Frambär alltid tacksägelse för allt
TACKSAMHET är något mycket sällsynt i den här tiden, då själviskheten tycks ha gått i frö. Föräldrarna underlåter ofta att vara goda föredömen och att öva barnen i att känna och visa tacksamhet. Till och med i närvaro av besökare kan somliga barn högljutt och vredgat ge sitt misshag till känna, när något går på tok, men när förhållandena blir bättre, hör man dem sällan uttrycka sin uppskattning. Eftersom barnen inte får några goda, förståndiga råd, visar de otacksamhet vad de än får och tycks i högre eller ringare grad mena att det bara är något som de har rätt till.
Om folk ger materiella gåvor, till välgörenhet till exempel, gör de det ofta därför att de vill freda sitt samvete eller därför att deras goda namn och rykte står på spel. Det förekommer ytterst sällan att folk ger på det sätt som Kristus Jesus talade om, då han gav rådet: ”Låt ... din vänstra hand icke få veta, vad den högra gör.” (Matt. 6:3) I Guds ord, bibeln, har det förutsagts att ”i de yttersta dagarna” skulle människorna ”vara själviska, penningkära, ... otacksamma”. — 2 Tim. 3:1, 2.
Med tanke på de förhållanden som har inträtt i världen är det verkligen stimulerande att få höra om en fyraåring, vars mor hade lärt honom uppskatta Guds föranstaltningar för mänskligheten, både i nutiden och för framtiden. Han ville göra något för att visa sin uppskattning. När en höna, som de hade på gården, kläckte en kull kycklingar, tog den lille pojken undan en av dem och sade: ”Den här skall bli Jehovas.” Han tog vård om den och matade den, till dess den var säljbar. Då sålde han den och kom med betalningen — motsvarigheten till knappt fyra kronor — och bad att summan skulle sändas till Sällskapet Vakttornet såsom hans eget bidrag till hjälp att sprida biblisk upplysning utöver världen. Hans lilla ansikte strålade av glädje och förnöjsamhet över att han kunde ha del i att understödja Sällskapets verksamhet.
Utan att den här lille pojken helt förstod det rättade han sig efter det råd som Gud gett genom inspiration och låtit aposteln Paulus, Jesu Kristi nitiske tjänare, formulera: Frambär alltid ”i vår Herres, Jesu Kristi, namn ... tacksägelse för allt till vår Gud och Fader”. — Ef. 5:20, NW.
Kan du främja tacksamheten?
Vad var det som drev den här lille pojken att ge uttryck åt sådan uppskattning? Ett rätt föredöme. Kan du inte höra hans entusiastiska mor berätta för honom om hur god och underbar och frikostig den store himmelske Fadern är, som har gjort sådana storslagna föranstaltningar för att evig lycka skall komma hans jordiska söner och döttrar till del? Men inte nog med det. Pojken hade säkert också sett sin mor på ett eller annat sätt ge direkt bevis för frikostighet. Han kanske också hade hört något samtal om hur man på förståndigt sätt kan använda materiella ting för att främja verket att predika om Guds rike.
Tänk nu efter! Var inte den här moderns undervisning verkningsfull? Inpräglar du hos dina barn eller hos unga människor som du är bekant med en sådan förträfflig inställning med dess utsökta frukt? Du kan göra det, skall du veta. Om du är givmild och frikostig, när det gäller att främja den verksamhet med att predika om Guds rike som nu försiggår på jorden, då är det möjligt för dig att öva de unga, så att de får samma inställning.
Men till vilken nytta är väl det för dem, frågar du kanske, i den här själviska, otacksamma världen? Till det kan man ställa motfrågan: Vem var det som sade: ”Gud älskar en glad givare”? Var det inte aposteln Paulus, och är det inte så att det är mer värt än något annat att vara föremål för Guds kärleksfulla omsorg! — 2 Kor. 9:7.
Ringa gåvor kan åstadkomma mycket
Att en liten pojke skänkte fyra kronor till verksamheten är väl knappast värt att nämna, säger kanske någon. Stämmer det? Vem var det som Jesus lovordade, sedan han en stund hade sett på hur folk lämnade penningbidrag i Jerusalems tempel? Var det de människor som kom klädda i dyrbara kläder och lade ansenliga summor pengar i offerkistan? Nej, utan det var den fattiga änkan som gav allt hon hade — två mynt av mycket ringa värde. (Mark. 12:41—44) Hon gav från hjärtat.
Det som i våra dagar håller Jehovas vittnens världsomfattande predikoverksamhet i gång är just den mängd ringa gåvor från givmilda människor, som ger sådana bidrag fastän de har knappt om det. Tänk på allt som har åstadkommits tack vare alla dessa blygsamma bidrag till Sällskapet Vakttornet: Millioner böcker och tidskrifter med förklaringar över Guds ord sprids mot en ringa kostnad till sanningshungrande människor i alla nationer; missionärer blir övade och sänds ut på många avlägsna arbetsfält; understöd ges åt andra heltidspredikare, ”pionjärer med särskilt uppdrag”, så att de kan bege sig till befolkningscentra där det råder brist på förkunnare av de ”goda nyheterna”.
