Skapelsedagarna från Guds synpunkt

GUDS synpunkt! Hur högt står inte den över människans synpunkt! Gud är oändlig, utan begränsningar. Vi är obetydliga, i hög grad begränsade. Med rätta säger Jehova Gud: ”Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar.” — Jes. 55:9.

Det är inte att undra på att psalmisten David frågade: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne?” Det var mycket passande att profeten Jesaja utropade: ”Se, folkslagen äro såsom en droppe i ämbaret, ja, såsom stoft i viktskålen äro de aktade; se, han lyfter öarna såsom ett stoftkorn.” — Ps. 8:4, 5; Jes. 40:15, Åk.

Jehova Guds höghet är ofattbar, och lika ofattbar är hans tillvaro. Han har alltid existerat. Som ”evigheternas konung” är han Gud ”från evighet till evighet”. Det är inte utan goda skäl som profeten Daniel beskriver Jehova Gud som ”den gamle av dagar”. — 1 Tim. 1:17; Ps. 90:2; Dan. 7:9, Åk.

”Dag” i Skriften

Det är tydligt att den i evighet levande Skaparen, Jehova Gud, betraktar tiden på ett helt annat sätt än vi obetydliga människor, med vår livstid på sjuttio eller åttio år. Betraktar inte ett barn tiden på ett annat sätt än en människa som har kommit en bit upp i åren? För ett barn tycks tolv månader vara en mycket lång tid, men för en äldre människa tycks åren bara flyga förbi. Hur mycket annorlunda måste inte då ”den gamle av dagar” betrakta tiden i jämförelse med oss människor! Det är tydligt att vi inte bör dra den slutsatsen att Jehova alltid menar dagar om tjugofyra timmar, när han i sitt ord talar om en ”dag” eller ”dagar”. Han kan mena det, men det kan också hända att han inte gör det.

I överensstämmelse härmed finner vi att det hebreiska ordet för ”dag”, jom, används på flera olika sätt i bibeln. I själva skapelseberättelsen finner vi ”dag” använt om tre olika tidsperioder. ”Dag” används om de dagsljusa timmarna, till exempel när vi läser: ”Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.” Det används om dag och natt tillsammans, till exempel när vi läser: ”Det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.” Och ”dag” används också om hela den tidsperiod som är förbunden med skapandet av himlarna och jorden: ”Detta är historien om himmelen och jorden vid den tid då de blev skapade, på den dag då Jehova Gud gjorde jord och himmel.” — 1 Mos. 1:5; 2:4, NW.

Vidare har Jehova Gud vid mer än ett tillfälle använt ordet dag som motsvarighet till år. Detta gjorde han i förbindelse med israeliterna i öknen och i förbindelse med sin profet Hesekiel. Hans ord säger: ”Ett år för varje dag, skolen I umgälla edra missgärningar.” ”Var dag svarande mot ett år, skall denna min föreskrift gälla för dig.” (4 Mos. 14:34, Åk; Hes. 4:6) På samma sätt är det i fråga om Daniels profetia, som förutsade Messias’ ankomst vid slutet av en period om sextionio ”veckor”. Messias kom inte vid slutet av sextionio bokstavliga veckor, 483 dagar, utan vid slutet av 483 år. (Se The Watchtower, 1966, sid. 379.)

Inte bara ett år utan till och med tusen år motsvaras ibland av en dag i Guds ord. Profeten Mose diktade detta: ”Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.” Aposteln Petrus uttrycker det ännu tydligare: ”Det finns en sak, som ni, mina älskade, inte får förlora ur sikte: ’Inför Herren är en dag [grekiska: hemeʹra] lika mycket som tusen år och tusen år lika mycket som en dag.” — Ps. 90:4; 2 Petr. 3:8, Hd.

Ja, i de kristna grekiska skrifterna används ordet ”dag” också om andra tidsperioder och inte bara om tjugofyra timmar. Jesus sade till exempel vid ett tillfälle: ”Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.” Likaså läser vi att Jesu efterföljare använde sådana uttryck som ”Kristi dag”, ”Jehovas dag” och ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Helt säkert var inget av dessa uttryck avsett att syfta på bara tjugofyra timmar. (Joh. 8:56; Fil. 2:16; 1 Tess. 5:2, NW; Upp. 16:14) Det föregående gör det tydligt att en ”dag” ur Guds synpunkt inte nödvändigtvis är begränsad till tjugofyra timmar.

Tjugofyra timmar långa?

Inom kristenheten är det emellertid många, i synnerhet de så kallade fundamentalisterna, som vidhåller att skapelsedagarna som omnämns i Första Moseboken, kapitel 1, var tjugofyra timmar långa. Eftersom Jehova Gud, Skaparen, är allvis såväl som allsmäktig, skulle han naturligtvis mycket väl ha kunnat skapa allt det som omnämns i skapelseberättelsen under sex tjugofyratimmarsdagar. Men att döma av sådana bevis som man finner i jordens berggrund och med hjälp av astronomernas teleskop tycks det inte förhålla sig på det sättet.

