”Vår hjälp är i Jehovas namn”
Berättat av August Peters
DET har sagts en hel del om förföljelserna mot Jehovas vittnen i Nazisttyskland. De förföljelser som bröt ut mot förkunnarna av de goda nyheterna där i landet utgjorde ett prov som bevisade att deras kristna tänkesätt och uppförande var äkta. De kristna förväntar att de skall bli förföljda, alldeles såsom Jesus blev. (Joh. 15:20) Men du kanske ställer den här frågan till dig: Skulle jag kunna bevara min ostrafflighet under svåra prövningar? Guds ord och dina kristna bröders erfarenheter i Tyskland kan sätta dig i stånd att tillitsfullt svara: Ja! Det råder inte minsta tvivel om att Jehova gav oss styrka i stunder av stor fara. Vårt kompromissfria ståndpunktstagande för hans rike visade sig vara den bästa kursen i alla situationer. Jag vet det av egen erfarenhet.
Förhör inför Gestapo
När förföljelsens oväder bröt lös, var jag fyrtiotre år gammal och far till fyra barn. Att bli brutalt sliten från familjen var ett prov bara det. På polisstationen ställde en ung gestapoman, som knappast hunnit Över tonåren, många frågor till mig. Jag var besluten att inte låta ”filistéerna” få tag i några detaljer om församlingen, som jag var tillsyningsman för. Nazisterna ville varken lära känna något om Jehova eller lära sig något av honom. Jag vägrade att utlämna mina trogna bröder och systrar åt svärdet. Fastän fyra kraftigt byggda karlar gav mig flera slag i ansiktet, kom jag inte på andra tankar. Den rapport som man skrev ut förblev ofullständig.
Dagen därpå kom gestapomannen tillbaka tillsammans med biträdande direktören för polisfängelset. Man skulle hålla ett annat slags förhör, och det skulle denna gång försiggå på vinden bakom ljudisolerande dörrar. Skulle de kunna få rapporten fullständig i dag? De mellanliggande tjugofyra timmarnas väntan hade gjort mig ännu mera beslutsam. Att jag framhärdade i att av princip inte svara på frågor som hade att göra med församlingen gjorde det svårt för dem att finna något som de kunde grunda en anklagelse emot mig på. De blev vredare och vredare och nödgades bestämma om ett tredje förhör tjugofyra timmar senare i gestapokällaren. Jag hade redan hört jämmerskrien som trängde ut från källaren. De kom från politiska fångar som var antinazister. Nu hade turen kommit till mig.
På lördagsmorgonen kom en av Gestapos sekreterare till mig och gav mig ”i all vänskaplighet” det rådet att jag skulle säga dem vad de ville veta, så att jag kunde bli fri och få återvända till min familj. När han lade märke till att jag stod fast, ryckte han på axlarna och sade: ”Nåväl, om det är så ni vill ha det.” Så flyttade de mig till en annan cell, som jag fick dela med en annan fånge. Det var bara en tunn vägg mellan cellen och vaktrummet, och vi kunde höra allt som försiggick där inne. Vid midnattstid hörde jag min hustrus röst. Man ville söka slå ned mitt mod. Senare fick jag veta att det jag hörde bara var en bandinspelning, som hade gjorts flera dagar tidigare, när min hustru var på förhör på polisstationen. Jag hörde ljudet av tunga fotsteg från några som var på väg ned i källaren, och därpå följde en massa oväsen då de stretade med att ställa i ordning till mitt nästa förhör. Plötsligt kom ett bud med ett telegram. Därpå följde ett telefonsamtal, varefter bödlarna städade upp i källaren och gav sig av. Som svar på en bekymrad fråga från en fånge i närheten svarade en vaktkonstapel: ”Nej, de kan inte göra sä mera; det har just kommit ett telegram.” Mitt förhör, som skulle försiggått i källaren, blev inställt. Men för att kunna överlämna mig till distriktsdomaren måste man avsluta rapporten och underteckna den.
På måndagseftermiddagen kom sex personer, däribland några högre befattningshavare, till mitt förhör i polishögkvarteret. Man ställde många frågor till mig om personliga saker, om lärofrågor och om organisationen. Jag gav dem svar på de frågor som gällde min person och bibliska lärofrågor, men jag gav dem inga upplysningar om organisationen. I vredesmod sade då den gestapoman som förde protokollet: ”Vi skulle ha vetat det här tidigare. Då skulle vi ha låtit de andra [de politiska fångarna] vara och tagit er i stället.” Om han bara hade kunnat mangla mina fingertoppar i vridmaskinen eller slå min nakna, våta kropp, innan det där telegrammet gjorde slut på sådan behandling! Jag lyfte hjärta och sinne i tacksamhet till Honom, vars arm inte är för kort för att kunna stoppa en jättelik polisorganisation i dess framfart.
Sedan jag stått till rätta inför distriktsdomaren, hölls jag under flera år i ett fångläger. Därefter blev jag, utan att få en hederlig rättegång, förpassad till ett koncentrationsläger nära Berlin. De civila myndigheterna var i främsta rummet intresserade av att genom straffarbete få de ofruktbara kärrmarkerna omkring floden Ems uppodlade, men SS-männen, som hade uppsikten över koncentrationslägren, var först och främst intresserade av att bryta ned vårt motstånd mot nazistregimen. Dagligen, ja, rentav stundligen, blev vi trakasserade av SS-män och deras villiga redskap. Men Jehova bevisade sig vara med oss. Till och med under dessa förhållanden blev sju eller åtta fångar Jehovas vittnen och blev döpta. Lägerbefälet fick aldrig veta namnen på dessa, trots den svåra påtryckning som man övade mot de ”gamla bibelforskarna”.
