Förstår du att rätta en annan?
VEM som helst kan rätta en annan. Men att rätta en annan på ett sådant sätt att det blir till nytta är en konst. Att verkligen förstå att rätta en annan innebär att veta vad man skall säga men framför allt att veta när, var och hur man skall säga det.
Låt oss belysa detta med följande händelse ur verkliga livet. Den inträffade i ett vardagsrum där en liten skara människor, som skulle kunna betraktas som bildade, hade kommit tillsammans. Alla lyssnade uppmärksamt då en av herrarna berättade en fängslande historia. Medan han talade avbröt plötsligt hans hustru honom för att rätta ett mindre grammatiskt fel. Märkbart förargad upprepade mannen sitt grammatiska fel med större eftertryck och fortsatte sin berättelse. Det var tydligt att hans hustru inte förstod att rätta en annan.
Det viktigaste, när det gäller att förstå att rätta en annan, är motivet till att man gör det. Motivet får aldrig vara destruktivt, i det att man söker förringa eller förvirra en annan, och det får inte heller bottna i harm eller förakt. Det allra bästa motivet till att rätta en annan är kärlek. Hustrun som rättade sin mans grammatiska fel gjorde säkert detta av kärlek till honom. Det skulle förmodligen inte ha fallit henne in att säga något om en annan man hade begått det där misstaget, eftersom hon förmodligen skulle ha ansett det vara oväsentligt. Utan tvivel kan man visa kärlek bland annat just genom att rätta andra. Så här heter det i Guds ord: ”Vännens slag givas i trofasthet.” — Ords. 27:6.
Men den som är en sann vän och som verkligen älskar andra måste också utveckla empati. Det krävs mer än goda avsikter. Goda avsikter kan liknas vid den kraft som behövs för att hålla maskiner i gång. Visst är det viktigt att man har kraft till maskinerna, men det är lika viktigt att de har blivit väl justerade, så att kugghjul och lager inte sitter vare sig för löst eller för hårt, och dessutom behövs det tillräckligt av det rätta slaget av smörjmedel. I annat fall kommer maskinen snart att börja gnissla och skär ihop, trots all den kraft man har tillgång till. Likadant är det då du skall rätta en annan människa. Det räcker inte med att du har goda avsikter, utan du måste också ha sådan vishet som bottnar i empati, dvs. förmågan att sätta dig i den andres ställe, så att du förstår hur du skall gå till väga och det kan bli till någon nytta att du rättar honom.
När du rättar en annan är det viktigt att du verkligen känner till fakta. Du menar kanske att du gör det, och så finner du att det inte var så och får skämmas för att du tog dig friheten att rätta den andre. Glöm inte heller att man kan behöva fästa avseende vid olika omständigheter för att kunna bedöma om en sak är förståndig eller oförståndig, om ett visst handlingssätt bör kritiseras eller inte. En person kanske visar sig vara mycket svag i en viss sak, men om du kände till alla fakta, alla hinder som han har haft att övervinna, skulle du kanske vara mindre benägen att rätta eller kritisera honom. Han kanske lyckas mycket bra efter omständigheterna.
Det finns människor som rättar andra i alla möjliga struntsaker. En ung äkta man vände sig mot sin mycket begåvade unga hustru och sade: ”Älskling, på bara två minuter har du rättat mig fyra gånger, och det i fråga om rena struntsaker. Betyder det något om de här småsakerna utförs på ett speciellt sätt?” Det gjorde det naturligtvis inte, och när hustrun kom med sina anmärkningar, visade hon sig sakna empati. Hon höll tydligen på att lägga sig till med den dåliga vanan att rätta sin man i struntsaker, i oväsentliga ting, och risken var stor att hon skulle bli gnatig. — Ords. 21:9; 27:15.
Varför handlade hon så? Varför handlar så många som är lika henne på det sättet? Det kan mycket väl bero på att de omedvetet är missnöjda med sin underordnade ställning, som det redogörs för i bibeln. Kanske det kunde bero på en viss rivalitet som hon inte ens själv var medveten om. Detta skulle i sin tur kunna bero på tanklöshet från mannens sida. En förståndig och kärleksfull äkta man kan göra mycket för att råda bot på en kinkig situation genom att alltid visa sin uppskattning av vad hustrun är och av alla hennes bidrag till hans välbefinnande, nöje och trevnad, fysiskt, emotionellt och intellektuellt. — 1 Kor. 11:3, 9.
När och var?
Om det tycks vara tillrådligt att rätta någon, är det bra att tänka på att man om möjligt helst skall rätta en annan privat. Vi kan belysa detta med ännu en händelse ur verkliga livet.
En mogen kristen var upptagen med att öva en annan kristen, som hade moderliga egenskaper, i förkunnarverksamheten från hus till hus. Sin vana trogen gav han då och då förslag till hur hon skulle kunna förbättra sin tjänst genom att visa henne till rätta. Efteråt tyckte han att han hade lyckats riktigt bra, då han tänkt på att hjälpa den här nybörjaren och sedan också använt sin tid och kraft till det. Men det var sista gången han såg henne på flera månader. Vad hade hänt?
