sova i ro. I samma belägenhet befinner sig den man som måste bo under samma tak som en trätlysten hustru. Ett arabiskt ordspråk uttrycker det så här: ”Tre ting gör ett hus obeboeligt: tak (läcka som uppstått av regn), nak (en kvinnas gnat) och bak (ohyra).”