Försök till massmord
Strax efter det att andra världskriget hade brutit ut och Polen hade ockuperats av de tyska trupperna, hörde jag en fånge säga: ”Har du hört? Alla bibelforskarna skall föras härifrån.” Jag tänkte på det där resten av dagen. Dagen därpå ropade en fånge, som arbetade med städning och som passade upp SS-befälet vid måltiderna, till en SS-vakt i korridoren: ”Vaktchefen, när skall bibelforskarna föras bort?” Svaret löd: ”Troligtvis i morgon; deras grejor är redan här”, och därmed menade han att man hade tagit in dem från magasinet. Då var det alltså sant!
Nästa dag hördes kommendantens stövlar, med sina klirrande sporrar, klampa genom korridorerna. Ropen ”Heil Hitler!” från vakterna blandades med ljudet av deras fotsteg som kommit på inspektion. ”Är ni alltjämt bibelforskare?” ”Ja.” ”Och ni ämnar förbli det?” ”Naturligtvis!” Pang! Dörren gick i lås med en smäll. Några celler längre bort: ”Fortfarande bibelforskare?” Brodern avgav ett längre vittnesbörd. Detsamma inträffade i den tredje cellen. Så kom man till cell nr 6, den fjärde dörren med ett anslag, som lydde så: ”Måste ovillkorligen hållas inspärrad i ensam cell!” Till fången där ställdes inga frågor. I stället förklarade kommendanten för de SS-officerare som kommit på inspektion: ”Den som sitter där inne måste absolut sändas med, för han försökte smita från sitt arbetslag genom att be en tanklös vakt att få slippa ifrån, och sedan försökte han ge sig i väg och predika evangelium.” SS-officerens gest, ”tummen ner” med båda händerna, gav tillräckligt besked. Det var inget tvivel om saken, vi skulle föras bort. Men vart? Dessa gester med armar och händer föreföll att innebära att något skulle sänkas i vatten eller i ett hål. Betydde detta att alla de 500 bröderna, eller kanske det var flera, skulle mördas?
Till vår stora förvåning hände ingenting, och talet om att bibelforskarna skulle föras bort började dö ut. Så egendomligt! Alla planer hade gjorts upp, listorna hade skrivits ut, marschordningen var uttänkt, instruktioner hade utfärdats, och nu var allt fullständigt tyst. Fem eller sex dagar efter kommendantens inspektion hörde vi en röst ropa från cell 20: ”Vaktchefen, har ni redan läst det? Ett helt tåg med fångar från ett koncentrationsläger har råkat ut för en olyckshändelse i de polska träsken på grund av en fellagd växel. Alla fångarna dödades till sista man.”
Ett helt tåg med fångar från ett koncentrationsläger? Dödade i de polska träsken? Vad hade de där att göra? Det kunde knappast ha varit vittnen, ty vi skulle ha saknat en så stor grupp vid det här laget. Kunde det vara så, att ett tåg fångar som skulle ha kommit efter Jehovas vittnen av misstag hade sänts i väg först? Hade dessa fångar mött den död som var avsedd för oss? Vi blev påminda om Jehovas ord i Jesaja 43:4, 5: ”Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv. Frukta då icke, ty jag är med dig.”
Man skulle kunna fylla bok efter bok med redogörelser för hur dop försiggick i all hemlighet i lägret, hur bröd och vin till Åminnelsen smugglades in till oss, hur Jehova sörjde för andlig föda, som styrkte oss, och för hur många offer, hur mycken påpasslighet och takt som krävdes. Jehova satte sina tjänare i stånd att bevara sin ostrafflighet till och med under obeskrivlig tortyr. Ofta beredde han en undflykt undan de mest kritiska situationer.
Hur gladde jag mig inte över att jag i flera år, innan stormen bröt ut, hade tagit väl vara på varje tillfälle att besöka möten och i mitt sinne inskärpa de olika bibliska profetiorna och vad som utgjorde deras uppfyllelse i våra dagar! Jag skrev ned detta, och ofta repeterade jag det under föredragen. Detta hjälpte mig att komma ihåg dessa ting. Senare, under åren av förföljelse, fick jag många tillfällen att berätta om många av dessa ting för dem som hungrade och törstade efter andlig föda. Nazisterna kunde inte ta ifrån mig de rikedomar som jag hade samlat i mitt sinne, ty de hade blivit en del av mig själv.
Nazistväldets fall innebar att vi blev befriade från våra plågoandar. Omedelbart började vi fullgöra vårt uppdrag att predika, och detta i allt större omfattning. Min önskan att bli heltidsförkunnare kunde nu förverkligas utan att jag fördenskull försummade några familjeförpliktelser. Detta medförde stor glädje. Min förre arbetsgivare erbjöd mig en välavlönad anställning, men jag kom till den slutsatsen att det inte finns något bättre att ägna sig åt än att tjäna enbart Rikets intressen. År 1946 blev jag medlem av Betelfamiljen i Tyskland, och ganska snart kom min hustru också till Betel. Vilket underbart privilegium är det inte att få tjäna evighetens Gud här i Betelhemmet i Wiesbaden, där vi alltjämt bor!
Att tjäna Jehova innebär omätlig lycka, oberoende av vilka prövningar som just för stunden tillåts komma över trogna kristna. Vi behöver inte frukta för vad människor kan göra oss, ty vi har fått erfara sanningen i psalmistens ord: ”Om HERREN [Jehova] icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss. Lovad vare HERREN, för att han ej gav oss till rov åt deras tänder! Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarnas snara; snaran gick sönder, och vi kommo undan. Vår hjälp är i Jehovas namn, hans som är himmelens och jordens Danare.” — Ps. 124:2, 3, 6—8; v. 8 enl. NW.