När en annan mogen kristen hälsade på för att få veta varför hon inte längre kom till församlingens möten, fick han veta att hon hade blivit djupt sårad, därför att hon hade blivit visad till rätta inför andra, inför kristna trossyskon. Det behövdes ingående förklaringar under stort tålamod för att hjälpa henne att komma över detta och se saken i dess rätta ljus. Därpå började hon åter komma tillsammans med sina kristna bröder i Rikets sal. Vilken läxa blev inte detta för den förkunnare som först hade sökt hjälpa henne! Om vi inte är försiktiga och visar empati, kan vi göra större skada än nytta, fastän vi har de bästa avsikter i världen.
I synnerhet äkta par bör tänka på den här principen. En kristen rådgivare i äktenskapliga frågor har sagt: ”Det är bra att man och hustru ger varandra råd, men de bör alltid göra detta på tumanhand. Visa hänsyn för varandras känslor. Förringa inte din man eller din hustru inför andra människor. Det är inte heller förståndigt att göra detta under sken av att retas.” Hit hör också att föräldrar inte bör rätta eller kritisera varandra när barnen hör på.
Det händer emellertid att personer i ansvarig ställning måste tillrättavisa någon i andras närvaro, vilket framgår av 1 Timoteus 5:20 (NW): ”Tillrättavisa inför alla åskådare de personer som bedriver synd.” Men detta sker inte i förbindelse med oväsentliga ting utan när någon vanemässigt bedriver synd. Det sker inte heller så mycket till gagn för syndaren som till gagn för åskådarna, såsom aposteln Paulus också framhåller i fortsättningen: ”På det att de övriga också må hysa fruktan.”
Hur och vem?
Frånsett sådana sällsynta tillfällen är det alltid förståndigt att man förvissar sig om att den som man ämnar visa till rätta befinner sig i en mottaglig sinnesstämning. Detta kan man uppnå genom att till exempel först berömma honom. Om du först har något gott att säga, kan du lättare få personen i fråga att dra nytta av tillrättavisningen. Det hjälper honom att förstå att du inte hyser några fördomar, att du lägger märke till de starka och goda sidorna såväl som de svaga och att du dessutom har empati och inser att det sannerligen inte är så trevligt att bli visad till rätta.
Om du verkligen vill förstå att rätta en annan, måste du tänka på hur du rättar honom. Såvida felet inte är mycket allvarligt och det inte är något uppsåtligt eller någon liknöjdhet förbunden med det, är det bäst att vara vänlig, kärleksfull och mild, då man rättar den som felat. Vishet präglar det här inspirerade rådet: ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äger andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bli frestad.” (Gal. 6:1, NW) Ja, vänlighet och mildhet gör det så mycket lättare för en annan att ta emot din tillrättavisning. Men detta kräver självbehärskning, eftersom man inte följer minsta motståndets lag då man rättar en annan med mildhet och vänlighet, lugnt och sansat.
Att förstå att rätta en annan inbegriper också att man tänker på den andres ställning. De som är satta att utöva myndighet behöver sannerligen inte ha en känsla av att de måste ursäkta sig, då de i vishet och med mildhet visar dem till rätta som de har uppsikt över. Det är äkta mäns, fäders, lärares och kristna herdars plikt att visa andra till rätta. Visst kan de själva handla fel då och då och kan behöva få ett fel påpekat för sig. Men det bör i så fall ske med den största respekt.
Alla dessa principer, som gäller för hur man bör rätta en annan, kan mycket väl tillämpas av kristna Ordets förkunnare i samband med deras prediko- och undervisningsverksamhet. De kan sägas vara förordnade av Jehova Gud att visa till rätta alla människor som de kommer i kontakt med i sin förkunnargärning. Hur så? Genom att de har blivit befallda att varna människovärlden för denna tingens ordnings snara förintelse. Om de skall kunna fullgöra detta uppdrag verkningsfullt, måste de klart förstå att rätta andra.
Därför måste de också först och främst bli fullständigt upplysta, så att de vet vad de skall säga; vidare måste de ha det rätta motivet, avge varningen ur ett av godhet uppfyllt hjärta, på grund av kärlek, fastän andra kanske inte sätter värde på att få höra den. De måste tänka på tiden och platsen och inte kräva att den som de besöker skall höra på dem om det inte är lägligt för honom att lyssna. Inte heller tvingar de sitt budskap på dem som inte värdesätter heliga ting; de kastar inte ”åt hundarna, vad heligt är”. Och under allt detta ger de med mildhet och vänlighet ett skäl för det hopp som bor i dem. Genom att de på detta sätt allt bättre förstår att rätta andra kan de hoppas uträtta så mycket gott som möjligt i sin kristna förkunnargärning. — Matt. 7:6; 1 Petr. 3:15.