Angående dessa skapelsedagar sägs det i A Religious Encyclopædia, av Schaff: ”Skapelsedagarna var dagar av skapande verksamhet, stadier i processen, men inte dagar om tjugofyra timmar.” Delitzsch säger något liknande i sin bok New Commentary on Genesis: ”Här avses Guds dagar, och för honom är tusen år inte mer än en dag som har gått, Ps. 90:4. ... Skapelsedagarna är, enligt innebörden i bibeln själv, inte dagar om tjugofyra timmar, utan de är tidsåldrar. ... Ty denna jordiska och mänskliga tidmätning kan inte tillämpas på de tre första dagarna.”

Somliga bryr sig inte ens om att med allvar tänka på hur långa skapelsedagarna kunde vara. Typiska för sådana människor är redaktörerna för Harper’s Bible Dictionary, som påstår: ”Det är meningslöst och onödigt att försöka få skapelseberättelsen i Första Moseboken att stämma överens med modern vetenskap.” Och The Interpreter’s Dictionary of the Bible (1962) talar om skapelseberättelsen som en myt.

Jesus Kristus ansåg emellertid att redogörelsen i Första Moseboken är sann, eftersom han citerade skildringen i Första Moseboken som auktoritet, när han sade: ”Har ni aldrig läst, att Skaparen från begynnelsen ’skapade dem till man och kvinna’ och sade: ’Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött’?” Aposteln Paulus hade samma uppfattning, eftersom han sade att Gud ”har skapat alla folkslag från en enda människa” och att ”Adam skapades först och sedan Eva”. Därför är det till vårt bästa och inte alls meningslöst att vi intresserar oss för skapelsedagarnas exakta längd. — Matt. 19:4, 5; Apg. 17:26; 1 Tim. 2:13; Hd.

Men innan vi ägnar uppmärksamhet åt dessa skapelsedagars längd förefaller det nyttigt att undanröja ett vanligt missförstånd. Detta missförstånd är uppfattningen att själva jorden skapades under de sex skapelse-”dagarna”. Bibelns redogörelse anger att universum, stjärnhimlarna såväl som planeten jorden, skapades innan den första av jordens skapelsedagar började.

Således berättar 1 Moseboken 1:1 om skapandet av både stjärnhimlarna och denna planet jorden, när det heter: ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” (NW) Bibeln säger ingenting om tiden för denna ”begynnelse”. Det är inte förrän litet längre fram i bibeln som vi läser om vad Gud skapade under den första ”dagen”. De sex skapelse-”dagarna” omfattar därför Guds skaparverksamhet för att bereda den redan existerande jorden så att människor skulle kunna bo här — inte skapandet av jorden som sådan. Därför finns det ingenting i Första Mosebokens redogörelse som motsäger nutida vetenskapsmäns slutsatser att det materiella universum, jorden inbegripen, kan ha funnits till i många milliarder år.

Men hur skall vi då förstå orden i det fjärde budet, som säger att Gud gjorde himmelen och jorden under sex dagar? (2 Mos. 20:11) Vi får hjälp att förstå när vi tänker på att bibelskribenterna använde termerna ”himmel” och ”jord” i mer än en betydelse, alldeles som de använde termen ”dag” i mer än en betydelse. Ibland omtalas atmosfären där fåglarna flyger som ”himmelen”. (Jer. 4:25) Denna atmosfäriska utsträckning eller ”himmel” kom till under den andra ”dagen” i skapelseveckan. Tänk också på att det inte var förrän under den tredje ”dagen” som det torra landet framträdde. Därför kan det sägas att jorden, i betydelsen det torra landet, också kom till under skapelseveckan, men det betyder inte att jorden, jordklotet eller planeten själv, skapades då. — 1 Mos. 1:6—10, 13.

Skapelsedagarnas längd

Exakt hur långa var då dessa skapelse-”dagar”? Bibeln ger oss en nyckel i form av den sjunde dagens längd. Eftersom alla dessa ”dagar” ingick i samma ”vecka”, bör det vara rimligt att dra slutsatsen att alla dessa ”dagar” var lika långa.

Vad beträffar den sjunde dagens längd är det sannerligen av intresse att bibeln inte säger någonting om en afton och en morgon, en början och ett slut, på den sjunde dagen som i fallet med de övriga sex dagarna. Detta är ett betydelsefullt utelämnande. Skildringen säger helt enkelt: ”Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk.” — 1 Mos. 2:3.