Det som vi måste tänka på i förbindelse med allt detta är att det är Jehova Gud som har möjliggjort alla dessa anordningar. Den tid är nu inne, då han låter de goda nyheterna om Riket predikas på hela den bebodda jorden. (Matt. 24:14) Den tid är nu inne, då han sänder ut en varning till alla nationer om den olycka som stundar — det fullständiga slutet för hela denna onda tingens ordning. Den tid är nu inne, då han uppmanar dem som älskar honom: ”Lyft upp edra huvuden, ty er befrielse nalkas.” (Luk. 21:28, NW) Stora skaror ödmjuka människor har nu tillfälle att i ord och handling bevisa att de hyser den varmaste uppskattning av Guds storslagna uppsåt.
Vad kan jag göra?
Om du är ansluten till någon av Jehovas vittnens församlingar och brukar gå till Rikets sal, önskar du naturligtvis i någon mån bidra till att underhålla detta utmärkta centrum för biblisk undervisning. Du behöver inte bli ombedd att göra detta, ty du inser klart och tydligt att det finns ett sådant behov. Dessutom har du lagt märke till att i den sanna kristna församlingen tar man inte upp kollekt. Något tiggeri förekommer helt enkelt aldrig. Det finns en bidragsbössa i Rikets sal, där de som så önskar kan lägga sina blygsamma bidrag, när de känner sig manade att göra detta, därför att de drivs av en tacksamhetens ande gentemot Gud för hans kärleksfulla föranstaltningar för deras andliga välfärd. Kanske församlingen, sedan den sörjt för de lokala utgifterna, dessutom kan sända ett bidrag direkt till Sällskapet Vakttornets expedition i landet. På så sätt kan församlingen ha del i att bestrida den av Sällskapet bedrivna landsomfattande verksamheten.
Någon kanske föredrar att sända ett bidrag till Sällskapets huvudexpedition i USA. Adressen är då 124 Columbia Heights, Brooklyn, New York 11201. I Sverige kan bidrag sändas till Bibel– och Traktatsällskapet Vakttornet, 175 00 Jakobsberg (postgiro 45 94 57); i Finland till Jehovas vittnen, Dickursby. Vare sig du beslutar dig för att handla på det ena eller det andra sättet, är vi säkra på att du kommer att känna djup tillfredsställelse över att dina materiella tillgångar kan användas till främjande av livgivande, andliga ting.
Om du inte är ansluten till en församling av Jehovas vittnen, kanske du ändå regelbundet läser den här tidskriften. Du har då möjlighet att värdesätta den utmärkta andliga kost som finns att få på dess blad, till gagn för alla dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. (Matt. 5:6) Din uppskattning förmår dig kanske att dela med dig av det som du lär dig åt andra — att rentav förse dem med några publikationer av samma slag. Du kan inte på något bättre sätt visa din tacksamhet mot Jehova och ditt intresse för dina medmänniskors eviga bästa än genom att dela med dig åt dem av de andliga skatter som du har kommit i besittning av.
Samtidigt vill vi uppmana dig att ta reda på var närmaste Rikets sal är belägen och söka upp den för att där regelbundet ha gemenskap med andra som sätter värde på Vakttornet såsom en verklig hjälp till att vinna exakt kunskap om de djupare sanningarna i bibeln. Varje söndag dryftas huvudartikeln i Vakttornet. Du kommer att bli förvånad över hur mycket mera du kan lära dig genom att lyssna till sådant dryftande. Där kommer du också att lägga märke till hur människor på alla stadier av framåtskridande i bibelkunskap hjälper varandra att vinna en allt djupare uppskattning av Guds kärleksfulla föranstaltningar.
Värdet av att känna uppskattning
Det är i själva verket uppskattning som hjälper en människa att se vilka möjligheter hon har att ge uttryck åt sin tacksamhet mot Gud. Ju bättre vi förstår de olika detaljerna och förberedelserna som Gud för länge sedan har gjort för att slutligen välsigna alla dem som behagar honom, desto angelägnare känner vi oss att ge uttryck åt tacksamhet genom att göra bruk av vårt sinne, vår mun och våra materiella ägodelar. Vi kommer till samma slutsats som den inspirerade psalmisten, som utbrast: ”Huru skall jag betala Jehová alla hans välgärningar mot mig? Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla Jehovas namn. Jag vill betala Jehová mina löften, ja, inför hela hans folk.” — Ps. 116:12—14, Åk.
Naturligtvis kan vi inte i egentlig mening ”betala” eller ”vedergälla” (NW) Jehova för all hans kärleksfulla godhet, eftersom allting redan tillhör honom. Men vi bör sannerligen alltid tänka på att vi ständigt får erfara hans godhet. Vi har inte en enda sak som vi inte har fått oss given. Alltså kan vi låta tankarna sysselsätta sig med Jehovas frikostighet, med det faktum att alla skapelser kan bli mättade med goda gåvor ur hans öppna hand. (Ps. 104:28) Och vi kan tala om denne frikostige Skapare och uppmana andra att vända sig till honom såsom den som är värdig att bli föremål för deras dyrkan och tjänst.
Slutligen kan vi alla ge Jehova ett ”tecken” eller ”bevis” på att vår varma önskan är att betala eller vedergälla honom. Hur då? Genom att vi ”alltid frambär tacksägelse för allt” förmedelst materiella ting, på ett sätt som skänker oss ett sådant mått av tillfredsställelse som vi annars inte skulle erfara. Utan tvivel härrör denna tillfredsställelse ur vetskapen om att vi använder våra materiella ting till Guds ära. Det är inte summan som betyder något, nej, det är den ande i vilken gåvan ges som är av betydelse.