Den enda logiska slutsats vi kan komma fram till är att den sjunde dagen har fortsatt att pågå. Understöder bibeln denna slutsats? Ja, det gör den sannerligen, eftersom den talar om att Jehova Gud fortfarande vilade tusentals år efter skapelsen. I Psalm 95:8—11 läser vi att Jehova sade till israeliterna i öknen att de på grund av sina hjärtans hårdhet inte skulle få komma in i hans vila. Detta visar att Gud hade vilat från verk av det slag som beskrivs i Första Mosebokens första och andra kapitel från skapandet av Eva fram till den tiden, mer än 2.500 år.a

Omkring 400 år efter händelserna i öknen talar psalmisten David i Psalm 95:8—11 om att komma in i Guds vila på den tiden. Och ytterligare mer än tusen år efter Davids tid säger Hebréerbrevets skribent att Jehova Gud fortfarande vilar vid den tiden. Skribenten ger de kristna rådet att inte likna israeliterna i öknen, som misslyckades med att komma in i Guds vila. Nej, de bör göra sitt ”yttersta för att komma in i den vilan”, Jehovas vila. I detta sammanhang säger han att det ”återstår ... en sabbatsvila för Guds folk”. Och eftersom aposteln Paulus’ ord är tillämpliga på de kristna i vår tid, följer det av detta att Jehova nu har njutit sin sabbat eller vila från fysiskt skapararbete under nästan sex tusen år. — Hebr. 4:9, 11, NW.

Detta ger 6.000 år. Är detta den sjunde dagens längd? Nej, ty vi läser att ”Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den”. Resultatet av dagen måste bli ”mycket gott”, och det kan inte sägas om de nuvarande världsförhållandena; följaktligen måste ”dagen” fortfarande pågå. I själva verket kan dessa sex tusen år sägas ha varit människans arbetsvecka, under vilken hon har arbetat i sitt anletes svett. Men hon kommer att få vila under Kristi kommande tusenårsregering, och bibelns kronologi och uppfyllelsen av bibelns profetior visar att den snart skall börja. — 1 Mos. 2:3.

Den sjunde tusenårsperioden under den sjunde ”dagen” kommer alltså i sig själv att vara en sabbat. Under den skall Satan och hans demoner vara bundna. Kristus kommer att regera, och hans smorda efterföljare kommer att vara konungar och präster tillsammans med honom. Vad kommer resultatet att bli? Att alla Guds fiender kommer att läggas under Kristi fötter. Genom denna sabbat kommer den sjunde dagen verkligen att bli helgad, eftersom den kommer att göra att rättfärdigheten tillväxer. — 1 Kor. 15:24—28; Upp. 20:1—6; Psalm 72.

Således finner vi att skapelseveckans sjunde ”dag” är sju tusen år lång. Med den sjunde ”dagens” längd som mönster är det därför rimligt att dra den slutsatsen att var och en av de övriga sex ”dagarna” också var en period om 7.000 år. Denna tidrymd bör vara tillräcklig för allt det som enligt bibelns berättelse ägde rum på var och en av de sex skapelsedagarna.

En händelserik ”vecka”

Under den första ”dagen” nådde således ljuset så småningom ned till ”vattendjupet” (NW) som övertäckte jorden. Under den andra 7.000 år långa ”dagen” bildades atmosfären mellan två lager av vatten. Under den tredje ”dagen” framträdde så småningom det torra landet, och då skapade Jehova Gud allt slags växtlighet, gräs, buskar och träd.

Under den fjärde ”dagen” blev de lysande kropparna, solen och månen och stjärnorna, för första gången synliga från jordens yta, och därigenom bereddes jorden så att havsdjuren och de flygande skapelserna kunde framträda under den femte ”dagen”. Under den sjätte ”dagen” skapade Gud landdjuren och, mot slutet av dagen, människan.

Som vi har sett finns det goda skäl att tro att var och en av skapelsedagarna var 7.000 år lång. Nu är det faktum att vi lever vid slutet av sex tusen år av den sjunde ”dagen” av största intresse och betydelse för oss. När Jesus Kristus var på jorden, utförde han många av sina underverk i fråga om att bota sjuka just på sabbaten. För dem som tog anstöt av detta framhöll han att han var ”herre över sabbaten”. Genom detta pekade han framåt mot den tusen år långa sabbat under vilken han skall återföra människosläktet till fullkomlighet i fråga om kropp och sinne. Då kommer han att för hela människosläktet göra detsamma som han gjorde för sitt folk Israel på den tiden. Detta kommer också att inbegripa att de döda blir uppväckta, eftersom ”alla som äro i gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem”. — Matt. 12:8; Joh. 5:28, 29.

Vår uppfattning om skapelsedagarna från Guds synpunkt visas alltså inte bara vara skriftenlig, rimlig och i överensstämmelse med sådana fakta som vetenskapsmän har kunnat lägga fram, utan ingjuter också i oss hoppet om att snart få njuta av Herrens sabbat under Guds vilodag, en dag då hälsa, liv och lycka kommer att på nytt ges åt människosläktet. Guds vägar och tankar är sannerligen oändligt mycket högre än människans tankar och vägar. — Upp. 21:3, 4.

[Fotnoter]